Du sköna nya värld...

Hur har egentligen den kaliforniske killen Thomas Lobel fått lära sej att en "riktig" karl ska vara rent mentalt? Det är ju klart som korvspad att upplevelsen att vara född i eller t.o.m. "fångad i" fel kropp inte bara är en fråga om hormoner, utan lika mycket en fråga om begreppsbildning. Om jag t.ex. i småbarnsåren fått lära mej att musikintresse, dåligt bollsinne och förtjusning i att hoppa hage är tecken på att man är en tjej, hade jag så klart trott att jag var en tjej. Får man lära sej att en kille kan vara riktig kille fast man är mjuk och söt, långhårig och tjejvänlig, får man naturligtvis inte lika lätt för sej att man "egentligen" är tjej. Både radikalqueera och könsrollskonservativa har ett ansvar att begrunda...

Och nog liknar en del ingrepp nuförtiden en sorts västerländsk könsstympning. Att tusentals småflickor i Indore könsstympats, tvångssteriliserats och fått snopp är ju t.o.m. lättare att försvara än detta, eftersom "möjligheten" faktiskt kan ha räddat livet på dem i flickaborternas förlovade land. Men hur försvarar vi oss i väst?

Du sköna nya värld...

Tankar i omklädningsrummet

När det bara börjar bli för (tragikomiskt) tokigt!
Strof 1, 2 och 5 återanvända, strof 3 och 4 är nya:

En folkpartifarbror från Kinna
fick Rättvisa Gudrun att spinna.
Han födde ett barn,
den jämställda karln,
så folket tog honom för kvinna.

En queerliberal ifrån Glen
som tröttnat på "kvinnor" och "män"
brast ut: vår regering
kan slippa kvotering
om alla blir "den" eller "hen".

En ammande vän från Lill-Rösten
på "herrarnas" gick hela hösten.
Förbud fanns det inga,
för sånt ansågs tvinga
personen att skära bort brösten.

En skäggprydd från Bollebergstoppen
på "damernas" visade kroppen.
Protester kom inga,
man vill ju ej tvinga
en mänska att skära av snoppen.

En trögtänkt partipamp från Lummen
på queerkurs till sist fick ur tummen
och började storma
de heteronorma
och könsstereotypa omklädningsrummen.

Andreas Holmberg
pappa och svensklärare, Bollnäs
- som av sina partikamrater och de flesta journalister anses vilja tvinga vissa människor att skära av sej äggstockarna, bara för att jag bestämt hävdar att den som föder sitt barn är barnets mamma och inget annat.

Det nya lackmustestet

Birgitta Ohlsson har helt riktigt påpekat att möjligheten att fritt genomföra en Pride-festival är ett lackmustest på utvecklingen av demokrati och mänskliga rättigheter i ett land. Att Pride i Belgrad inte kunde genomföras den 2 november är en skam för Serbien, och det är en skam för hela Europa att högerextremisternas seger inte väckt lika stor uppmärksamhet som om de "lyckats" stoppa en 1 maj-demonstration eller en kyrklig procession.

Men nu tycks ju Folkpartiet även ha ett annat lackmustest på demokratiskt sinnelag och godkänd människosyn, nämligen att vi måste tro och kodifiera att även en del män kan föda barn. Den som motsätter sej detta anses vilja tvångssterilisera folk och därmed förneka alla människors lika värde.

Nå, tron på det manliga barnafödandet är verkligen ett lackmustest. Men på ett annat sätt än partiledningen tycks tro. Det är nämligen just nu ett lackmustest som avslöjar vilka som inte bör få förtroendet att ansvara för utbildnings- och jämställdhetsfrågor i vårt land!

De sociologiska/mentala könsbegrepp vi nu försöker införa istället för de biologiska/genitala, liksom den nya övertalningsdefinitionen av "tvångssterilisering", är nämligen så märkvärdigt korkade och kontraproduktiva att den som inte redan nu, innan landets journalister och föräldrar vaknat upp, klarar av att inse fadäsen bör få respass ur partiledningen och styrelsen för Liberala lärare,

Det är däremot ingen särskild merit i sej att dissa läran om mäns barnafödande: det kan man göra av ren traditionalism eller slentrian eller t.o.m. på grund av hat mot s.k. transpersoner eller liberaler i största allmänhet. Men å andra sidan är man inte nazist eller sverigedemokrat för att man tycker som de i den här frågan, lika lite som man är det för att man dissar syskonäktenskap eller - i förekommande fall - omskärelse av pojkar.

Opponent i parti och kyrka

Jag gillar i grunden både Folkpartiet liberalerna och Svenska kyrkan, och jag har verkligen inte tänkt gå ur någondera organisationen. Däremot har jag de senaste åren hamnat i stark opposition till ledningen, både regionalt och nationellt, i några högaktuella frågor.

Både Folkpartiet och Svenska kyrkan har t.ex. de senaste decennierna stått upp för utsatta minoriteter på ett föredömligt sätt. Men båda har också påverkats starkt av en absurd queerideologi, som alltmer misskrediterar det goda som uppnåtts på jämställdhets- och hbt-området.

Båda har också haft svårt att hantera oppositionen mot queerideologin. Genansen har varit bedövande, precis som f.ö. i Barn- och utbildningsnämnden. Det är med nöd och näppe saken fått tas upp på personal- eller partimöten (medlemsmöten saknas helt i Svenska kyrkan) - eller ens vid en biskopsvisitation! Man har däremot anslagit komiskt gott om tid att - i all vänlighet och ibland med en god kaka till - diskutera mitt sätt och mitt omdöme, medan det vanligen varit stört omöjligt att få vettiga besked av folk hur de i sak ställer sej till queerideologin.

Jag har lokaliserat minst tre absurditeter i detta sammanhang: 1) Själva sakförhållandet att våra politiker och präster nu tycks tro på eller acceptera att a) det inte finns någon särskild vits med att ha en pappa och att b) även män kan föda barn! 2) Att denna tro alltmer räknas till själva värdegrunden, så att opposition anses strida mot allas lika värde och innebära krav på tvångssteriliseringar! 3) Att dessa absurditeter (1+2) inte anses lämpliga att ifrågasätta journalistiskt eller teologiskt - eller diskuteras i de forum som trots allt stått mej till buds.

Till det absurda hör att Svenska kyrkan och Folkpartiet skulle haft lättare att hantera - eller svårare att kritisera - om jag tagit strid för mäns rätt att föda barn, och skrivit långa upprop mot s.k. "tvångssteriliseringar" av s.k. män som kan föda barn. Då hade jag sannolikt inte riskerat någon plats på vare sej valsedlar eller orgelpallar. Då hade jag nämligen ansetts strida för utsatta grupper och allas lika värde. Eller åtminstone för något som ansågs lite trendigt.

Nu har det slagit riktigt slint

Den 15 oktober i år mötte jag på Folkpartiets landsmöte i Karlstad en trevlig tjej som enligt egen utsago både ville och kunde få barn med sin pojkvän. Men hon hävdade att hon när hon födde deras barn skulle bli pappa precis som sin pojkvän, och att jag ville tvångssterilisera henne för att jag inte höll med om det!

Först - på 1900-talet - fick vi en bra och vettig partnerskapslag som gav juridiskt skydd åt en utsatt och förbisedd grupp. Jag hörde också till dem som i vissa fall ville låta även människor ur den gruppen prövas som adoptivföräldrar. Men några år senare, på 2000-talet, fick ingen hävda - inte ens kyrkan - att det alls finns någon särskild vits för ett barn med att ha en pappa, eftersom det kunde kränka ensamstående mammor eller lesbiska! (När Thorbjörn Fälldin m.fl. ifrågasatte det kloka med planerad och avsiktlig faderlöshet, stämplades han som dement för att inte säga fascistoid).

Sedan fick vi inte ens ha ett särskilt begrepp för förbundet mellan man och kvinna - ens i kyrkan! - eftersom det antogs kränka alla homosexuella och strida mot allas lika värde. Vilket jag vet är fel - jag har träffat flera homosexuella som ställt sej lika frågande som jag till detta fördummande resonemang.

Och nu får vi då (följdriktigt nog?) inte ens ha ett särskilt begrepp för män och pappor, eftersom det anses kränka - ja, t.o.m. tvångssterilisera! - somliga barnaföderskor!

Något har slagit slint, inte så mycket hos s.k. transsexuella (och nej, det är INTE bögarnas fel!) som hos den akademiska och politiska elit som driver dessa dumheter. Liksom hos Svenska kyrkans politiskt styrda ledning och snälla konfirmandledare som likt skolpsykologerna bara tycks bekräfta och bekräfta alla sorts föreställningar utan att - ännu - våga hålla emot. Var finns de lärare, präster, politiker och journalister som vågar göra det och därmed rädda åtminstone en smula av trovärdigheten i vårt jämställdhetsarbete?

Eller är alla NO, SO- och svensklärare verkligen beredda att fr.o.m. 2012 lära våra ungdomar att även en del killar kan föda barn - och att det strider mot skolans värdegrund att inte hålla med om det? Vad säger förskollärarna? Och skolledarna?

Nya könsbegrepp ingen nyhet? (Insändare införd i Ljusnan 24/11 2011)

Jag begriper mej inte på nyhetsvärderingen i media. Som jag förstått det anser nu många politiker, lärare och präster att även män kan föda barn. Vissa präster som tror att riktiga mirakel sker för jämnan kan jag möjligen förstå godtrogenheten hos, men i övriga fall är det ju uppenbart att man medvetet mixtrar med könsbegreppen. Är inte det en nyhet värd att presentera och kritiskt granska?

Visserligen försökte kirurgerna Magnus Hirschfeld och Kurt Warnekros på 1930-talet operera in en livmoder i den danske konstnären Einar Wegener, som efter att ha poserat som kvinna för sin hustru Greta fick för sej att även han var kvinna och ville föda barn. Operationen lyckades och patienten dog, men sedan har ingen vad jag vet gjort om försöket. Någon barnafödande man - vilken "contradiction in terms"! - känner jag inte till.

Nuförtiden utgörs ju de påstått barnafödande männen av kvinnor som trots viljan och förmågan att föda barn påstår att de är män. Det enda vettiga jag får ur psykologer jag talat med är att det är ett faktum att vissa människor tror att de är födda i fel kropp (säkert sant) och att man alltid måste bekräfta människors upplevelser (mycket tveksamt).

En hjärnforskare jag talat med nämnde att könshormonproduktionen kan ändras så att en man känner sej mer "kvinnlig" med stigande ålder (jfr bonden i Skåne som efter sin mammas död började tro att han själv var kvinna). Det förklarar vissa upplevelser, men berättigar knappast ingrepp som ibland liknar rena könsstympningar. Dessutom sa han att vissa kvinnors hjärnor väldigt lika mäns, men så har jag heller aldrig trott att de viktigaste könsskillnaderna sitter mellan öronen.

Det är ju uppenbart att upplevelsen av att "tillhöra fel kön" inte bara handlar om hormoner utan också om hur vi definierar kön och könsroller. Kaj Heino från Rfsl i Göteborg berättade för mej att en del s.k. transsexuella själva diskuterar huruvida s.k. könsbyten alls skulle behövas i ett mer jämställt samhälle. Det må ju då vara tillåtet för fler att fundera över i vilken mån de alls behövs, och om inte radikala omgörningar av kropp eller språk är en återvändsgränd när det gäller att uppnå ett mer jämställt samhälle. Är de inte snarast en kapitulation för ojämställdheten och föreställningar om hur "riktiga" män och kvinnor ska vara rent mentalt?

Självmordsfrekvensen bland s.k. transsexuella är ett faktum, men beror inte det i hög grad på de taskiga attityderna mot "feminina" killar och "manhaftiga" tjejer? (I arabvärlden lär många tro att homosexuella är "födda i fel kropp"...).

Läs f.ö. gärna "Sagan om rättvisa Gudrun" av Tage Danielsson och "Dekadensens kön" av den borgerliga feministikonen och queerkritikern Ebba Witt-Brattström.

Andreas Holmberg
förälder
Bollnäs

Tankar från Gubbholmen

TANKAR FRÅN GUBBHOLMEN

Oftast är jag verkligen stolt över att vara folkpartist. Vad gäller t.ex. skolpolitik och internationella frågor håller partiet en föredömligt klar linje, liksom i de flesta sociala frågor.

Och att Pride inte fick genomföras i Belgrad i år är verkligen en lika stor skandal som om ett 1 maj-tåg eller en Jesusmanifestation inte skulle få hållas i Stockholm. Bra att Birgitta Ohlsson och Folkpartiet ryter ifrån! Möjligheten att även som minoritet uttrycka sej fritt och offentligt - och skyddas för våld och hot - är som Ohlsson säger ett lackmustest på demokratisk utveckling.

Men man kan ju fördenskull inte stödja vilka minoritetskrav som helst (jfr dikten "Harens rätt" av karlstadsjournalisten Fröding!). Sånt dömde vi ju nyligen ut som snällism. Vi kan i varje fall inte göra det till ett demokratiskt och liberalt lackmustest!

När partistyrelsen i sitt svar på min motion i könsbegreppsfrågan tycktes mena att själva vår ideologi, med dess betoning på individen, kräver att man själv måste få avgöra sin könstillhörighet även juridiskt, så riskerar man förtroendet för vår jämställdhets- och utbildningspolitik, ja, för partiet och hela socialliberalismen. Ska vi själva få definiera vår registrerade ålder också? P.g.a. all åldersdiskriminering - av både 15- och 50-åringar! - och för att vi sett alternativa sätt att mäta ålder, t.ex. mental ålder eller fysisk prestationsålder?

Ifall vår utbildningsminister tycker att landets biologi- och svensklärare - för att inte tala om förskollärare! - fr.o.m. 2012 ska börja lära ut att somliga mammor egentligen är män och därmed pappor till barnen de föder, så lär det behövas fortbildningsinsatser av gigantiska mått. Och det lär ändå inte hjälpa. Det blir ju uppenbar begreppsförstörelse i liberalismens och snällhetens namn. De barn och ungdomar som inte själva får könsidentitetsstörningar av detta, kommer att tycka att kejsaren verkar mer än lovligt naken, kanske t.o.m. galen.

Tänk er att jag ber er komma och titta på det röda gräset. När ni inte kan se det förklarar jag att jag med rött menar vad ni kallar grönt. Vem kommer då om jag imorgon klagar över att aftonsolen blivit grön? Om jag säger att även män föder barn, förstår ju folk snart att jag med "man" menar något annat än vi brukar, t.ex. en ovanligt tuff mamma, med hjärna som en karl eller stark kroppsbehåring. Men vem lyssnar sedan om jag klagar över mansdominansen i biskopsmöte och börsstyrelser?

Efter att ha funderat över detta somnade jag i månskenet på Gubbholmen. Och när jag vaknade lyste söndagsmorgonsolen över hela Karlstad.

Andreas Holmberg
Bollnäs
fritänkande uteliggare och landsmötesmotionär

Manus till Ring P1

Jag tänker ringa P1 och säga följande [gjordes 10/8, senare anm.]:

En av Tage Danielssons roligaste Sagor för barn över 18 år heter "Sagan om rättvisa Gudrun". Den handlar om en ultrafeminist, som efter att ha fött parets första barn tycker att nästa gång får det vara mannens tur att föda. Även många feminister har dragit på munnen åt denna lilla saga.

Men nu hävdar både mitt eget Folkparti och en av Centerns partiledarkandidater, läkaren Anders W Jonsson, och oppositionsledaren Håkan Juholt, att åtminstone vissa män visst kan föda barn! Ja, de hävdar på fullt allvar att de som inte håller med om det, kristdemokraterna t.ex., vill tvinga vissa kvinnor, f´låt män, att skära av sej äggstockarna. Tvångssterilisering, alltså. Jag antar att vi som inte går med på att en som ammar sitt barn är man, på samma sätt kan anklagas för att vilja tvinga kvinnor, f´låt män, att skära av sej bysten.

Men detta är ju ren jubelidioti, om än aldrig så välment! Den enfaldigaste sortens övertalningsdefinition! Desto märkligare när det kommer från en läkare eller från det parti som har ansvaret för utbildningsfrågor. Vem vill idag tvångssterilisera någon? Möjligen kunde man säga att vi på svenska "tvångsbenämner" barnaföderskor när vi kallar dem "mammor" och "kvinnor". Men är detta verkligen ett övergrepp?

Mittenpartiet opportunisterna som nu är största partiet har jag givit upp hoppet om. Men alla ni vettiga journalister, läkare, präster, lärare med flera: Kyl genast ner denna intellektuella och språklika härdsmälta, innan den smittar ner och skämmer ut hela vårt jämställdhets- och människorättsarbete! Om en människas kön inte längre har det minsta med genitalierna att göra blir ju t.o.m. könsbegreppen könsneutrala! Och hur ska då rättvisa Gudrun räkna ut hur mycket löneskillnadspengar hon ska bränna upp?

Kejsaren är spritt språngande naken. Och som Shakespeare skrev: så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.

Hälsningar Andreas Holmberg,

förälder och folkpartist i Bollnäs

Nyhetstips

Följande nyhetstips skickade jag i morse till nyhetstips@helahalsingland.se:

Hej journalister på Ljusnan, HT m.fl. hälsingetidningar!

Varför räknas det inte som en sensationell nyhet att gävleläkaren Anders W Jonsson (C) tror att vissa män kan föda barn och att även fullt välutvecklade småflickors kroppar - utan uppenbara missbildningar - kan härbärgera en kille? Är det för att alla partiledare utom Göran Hägglund och Jimmie Åkesson nu tycks mena likadant? Men är då inte detta en ännu större nyhet? Är det inte en journalistisk och intellektuell härdsmälta av gigantiska mått att media inte för allmänheten avslöjat vad som i sak ligger bakom övertalningsdefinitionen "tvångssteriliseringar", istället för att helt naivt sprida och upprepa den? (Vem är för "tvångssteriliseringar"?).

Varje religiös sekt som fått för sej att vissa barnaföderskor är män skulle ha fått löpa gatlopp i media. (I Iran tror många att homosexuella är "födda i fel kropp"). Varje kristdemokrat som gått ut med hutlösa och språkligt vildvuxna anklagelser mot FP eller Rfsl likaså. En muslimsk eller hinduisk barnläkare som påstått att det kan dölja sej killar även i fullt välutvecklade tjejkroppar (utan uppenbara missbildningar, alltså) hade väl rent av mist legitimationen här i Sverige (jfr hur tusentals småtjejer i Indien opererats om till "killar"; där kan man snacka om tvångssterilisering!!!)? Varför kommer vi liberaler så lätt undan? ÄR det trots allt ett journalistiskt problem att den svenska pressen i så stor utsträckning - av ekonomisk-historiska skäl - betecknar sej som "liberal", och att den kristdemokratiska ideologin inte har en enda dagstidnings ledarsida till sitt förfogande?

Hälsningar Andreas Holmberg, förälder och socialliberal folkpartist

Queerdebatt i Ljusnan

Följande insändare publicerades på Ljusnans ledarsida 5/8:

VILKA VILL KD TVÅNGSSTERILISERA?

Visserligen har det varit semestertider och visserligen är det rötmånad just nu, men jag måste bara få fråga:

Vad menade Ljusnan och Fredrik Jarl med att på ledarplats (30/6) hävda att Kristdemokraterna vill tvångssterilisera människor?

Och hur kan det komma sej att inte en enda kristdemokrat i Hälsingland - vad jag har sett - ännu bemött denna oerhörda anklagelse? Som, om än mer indirekt, i måndags (1/8) framfördes på ledarplats även av Ida Thulin.

Så: vill Kristdemokraterna verkligen tvångssterilisera somliga medborgare? I så fall måste Kristdemokraterna naturligtvis förklara sej, om de inte vill åka ur riksdagen med buller och brak 2014.

Eller kan den häpnadsväckande förklaringen vara att Ljusnans unga medarbetare nu tror att vissa män kan föda barn?

I så fall är det förstås de - och kanske även ansvarig utgivare - som måste förklara på vilka grunder de a) tror att dylika mirakel har inträffat eller b) tillåter sej att omdefiniera könsbegreppen så radikalt och sprida så hiskliga anklagelser. Det luktar rena demagogin!

Till mina folkpartikamrater - med såväl medicinsk, pedagogisk som teologisk kompetens - måste jag också ställa frågan: Finner ni det rimligt att som vår partiledning och vår "liberala" press stämpla alla som inte tror på queerdogmen att även män kan föda barn som anhängare av tvångssterilisering? Om inte, varför säger ni inte ifrån?

Jag är lika stolt som ni andra åt att Pridefestivalen kan hållas och utvecklas i vårt land. "Rör inte min kompis!" Men den queeridioti som lett till både läkarassisterad könsstympning och "barnafödande män", drar nu tyvärr skam över Folkpartiet, Rfsl, seriöst jämställdhetsarbete och nödvändig könskirurgi. Både nationellt och globalt.

Läs gärna "Dekadensens kön" av Ebba Witt-Brattström och "Sagan om rättvisa Gudrun" av Tage Danielsson.

Efter svar av Fredik Jarl - där han påpekade hur indignerad jag var (som om det vore omotiverat!) och försökte påskina att jag tillspetsat ledarredaktionens ståndpunkt, samt undrade om även Göran Hägglund var "queeridiot" eftersom han sagt sej vara emot tvångssteriliseringar - svarade jag så här:

INTE LIBERALT, BARA QUEERKNASIGT

Tack för svar, Fredrik! Ja, som förälder är jag verkligen indignerad över de sekulära dogmer som ledande liberaler nu tänker låta mina barn lära sej i skola och universitet. Du lyckas tyvärr inte motbevisa att Ljusnans yngre ledarskribenter på fullt allvar hävdar a) att vissa män kan föda barn och b) att de som inte håller med om detta vill tvångssterilisera folk.

Men att könsneutralisera könsbegreppen på detta sätt har naturligtvis inget som helst med liberalism att göra. Det är bara queeridioti som trumfas igenom med övertalningsdefinitioner, ungefär som när vissa idealister pratar om att avskaffa "stölderna" i samhället när man avser "skatterna" (extremliberaler) eller "privategendomen" (extremsocialister).

Ja, för ett år sedan var jag lika orolig för Göran Hägglund och KD som för mitt eget parti. Han lovade ju på fullt allvar att utreda om män kan föda barn. Men antingen har Hägglund nu insett orimligheten eller också spelade han bara med ifjol. För vem vill tvångssterilisera folk? På svenska "tvångsbenämner" vi visserligen barnaföderskor "mammor" och "kvinnor". Men är det ett övergrepp?

Queerdebatt i tidningen NU

Efter att hbt-liberalerna (med sedvanliga tillmälen om "transfobi" och "kränkningar") svarat i tidningen NU på min debattext "Skäggig dam eller barnafödande kvinna?" (där limerickarna och några verkligt viktiga rader redigerats bort) skrev jag följande replik:

DRA INTE LÖJE ÖVER VÅR JÄMSTÄLLDHETSPOLITIK!

Jag vet inte i vilken verklighet hbt-liberalernas Mats Nordstrom (NU nr 31) befinner sej. Men tydligen är det någonstans där även män kan föda barn. Kan det vara på planeten Mars?

Kanske var jag verkligen elak i min förra insändare - nämligen mot alla seriöst arbetande cirkusartister. För det som nu utspelar sej inför öppen ridå slår alla rekord. Rena dumheter och tvångsföreställningar blir tydligen meriterande inom vårt parti om de kan reta någon kristdemokrat (eller naturligtvis ännu hellre en sverigedemokrat). Trots att de gör vår jämställdhets- och utbildningspolitik, ja, hbt-politik till åtlöje - och därmed spelar SD i händerna!

Som jag skrev även i min förra insändare, fast det tyvärr redigerades bort, riktar jag mej mer mot queerideologer och partietablissemang än mot de onekligen rätt utsatta individer som upplever sej vara "födda i fel kropp". De har min stora sympati, men lyckas inte få mej att ta idén om mäns barnafödande på allvar.

Inte heller den nya övertalningsdefinitionen av "tvångssterilisering", som om något är både elak och kränkande. (En dam här i stan har visst fått för sej att jag, och alla andra som inte tror på att män kan föda barn, vill tvinga en del kvinnor, f´låt män, att skära av sej äggstockarna). Möjligen kan man säga att vi på svenska "tvångsbenämner" barnaföderskor som mammor och kvinnor. Är det ett övergrepp? Ska även könsbegreppen, liksom namnlagen, könsneutraliseras i självförgörande queerfeministiskt nit?

FP-ledarskapet har fallerat i den här frågan. Var hukar sej Jan Björklund och Nyamko Sabuni? Och Marit Paulsen?

En trögtänkt partipamp från Lummen
på queerkurs till slut fick ur tummen
och började storma
de heteronorma
och könsskilda omklädningsrummen!

En folkpartifarbror från Kinna
fick Rättvisa Gudrun att spinna.
Han födde ett barn,
den jämställda karln,
så KD tog honom för kvinna!

Manligheten sitter inte i anatomin?

Queerretoriken är verkligen queer. Ömsom är genitalierna ytterst avgörande, så avgörande att de även utan uppenbara missbildningar eller hermafroditism måste skäras bort eller göras om (snacka om "extreme make-over") för att en viss påstådd "egentlig" könstillhörighet ska kunna manifesteras. (Förmodligen skylls detta på samhällets fixering vid genitalierna?). Ömsom spelar genitalierna ingen som helst roll för den egentliga könstillhörigheten (läs Amanda Briheds mycket välskrivna debattinlägg "Manligheten sitter inte i anatomin"), så att man hävdar att även en person med livmoder och äggstockar som föder barn på barn och vill fortsätta kunna göra det måste kunna betraktas som och av samhället registreras som man/pappa! För att personen skurit bort brösten och ätit hormoner som befrämjar kroppsbehåring och mörk röst och alltså av fler än dagisbarn kan tas för man?

Eller kanske även om så inte skett? Då ju manligheten hur som helst inte sitter i anatomin, och således inte heller i röstläget, skägget och plattbröstheten? En ljusröstad, långhårig blondin och fembarnsmamma med jättestora bröst måste väl då också kunna vara "inombordsman", d.v.s. man på det sätt som queertänkarna räknar för giltigt? Bara hon/han/hän "upplever sej" så. Eller handlar det trots allt om att av omgivningen kunna uppfattas som man? Men då sitter ju manligheten åtminstone delvis i anatomin. Och vad händer om vi då i alla fall inte i längden uppfattar en barnaföderska som pappa och man - trots ev. skägg?

Ömsom kritiseras samhällets väldefinierade könsroller skarpt. Ömsom tycks man godta att dessa ibland plågsamt enkelspåriga könsroller används som måttstock för vem som "egentligen" tillhör ett annat kön än det man "ser ut som" - inför s.k. könsbyten ska man i "Real Life" uppträda som "det andra könet" på ett trovärdigt sätt (d.v.s. så att man av andra blir tagen för att tillhöra detta kön).

Nej, jag kommer inte ifrån att den som förnekar anatomins relevans för könstillhörigheten hamnar i märkligt nattståndna synsätt på könen som övervägande mentala kategorier - i den mån begrepp som "man" och "kvinna" då alls längre har ett begripligt, objektivt innehåll. (Att det även kan finnas mentala skillnader mellan män och kvinnor som grupper betraktade vill jag inte - som extrema likhetsfeminister - helt förneka, även om de ofta kraftigt överdrivits av både konservativa och queerliberaler). Till slut blir själva dumheten meriterande - alltid retar den någon kristdemokrat och då måste den ju vara progressiv!

Men oavsett hur queerretoriken snor in sej i sej själv: ingen ska på något sätt få hotas och misshandlas för att man har störd könsidentitet (som Socialstyrelsen uttrycker syndromet). Samhället kan ju dock å andra sidan inte heller uppmuntra och bekräfta vilka tvångsföreställningar som helst, ens om bekräftelsen gör några gladare.

Skäggig dam eller barnafödande man?

Jag är glad över att Pride-festivalen kan hållas och utvecklas i vårt land, och önskar att det skulle fungera lika bra i alla världens länder. Både stolt och glad är jag som folkpartist över partiets mångåriga arbete för att motverka verkligt homofoba attityder här hemma och utomlands.

Mindre stolt är jag över hur Folkpartiet idag till synes oreflekterat blivit ledande politiskt språkrör för allt queerare (=konstigare) könsuppfattningar. För att inte säga reaktionära tvångsföreställningar. När manligt och kvinnligt uppfattas som mentala eller sociala kategorier snarare än biologiska, hamnar vi ju trots vår förmenta radikalitet lätt i unkna 1800-talsidéer om hur en "riktig" man resp. kvinna ska vara mentalt och socialt.

Skäggiga damer har ju uppträtt på marknader och karnevaler i många år. Det är väl då kanske inte så konstigt att vi också får en sådan - som invigningstalare, rent av! - på årets Pride-festival, som ju förutom sina mer seriösa inslag länge fyllt något av en karnevals funktion i vårt nordliga land.

Men det dråpliga nu är ju att damen presenteras som barnafödande man - vilket ju antingen är en biologisk eller en nyspråklig praktsensation! Visst finns det personer som fötts med oklar könstillhörighet, och visst finns det dagisbarn som uppfattar kroppsbehåring och mörk röst som primära könskaraktäristika, men jag trodde nog att barnafödande i en vettig vuxens ögon slog det mesta när det gäller att avgöra kön (jfr legenden om påvinnan Johanna). Men tydligen icke.

När jag var liten läste jag med stor förtjusning om hur Rasmus Nalles vän Sälle uppträdde på cirkus som "Världens största dvärg". Ännu roligare blev det när han strax därpå uppträdde som "Världens minsta jätte". Lite så känns det nog här också: jag unnar den besökande amerikanskan ifråga allt gott, inklusive att odla kroppsbehåring istället för att raka sej överallt samt att få uppträda som barnafödande man istället för skäggig dam.

Men om hon, Rfsl och Folkpartiets ledning, som ju brukar vilja stå för vetenskap och beprövad erfarenhet - gentemot t.ex. kristna skolor som lär ut en enstaka mirakulös jungfrufödelse! - nu begär att jag och Sveriges elever på allvar ska tro att det verkligen finns män som föder barn, eller rättare sagt att vissa manhaftiga barnafödare är pappor till de nyfödda barn de burit i livmodern (eller ska det nu heta livfader?), ja, då tror jag det börjar bli dags att påpeka att kejsaren är illa påklädd.

Det är faktiskt inte bara kristdemokrater som betackar sej för att bli stämplade som tvångssteriliserare av Rfsl (eller Folkpartiet liberalerna) för att de inte går med på att personer som kan föda barn - och som vill fortsätta kunna göra det - i någon rimlig mening är män. Eller att vissa personer som avger sädesceller "egentligen" är kvinnor. Vad säger idrottsrörelsen?

Jag bifogar för vidare eftertanke några sommarlimerickar, som mer riktar sej mot queerideologer och partietablissemang än mot de onekligen rätt utsatta individer som upplever sej vara "födda i fel kropp":

En folkpartifarsa från Kinna

fick Rättvisa Gudrun att spinna.

Han födde ett barn,

den jämställda karln,

så KD tog honom för kvinna!

En queerliberal ifrån Glen

som tröttnat på "kvinnor" och "män"

brast ut: Vår regering

kan slippa kvotering

om alla blir "den" eller "hän"!

En trögtänkt partipamp från Lummen

på queerkurs till slut fick ur tummen

och började storma

de heteronorma

och könsskilda omklädningsrummen!

Som sommarläsning rekommenderas för övrigt Dekadensens kön av Ebba Witt-Brattström och Sagan om Rättvisa Gudrun, ur Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år.

Glad sommar och Pride-festival på er alla!

Språklig liberalism och språklig kommunism

Som liberal är man ju van att se ordet "kommunist" som det värsta tänkbara skällsord. Att jag då blev kallad kommunist för att jag inte tror att man kan omdefiniera orden "kvinna" eller "man" hur våldsamt som helst borde väl egentligen ta mej ganska hårt.

Fast det kanske egentligen är en bra beskrivning på en som tror att vi har språket gemensamt och att ett språk där individen har full definitionsrätt till gemensamma ord blir meningslöst. Vi måste ha en någorlunda gemensam uppfattning om begreppens innebörd för att kunna kommuni... cera.

Det hindra givetvis inte att man kan ha en "liberal" syn på mycket av språkanvändningen, och vill någon kvinna privat uppträda som eller påstå sej vara man må den väl få göra det utan att åtalas för bedrägeri. Problemet uppkommer när en person som enligt alla grundläggande kriterier - t.ex. design för moderskap - är kvinna, men kräver att omtalas och registreras som man. Då själva beteckningen "barnafödande kvinnor" anses fördomsfull och segregerande såvida man inte tillägger "...och män".

Ja, jag är nog språklig kommunist. Det finns gränser för vilka stipulativa omdefinitioner på individuell basis vi kan kräva, om inte vårt gemensamma språk - inklusive könsbegreppen - ska bli oanvändbart.

Måste man vara hjärnforskare för att avgöra könstillhörighet?

Som liberal är jag van att argumentera MOT föreställningar om enorma skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor. De skillnader som finns (som genomsnitt i resp. grupp) är relativt små, brukar vi liberaler hävda, och i varje fall är de individuella skillnaderna större. Därför kan de flesta uppgifter lösas bra av såväl kvinnor som män, och det är rätt tveksamt med dam- och herrklasser i t.ex. schack eller pimpling.

Nu får jag veta av en god kommentator åt det queera hållet (eller vad man nu ska säga) att de neurologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är mycket stora och signifikanta, minst lika viktiga som genitalier, barnafödarförmåga och sådant. Personen kan tydligen föda barn, men menar sej ha en hjärna som en pojke.

Nå, den liberala slutsatsen av det brukar ju, med sin touch av likhetsfeminism, inte vara: "Alltså är du egentligen en pojke" utan: "Alltså ÄR det inte så stora neurlogiska skillnader mellan kvinnor och män." Ska det här vändas upp och ner nu?

I debatterna om adoption och äktenskap sades ju de mentala könsskillnaderna vara så små och osignifikanta att det inte ansågs vara någon vits för ett litet barn att ha en mamma - en extrapappa skulle vara precis lika bra. Men nu ska de mentala könsskillnaderna tvärtom anses vara så stora att en expert kan konstatera att en till synes helt välbyggd kvinna är en man som är född i helt fel kropp, ja, att de t.o.m. kan övertrumfa det mest primära könskaraktäristikum jag kan tänka mej: förmågan att föda barn! (Det skulle alltså då och då gå omkring mammor på BB som "egentligen" är - män!).

Mina goda partikamrater och mer eller mindre välvilliga kommentatorer får ursäkta. Men så radikala omdefinitioner av könsbegreppen behöver motiveras betydligt bättre än som skett. Nog verkar det vettigare att fortsätta öka frihetsgraderna för resp. kön än att göra könsdefinitionerna till en arena för hjärnforskare. Dessutom torde både homo- och heterosexuella vara ense om att önska ha kvar något slags genitaliebaserat könsbegrepp, eftersom bara bisexuella är så helt likgiltiga för vilken slags kropp deras partner visar sej ha. ("Ja, men jag har en hjärna som en man" är liksom i regel inte en tillfredsställande replik från "Karl-Petter" för den som verkligen sökt och trott sej ha funnit en man - vare sej den besvikne är kvinna eller man).

Folkpartiets riksmöte i Göteborg 19-20 mars

Det ska bli riktigt, riktigt intressant att fara på Folkpartiets riksmöte i Göteborg 19-20 mars och gå på hbt- resp. skolseminarier. Naturligtvis vill jag ta reda på vilka som är ansvariga för att Folkpartiet för tillfället tror att män kan föda barn, med alla de konsekvenser en sådan begreppsomstörtning för med sej.

Till queerretoriken hör att den som vänder sej emot den får höra att det gäller en sådan bagatell, en sådan struntfråga att den inte är värd att bekämpa. Medan den som talar för manligt barnafödande menar att rätten för de barnaföderskor som vill att registrera sej som män (på nyspråk rätten för "män" att "könskonfirmera" sej utan "tvångssterilisering") hör till grundläggande mänskliga rättigheter som t.o.m. räknas upp före asylrätten när Rfsl:s ordförande Ulrika Westerlund gör sin programförklaring i pressen.

Mammor är inte män

Nej, jag trodde väl inte att särskilt många skulle hävda att det finns män som kan föda barn (se Ljusnan 17/2). Jag har förr bara urskilt tre grupper som öppet hävdar det: 1) Översmarta genusteoretiker 2) Personer som själva lider av könsidentitetsstörningar 3) Somliga tvååringar som tror att skillnaden mellan pojkar och flickor är längden på håret.

Nå, dessa utgör förstås ett försvinnande fåtal. Så den verkligt intressanta frågan blir nu: Hur i hela fridens dar har den dråpliga tesen om barnafödande män trots detta kunnat slå igenom så brett bland våra politiska partier, att den riskerar ställa könsbegreppen på huvudet i både riksdag och kyrkomöte, i både omklädningsrum och sportarenor? (Vilket förstås är avsikten hos de översmarta, "queera" genusteoretiker som utnyttjar en utsatt grupp med identitetsstörningar för att genomföra sin kulturrevolution).

Jo, p.g.a. en fjärde grupp som snabbt har vuxit sej löjligt stor: Opportunister som är beredda att gå med på ungefär vad som helst, så länge de tror att det är trendigt och så länge de kan dryga sej mot någon "konservativ". Dessa filurer hittar man bland politiker likaväl som bland journalister (som knappast gjort sitt jobb i den här frågan), bland präster likaväl som bland lärare. Eller bland vilka yrkesgrupper som helst, som tror att deras arbetsgivares och kunders policy innebär att de inte får säga stopp och belägg - som i sagan om kejsarens nya kläder.

Vid en fortbildningsdag för lärare i Falun 2006 möttes föreläsaren av skallande skratt när han upprört hävdade: "Somliga tror att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män!" Han backade något och vi trodde väl alla att det handlade om en felsägning. Men jag har nu själv i diskussion med en påstådd man med barnafödartalanger fått veta: "Visst, jag är en hona av arten homo sapiens - men jag är fördenskull inte kvinna!" Vilket väl får betraktas som en ganska extrem variant av existentialisten Simone de Beauvoirs tes "Man föds inte till kvinna, man blir det".

Man ska inte trakassera utsatta grupper, heter det. Nej, men utsatta grupper har inte alltid rätt i sak. Och nu handlar det om ett politiskt och kulturellt etablissemang som förlorat omdömet. Ja, som direkt saboterar trovärdigheten i arbetet för utsatta grupper.

(insänt till Ljusnan 28/2)

Fler exempel på välformulerad queerretorik

Inlägget Välformulerad queeretorik gav upphov till två välformulerade queerretoriska kommentarer + en mycket oqueer som jag redan bemött. Jag ska bemöta även queerretoriken, så klart, och jag har börjat med ett särskilt blogginlägg men inte blivit klar än. För vi är inte oense om allt, och jag vill gärna bena ut var vi faktiskt är överens (t.ex. om att könstillhörigheten inte alltid är relevant eller lätt att avgöra) och var jag fortfarande ser resonemangen som strunt: t.ex. att det skulle vara speciellt "liberalt" att upplösa all objektiv innebörd i vissa mycket grundläggande begrepp som "man" och "kvinna" (som INTE är lika relativa som kort/lång!) medan det däremot vore "kommunistiskt" att ha någorlunda gemensamma definitioner. (Kanske jag gör ett särskilt inlägg om det, med rubriken "Språklig liberalism och kommunism").

Men jag har inte haft tillräckligt med tid den senaste veckan för det grundliga bemötande jag gärna vill ge, samtidigt som jag i flera avseenden tycker att de queerretoriska kommentarer jag fått talar för sej själva. Verkliga praktexempel skulle jag vilja kalla dem (man tackar!) utan att alltså fördenskull hävda att precis allt är strunt. Tills jag återkommer kan ju den intresserade läsaren själv göra en språklig och innehållslig analys av en idéströmning i tiden, som på många sätt tycks skojig - men som nog inte bara bör skrattas åt.

Aktuella dikter

Harens rätt av Gustaf Fröding kan ge ett och annat att tänka på, i en tid när mänskliga rättigheter och allas lika värde sägs innebära rätt till respekt för typ allt möjligt som faller en in och inte är påfallande skadligt. (Jodå, sådana anspråk kan göras även av religiösa sekterister, men en vettig begreppsanalys måste kunna tillämpas på såväl de ena som de andra anspråken).

Jag kommer heller inte ifrån att också Kellgren-dikten Man äger ej snille för det man är galen kan ha en del att säga i vår tid.

Välformulerad queerretorik

Liksom jag inte vill förneka att Socialstyrelsens rapport om transsexualitet och andra könsidentitetsstörningar kan vara värd att läsa, vill jag inte heller förneka att viss ännu mer uttalad queerretorik kan vara både välformulerad och i många avseenden värd att reflektera över. T.ex. är ShadoWolfs kommentarer utmärkta exempel på en queerretorik som språkligt håller sej på en tillräckligt hög nivå för att inte omedelbart framstå som absurd. Så här låter det t.ex.:

Det är något mer subtilt och kanske t.o.m omöjligt att definiera som gör att vissa honor känner sig som män och vissa hanar som kvinnor. Det är en känsla, en högst individuell och obestämbar känsla. Det bara är så helt enkelt. Man kanske kan kalla det mentalitet eller essens. Och eftersom det ligger till på det viset måste väl var och en själv ha rätt att definiera sin egen könsidentitet? Efersom du inte kan ha en aning om hur någon annan känner. För det är inte din kropp som gör dig till man, Andreas, det är din mentalitet (som inte går att definiera med några 'minsta gemensamma nämnare' eftersom den är olika för alla män, vare sig de föddes med penis eller inte).

Men måste det inte finnas någon gemensam nämnare, om man alls ska kunna använda uttryck som "alla män"? (Frågan knyckt från Chesterton). Och varför ska "kvinna" resp. "man" anses vara något mer obestämbart, mer "social konstruktion", än "hona" resp. "hanne"? Hur långt ska vi driva subjektifieringen egentligen?

När jag var 15 år kände jag mej som 18 år och upplevde mej seriöst förtryckt när jag inte fick rösta i riksdagsvalet. Men upplevd ålder gick aldrig att få tryckt på några ID-handlingar. Kanske t.o.m. någon forskare kunnat bekräfta att jag intellektuellt sett hade en annan ålder än min biologiska. (Jag kände mej också mer hemma med äldre kompisar än yngre). Borde staten därför tvingats registrera om mej på alla ID-handlingar? En annan, som tror på reinkarnation, kanske upplever sej vara Napoleon Bonaparte reinkarnerad. Måste vi därför betrakta honom som Napoleon B? Jämförelseobjekten är naturligtvis inte alltigenom parallella, men ändå tror jag de säger något. Varken köns- eller åldersbegreppen bör individualiseras och subjektifieras så till den milda grad att de blir oanvändbara utanför den egna knuten.

Intressanta kommentarer om än ibland lite fördomsfulla (jo, jag vet att mina också ses så)

Kommenterandet fortsätter mest kring ett av de första inläggen jag gjorde, och jag har svarat på samma plats (se nedan). Jag kommer kanske om jag får tid att plocka upp några svar i en ny bloggtext. Vissa inlägg, särskilt Luka(s)´, innehåller en hel del grundläggande både argumentation och värderingar, medan andra verkar mest förvånade och rent av arga över att det fortfarande finns människor som har en så förlegad definition av man resp. kvinna att de inte tror att män kan föda barn!!! De upprörda verkar förutsätta - rätt fördomsfullt tycker jag - att jag därför har reaktionära åsikter om ungefär allt, att jag går omkring och föraktar utsatta människor och att jag därför inte är lämplig som lärare. (Just den saken har jag faktiskt frågat Barn- och utbildningsnämnden om, men de ansåg sej inte kunna svara på vilka åsikter kring queerfrågan som kan anses överensstämma med tron på alla människors lika värde och vår "demokratiska värdegrund i övrigt" - det är ju rätt intressant att det liksom står och väger just nu när det gäller vilka åsikter som ska anses socialt acceptabla...).

Följande meningen av en i grunden ganska vänlig kommentator är, menar jag, ett ganska präktigt exempel på just den retorik jag menar att man måste kunna ifrågasätta utan att buntas ihop med extremister, homo- och transhatare:

Mitt biologiska kön råkar göra det möjligt för mig att fortplanta mig via äggceller; jag skulle alltså kunna föda barn om jag ville det och jag skulle själv påstå att jag är en hona av arten homo sapiens men - det gör mig inte till kvinna.

!!!

När jag vänder mej emot detta som jag menar språkligt och kulturellt revolutionära tänkande (för att nu uttrycka det snällt), vänder jag mej inte mot en viss utsatt grupp. Jag tror visserligen inte att vare sej kristen tro eller allmän medmänsklighet innebär att man måste hålla med ens utsatta grupper om vad som helst, men jag har samtidigt stor respekt för behovet och rätten att presentera sin självbild och världsbild, hur besynnerlig den än kan verka. Utan jag vänder mej i första hand mot det politiska etablissemang, inklusive mitt eget Folkparti, som skulle se till balansen och helheten men som genom att acceptera läran om mäns barnafödande (egentligen om barnaföderskors manlighet) definitivt gått över gränsen för det rimliga och lagt upp en fet smashboll för t.ex. Sverigedemokraterna (som jag alltså INTE unnar den!). Som riskerar det seriösa jämställdhets- och "homo"arbetet genom att som det verkar vilja subjektifiera könsbegreppet rakt av. För om inte ens barnafödande är ett primärt (tillräckligt) könskaraktäristikum, vad skulle då kunna vara det?

Socialstyrelsens rapport läsvärd

Med min skarpa kritik av Socialstyrelsens slutsatser kring den påstådda "tvångssteriliseringen" (se nedan) ville jag inte ha sagt att hela rapporten är eller saknar läsvärde. Tvärtom ger den mycket viktig information om hur s.k. transsexuella upplever sin situation. Om med vilken känsla av tillfredsställelse en rejäl testosteronspruta kan tas emot. Om hur hat och förakt kan driva medmänniskor att rakt i ansiktet på berörd person säga att "sådana som du borde avrättas". Det är verkligen fasansfullt, och jag har inte minsta förståelse för hur man vare sej kan tycka så eller säga så.

Men detta innebär inte att en av olika skäl utsatt och otillfreds människa har rätt att få alla sina krav bejakade - eller att man kan likställa varje som livsnödvändigt upplevt önskemåls nekande med något slags mordförsök. Varken religiösa eller andra minoriteter får bedriva utpressning med sin utsatthet och olycklighet (och jag säger inte heller att det är vanligt att så sker, bara att också det bör hållas ett öga på).

Ovälkommet medhåll

Jag är fullt medveten om att jag riskerar få en typ av kommentarer som är långt mer ovälkomna än den beskaste kritik. Och det är medhåll från hatbrottslingar, nazister, människoföraktare. (Jo, jag vet också att somliga av er läsare redan vill hänföra mej själv till den gruppen, och vad det säger om er själva och er förmåga till analys och nyansering lämnar jag till övriga läsare att bedöma).

Men ingen åsikt är så klok att inte någon idiot delar den. T.ex. antar jag att de flesta av oss delar nazisternas åsikt om syskonäktenskap. Men vad gör vi åt det? Inför syskonäktenskap bara för att?

Roligt med kommentarer!

Det är ju lite roligt att det börjar droppa in kommentarer. Även om ingen tycks hålla med mej om nånting, men det är ju ofta så att den som samtycker tiger, kanske särskilt på det här området.(Tar dock inte det omvända för givet).

Fast jag måste ju säga att argumenten för att även barnaföderskor EGENTLIGEN kan vara män ter sej skäligen klena. Jag vill dock betona att även om jag raljerar med queerologin - som drivs av många etablerade akademiker, inte bara särskilt utsatta personer - har jag ingenting annat än djupaste medkänsla med de människor, ofta ungdomar, som nu går omkring och grubblar inte bara över vilka sexuella läggningar de kan tänkas ha utan också över om de är "riktiga" tjejer eller killar, bara för att de inte är som Barbie resp. Ken. (Jag pratade med en häromkvällen).

Jag vill också betona att jag mycket väl känner till att man kan födas missbildad eller outvecklad också när det gäller könsorgan o dyl (konstigt vore det väl annars!). Och mycket könskirurgi är naturligtvis därför väl motiverad och begriplig, även när det gäller "omkorrigeringar" när den första upplevts ha gått "åt fel håll".

Men när även fysiskt välskapta killar och tjejer får för sej att de är födda i fel kropp, och antingen får en massa kirurgisk och hormonell behandling för att "konfirmera" den föreställningen, eller också inte vill behandlas kirurgiskt/hormonellt men däremot socialt (betraktas och benämnas som tillhörig det kön man inte precis ser ut att ha, när en s.k. man t.ex. föder/ammar barn), ja, då har någonting, menar jag, sluntit snett. Trots välviljan.

Och precis som vi inte kräver av Christer Sturmark att han ska upphöra med sin religionskritik för att kristna ungdomar blir mobbade i skolan eller kristna konvertiter dödas i Mellanöstern, så kan inte aldrig så utsatta grupper kräva att deras retorik ska bli samhällets nya Gudsord, höjd över all kritik. Särskilt när retoriken blir så självförgörande och intrasslad som queer-retoriken. (Nästan lika intrasslad som den ibland rent ruskiga antigayretorik som Tor Billgren ofta förtjänstfullt analyserar). Enda någotsånär förnuftiga queer-förslaget jag sett på det området är Piratpartiets att slopa de officiella (juridiska) könsbegreppen ö.h.t. Fast vore ens det så smart?

Män föder inte barn

Debattartikel, intagen i Ljusnan 17/2, så när som på stycke 2 och 3 från slutet:

Skalden Johan Henric Kellgren visade i berömda dikter en sund skepsis inför många av sin samtids profeter, och särskilt inför dem som ansågs vara snillen genom själva sin besynnerlighet. I sitt stora verk om de engelskspråkiga folkens historia skrev Winston Churchill å sin sida om franska revolutionen: "In the name of reason irrational forces were let loose." Varken andliga eller rationalistiska anspråk ska ge undantag från nödvändig granskning.

Kellgren och Churchill är döda men idékampen lever. Som bl.a. Svante Nycander betonat (i sin bok Liberalismens Idéhistoria 2009 och Frisinnad Tidskrift 5/2011) har kristendom resp. marxism-leninism nu i stor utsträckning ersatts av avancerad genusteori som tongivande ideologi vid våra lärosäten och i det politiska livet.

I de yttersta av dagar har så Folkpartiet liberalerna - genom missbruk av termen "tvångssterilisering" - fått med sej alla partier utom Kristdemokraterna (än så länge) och Sverigedemokraterna på ett förslag till lagändring, som ska göra det möjligt för män att föda barn. Eller rättare sagt göra det möjligt för barnaföderskor att registrera sej som män, med en för män hittills ovanligt stor förmåga att bli gravida.

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av, som min gamla mormor brukade säga. Det här låter mest som Tage Danielssons saga om rättvisa Gudrun. Och nog drar jag sagda öron åt mej när ett parti som mitt kära Folkparti, som är noga med att kristna friskolor inte lär ut Jesus´ födelse av jungfru som sanning, nu i dess ställe vill införa dogmen om manligt barnafödande - inte bara som ett unikt mirakel utan som en naturligt förekommande process!

Den planerade reformen (eller deformen?) sägs väl inte precis ske "in the name of reason" utan, precis som äktenskapsomgörningen 2009, mest i humanitetens och queerismens namn. Jag vill inte förneka välviljan och en viss inre följdriktighet, men slutprodukten blir ändå absurd och komprometterar hela jämställdhets- och hbt-arbetet, inklusive vår berättigade kritik mot direkt homofob lagstiftning som t.ex. Ugandas.

P.g.a. att en utsatt grupp inte fick kalla sitt kärleksförbund äktenskap, menade ju de politiska partierna att det inte längre skulle finnas ens ett särskilt ord för just man-kvinna-förbundet, vare sej i stat eller kyrka. Och när man nu upptäckt att inte alla får kalla sej män (så orättvist!), trots att personer med störd könsidentitet kan uppleva sej tillhöra ett annat kön än sin kropp, tänker nu samma snälla politiska majoritet på Socialstyrelsens förslag könsneutralisera även själva könsbegreppen.

För om även män kan vara designade för att föda barn, så vet jag sannerligen inte vad som avgör om någon är kvinna eller man. Är det inre, mentala egenskaper á la 1800-tal eller är det yttre beteenden som att vicka med stjärten eller sitta bredbent? Eller kan det möjligen vara lönen?

I förnuftets namn har irrationella krafter släppts loss. Folkpartiet och Alliansen driver iväg med sin egen retorik. Kristdemokraterna tycks inte orka hålla emot. Och Svenska kyrkan, som skulle vara Sveriges största normbildande organisation, sitter fast i ett system som kan tvinga den att bejaka allt som de flesta politiska partier driver. Således även den gnostiska läran om mäns barnafödande.

Kejsaren är naken.

Socialstyrelsens rapport om transsexuella

Den som vill läsa något riktigt queert kan gärna ta itu med Socialstyrelsens rapport om "Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar". Rapporten innehåller många intressanta och vederhäftiga skildringar av det som först hette könsbyte och sedan blev könskorrigering. Man "bytte" ju inte kön utan korrigerade vissa små (?) detaljer som exempelvis könsorganen.

Men rapporten har inte riktigt hunnit med i sin egen terminologiutveckling - i den inledande ordlistan kallas kirurgiska och hormonella ingrepp könskonfirmering. D.v.s. en kvinna som föder barn men upplever sej som man "könskonfirmeras" när äggstockar och livmoder tas bort och hon, förlåt han, får tillgång till skäggpiller och dylikt.

Fast poängen med rapporten är att man nu bör "ta bort krav på sterilisering och andra medicinska behandlingar för att juridiskt byta kön." I enlighet med förslaget från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg "Human rights and gender identity" (2009). Man ska alltså med andra ord kunna få sin upplevda könsidentitet - som i många fall bär uppenbara drag av tvångsföreställning - bekräftad juridiskt och socialt utan att vare sej byta, korrigera eller konfirmera det upplevda könet på ett mer fysiskt plan. "Män" ska med andra ord få föda barn. Kulturrevolutionen är här.

Glöm aldrig David Kato!

Till queerretoriken hör att beskylla sina kritiker för att vålla hbt-personers död. Jag känner igen retoriken från somliga kristna, som menar att t.ex. Christer Sturmark och Richard Dawkins genom sin kraftfulla religions- och framför allt kristendomskritik gör sej medskyldig till att kristna konvertiter dödas och att kristna ungdomar mobbas och kanske tar sitt liv i missmod.

I båda fallen finner jag kritiken orimlig generellt, men i båda fallen kan den ändå ibland vara eller bli relevant, nämligen om Christer Sturmark inte samtidigt står upp för religionsfriheten och konvertiters rätt att leva, och om queerkritikerna står likgiltiga inför eller rent av uppmuntrar förföljelse av hbt-personer.

Men jag är inte likgiltig. David Katos öde får aldrig glömmas. Jag har samlat in namn på en lista mot Ugandas antihomolagar och skrivit om dem på Ugandas ambassads gästbok. Jag har försvarat Rfsl:s linje i många, många fall (partnerskapslagstiftningen, rätten att åtminstone kunna prövas som adoptivförälder, asylfrågor m.m.). Men just för att inte misskreditera det goda som uppnåddes under 1900-talet, får vi inte ge oss queerretoriken i våld. Den håller nämligen på att driva iväg alldeles, nu när inte bara äktenskapsbegreppet utan även könsbegreppet självt ska könsneutraliseras.

Fast oavsett detta och just för att hålla balansen: Glöm aldrig David Kato!

Tvångssterilisering?

Till de knasigaste trenderna i tiden hör idén om att även barnaföderskor "egentligen" kan vara män. Ö.h.t. borde idén om att "vara född i fel kropp" granskas betydligt mer kritiskt än vad som vanligen sker.

För det är ju de avancerade hormonella och kirurgiska könsbytena - som dock på pk-språk ska kallas "könskorrigering" eftersom man ju "egentligen" tillhörde det andra könet redan från början - som har bäddat för en situation där psykologer allt oftare erkänner sin oförmåga att avgöra om könsbytarkandidaten - den ibland ännu inte myndige - verkligen tillhör det motsatta könet (eller helt enkelt är homosexuell). Och så klart det är svårt om man inte får gå efter primära könskaraktäristika utan ska bedöma något slags "inre" egenskaper. De flesta blir naturligt nog nöjda av att bli tagna på allvar och få sin vilja fram (majoriteten av dem som byter är intressant nog män som upplever sej vara kvinnor). Men "ångrarna" blir ju då förstås desto mer pinsamma och svårhanterliga.

Så då kan det ju verka humant att få "byta utan att byta". Utan att skära av sej alltihop, s.a.s., eller utan att förlora förmågan att föda barn. Lättare att byta tillbaka om inte annat. Men samtidigt förlorar könsbegreppet sin objektiva innebörd. Vad är en "man" om begreppet t.o.m. innefattar folk som föder barn? En synonym till människa i största allmänhet, som pronominet "man"? Eller en människa som har vissa påstått "manhaftiga" egenskaper (vilka de nu är)? Eller en som har skäggväxt på hakan?

Fick just ett svarsbrev från Barbro Westerholm (FP) på min fråga om barnaföderskor ska få registrera sej som män och ändå kunna fortsätta föda barn: "Första frågan ställer du till mig och den har Socialstyrelsen utrett med förslag om att avskaffa den sista rest av tvångssterilisering som vi har i Sverige. Utredningen är remissbehandlad. Jag har inte läst remissvaren. Jag biträder Socialstyrelsens förslag."

Hon köper alltså, liksom Folkpartiet i stort (och t.o.m. Svenska Dagbladet, Moderaterna och delvis Göran Hägglund!) queer-retoriken om tvångssterilisering. Det gör mej besviken. Vid Folkpartiets valstuga i Bollnäs i somras sa hon att hon INTE köpte Sensus´ och Vänsterns idéer om tre kön. De är nämligen inte bra för den viktiga vårdstatistiken (och lönestatistiken, kunde jag tillägga) med alla dess könsolikheter. Men som jag ser det leder det könsneutrala könsbegreppet till precis samma självförgörande kaos.

Så de arma könsbytarna då? Ja, man kan faktiskt inte både äta kakan och behålla den. (Inte både sk-ta och hålla igen, som mormor uttryckte det). Ingen tvingar någon att byta kön och således inte heller att sterilisera sej. Kan någon - och vill fortsätta - föda barn är den per definition ingen man, oavsett hur mycket skäggpiller den äter. Bara unkna fördomar om hur en "riktig" kvinna (eller man) ska tala, gå eller vara klädd kan skapa de tvångsföreställningar som får barnaföderskor att tro sej vara män. Och varför ska radikaler bekräfta sådana fördomar?

Välkommen till en ny blogg

Hej och välkommen till en ny blogg! Den är avsedd som ett komplement till Tor Billgrens på många sätt tänkvärda blogg Antigayretorik, och vill uppmärksamma de verkligt queera, alltså konstiga, uttalanden på könslivets område som nu ofta kommer från det liberala och radikalfeministiska hållet.

Som svenskkyrklig och folkpartist känner jag ett extra stort ansvar att påtala det som kommer från "mitt eget" håll, men jag vill för ingen del förneka utan tvärtom i många sammanhang, även här, framhålla existensen av homofobi och demagogiska övertramp på det mer konservativa hållet. Jag anser bara att det seriösa jämställdhetsarbetet och kampen för ökad förståelse för verkligt homosexuellas situation drabbas av den "queerretorik" som nu når alltmer absurda nivåer. Därför måste även denna påtalas - för att vi ska ha kvar någon trovärdighet i de allvarliga samtalen med afrikaner, östeuropéer, mellanöstrare och andra. Kring veritabla övergrepp mot homosexuella inklusive kriminalisering och ibland t.o.m. dödsstraff.

Men att hävda att det är en fördel för ett barn att, allt annat lika, ha en pappa jämfört med att ingen ha, det är inte i sej något slags nazism. Inte heller att hävda att det är en fördel för ett barn att, allt annat lika, ha en mamma jämfört med att ingen ha. När t.ex. Göran Hägglund sammanställs med nazister bara för den sakens skull är i det fallet bara just - queerretorik.