För det är ju de avancerade hormonella och kirurgiska könsbytena - som dock på pk-språk ska kallas "könskorrigering" eftersom man ju "egentligen" tillhörde det andra könet redan från början - som har bäddat för en situation där psykologer allt oftare erkänner sin oförmåga att avgöra om könsbytarkandidaten - den ibland ännu inte myndige - verkligen tillhör det motsatta könet (eller helt enkelt är homosexuell). Och så klart det är svårt om man inte får gå efter primära könskaraktäristika utan ska bedöma något slags "inre" egenskaper. De flesta blir naturligt nog nöjda av att bli tagna på allvar och få sin vilja fram (majoriteten av dem som byter är intressant nog män som upplever sej vara kvinnor). Men "ångrarna" blir ju då förstås desto mer pinsamma och svårhanterliga.
Så då kan det ju verka humant att få "byta utan att byta". Utan att skära av sej alltihop, s.a.s., eller utan att förlora förmågan att föda barn. Lättare att byta tillbaka om inte annat. Men samtidigt förlorar könsbegreppet sin objektiva innebörd. Vad är en "man" om begreppet t.o.m. innefattar folk som föder barn? En synonym till människa i största allmänhet, som pronominet "man"? Eller en människa som har vissa påstått "manhaftiga" egenskaper (vilka de nu är)? Eller en som har skäggväxt på hakan?
Fick just ett svarsbrev från Barbro Westerholm (FP) på min fråga om barnaföderskor ska få registrera sej som män och ändå kunna fortsätta föda barn: "Första frågan ställer du till mig och den har Socialstyrelsen utrett med förslag om att avskaffa den sista rest av tvångssterilisering som vi har i Sverige. Utredningen är remissbehandlad. Jag har inte läst remissvaren. Jag biträder Socialstyrelsens förslag."
Hon köper alltså, liksom Folkpartiet i stort (och t.o.m. Svenska Dagbladet, Moderaterna och delvis Göran Hägglund!) queer-retoriken om tvångssterilisering. Det gör mej besviken. Vid Folkpartiets valstuga i Bollnäs i somras sa hon att hon INTE köpte Sensus´ och Vänsterns idéer om tre kön. De är nämligen inte bra för den viktiga vårdstatistiken (och lönestatistiken, kunde jag tillägga) med alla dess könsolikheter. Men som jag ser det leder det könsneutrala könsbegreppet till precis samma självförgörande kaos.
Så de arma könsbytarna då? Ja, man kan faktiskt inte både äta kakan och behålla den. (Inte både sk-ta och hålla igen, som mormor uttryckte det). Ingen tvingar någon att byta kön och således inte heller att sterilisera sej. Kan någon - och vill fortsätta - föda barn är den per definition ingen man, oavsett hur mycket skäggpiller den äter. Bara unkna fördomar om hur en "riktig" kvinna (eller man) ska tala, gå eller vara klädd kan skapa de tvångsföreställningar som får barnaföderskor att tro sej vara män. Och varför ska radikaler bekräfta sådana fördomar?
Det här... ja, var ska man börja? Jag blir ledsen över ditt raljerande sätt och von oben-attityd när du skriver om "... de arma könsbytarna". Har du ingen medkänsla för de individer som det här är frågor som rör liv och död för? Även om du uppenbarligen inte vill eller kan förstå transsexualism?
SvaraRaderaJag trodde faktiskt inte en folkpartist skulle uttrycka sig på ett så obetänksamt sätt.
Jag trodde att folkpartister skulle vara liberala, inte konservativa? Och dina ordval är ganska olämpliga i många fall...
SvaraRaderaVad är det som är så jätteläskigt med att en relativt liten grupp människor inte behöver välja mellan att vara sig själva och kunna få biologisk avkomma?
Om en gift kvinna får barn, och barnen får familjens (faderns) efternamn... och kvinnan sedan skiljer sig och tar tillbaka sitt ogifta efternamn, kräver vi ju inte att barnen också ska byta namn, pga någonsorts rädsla för oordning?
Och det finns länder där det är fullkomligt acceptabelt med ett tredje kön. Thailand, t ex.
Hur svårt kan det vara att skilja på könsidentitet och biologiskt kön? Mitt biologiska kön råkar göra det möjligt för mig att fortplanta mig via äggceller; jag skulle alltså kunna föda barn om jag ville det och jag skulle själv påstå att jag är en hona av arten homo sapiens men- det gör mig inte till kvinna. Att vara kvinna, flicka, pojke, eller man är identiteter.
SvaraRaderaHjärnan skiter fullständigt i hur du ser ut när den skapar sin identitet. Därför har många adopterade personer också liknande identitetskriser i stil med "omg, jag ser ju ut som en etiopier men jag är ju svensk!" eller "varför pratar folk engelska med mig när vi alla är svenskar?" o.s.v. Ja, jag inser att det är en vansklig jämförelse eftersom man då kan tycka att vi transsexuella borde lära oss acceptera våra kroppar på samma sätt som den adopterade måste acceptera sitt etniska ursprung. Fast det gör vi ju, alla på sitt sätt. Men liksom en adopterad svensk står som svensk i sitt pass borde jag som transsexuell få stå som man i mitt, oavsett om jag genomgår könskorrigerande behandling eller ej. Vad som sedan står i journalen är en helt annan sak och vårdstatistiken kan jag väl bli undantagen då så jag inte "sabbar" fast helst få en egen kategori, och det beror ju också på vad man mäter...lönestatistiken däremot hör inte hit alls eftersom den mäts efter vad folk tror att du har mellan benen och inte vad du faktiskt har där. Alltså efter vilket kön de uppfattar dig som, ditt sociala kön vilket dessutom är det enda kön man kan byta.
Tack för kommentarerna! Intressant, ShadoWolf, att du säger dej vara "en hona av arten homo sapiens" men att det inte gör dej till kvinna. Det måste jag säga var en väldig omdefiniering av begreppet kvinna (som jag i min enfald trodde gällde just en hona av arten homo sapiens). Du vill alltså att hela samhället ska acceptera en rent mental definition av orden "man" och "kvinna"? Min poäng är ju att det inte kan betecknas som något framsteg, utan är en kapitulation för 1800-talets eller för den delen 1950-talets (van-)föreställningar om hur "riktiga" män resp. kvinnor är, alldeles oavsett primära könskaraktäristika som hanliga resp. honliga organ. Vad är det för fel med en biologiskt fotad, något så när objektiv definition av man och kvinna (parallell med hanne och hona) och en liberal/queer attityd till hur dessa män och kvinnor får uppföra sej? Jag trodde det var DETTA vi som liberaler kämpade för, inte för rätten att kalla äpplen päron och vice versa.
SvaraRaderaQueersnigel, det är just av medkänsla jag skriver "arma könsbytare" - för hur man än vänder och vrider på saken lider de ju av en könsidentitetsstörning (Socialstyrelsens ord), vare sej man tror att felet sitter mest i könsorganen eller i hjärnan. Är jag "von oben" för att jag tycker synd om människor som upplever sej vara födda i fel kropp?
Susitar - alla människor är konservativa (eller för den delen liberala) jämfört med någon annan. Tro mej! Om du tror att en folkpartist/socialliberal vill förändra ALLT och ingenting bevara av vare sej språk eller normer, så har du helt enkelt fel och lider av fördomar ;).
Ibland måste man helt enkelt välja mellan att äta kakan och behålla den. Jag unnar alla mammor att kunna fortsätta föda barn så länge det går - och samtidigt vara tuffa och "manliga" av sej om de så vill. Jag tycker det verkar dumt att sterilisera sej. Men att låta barnaföderskor kalla sej män och pappor även officiellt (d.v.s. låta dem kräva att samhället ska kalla dem så) innebär helt enkelt att bejaka en "contradiction in terms" - vilket man inte kan kräva att ens en liberal går med på. Särskilt inte en liberal som vill motverka kvasivetenskapliga föreställningar om äkta "kvinnlighet" resp. "manlighet".
Det kan förstås vara vettigt att sterilisera sej i vissa situationer. Jag menade: "Jag tycker det verkar dumt att sterilisera sej om man inte vill." Men att samhället idag tvingar någon att sterilisera sej är åtminstone i det här fallet en myt. Samhället tvingar bara folk att bestämma sej.
SvaraRaderaBarnafödande män finns per definition inte. De skulle göra könsbegreppen helt meningslösa (utöver rena tillmälesfunktioner).
Jag vet inte om jag skulle kalla det enfald precis men kanske lite naivt. När jag var barn trodde jag, precis som du(eller?), att orden flicka/pojke och man/kvinna tillhörde samma kategori ord som "lång" eller "kort". Förstår du hur jag menar då? Jag tror det för det är så jag tolkar betydelsen med "...en biologiskt fotad [...] objektiv definition av man och kvinna..." som givetvis innebär att folk får vara som de vill utan att begränsas av några av samhället bestämda könsroller. Det trodde jag också att man fick när jag var liten men så växte jag upp och upptäckte inte bara att det finns ganska snäva könsroller/normer att leva upp till, värderingar att ta ställning till utan också att jag var en alien i den grupp min kroppsliga anatomi hänvisades till- nämligen flickornas. Jag är ingen alien för att min personlighet passar bättre in i 50-talets sunkiga uppfattning om hur en "riktig" man ska vara, för det gör den inte heller. Det handlar inte om uppförande, intressen eller vad det nu är. Det handlar om ett svårdefinierbart släktskap. Om identifikation.
SvaraRaderaJag har haft turen att växa upp i en familj där jag fått utvecklas som person oberoende av mitt biologiska kön, precis som min bror. Det är i mötet med resten av samhället vi blir "könsöverskridare" när det gäller roller och normer där jag som hona har ett "manligt" könsuttryck medan min bror gärna tänjer sådana gränser för nöjes skull. Det är bara jag som vill byta socialt kön och "bli" kille även för omgivningen. Skillnaderna mellan oss är många(naturligtvis) bl.a är han lång medan jag är lite kortare, och han har snopp, vilket jag inte har. Det har dock aldrig hindrat min hjärna från att tycka att vi är av samma sort. Precis som jag är samma sort som min pappa. Men inte som min mamma. Inte som de andra flickorna i omklädningsrummet heller. Mer som pojkarna i andra änden av korridoren. Fast det har ingenting med våra kroppar att göra. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att jag känner mig adopterad, att familjen jag tilldelats hos kvinnorna för att jag råkar vara hona inte är min riktiga och att jag därför längtar hem till min rätta familj. Frågan är bara varför jag måste välja mellan att komma hem och att kunna fortplanta mig? Jag kanske också vill ha biologiska barn. Varför måste det ena utesluta det andra? Är inte det lika inskränkande och förlegat som uppfattningen om att riktiga killar inte gråter och tjejer passar bäst hemma vid spisen? Vad är det som är så svårsmält med att vilja kalla sig man och pappa fast man kan bli gravid? Upplys mig! ;)
Hej ShadoWolf - tack för kommentaren som ju är mycket intressant. Några tankar i retur utan att ta upp allt du nämner. Lite påminner diskussionen kring könsbegreppet om diskussionen kring äktenskapsbegreppet, anser jag, där man p.g.a. att "äktenskap" sett rätt olika ut genom historien i fråga om t.ex. antal eller släktskap ansåg sej vara berättigad att även ta bort den som jag såg det minsta gemensamma nämnaren, nämligen att det handlat om ett förbund tvärs över "könskampsbarriären", om att "sova med fienden" om man så vill. Jag anser fortfarande att det, om inte annat så ur könskampsperspektiv, är konstigt att förbundet mellan just man och kvinna inte ens ansågs språkligt signifikant, att könet t.o.m. i könsliv och föräldraskap skulle betraktas som komplett irrelevant och att en mamma inte får anses betyda något annat för ett barn än en extrapappa - eller att en pappa inte får anses betyda något mer än en extramamma.
SvaraRaderaHursomhaver, samma filosofi tycks ska gälla nu, att bara för att män kan vara väldigt olika sinsemellan (liksom kvinnor, även om både män och kvinnor alltför ofta "pressas in" i en obekväm, likriktande roll), alltså bara för att det onekligen är så, ska även de minsta gemensamma nämnarna betraktas som likgiltiga, ja, ogiltiga. Alltså bara för att vissa definitioner av manligt och kvinnligt (typ gråtbehärskning resp. spisskötarkapacitet) i ett historiskt perspektiv är uppenbart godtyckliga och kontextberoende, så ska också det som genom tiderna faktiskt varit mycket mera grundläggande för bedömningen av vem som är man och vem som är kvinna, d.v.s. vissa fortplantningsanatomiska skillnader av typen "hanligt" och "honligt" betraktas som likgiltiga eller ogiltiga.
Frågan är då bara om vi längre alls har någon begriplig minsta gemensamma nämnare för begreppet "män" (resp. "kvinnor"). Som Chesterton sa till H G Wells som sagt att "alla stolar är helt olika varandra": "Om alla stolar vore helt olika skulle du inte kunna säga 'alla stolar'."
Minsta gemensamma nämnare? Jag försår inte behovet av någon sådan. Orden "kvinna" och "man" är i grunden påhittade för att särskilja grupperna åt, naturligtvis, eftersom vi ju ser olika ut. Men det är för ytligt, bokstavligen, eftersom det också har en social funktion och identifikation. Grupperna är mer olika varandra än så och det har inte heller något att göra med stereotypa karaktärsdrag eller intressen. Det är något mer subtilt och kanske t.o.m omöjligt att definiera som gör att vissa honor känner sig som män och vissa hanar som kvinnor. Det är en känsla, en högst individuell och obestämbar känsla. Det bara är så helt enkelt. Man kanske kan kalla det mentalitet eller essens. Och eftersom det ligger till på det viset måste väl var och en själv ha rätt att definiera sin egen könsidentitet? Efersom du inte kan ha en aning om hur någon annan känner. För det är inte din kropp som gör dig till man, Andreas, det är din mentalitet (som inte går att definiera med några "minsta gemensamma nämnare" eftersom den är olika för alla män, vare sig de föddes med penis eller inte).
SvaraRaderaMen jag tror att enda sättet för dig att förstå det är om du levde "under cover" som kvinna ett tag, kanske ett år eller så (hyfsat svårt att genomföra iof). Men det skulle vara intressant att ta reda på hur du skulle må efter det året om alla människor i din omgivning verkligen trodde att du hette Andrea och var kvinna. Då först kanske du skulle förstå att det finns mer bakom ordet "kvinna" än bara biologi. För om det bara är biologin, alltså våra kroppsdelar, det handlar om skulle du lika gärna kunna leva som kvinna bara du undviker badhus och könsumgänge och insisterar på att få vara kvinna med din manliga personlighet. Eller hur?
Det kön som spelar någon roll i det sociala samlivet sitter i hjärnan, identitenen, själen, anden eller vad du vill (utom din penis; du är inte din penis lika lite som du är din näsa eller stortå). Förutsättningarna för fortplantningen är däremot en helt biologisk företeelse.
Därför kan också någon med äggstockar och livmoder vilja bli/vara biologisk föräldrer och socialt barnets far. Om argumentet/påståendet "riktiga män föder inte barn" innebär att den hona som vill kalla sig man först måste kastrera sig eftersom, som du säger, man inte både kan ha kakan och äta den, då måste ju det betyda att "riktiga män" (de med penis) egentligen också vill vara barnlösa, eller i varje fall inte släkt med barnet. Ville du egentigen inte bli pappa eftersom du, i egenskap av att vara en "riktig man", inte kan föda barn? Om villkoret för att få räknas som en "riktig man" för mig är att vara kastrerad och därmed inte få bli biologisk förälder då borde ju inte du heller få ha biologisk avkomma.
Det är synd att en del stirrar sig blinda på fysiska och biologiska könskarakteristika eftersom det gör en lite, jag vill inte säga "trångsynt" för det är så negativt laddat, men i alla fall begränsad. Kvinnor och män är två olika sociala grupper. Det som skiljer grupperna åt och det som får medlemmarna inom den ena eller andra att ty sig till varandra är inte i första hand deras kroppar och olika förutsättningar för fortplantning, det kan tyckas så vid första anblicken, men egentligen beror det på något annat. När du förstår vad som är skillnaden på en skäggig dam och en man med skägg, eller mäns barnafödande och barnaföderskors manlighet för den delen(nej, det är inte samma sak), då kanske du förstår vad en könsidentitet är (t.ex man/kvinna) och att den är oberoende av den könskarakteristika eller kriterier som du hakat upp dig på och borde därför rimligen inte heller vara villkorad av dylikt.
Tack för kommentaren med många fina exempel på (välformulerad) queerretorik! Det finns absolut mycket att "kommentera tillbaks", men jag ska försöka göra det lite pö om på - för att kunna ta upp så mycket som möjligt - och jag gör det genom nya blogginlägg (se ovan!), så att nytillkomna bloggbesökare lägger märke till det.
SvaraRadera