Manligheten sitter inte i anatomin?

Queerretoriken är verkligen queer. Ömsom är genitalierna ytterst avgörande, så avgörande att de även utan uppenbara missbildningar eller hermafroditism måste skäras bort eller göras om (snacka om "extreme make-over") för att en viss påstådd "egentlig" könstillhörighet ska kunna manifesteras. (Förmodligen skylls detta på samhällets fixering vid genitalierna?). Ömsom spelar genitalierna ingen som helst roll för den egentliga könstillhörigheten (läs Amanda Briheds mycket välskrivna debattinlägg "Manligheten sitter inte i anatomin"), så att man hävdar att även en person med livmoder och äggstockar som föder barn på barn och vill fortsätta kunna göra det måste kunna betraktas som och av samhället registreras som man/pappa! För att personen skurit bort brösten och ätit hormoner som befrämjar kroppsbehåring och mörk röst och alltså av fler än dagisbarn kan tas för man?

Eller kanske även om så inte skett? Då ju manligheten hur som helst inte sitter i anatomin, och således inte heller i röstläget, skägget och plattbröstheten? En ljusröstad, långhårig blondin och fembarnsmamma med jättestora bröst måste väl då också kunna vara "inombordsman", d.v.s. man på det sätt som queertänkarna räknar för giltigt? Bara hon/han/hän "upplever sej" så. Eller handlar det trots allt om att av omgivningen kunna uppfattas som man? Men då sitter ju manligheten åtminstone delvis i anatomin. Och vad händer om vi då i alla fall inte i längden uppfattar en barnaföderska som pappa och man - trots ev. skägg?

Ömsom kritiseras samhällets väldefinierade könsroller skarpt. Ömsom tycks man godta att dessa ibland plågsamt enkelspåriga könsroller används som måttstock för vem som "egentligen" tillhör ett annat kön än det man "ser ut som" - inför s.k. könsbyten ska man i "Real Life" uppträda som "det andra könet" på ett trovärdigt sätt (d.v.s. så att man av andra blir tagen för att tillhöra detta kön).

Nej, jag kommer inte ifrån att den som förnekar anatomins relevans för könstillhörigheten hamnar i märkligt nattståndna synsätt på könen som övervägande mentala kategorier - i den mån begrepp som "man" och "kvinna" då alls längre har ett begripligt, objektivt innehåll. (Att det även kan finnas mentala skillnader mellan män och kvinnor som grupper betraktade vill jag inte - som extrema likhetsfeminister - helt förneka, även om de ofta kraftigt överdrivits av både konservativa och queerliberaler). Till slut blir själva dumheten meriterande - alltid retar den någon kristdemokrat och då måste den ju vara progressiv!

Men oavsett hur queerretoriken snor in sej i sej själv: ingen ska på något sätt få hotas och misshandlas för att man har störd könsidentitet (som Socialstyrelsen uttrycker syndromet). Samhället kan ju dock å andra sidan inte heller uppmuntra och bekräfta vilka tvångsföreställningar som helst, ens om bekräftelsen gör några gladare.