Du sköna nya värld...

Hur har egentligen den kaliforniske killen Thomas Lobel fått lära sej att en "riktig" karl ska vara rent mentalt? Det är ju klart som korvspad att upplevelsen att vara född i eller t.o.m. "fångad i" fel kropp inte bara är en fråga om hormoner, utan lika mycket en fråga om begreppsbildning. Om jag t.ex. i småbarnsåren fått lära mej att musikintresse, dåligt bollsinne och förtjusning i att hoppa hage är tecken på att man är en tjej, hade jag så klart trott att jag var en tjej. Får man lära sej att en kille kan vara riktig kille fast man är mjuk och söt, långhårig och tjejvänlig, får man naturligtvis inte lika lätt för sej att man "egentligen" är tjej. Både radikalqueera och könsrollskonservativa har ett ansvar att begrunda...

Och nog liknar en del ingrepp nuförtiden en sorts västerländsk könsstympning. Att tusentals småflickor i Indore könsstympats, tvångssteriliserats och fått snopp är ju t.o.m. lättare att försvara än detta, eftersom "möjligheten" faktiskt kan ha räddat livet på dem i flickaborternas förlovade land. Men hur försvarar vi oss i väst?

Du sköna nya värld...

Tankar i omklädningsrummet

När det bara börjar bli för (tragikomiskt) tokigt!
Strof 1, 2 och 5 återanvända, strof 3 och 4 är nya:

En folkpartifarbror från Kinna
fick Rättvisa Gudrun att spinna.
Han födde ett barn,
den jämställda karln,
så folket tog honom för kvinna.

En queerliberal ifrån Glen
som tröttnat på "kvinnor" och "män"
brast ut: vår regering
kan slippa kvotering
om alla blir "den" eller "hen".

En ammande vän från Lill-Rösten
på "herrarnas" gick hela hösten.
Förbud fanns det inga,
för sånt ansågs tvinga
personen att skära bort brösten.

En skäggprydd från Bollebergstoppen
på "damernas" visade kroppen.
Protester kom inga,
man vill ju ej tvinga
en mänska att skära av snoppen.

En trögtänkt partipamp från Lummen
på queerkurs till sist fick ur tummen
och började storma
de heteronorma
och könsstereotypa omklädningsrummen.

Andreas Holmberg
pappa och svensklärare, Bollnäs
- som av sina partikamrater och de flesta journalister anses vilja tvinga vissa människor att skära av sej äggstockarna, bara för att jag bestämt hävdar att den som föder sitt barn är barnets mamma och inget annat.

Det nya lackmustestet

Birgitta Ohlsson har helt riktigt påpekat att möjligheten att fritt genomföra en Pride-festival är ett lackmustest på utvecklingen av demokrati och mänskliga rättigheter i ett land. Att Pride i Belgrad inte kunde genomföras den 2 november är en skam för Serbien, och det är en skam för hela Europa att högerextremisternas seger inte väckt lika stor uppmärksamhet som om de "lyckats" stoppa en 1 maj-demonstration eller en kyrklig procession.

Men nu tycks ju Folkpartiet även ha ett annat lackmustest på demokratiskt sinnelag och godkänd människosyn, nämligen att vi måste tro och kodifiera att även en del män kan föda barn. Den som motsätter sej detta anses vilja tvångssterilisera folk och därmed förneka alla människors lika värde.

Nå, tron på det manliga barnafödandet är verkligen ett lackmustest. Men på ett annat sätt än partiledningen tycks tro. Det är nämligen just nu ett lackmustest som avslöjar vilka som inte bör få förtroendet att ansvara för utbildnings- och jämställdhetsfrågor i vårt land!

De sociologiska/mentala könsbegrepp vi nu försöker införa istället för de biologiska/genitala, liksom den nya övertalningsdefinitionen av "tvångssterilisering", är nämligen så märkvärdigt korkade och kontraproduktiva att den som inte redan nu, innan landets journalister och föräldrar vaknat upp, klarar av att inse fadäsen bör få respass ur partiledningen och styrelsen för Liberala lärare,

Det är däremot ingen särskild merit i sej att dissa läran om mäns barnafödande: det kan man göra av ren traditionalism eller slentrian eller t.o.m. på grund av hat mot s.k. transpersoner eller liberaler i största allmänhet. Men å andra sidan är man inte nazist eller sverigedemokrat för att man tycker som de i den här frågan, lika lite som man är det för att man dissar syskonäktenskap eller - i förekommande fall - omskärelse av pojkar.

Opponent i parti och kyrka

Jag gillar i grunden både Folkpartiet liberalerna och Svenska kyrkan, och jag har verkligen inte tänkt gå ur någondera organisationen. Däremot har jag de senaste åren hamnat i stark opposition till ledningen, både regionalt och nationellt, i några högaktuella frågor.

Både Folkpartiet och Svenska kyrkan har t.ex. de senaste decennierna stått upp för utsatta minoriteter på ett föredömligt sätt. Men båda har också påverkats starkt av en absurd queerideologi, som alltmer misskrediterar det goda som uppnåtts på jämställdhets- och hbt-området.

Båda har också haft svårt att hantera oppositionen mot queerideologin. Genansen har varit bedövande, precis som f.ö. i Barn- och utbildningsnämnden. Det är med nöd och näppe saken fått tas upp på personal- eller partimöten (medlemsmöten saknas helt i Svenska kyrkan) - eller ens vid en biskopsvisitation! Man har däremot anslagit komiskt gott om tid att - i all vänlighet och ibland med en god kaka till - diskutera mitt sätt och mitt omdöme, medan det vanligen varit stört omöjligt att få vettiga besked av folk hur de i sak ställer sej till queerideologin.

Jag har lokaliserat minst tre absurditeter i detta sammanhang: 1) Själva sakförhållandet att våra politiker och präster nu tycks tro på eller acceptera att a) det inte finns någon särskild vits med att ha en pappa och att b) även män kan föda barn! 2) Att denna tro alltmer räknas till själva värdegrunden, så att opposition anses strida mot allas lika värde och innebära krav på tvångssteriliseringar! 3) Att dessa absurditeter (1+2) inte anses lämpliga att ifrågasätta journalistiskt eller teologiskt - eller diskuteras i de forum som trots allt stått mej till buds.

Till det absurda hör att Svenska kyrkan och Folkpartiet skulle haft lättare att hantera - eller svårare att kritisera - om jag tagit strid för mäns rätt att föda barn, och skrivit långa upprop mot s.k. "tvångssteriliseringar" av s.k. män som kan föda barn. Då hade jag sannolikt inte riskerat någon plats på vare sej valsedlar eller orgelpallar. Då hade jag nämligen ansetts strida för utsatta grupper och allas lika värde. Eller åtminstone för något som ansågs lite trendigt.

Nu har det slagit riktigt slint

Den 15 oktober i år mötte jag på Folkpartiets landsmöte i Karlstad en trevlig tjej som enligt egen utsago både ville och kunde få barn med sin pojkvän. Men hon hävdade att hon när hon födde deras barn skulle bli pappa precis som sin pojkvän, och att jag ville tvångssterilisera henne för att jag inte höll med om det!

Först - på 1900-talet - fick vi en bra och vettig partnerskapslag som gav juridiskt skydd åt en utsatt och förbisedd grupp. Jag hörde också till dem som i vissa fall ville låta även människor ur den gruppen prövas som adoptivföräldrar. Men några år senare, på 2000-talet, fick ingen hävda - inte ens kyrkan - att det alls finns någon särskild vits för ett barn med att ha en pappa, eftersom det kunde kränka ensamstående mammor eller lesbiska! (När Thorbjörn Fälldin m.fl. ifrågasatte det kloka med planerad och avsiktlig faderlöshet, stämplades han som dement för att inte säga fascistoid).

Sedan fick vi inte ens ha ett särskilt begrepp för förbundet mellan man och kvinna - ens i kyrkan! - eftersom det antogs kränka alla homosexuella och strida mot allas lika värde. Vilket jag vet är fel - jag har träffat flera homosexuella som ställt sej lika frågande som jag till detta fördummande resonemang.

Och nu får vi då (följdriktigt nog?) inte ens ha ett särskilt begrepp för män och pappor, eftersom det anses kränka - ja, t.o.m. tvångssterilisera! - somliga barnaföderskor!

Något har slagit slint, inte så mycket hos s.k. transsexuella (och nej, det är INTE bögarnas fel!) som hos den akademiska och politiska elit som driver dessa dumheter. Liksom hos Svenska kyrkans politiskt styrda ledning och snälla konfirmandledare som likt skolpsykologerna bara tycks bekräfta och bekräfta alla sorts föreställningar utan att - ännu - våga hålla emot. Var finns de lärare, präster, politiker och journalister som vågar göra det och därmed rädda åtminstone en smula av trovärdigheten i vårt jämställdhetsarbete?

Eller är alla NO, SO- och svensklärare verkligen beredda att fr.o.m. 2012 lära våra ungdomar att även en del killar kan föda barn - och att det strider mot skolans värdegrund att inte hålla med om det? Vad säger förskollärarna? Och skolledarna?

Nya könsbegrepp ingen nyhet? (Insändare införd i Ljusnan 24/11 2011)

Jag begriper mej inte på nyhetsvärderingen i media. Som jag förstått det anser nu många politiker, lärare och präster att även män kan föda barn. Vissa präster som tror att riktiga mirakel sker för jämnan kan jag möjligen förstå godtrogenheten hos, men i övriga fall är det ju uppenbart att man medvetet mixtrar med könsbegreppen. Är inte det en nyhet värd att presentera och kritiskt granska?

Visserligen försökte kirurgerna Magnus Hirschfeld och Kurt Warnekros på 1930-talet operera in en livmoder i den danske konstnären Einar Wegener, som efter att ha poserat som kvinna för sin hustru Greta fick för sej att även han var kvinna och ville föda barn. Operationen lyckades och patienten dog, men sedan har ingen vad jag vet gjort om försöket. Någon barnafödande man - vilken "contradiction in terms"! - känner jag inte till.

Nuförtiden utgörs ju de påstått barnafödande männen av kvinnor som trots viljan och förmågan att föda barn påstår att de är män. Det enda vettiga jag får ur psykologer jag talat med är att det är ett faktum att vissa människor tror att de är födda i fel kropp (säkert sant) och att man alltid måste bekräfta människors upplevelser (mycket tveksamt).

En hjärnforskare jag talat med nämnde att könshormonproduktionen kan ändras så att en man känner sej mer "kvinnlig" med stigande ålder (jfr bonden i Skåne som efter sin mammas död började tro att han själv var kvinna). Det förklarar vissa upplevelser, men berättigar knappast ingrepp som ibland liknar rena könsstympningar. Dessutom sa han att vissa kvinnors hjärnor väldigt lika mäns, men så har jag heller aldrig trott att de viktigaste könsskillnaderna sitter mellan öronen.

Det är ju uppenbart att upplevelsen av att "tillhöra fel kön" inte bara handlar om hormoner utan också om hur vi definierar kön och könsroller. Kaj Heino från Rfsl i Göteborg berättade för mej att en del s.k. transsexuella själva diskuterar huruvida s.k. könsbyten alls skulle behövas i ett mer jämställt samhälle. Det må ju då vara tillåtet för fler att fundera över i vilken mån de alls behövs, och om inte radikala omgörningar av kropp eller språk är en återvändsgränd när det gäller att uppnå ett mer jämställt samhälle. Är de inte snarast en kapitulation för ojämställdheten och föreställningar om hur "riktiga" män och kvinnor ska vara rent mentalt?

Självmordsfrekvensen bland s.k. transsexuella är ett faktum, men beror inte det i hög grad på de taskiga attityderna mot "feminina" killar och "manhaftiga" tjejer? (I arabvärlden lär många tro att homosexuella är "födda i fel kropp"...).

Läs f.ö. gärna "Sagan om rättvisa Gudrun" av Tage Danielsson och "Dekadensens kön" av den borgerliga feministikonen och queerkritikern Ebba Witt-Brattström.

Andreas Holmberg
förälder
Bollnäs

Tankar från Gubbholmen

TANKAR FRÅN GUBBHOLMEN

Oftast är jag verkligen stolt över att vara folkpartist. Vad gäller t.ex. skolpolitik och internationella frågor håller partiet en föredömligt klar linje, liksom i de flesta sociala frågor.

Och att Pride inte fick genomföras i Belgrad i år är verkligen en lika stor skandal som om ett 1 maj-tåg eller en Jesusmanifestation inte skulle få hållas i Stockholm. Bra att Birgitta Ohlsson och Folkpartiet ryter ifrån! Möjligheten att även som minoritet uttrycka sej fritt och offentligt - och skyddas för våld och hot - är som Ohlsson säger ett lackmustest på demokratisk utveckling.

Men man kan ju fördenskull inte stödja vilka minoritetskrav som helst (jfr dikten "Harens rätt" av karlstadsjournalisten Fröding!). Sånt dömde vi ju nyligen ut som snällism. Vi kan i varje fall inte göra det till ett demokratiskt och liberalt lackmustest!

När partistyrelsen i sitt svar på min motion i könsbegreppsfrågan tycktes mena att själva vår ideologi, med dess betoning på individen, kräver att man själv måste få avgöra sin könstillhörighet även juridiskt, så riskerar man förtroendet för vår jämställdhets- och utbildningspolitik, ja, för partiet och hela socialliberalismen. Ska vi själva få definiera vår registrerade ålder också? P.g.a. all åldersdiskriminering - av både 15- och 50-åringar! - och för att vi sett alternativa sätt att mäta ålder, t.ex. mental ålder eller fysisk prestationsålder?

Ifall vår utbildningsminister tycker att landets biologi- och svensklärare - för att inte tala om förskollärare! - fr.o.m. 2012 ska börja lära ut att somliga mammor egentligen är män och därmed pappor till barnen de föder, så lär det behövas fortbildningsinsatser av gigantiska mått. Och det lär ändå inte hjälpa. Det blir ju uppenbar begreppsförstörelse i liberalismens och snällhetens namn. De barn och ungdomar som inte själva får könsidentitetsstörningar av detta, kommer att tycka att kejsaren verkar mer än lovligt naken, kanske t.o.m. galen.

Tänk er att jag ber er komma och titta på det röda gräset. När ni inte kan se det förklarar jag att jag med rött menar vad ni kallar grönt. Vem kommer då om jag imorgon klagar över att aftonsolen blivit grön? Om jag säger att även män föder barn, förstår ju folk snart att jag med "man" menar något annat än vi brukar, t.ex. en ovanligt tuff mamma, med hjärna som en karl eller stark kroppsbehåring. Men vem lyssnar sedan om jag klagar över mansdominansen i biskopsmöte och börsstyrelser?

Efter att ha funderat över detta somnade jag i månskenet på Gubbholmen. Och när jag vaknade lyste söndagsmorgonsolen över hela Karlstad.

Andreas Holmberg
Bollnäs
fritänkande uteliggare och landsmötesmotionär