Expressen ifrågasätter.

 Oj.

Cissi Wallin ifrågasätter

Oj.

Men det är klart att folk börjar fundera.

Jag skrev så här på Fb 24 juli i sommar:

Tommy och Andy är inga s k cis-män längre eller tror sej aldrig ha varit det (se nedan). En av dem kallar sej kvinna nu men vill fortsätta heta Tommy (gärna för mig). Själv kallades jag Andy i skolan och nu börjar testosteronet klinga av, så vi får väl se om ni kallar mig hon eller hen (ni kanske bättre än jag märker vad jag är, jag kanske lever i total förnekelse). Jag vet ju två rikskända svenska trebarnspappor som kommit ut som "kvinnor" i min ålder (jag och kungen vågade inte). En av dem, som jag träffat och pratat med på Pride i Hudiksvall, har tappat kontakten med barn och barnbarn och beklagar sej över att ha kommit ut som kvinna för sent (tänker sej att barnen när de var små lättare hade accepterat att pappa var kvinna precis som mamma). En är präst och turnerar som otroligt eftertraktad föreläsare efter att från ett långt äktenskap ha kommit ut som homosexuell kvinna istället för heterosexuell man, biologisk trebarnspappa som sagt. Den bekymrade prästfrun, nu professor, hade till slut skickat sin man till psykolog, som dock bara ville bekräfta att om han kände sej som kvinna så var han, förlåt hon, väl det. (Rolf Lassgård spelar honom i filmen "Min pappa Marianne"). 

Lite kritisk distans istället för alla devota hyllningar är allt jag begär av såväl journalister som nöjeslysten allmänhet. Kunde dogmen om jungfrufödelsen betvivlas offentligt (den typen av luftade tvivel brukade nyligen hyllas i media) måste väl dogmer som den här eller den om barnafödande män kunna betvivlas och rakt förnekas (pst: dom är kvinnor och mammor, hur "manhaftiga" de än kan te sig)! Även och inte minst inför kyrkovalet. Likt prästens dotter Ester (den riktiga) tror jag att många som säger "Vad modig du är!" EGENTLIGEN tänker "Vad galen du är!" (Fast så säger man ju bara inte). "Min pappa Marianne" är en riktig feel good-film med både gråt och skratt. Fattas bara annat, jag vet faktiskt inte själv om jag ska skratta eller gråta åt de nya könsbegrepp som Kristdemokraterna(sic!) och Göran Hägglund genomdrev den 1 juli 2013. Vet bara att folket aldrig tillfrågades om det ville ha dem i en öppen och ärlig diskussion. Vet också att jag inte hatar s k transpersoner mer än jag hatar syskonen i Thorsten Jonssons både gripande och tankeväckande kärleksnovell "Gård i utkanten" - som ännu väntar på sin filmatisering. (Jag är faktiskt inte emot syskonkärlek heller). https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/EwXgnG/13-reasons-why-stjarnan-tommy-dorfman-kommer-ut-som-kvinna

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/41nBvg/mellostjarnan-byter-namn-och-kommer-ut-med-ny-konsidentitet

Tänka sig

Roligt att de hittat varandra. Men jag tänker nog mer som Wilhelmina att det gått lika bra att göra det utan bägges totala "make-over." Åtminstone hade det då förmodligen varit bra mycket lättare att få gemensamma barn. 

Utan att veta exakt hur de har det - nuförtiden kan en ju "byta kön" utan att de facto göra det - måste jag få säga att det allt är bra paradoxalt om en först kan få sina reproduktiva organ stympade på samhällets bekostnad och sedan få hjälp med att få barn på konstgjord väg - också på samhällets bekostnad.

När är "lidandet" ett objektivt faktum och när skapas eller förvärras det av omgivningens inställning?

Det här måste vi prata mera om (tack, Fanny Nilsson). Min yngste son har en kort sträng under tungan men läkaren ville inte skära där, han såg det som överbehandling. Varför måste pojken kunna räcka ut tungan? typ. Inte för doktorns skull, tydligen.

Cykelreparatören idag ville inte laga bakhjulet åt den äldre sonen. Det behövdes inte, sa han. Kläm bara in ytterdäcket bättre i fälgen, tyckte han.

"Oskuret är bäst", lyder tydligen devisen. Även snoppar och bröst kan m a o med fördel få sitta kvar - om det inte är cancer i dem. Jag håller som sagt med om att de som fått "grejorna" bortskurna bör få skadestånd av staten. Även om de själva skulle ha begärt ingreppet.

Ingen tvekan om att transfrågan är het just nu

Så här skriver Gerda Christensen.

Och så här låter det från Västerås stift.

Läs och lär!

Lisa Bjurwald går öppet ut till stöd för Kajsa Ekis Ekman

Det är nu inte bara jag och Ebba Witt-Brattström som öppet stöttar Kajsa Ekis Ekman i fråga om de nya könsneutrala könsbegreppen. Även Lisa Bjurwald kommer nu ut som skeptiker.

Och nu Karolinska

Vad är det som händer?

Är det Kajsa Ekis Ekmans bok "Om könets existens" som fått genomslag så snabbt? Eller är det bara en händelse som ser ut som en tanke?

I varje fall är det en lättnad att nu både Astrid Lindgrens barnsjukhus och Karolinska slutar syssla med vad jag kallat moderna, västerländska former av könsstympningar. Hoppas det var en historisk parentes.

Även om somliga är ledsna nu.

Astrid Lindgrens sjukhus upphör med könsingreppen på minderåriga

Det är klart att vissa nu blir upprörda. Men Astrid Lindgrens barnsjukhus har fattat ett klokt beslut.

Victor Svanberg om tidens sexualsyn - och Karin B

Ingen behöver ju köpa allt i Svanbergs text här nedan, men som vittnesbörd om hur synen på sex och homosex kunde se ut både under det förra 20-talet och under 70-talet - när jag föddes - finner jag den mycket intressant. Att skriva så här utlämnande om inte bara sej själv utan också sina sexualpartners finner jag alltför indiskret i en bok från 1970. Men så här över ett halvsekel senare gör jag mej inte samvete över att publicera det som ett tidsdokument.

Att leva livet har väl i alla tider betytt bland annat fri erotik, och i slutet av tjugotalet var ohämmad sexuell utlevelse ett evangelium. 

Jag var homosexuell, rättare sagt trodde jag att jag var det. På den tiden ansågs homosexualitet - om den inte ansågs brottslig - vara en medfödd läggning. Numera vet man att den utom i extrema undantagsfall är miljöbetingad. Bisexuella anlag finns hos alla och gynnas av många olika slags miljöfaktorer. En sådan har varit det instängda borgerliga hemmet med ty åtföljande stark modersbindning. En annan har varit endera könets isolering i skolor och andra kollektiv.

För min del samverkade allt detta. Min modersbindning hölls vid abnormt liv i vårt studenthushåll.

Jag hade vidare växt upp med bara bröder, och av någon illvillig slump hade flickor så gott som alldeles saknats i familjeumgänget. Strax efter det jag tolv år gammal förlorat min nästan jämnårige storebror, blev jag, som jag förut berättat, på ett epidemisjukhus regelrätt förförd av en rumskamrat, en sjöman. Det är nog sant, som det numera sägs, att sådana förförelser inte är livsavgörande. Mitt fall visar det, som snart ska framgå. Men i puberteten, när själsläget är labilt, kan en förförelse göra dragningen mot det egna könet medveten. Svärmerier för vänner i en pojkklass är väl något nära på normalt och förblir väl i de flesta fall oskyldiga. Men sexuella lekar är mindre ovanliga än förljugenheten förr lät påskina. Nu, när det kan talas öppnare, kan man få höra de mest välartade män bekänna sådana ungdomssynder. Några skolkamrater tog emot mina närmanden, andra avvisade mig med förvåning och förakt.

Jag lärde mig vara försiktig, sedan jag nått mogen ålder. Jag läste om Oscar Wilde och tog varning av hans öde i ett samhälle med victoriansk dubbelmoral. Jag avundades Gide hans frihet i en tolerantare miljö. Det har sagts att första världskrigets kamratskap i skyttegravarna inledde en hausse för homosexualiteten i mellankrigstidens Europa. Därav märktes ingenting i tjugotalets Uppsala. En äldre docent, liksom jag boende hos sin gamla mor, hade varit dum nog att ta hem pojkar och blev varg i veum. Jag slöt mig i mitt skal och sublimerade i studier.

I umgänget med studenter som deras kamrat och senare deras lärare, undvek jag att bli ensam med kvinnor för att inte göra dem besvikna. Missförstå mig inte! Jag visste sedan gymnasietiden att jag var potent med kvinnor. Men nöjet hade varit minimalt och, tyckte jag, inte värt det pris jag såg andra betala: uppvaktning före, och efteråt avsked med trassel och tårar, eller äktenskap med trassel och tårar.

Efter denna återblick på en tioårig renlevnad kommer jag tillbaka till min situation, när jag botad från mitt magsår skulle börja leva för att leva.

Inga moraliska betänkligheter avskräckte mig från att söka sexuell tillfredsställelse med män. Men risken för skandal gjorde Uppsala omöjligt som jaktmark. Stockholm erbjöd möjligheter. Jag försökte utnyttja dem. Försöket misslyckades omedelbart. Jag kom av mig vid ingången, som Kellgren skrev om salig Dumbom. Jag var naiv nog att begära inte bara kroppslig kontakt utan också vad som kallas andlig gemenskap. Med det anspråket var den manliga prostitutionen - åtminstone så länge den var straffbar - ännu mer motbjudande än den kvinnliga.

Besviken på homosexuell erotik frågade jag mig om de inte fanns mellanformer mellan abnormt och normalt, som kunde vara något för mig.

I en gymnasieklass, som jag våren 1930 förde fram till studentexamen, fanns en ovanligt intelligent och originell flicka, påfallande pojkaktig. Det viskades i kollegiet om att hon var pervers, och hon skrev en uppsats om Michelangelo, där hon öppet och utan ogillande berörde den store renässanskonstnärens dyrkan av unga män. Hon var skicklig i att hantera ritstift och penna. Den första studentuppsats i svenska jag på sju år givit högsta betyget var hennes. Mitt intresse för henne föreföll att vara besvarat. Under studentfesten på Flustret föreslog hon att vi skulle träffas i Stockholm på hösten. Jag skulle flytta dit, hade fått ett lektorat där. Hon skulle studera medicin där. Jag väntade inte till hösten. På en resa i annat ärende stannade jag i hennes hemstad, uppvaktade henne med blommor, mottogs förvånat men inte ovänligt av hennes föräldrar. Flickan skulle, sa hon, göra en cykeltur i Danmark med en väninna från barndomen i Göteborg. Jag for till Varberg och väntade på att hon skulle passera. Mycket riktigt, hon dök upp. Jag körde henne och väninnan i bil till Halmstad. Ingenting blev sagt. Jag for till Göteborg. Där hade flickan släktingar eller bekanta. Snart kom hon också dit, besviken på cykelturen och väninnan. Jag fick tillfälle att tala ut med henne. Hon avvisade mig.

Jag greps av tvivel på att jag passade för livet med stort L. Jag tog ledigt ett år från mitt lektorat i Stockholm, stannade i Uppsala och speciminerade för en professur.

Jag ber mina läsare komma ihåg detta mitt grundliga misslyckande på friarstråt. Jag kommer nämligen i fortsättningen att berätta sådant som annars kunde verka skryt över lätta erövringar. Det har den enkla förklaringen att jag då inte sökte utan söktes. Utan jämförelse för övrigt kan jag göra till min Goethes iakttagelse att kvinnor eggas av mäns likgiltighet. På mig passar också i förminskad skala Bernard Shaws erfarenhet, att kvinnorna upptäckte honom när han blivit välklädd och en känd person. Ännu en sak är vidare ganska lite smickrande för mig, uppfattad som en Don Juan. Det har varit elever som jag fallit offer för eller som, om man så vill, fallit offer för mig. Det har varit lättfångna byten, ett slags illojal konkurrens. De har bildligt talat suttit vid mina fötter innan de fått lust att krypa i säng med mig.

I samma klass - den trevligaste klass jag haft - som pojkflickan hade också ett helt annat slags flicka, en snäll och rar familjeflicka, fäst sig vid mig. Hon smög till mig en rysk ikon på studentfesten och skrev brev till mig studentsommaren. Efter uppskovet med flyttningen till Stockholm hyrde jag på hösten en dubblett i Uppsala. Där träffades nu den här flickan och jag, men snart i stället bara i hennes hem. Hon skämdes, när kamrater till henne kallade henne min älskarinna - det blev hon inte - och retade henne med att sticka i händerna på henne det nummer av Dagens Nyheter, där jag prisat bibeln som pornografi. "Var vanlig", bad hon mig. Vanlig ville, kunde jag inte bli. Så tog det försöket att bli lycklig med en alldeles normal flicka ett snöpligt slut.

Den där flickan hade en gång frågat om det var sant, att jag varit kär i Karin Boye. Jag svarade att det var min bror som varit kär i henne. Och att jag kände henne som en läraktig elev i mitt proseminarium och hade träffat henne flyktigt i teaterföreningen och på möten i Clarté.

Våren 1931 sökte Karin Boye upp mig på ett hotellrum i Stockholm. Hon planlade tillsammans med Erik Mesterton en avantgardistisk litterär tidskrift och bad mig nu medverka i den. Jag lovade ett bidrag. Tidskriften döptes sedan till Spektrum. Mitt bidrag till det första numret blev en avrättning av Strindberg och väckte avsedd förargelse.

Vid besöket på hotellrummet hade Karin sällskap med sin man, clartisten Leif Björck. Han bröt upp när mitt löfte var givet, blött och stött. Karin gjorde ingen min av att följa med. "Vågar du lämna henne ensam med mig", frågade jag, halvt på skämt, halvt i känsla av att något kunde hända som jag inte önskade. "Hon är väl en fri människa", var Leifs svar, och han gick. För att avvärja det jag inte önskade, valde jag ett samtalsämne som borde avkyla henne. Jag visste att hon ansåg sig homosexuell. Det hade hon gråtande anförtrott min mor, som skäl till att hon bröt med min bror. En storm hade nyligen gått genom pressen mot min bok om Viktor Rydberg, den där jag påvisade homofila drag hos honom. Jag frågade nu Karin, om hon inte tänkt på att jag talade i egen sak, när jag skrev så om Rydberg.

"Ett ögonblick kanske", svarade hon, och jag märkte att hon inte trodde mig. Senare fick jag klart för mig att hon kände till mina försök med kvinnliga f d elever, hon hade förresten fått för sig att jag närmat mig dem redan medan de gick i skolan. Hur som helst, ingenting mer blev sagt om intimiteter den där kvällen på hotellrummet. Efter kallprat följde jag henne till hennes port.

Manuskriptet, korrekturet och rentrycket av min artikel i Spektrum gav Karin osökta och sökta anledningar till besök hos mig hösten 1931. Jag hade nu tillträtt mitt lektorat i Stockholm och bodde i en liten hörnvåning på Norr Mälarstrand.

Där träffades en kväll Karin Boye, Erik Mesterton och Erik Blomberg. Blomberg hade ett horn i sidan till Sten Selander, som förblivit borgerligt konventionell, medan Blomberg gått åt vänster. Selander hade just gett ut en diktsamling i min anda, med sociala motiv, En dag. Blomberg föreslog att vi fyra tillsammans skulle avrätta den. Selander skulle ironiskt prisas för att han skrivit så fint att världslitteraturens allra största knyckt tankar och bilder från honom; meningen var naturligtvis att han var tjuven. "Nej", sa Karin plötsligt, "det är skamligt". Hon var upprörd och var det ännu, när mina gäster bröt upp. I dörren snubblade hon, vrickade en fot svårt och kunde med möda bäras och köras till sin mor, som bodde i närheten. Dagen efter ringde hon mig och förklarade missödet psykoanalytiskt: hennes överjag hade velat gå, hennes driftjag hade velat stanna.

Den hösten hade Karin fått ett pris för sin första roman, Astarte. För pengarna bjöd hon mig på middag på Strand. Skulle jag bjuda igen? Det var ju nu tydligt vad hon ville. Jag hade fått veta, att hennes äktenskap med Leif Björck gick mot sin upplösning, vidare att hon inlett en förbindelse med Spektrums ekonomichef, en östjudisk immigrant som såg mycket bra ut. Han var dock lyckligt gift och hade ingen tanke på att skiljas. Om nu Karin ville pröva lyckan med mig, varför inte låta henne göra det?

Jag bjöd ut henne och tog henne efteråt hem till min våning. Hon bad att få läsa två dikter, som hon skrivit om mig i Uppsala. Den ena, Mannen utan nåd, har jag citerat i kapitlet om mitt tjugotal. Den gjorde mig munklikt sträng, hård och kall. "Trodde du verkligen att jag var sådan", undrade jag misstroget. "Ja, länge", svarade hon, "men du tog mig en gång i hand och då skrev jag detta:

Till skuggan av en verklighet

Du är en av mina drömmar -

väl om ingen väcker mig! -

ett av mina vackra ljus,

att ej mörker täcker mig.

Kämpe du för bleka mål,

is och glas och vässat stål! -

Klara dagen

vet jag knappt om drömmen tål.

Det är tröst i drömmens dofter,

svala, knappast märkliga.

Ändå ville jag ge bort dem

för det jordiskt verkliga.

Kära vackra händers värma...

jag vill älska, inte svärma.

Livets mognad

orkar drömmen aldrig härma."

Jag blev rörd, blev gripen. Så viskade hon: "Klä av dig!" För första gången i mitt liv låg jag i en kvinnas armar, en kvinnas, som jag kände något för. Hon var in i det sista den aktiva. Hon red på mig. Jag fick orgasm, men mer än min njutning var att meduppleva hennes. Hon kom i extas. Hon blev den eld, den storm hon talat om i Valborgsnatt:

Själv eld

skall jag rida på ringlande eldormar.

Själv vind

skall jag flyga på vingade vinddrakar.

Själv intet,

själv förlorad i stormen

slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt. 

Detta hände strax före jul 1931. Jag besökte under julferien en vän i landsorten. På nyåret 1932 återupptog vi vårt samliv. Karin trodde att hon blivit gravid. Var hon inte rädd för att få barn, så var jag det. Hon lät undersöka sig av en känd, i clartékretsen uppskattad läkare. Resultatet var lugnande. Jag fick meddela henne det. Hon reste nämligen till Berlin för att hos en psykoanalytiker söka bot för sin homosexualitet.

För sin skull, för min skull. Hon ville att jag skulle resa med henne till Berlin. Jag hade tid, hade tagit avsked från mitt lektorat. Men jag ville inte följa med, skyllde på penningbrist. Mitt verkliga skäl var att jag inte hoppades på en varaktig och harmonisk förbindelse mellan oss. Jag trodde inte då att homosexualitet eller ens bisexualitet kunde botas. Men det var inte avgöra. Hennes sexuella kluvenhet såg jag inte som ett hinder, jag hade ju jagat en som jag misstänkte homosexuell flicka för att gifta mig med henne. Det var andra, djupare motsägelser i Karins väsen som jag var rädd för. På min fråga en gång, om hon inte i början varit lycklig med Leif, hade hon svarat: "Jo, så lycklig att jag inte kunde dikta". Kunde hon, tänkte jag, undvara lyckan att dikta, alltså att vara olycklig? Alldeles frånsett diktandets problematik kastades hon mellan vild livslust och lust att dö. Hon lekte som ett barn med döden.  Medan hon slets mellan känslor för Leif och Josef, berättade hon för mig, hade hon en kväll tänkt gå upp ur sängen och ta en kniv att sticka mig, men låtit bli för att golvet varit så kallt att trampa på. Sådant skrämde mig.

Och var det möjligt att hon skulle lugna sig, slå sig till ro hos mig, ville jag ha det lugnet? Hennes dikt I rörelse, Clartés kampsång, ringde i mina öron:

På ställen där man sover blott en gång

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Den inställningen hade länge varit min, jag brukade citera Goethes Fausts ord: Im Weiterschretien find er Qual und Glück, er unbefriedigt jeden Augenblick. Hade nu Karin tröttnat på äventyren? Det frågade jag mig. Jag frågade mig själv om jag tröttnat och svarade för min del nej. 

Mellankrigstidens Berlin var de homosexuellas förlovade land. Deras kaféer blev Karins tillhåll. Margit Abenius´ Boyebiografi inger den föreställningen, att det var i Berlin som Karin tog steget från homosexuella önskningar till handlingar. Det var inte så. Före utresan hade hon berättat för mig om ett krasst sexuellt förhållande till en cigarrflicka på Strandvägen. Inte heller är det riktigt att, som Margit Abenius gör, låta berlinupplevelserna sätta punkt för Karins erotik med män. Men det var i Berlin som hon blev en djärv kvinnojägare.

Hemkommen tog hon Gunnar Ekelöfs första hustru från honom och bodde med henne i en våning på Gärdet, som hon hyrt efter skilsmässan från Leif Björck. Hon hade träffat sitt val, funnit sin rätta livsform, tänkte jag, och var glad att få träffa henne tillsammans med hennes väninna utan erotiska komplikationer oss emellan. Men den vackra unga kvinnan siktade mot ett nytt, ett rikt gifte och försvann.

Då försökte Karin blåsa nytt liv i vår kärlek. Jag hade vid det laget flyttat tillbaka till Uppsala. Sommaren 1933 blev jag ombedd att föreläsa på en konferens på Viggbyholmsskolan. Karin var också där, det var antagligen hon som föreslagit mig till föreläsare. För unga kursdeltagare predikade jag det som sedan blivit högsta mode, trolöshet, erotisk trolöshet, och praktiserade den efter fattig förmåga. En purung clartéflicka tog motvilligt mot mina tafatta smekningar och sa förebrående: "Nu förstörde du något för mig." En utländsk iakttagare, som deltog i konferensen, ogillade de svenska radikalernas lösa seder. Karin berättade det för mig, och jag märkte på henens ton att hon själv irriterades av mina fria fasoner.

Efter konferensens slut reste vi två en dag ut till Saltsjöbaden. I badhuset sågs vi tillsammans av en gemensam bekant. Karin skämtade: "Du får rykte om dig som en Don Juan. I går den clartéflickan, i dag mig."

På tåget hem blev hon allvarlig. Strindberg kom på tal. Harriet Bosse hade nyss givit ut hans brev till henne med kommentar. Jag gjorde narr av Strindbergs friarfras: "Vill ni ha ett barn med mig, fröken Bosse?" Karin blev ond: "Det är väl inget att skratta åt. Det var ju ärligt." Och hon bröt ut: "Jag vill ha ett barn, det kan kanske rädda mig."

Litterära meningsskiljaktigheter komplicerade ytterligare vår samvaro. Karin hade fått färdig sin roman Merit vaknar och bad mig läsa den. Där finns en historia om utpressning, jag tyckte den var misslyckad och föreslog ändringar. Då ville hon bränna hela manuskriptet och jag hade all möda att rädda det.

Det intima sambandet hos henne mellan att leva och att dikta vållade en annan gång ett tragikomiskt uppträde. På hemväg från en promenad på Djurgården hade hon på Strandvägen fått inspiration till en dikt och ville åka hem för att skriva ner den. Jag tog för givet att hon ville vara ensam och var klumpig nog att låta henne stiga upp på en buss vid Dramaten utan att själv stiga på efter henne. Det dröjde, innan jag hann hem till mitt ensamma rum. Mitt i natten ringde hon med gråten i halsen, hade ringt hela kvällen. Vad menade jag med att överge henne mitt på gatan, svika henne?

Efter en Karl Gerhard-revy, som Karin och jag sett tillsammans, stötte jag i tamburen ihop med en f d skolelev från Uppsala. Vi hälsade på varandra och jag sa: "Det var roligt att ses, kanske ses vi fler gånger." "Vem var det?" frågade Karin vid teet på Kungstornets takterass. Jag berättade en lustig historia om flickan.

På en gymnasiefest hade jag sagt om henne att hon hade en fulländad klassisk profil. En lärarinna hade hört repliken och spritt ut den, och flickans kamrater brukade på mina timmar viska till henne: "Vänd profilen åt honom." Karin förstod, förstod mig bättre än jag själv i det ögonblicket. "Så vacker", sade hon. "För att vara så vacker skulle jag ge allt jag har och är."

Flickan med profilen spårade upp mitt telefonnummer i Stockholm - jag hyrde över sommaren ett möblerat rum på Norr Mälarstrand. Jag hade ju sagt att det var roligt att träffas. Vi träffades en gång. Ärligt och grymt höll jag Karin à jour med min stigande intimitet med en annan kvinna. Hon tog resolut konsekvensen av sitt nederlag. Hon hade i Berlin förfört en judisk flicka, förebrådde sig att hon gjort det. Efter nazismens seger ville flickan komma till Sverige. Nu fick hon det, och Karin levde många år i ett regelrätt äktenskap med henne.

Margot var en stackars hjälplös varelse och oresonligt svartsjuk som sådana brukar vara. Hon lärde sig härma Karins röst i telefon och skrev på lappar: "Karin treibt es mit Dozenten." Det var grundlösa misstankar. Jag hade tänkt mig ett fortsatt, nu enbart vänskapligt umgänge med Karin, sedan jag gjort ett val på mitt håll och hon ett på sitt. Det blev omöjligt. Vid sällsynta och flyktiga sammanträffanden fick jag följa Karins samliv med Margot förbytt från outsäglig lycka till ett sjukvårdarliv, ett fängelseliv. När hon till sist gjorde sig fri och förälskade sig i en annan kvinna, Anita Nathorst, blev hon själv ett svartsjukans offer och tog sitt liv. Margot följde efter henne i döden.

Jag hade gift mig med flickan med den underbara profilen, var lycklig med henne, fick barn med henne, blev normal med henne. Karin hade hjälpt mig ta det stora steget åt det hållet. Själv hade hon gått åt andra hållet. Så vitt jag vet var jag den siste mannen i hennes liv. Hade jag medskuld i hennes undergång? Det frågade jag mig samvetstyngd, när hon var död. Hennes mor tröstade mig. "För den som levde så intensivt som min Karin var det bäst att få dö ung", sa modern.

Ur titelkapitlet "Leva för att leva" i boken "Leva för att leva" (Askild och Kärnekull 1970, s 90ff).