Varifrån kommer den påstådda rätten att definiera sej själv?

Jag beundrar både Edward Snowden och Bradley Manning för att de gjort viktiga avslöjanden om ruskiga stormaktsfasoner. Vad Manning var, är eller numera kallar sej är ur den synvinkeln mej totalt likgiltigt.

Men att en person enligt något slags nyvedertagen princip skulle ha "rätt att definiera sej själv" och kräva allmän acceptans för den självdefinitionen ser jag som mycket märkligt. Varifrån kom den principen helt plötsligt? Och tillämpas den konsekvent? Nej, det gör den ju inte.

Jag kan t.ex. inte plötsligt få Sveriges Radio att kalla mej professor Andreas Holmberg, 65 år, bara för att jag har en egen definition av "professor" (som mer stämmer överens med språkbruket i t.ex. latinamerikanska länder) eller av ålder (som fysisk prestationsnivå).

Varje person har alltså inte någon given rätt att definiera sej själv. Som ShadoWolf påpekat är den rätten inte given ens nu efter bytet av könsbegrepp fr.o.m. den 1 juli - någon nisse från Socialstyrelsen ska bedöma om jag eller en sån som Bradley uppför oss tillräckligt "kvinnligt" ifall vi påstår att vi egentligen är kvinnor som råkat födas i en manskropp.

Om den misstänkte våldtäktsmannen Julian Assange - som jag inte beundrar tiondelen så mycket som de ovan nämnda - plötsligt kommer ut som kvinnan Julia Assange finns det alltså inga liberala eller humanitära principer som säger att vi måste köpa hans självdefinition.

Men visst är vi väl ändå anklagade för att vilja tvångssterilisera folk?

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Men att Anders Eklund, tidigare chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen Ljusnan, inte skulle vara medveten om att vi som hävdar att bara kvinnor kan föda barn därmed också anses vilja tvångssterilisera folk, det kunde jag inte ana. I måndags kväll fick jag dock veta det, vid en "medieträning" på S:t Olofsgården.

Visserligen har Eklund, hedersamt nog, aldrig själv drivit frågan om nya sociala könsbegrepp och aldrig själv påstått att vi genom att "tvinga" barnaföderskor att registreras som mammor och kvinnor på något sätt vill tvångssterilisera någon. Det är en sak.

Men som gammal chefredaktör och t.o.m. ansvarig utgivare (nu visserligen avgången) och allmänt samhällsintresserad medborgare måste han väl som alla vi andra ha märkt att tvångssteriliseringsretoriken använts öppet i flera år (som argument för att även "män" måste få föda barn, eller rättare sagt för att även folk som föder barn måste få registreras som "män"). Både inom första, andra och tredje statsmakten - PANG!

Eller har han på något sätt lyckats förtränga det? Eller är han för blyg och pryd för att alls läsa artiklar om detta genanta ämne? Som han - i motsats till mej och Rfsl - tycks anse vara för obetydligt för att alls bry sej om och debattera. (Jo, han har uttryckligen undrat varför jag är intresserad av det och uttryckligen sagt sej se det som en liten fråga).

Skulle du Anders mot förmodan läsa det här är du givetvis mer än välkommen att kommentera. Jag ska också lämna den här texten till dej vid genomresa till Bollnäs nu på söndag. Jag har också redan bett ledarskribenten Eva Cooper på HT intyga att HT faktiskt står för att 1) även vissa män kan föda barn och att 2) vi som förnekar det anses ha velat bevara alt. nu vill återinföra vissa tvångssteriliseringar.

Det där om tvångssteriliseringar är inte att läsa mellan raderna (som man i o f s ofta bör göra för att fatta vad saken egentligen handlar om). Det har stått fullt uttryckligt, även om jag inte hinner göra någon länksamling just nu. Och ska vi diskutera queerologi är det väl till att börja med på sin plats att konstatera vad som faktiskt sagts och skrivits.

Apropå queerologi fick jag i går eftermiddag lugnande försäkringar om att det är de biologiska könsbegreppen som fortsatt gäller på mina barns skola och att ingen ska få lära sej den moderna myten om att man, även utan uppenbara missbildningar, kan vara "född i fel kropp". Ibland tror jag faktiskt att det är förskole- och lågstadielärare som, trots vissa beklagliga könsstereotypiseringar som i sej kan trigga igång vissa föreställningar om att "inte höra till", trots allt är det främsta värnet mot queerläror. (Nu vill ju t.ex. Rfsl att även barn - alltså folk under 18 år - ska få byta/korrigera sitt kön, eftersom det numera kan ske utan några som helst fysiska ingrepp). Det är som under tokmarxismen på 60-70-talen: ju längre ens akademiska utbildning/karriär har gått, desto mer ideologiskt "medveten" och "moderniserad/anpassad" blir man. Det finns ju ibland saker man måste vara akademiker för att inte förstå.

Och därför måste vi även införa polygami?

Med det här resonemanget från Lexie Matheson, pappa till en 10-årig son, men numera mamma eftersom han hade för sej att han egentligen var kvinna precis som sin fru och fick samhällets stöd för att könsstympa sej, måste vi väl också införa polygami för att inte riskera att splittra någon inflyttad familj eller tvinga några att leva i en lögn? Snällismen känner ju inga gränser, och vem är så fördomsfull att man inte kan förstå att även en polyamorös familj kan vara kärleksfull och vänlig? Men fördomen att vi som som tror att bara kvinnor kan föda barn därmed vill (åter-) införa tvångssteriliseringar, den sprids nu hänsynslöst världen runt. Nu även av Amnesty, tycks det. Varför är det OK?

Att samhället över huvud taget kan tänka sej att erbjuda identitetsstörda pappor (jfr KD:s Allan som blev Maria) eller andra män (jfr Bradley Manning) "hjälp" att i görligaste mån göra om sej till kvinnor (dagens i-landsproblem? en modern form av könsstympning?) borde verkligen diskuteras och ifrågasättas mer än som sker. Har någon blivit biologisk pappa - eller mamma - har den ju ingen oklar biologisk könstillhörighet, och de som ville definiera om könsbegreppen och skilja dem från biologin borde ha varit så snälla och redovisat det öppet istället för att köra med övertalningsdefinitioner och offerretorik. Ska vi införa "sociala" könsbegrepp har nog många av oss rätt oklar könstillhörighet. Men vilken akademisk queerteoretiker hittade på dem egentligen?

F.ö. är det skönt att Centerpartiet (än så länge) inte på allvar vågar föreslå polygami. Men nog är det sjukt att Centerpartiet - där polyidéerna trots allt öppet ventileras - liksom Socialdemokraterna är med och avgör om Svenska kyrkan(!!!) ska godkänna polygami eller inte. Det borde väl ändå vara kyrkans sak?

Nu går Helena Myrstener vidare

Visst vet ni om att det finns tre kön? (Varför inte fyra, som Vänsterpartiet ville ha 2010?). Prästen Helena Myrstener argumenterar i Dagens Seglora för något slags individualiserade könsbegrepp, där inte bara uppenbart missbildade personer skulle få välja kön efter eget skön, utan alla som känner sej obekväma med indelningen i män och kvinnor.

Jag kan konstatera att Barbro Westerholm, som haft så stor betydelse för queerrevolutionen i vårt land, vid samtal i Bollnäs sommaren 2010 avvisade tanken på ett tredje eller fjärde kön bl.a. med hänvisning till den viktiga medicinska statistik som efter lång kamp nu förs utifrån kvinnor resp. män (vi har ju olika kroppar, som förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni konstaterade) och inte tål att man dribblar med begreppen hur som helst.

Att hennes egen favoritreform, avskaffandet av den s.k. tvångssteriliseringen (läs: tvånget för mödrar att registreras som just kvinnor/mödrar) i praktiken lett till samma begreppsförvirring är en annan sak.