Där kom den - lagen om att fritt få välja omklädningsrum och idrottslag. Fullt konsekvent utifrån queerdoktronen och ett steg mot att - i såväl praktik som teori - avskaffa de könsuppdelade omklädningsrummen. Fast bara i Kalifornien. Varför inte i Sverige, Erik Ullenhag?
I Kalifornien onödiggörs i varje fall den klassiska repliken från män som råkat förirra sej in på damernas: "Ursäkta, har herrarna sett mina glasögon?"
tisdag 27 augusti 2013
fredag 23 augusti 2013
Vad stöder vi som målar naglarna?
Emma Green Tregaros förståndiga och (för den insatte) talande nagelmålning i Moskva väcker intressanta frågor om symboler och deras innebörd. Igår gick jag omkring med naglar målade i olika färger mest hela dagen - extra kul att handla på Rätt Pris ;o) - för att på personalmöte och EFS-möte kunna diskutera såväl hur vi egentligen bemöter karlar som målar naglar (och i en del fall tror sej vara kvinnor, jfr den nu aktuella Bradley "Chelsea" Manning) som hur vi visar stöd för utsatta hbtq-personer utan att köpa hela queeragendan.
Emma Green Tregaros aktion var i mina ögon rimlig och riktig att stödja, trots det uppenbart inadekvata argumentet att kärlek aldrig kan vara fel (kärlek nej, men direkt sexuella uttryck för kärlek och ömhet i bra många fall även - troligen - enligt Emma Green Tregaro). Den var tydligt riktad mot en ny lagstiftning som anses göra det olagligt att arrangera Pride-parader i Ryssland eller att ens blogga om homosexualitet (eftersom minderåriga kan läsa). Med tanke på hur Putin-Ryssland beskurit utrymmet även för regnbågsrörelsen Livets Ord eller på hur gamla Sovjetunionen ansåg all religiös påverkan som skadlig för barn under 18 år, tycker jag nog att alla som gläds över gammal eller återvunnen frihet borde stå upp även för andras frihet att manifestera åsikter som i somligas ögon är olämpliga för barn och andra att ta del av.
Samtidigt förstår jag andras osäkerhet: det är precis som i Pride-paraderna osäkert när regnbågsfärgerna står för kärlek och tolerans i största allmänhet eller för stöd till en ganska extrem queerideologi (där man-kvinna-förbundet inte ska anses som något speciellt och inte ens får ha en egen benämning och där inte ens hanar eller föräldrar av arten människa ska få ha någon särskild benämning, d.v.s. där även barnaföderskor officiellt ska få kallas "män" och "pappor"). Och nej, jag vill inte heller uppfattas stödja ganska extrema ("positiv thinking"-artade) helandeläror typ Livets Ords alla 1900-talsvarianter genom att måla naglarna i regnbågens alla färger. Så vem bestämmer vad naglarna står för? Var och en som målar dem? Fast då faller ju gemensamheten i aktionen.
Nå, den här gången tyckte jag att initiativtagarens definition och målsättning med aktionen (dock inte kärleksargumentet) var både rimlig och tydlig. Men hur man i allmän människovänlighet och antihomofobi ska kunna gå med i en Pride-parad utan att uppfattas stödja själva queerideologin är för mej en svår nöt att knäcka. (Det är ju även svårt att vifta med Livets Ord-flaggor för att stödja religionsfriheten här och i Ryssland utan att uppfattas stödja LO:s speciella teologi).
Emma Green Tregaros aktion var i mina ögon rimlig och riktig att stödja, trots det uppenbart inadekvata argumentet att kärlek aldrig kan vara fel (kärlek nej, men direkt sexuella uttryck för kärlek och ömhet i bra många fall även - troligen - enligt Emma Green Tregaro). Den var tydligt riktad mot en ny lagstiftning som anses göra det olagligt att arrangera Pride-parader i Ryssland eller att ens blogga om homosexualitet (eftersom minderåriga kan läsa). Med tanke på hur Putin-Ryssland beskurit utrymmet även för regnbågsrörelsen Livets Ord eller på hur gamla Sovjetunionen ansåg all religiös påverkan som skadlig för barn under 18 år, tycker jag nog att alla som gläds över gammal eller återvunnen frihet borde stå upp även för andras frihet att manifestera åsikter som i somligas ögon är olämpliga för barn och andra att ta del av.
Samtidigt förstår jag andras osäkerhet: det är precis som i Pride-paraderna osäkert när regnbågsfärgerna står för kärlek och tolerans i största allmänhet eller för stöd till en ganska extrem queerideologi (där man-kvinna-förbundet inte ska anses som något speciellt och inte ens får ha en egen benämning och där inte ens hanar eller föräldrar av arten människa ska få ha någon särskild benämning, d.v.s. där även barnaföderskor officiellt ska få kallas "män" och "pappor"). Och nej, jag vill inte heller uppfattas stödja ganska extrema ("positiv thinking"-artade) helandeläror typ Livets Ords alla 1900-talsvarianter genom att måla naglarna i regnbågens alla färger. Så vem bestämmer vad naglarna står för? Var och en som målar dem? Fast då faller ju gemensamheten i aktionen.
Nå, den här gången tyckte jag att initiativtagarens definition och målsättning med aktionen (dock inte kärleksargumentet) var både rimlig och tydlig. Men hur man i allmän människovänlighet och antihomofobi ska kunna gå med i en Pride-parad utan att uppfattas stödja själva queerideologin är för mej en svår nöt att knäcka. (Det är ju även svårt att vifta med Livets Ord-flaggor för att stödja religionsfriheten här och i Ryssland utan att uppfattas stödja LO:s speciella teologi).
lördag 17 augusti 2013
Ojdå, börjar Dagens Nyheter dra öronen åt sej?
Dagens Nyheter har hittills backat upp queerrevolutionen till nära nog 100%. Särskilt minns jag hur jag i Luleå för tre somrar sedan hickade till vid läsningen av Niclas Ericssons då osedvanligt queera artikel "Låt pappa få rätt att bli mamma." (1/7 2010). Men i tisdags (13/8) presterade ledarredaktionen en osignerad artikel, "Frihet annat än rättighet", som, särskilt mot slutet, kan tolkas som ett embryo till omtänkande, som en smula kritisk distans till queerideologin. I vart fall är det inte ur vägen om ledarredaktionen börjar tänka själv även på det här området, utan att förutsätta att Rfsl - eller Kammarrätten - alltid har alla hästar hemma.
Katrin Kielos beskrev i sitt sommarprat igår hur en slags motsvarighet till "partipiskan" råder även på ledarredaktionerna: har tidningen bestämt sej för en viss linje i en viss fråga så ska alla ledarskribenter driva den, ibland mot sin egen övertygelse. Var det så det gick till när vi i sommar de facto upplöste eller subjektifierade könsbegreppen? Ordet "man" fungerar ju inte längre som synonym till "hane av arten människa" om även barnafödande individer får registreras som sådana. Och ordet "kvinna" har på samma vis gjorts meningslöst i det offentliga samtalet..
F.ö. finner jag Emma Green Tregaros demonstration i Moskva väl avvägd - maximal uppmärksamhet med minimala medel. Och med vad jag förstår ett avgränsat, vettigt syfte: att få bort Rysslands drakoniska antihomo-lagar (som bl.a. omöjliggör minsta Pride-parad i hela det väldiga landet). Inte med syftet att slå ett slag för svenska könsbegrepp - där vissa män anses kunna föda barn - eller att förmå ryska kyrkan att sluta ha en särskild benämning på man-kvinna-förbundet.
Katrin Kielos beskrev i sitt sommarprat igår hur en slags motsvarighet till "partipiskan" råder även på ledarredaktionerna: har tidningen bestämt sej för en viss linje i en viss fråga så ska alla ledarskribenter driva den, ibland mot sin egen övertygelse. Var det så det gick till när vi i sommar de facto upplöste eller subjektifierade könsbegreppen? Ordet "man" fungerar ju inte längre som synonym till "hane av arten människa" om även barnafödande individer får registreras som sådana. Och ordet "kvinna" har på samma vis gjorts meningslöst i det offentliga samtalet..
F.ö. finner jag Emma Green Tregaros demonstration i Moskva väl avvägd - maximal uppmärksamhet med minimala medel. Och med vad jag förstår ett avgränsat, vettigt syfte: att få bort Rysslands drakoniska antihomo-lagar (som bl.a. omöjliggör minsta Pride-parad i hela det väldiga landet). Inte med syftet att slå ett slag för svenska könsbegrepp - där vissa män anses kunna föda barn - eller att förmå ryska kyrkan att sluta ha en särskild benämning på man-kvinna-förbundet.
måndag 12 augusti 2013
Kommentar till mitt brev till ledarredaktionen på Hudiksvalls Tidning (publicerat 13/6 2013) och till ledarredaktionens svar
Journalister, teologer, politiker, skolledare, vänner och bekanta!
Nu när snart alla är tillbaka från semestern - vilken sommar! - måste fler vettiga vuxna våga "komma ut" i könsbegreppsfrågan. Vad säger ni när barn och ungdomar frågar om man faktiskt kan vara kille fast man är skapt som tjej och kan föda barn? (Eller om man kan vara tjej fast man rent av blivit biologisk farsa?).
Det är faktiskt inte rimligt att jag ensam (nej, tillsammans med en bunt högerextremister, ett par fronderande kristdemokrater, ett gäng transsexuella och ett par överläkare!) ska stå i den svenska och hälsingska offentligheten som kritiker av den ultimata queerdogmen: att inte bara kvinnor utan även en del karlar kan föda barn! En dogm som trots sitt dubiösa verklighetsunderlag nu verkligen blivit en dogm i gammal dålig mening: nämligen något man riskerar sitt medborgerliga förtroende genom att ifrågasätta!
Det har sagts att auktoritetstron är svag i vårt samhälle. Jag synar. Kyrka och präster fick folk att tro på en enstaka jungfrufödelse som skett för länge sedan. Men vad är det mot att få folk att tro på att även somliga karlar kan föda barn, och inte bara som ett unikt mirakel utan nu och då?
Och vet vi inte längre vad vi menar med "män" och "kvinnor" kan vi ju inte i längden bedriva något vettigt jämställdhetsarbete - eller ens hbt-arbete! (De naiva optimister som tror att ojämställdheten ska gå upp i rök tack vare ordtrolleriet lämnar jag utan avseende).
Vad ska biologi- och svensklärare eller konfirmandledare egentligen sprida för föreställningar till våra barn och ungdomar i höst? Och vad säger idrottslärarna och idrottsrörelsen? (Könsskilda omklädningsrum är ju nu så obsoleta som de bara kan bli). Det är naturligtvis inte utsatta människor med tvångsföreställningar jag vill åt, utan de queerideologer som utnyttjar dem för att riva upp grundläggande begrepp (jfr tokmarxisternas utnyttjande av socialt utsatta grupper på 60-70-talet).
Fundera kring svaret på nedan återgivna insändare till HT:s ledarsida! (Tack till ledarskribenten Eva Cooper och ansvariga utgivaren Gunilla Kindstrand som vänligen hjälpte mej hitta svaret i papperstidningen efter semestern! Jag är mycket tacksam för det personliga bemötandet och även för bemötandet i sak, frånsett den lilla detaljen att HT, osakligt och osmakligt nog, fortfarande stämplar mej och alla mina åsiktsfränder som anhängare av det vidriga övergreppet tvångssterilisering!).
Jag påstår ju faktiskt inte att allas åsikter om allting måste redovisas på ledarplats, inte ens på nyhetsplats. Jag ifrågasätter bara varför ledarredaktionen och i stor utsträckning även nyhetsjournalisterna - precis som Rfsl med sin Rosa tistel - låtsas som om det bara är några aparta kristdemokrater som fortfarande tror att bara mammor föder barn. Vi är naturligtvis många, många fler, men eftersom vi (nästan) alla samtidigt avskyr tvångssteriliseringar hänger allt på hur frågan framställs. (Frågeformuleringsprivilegier och övertalningsdefinitioner, ni vet). Och, för de mindre självständiga, på hur styrkeförhållandena framställs. Det "alla andra" tror, vill många gärna tro, både bland tonåringar och äldre.
Ledarredaktionen på HT väljer i sitt svar till mej att lyfta fram andra som förnekar att bara mammor kan föda barn som något slags motvikt till mej och överläkaren Marc Bygdeman (och psykiatern David Eberhard). Och visst - att självaste Kammarrätten gått på samma nit är skrämmande - enligt den skulle vi ju inte ens behöva någon debatt eller lagförändring för att införa queerdogmen om barnafödande män, eftersom tvångssterilisering ju (tack och lov) redan är förbjudet och t.o.m. strider mot grundlagen. Men att lagfarna människor - utom en kvinnlig reservant i Kammarrätten - går på denna simpla övertalningsdefinition är ju om möjligt ännu mer skrämmande än att politiker och journalister gör det. Har alla tre statsmakterna fått nippran?
Min poäng är ju dock inte att det skulle saknas queerrevolutionärer i vårt land som kämpat för de nya subjektiva könsbegreppen (i så fall skulle de knappast ha införts). Min poäng är att både dessa och Hudiksvalls Tidning och dess journalister - både på nyhets- och ledarplats - fört allmänheten bakom ljuset i själva sakfrågan. Saken handlar nämligen inte om att avskaffa eller återinföra någon tvångssterilisering. T.o.m. gamle pingstpredikanten och nyblivne KD-kandidaten Stanley Sjöberg(!) visade sej i somras ha anammat dumretoriken när han påstod att diskussionen handlade om huruvida kvinnor som bytt kön till män ska få föda barn. SJÄLVKLART ska de få göra det! Vad diskussionen handlar om är huruvida kvinnor verkligen HAR bytt kön ifall de fortfarande kan föda barn och - mer allmänt talat - huruvida de som föder sina barn ska få registreras som FÄDER till barnen de föder. (Ingen kan ju förbjuda dem att tro sej vara det).
(Jodå, diskussionen borde också handla om huruvida någon som kan och vill föda barn och kanske t.o.m. har fött barn - eller blivit biologisk pappa - ska få skära om sej med samhällets stöd; HUR kan någon påstå att könstillhörigheten var oklar i dessa fall?).
Men sådant klarspråk bör man kanske inte förvänta sej av journalister och politiker?
Svar: jo, det bör man absolut. All dumretorik kommer surt efter och kan bara gynna ultrahögern och fienderna till en vettig hbt- och jämställdhetspolitik. (Får folk snart intryck av att det bara är Sverigedemokrater och likasinnade som fortfarande tror att bara kvinnor kan föda barn, så är risken ju stor att de 2014 får ytterligare en röstfördubbling och en kioskvältande framgång á la Sannfinländarna).
Hälsningar Andreas Holmberg, mycket bekymrad liberal
BARA MAMMOR FÖDER BARN
Journalister och politiker har de senaste åren sagt: Inte ska vi väl ha kvar några tvångssteriliseringar? Svenska folket har svarat: Nej, så klart inte! Den mystiska slutsatsen har blivit: Vad bra, alltså tycker ni nu att även män kan föda barn, d.v.s. att även den som föder sitt barn kan vara barnets pappa!
Även Eva Cooper och Lilian Sjölund sällar sej (HT 24/5 och 9/6) till dem som betecknar könsbegreppsomgörningen som ett "slut på tvångssteriliseringarna". Till dem som alltså utmålar oss kritiker som anhängare av tvångssteriliseringar.
De låtsas inte om de kritiska synpunkterna från överläkaren i psykiatri David Eberhard (Newsmill 13/1 2012). Eller från överläkaren i gynekologi Marc Bygdeman (Newsmill 31/3 2012), som tillsammans med transsexuellas patientförening Benjamin motsatt sej lagändringen utifrån tesen att bara kvinnor kan föda barn. En tes som inte bara tokliberaler utan även Kristdemokraternas och Svenska kyrkans ledning nu förnekar, men som jag, diverse högerextremister och ett gäng transsexuella står fast vid.
Eftersom samhället i all välmening gått med på att operera även icke uppenbart missbildade personer som tror att de "fötts i fel kropp", vilket ibland påmint om könsstympning, vill somliga idag få möjlighet att få sin upplevda könsidentitet bekräftad utan riskabla och steriliserande operationer. D.v.s.: om vi redan gått med på att en barnaföderska kan vara en karl "i fel kropp", kan "han" väl få registreras som sådan utan vidare?
Visst, många bör absolut få skadestånd för de senaste 40 årens beskärningar. Men varför göra om själva könsbegreppen för att bekräfta deras könsföreställningar, när vi inte officiellt registrerar själslig ålder eller upplevd reinkarnation? Vi skapar ju bara ytterligare identitetsstörningar hos våra barn och ungdomar och misskrediterar det seriösa hbt- och jämställdhetsarbetet!
Det är ju som förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni uttryckte det: "Män och kvinnor har olika kroppar. Det kan inte ens en politiker ändra på."
Inte några journalister eller en positiv Pride-parad heller.
Andreas Holmberg
pappa och fritänkare
Iggesund
LEDARREDAKTIONEN SVARAR:
Skulle vi redovisa alla åsikter i en fråga skulle ledarsidan strax ta över hela tidningen.
Vi kan dock konstatera att de båda transorganisationerna FPES och KIM, som tillsammans med RFSL företräder en klar majoritet av landets transsexuella, länge kämpat för en ändring av lagen.
Organisationen Benjamin är i sitt ställe omtvistad, då det är mycket oklart vilka man egentligen företräder, och hur många.
Som Kammarrätten sa i sin bedömning i vintras kan inte steriliseringskravet längre rättfärdigas med hänsyn till dagens värderingar, steriliseringskravet vilar inte på någon frivillig grund och är diskriminerande i förhållande till gruppen transsexuella.
Eva Cooper
Lilian Sjölund
Nu när snart alla är tillbaka från semestern - vilken sommar! - måste fler vettiga vuxna våga "komma ut" i könsbegreppsfrågan. Vad säger ni när barn och ungdomar frågar om man faktiskt kan vara kille fast man är skapt som tjej och kan föda barn? (Eller om man kan vara tjej fast man rent av blivit biologisk farsa?).
Det är faktiskt inte rimligt att jag ensam (nej, tillsammans med en bunt högerextremister, ett par fronderande kristdemokrater, ett gäng transsexuella och ett par överläkare!) ska stå i den svenska och hälsingska offentligheten som kritiker av den ultimata queerdogmen: att inte bara kvinnor utan även en del karlar kan föda barn! En dogm som trots sitt dubiösa verklighetsunderlag nu verkligen blivit en dogm i gammal dålig mening: nämligen något man riskerar sitt medborgerliga förtroende genom att ifrågasätta!
Det har sagts att auktoritetstron är svag i vårt samhälle. Jag synar. Kyrka och präster fick folk att tro på en enstaka jungfrufödelse som skett för länge sedan. Men vad är det mot att få folk att tro på att även somliga karlar kan föda barn, och inte bara som ett unikt mirakel utan nu och då?
Och vet vi inte längre vad vi menar med "män" och "kvinnor" kan vi ju inte i längden bedriva något vettigt jämställdhetsarbete - eller ens hbt-arbete! (De naiva optimister som tror att ojämställdheten ska gå upp i rök tack vare ordtrolleriet lämnar jag utan avseende).
Vad ska biologi- och svensklärare eller konfirmandledare egentligen sprida för föreställningar till våra barn och ungdomar i höst? Och vad säger idrottslärarna och idrottsrörelsen? (Könsskilda omklädningsrum är ju nu så obsoleta som de bara kan bli). Det är naturligtvis inte utsatta människor med tvångsföreställningar jag vill åt, utan de queerideologer som utnyttjar dem för att riva upp grundläggande begrepp (jfr tokmarxisternas utnyttjande av socialt utsatta grupper på 60-70-talet).
Fundera kring svaret på nedan återgivna insändare till HT:s ledarsida! (Tack till ledarskribenten Eva Cooper och ansvariga utgivaren Gunilla Kindstrand som vänligen hjälpte mej hitta svaret i papperstidningen efter semestern! Jag är mycket tacksam för det personliga bemötandet och även för bemötandet i sak, frånsett den lilla detaljen att HT, osakligt och osmakligt nog, fortfarande stämplar mej och alla mina åsiktsfränder som anhängare av det vidriga övergreppet tvångssterilisering!).
Jag påstår ju faktiskt inte att allas åsikter om allting måste redovisas på ledarplats, inte ens på nyhetsplats. Jag ifrågasätter bara varför ledarredaktionen och i stor utsträckning även nyhetsjournalisterna - precis som Rfsl med sin Rosa tistel - låtsas som om det bara är några aparta kristdemokrater som fortfarande tror att bara mammor föder barn. Vi är naturligtvis många, många fler, men eftersom vi (nästan) alla samtidigt avskyr tvångssteriliseringar hänger allt på hur frågan framställs. (Frågeformuleringsprivilegier och övertalningsdefinitioner, ni vet). Och, för de mindre självständiga, på hur styrkeförhållandena framställs. Det "alla andra" tror, vill många gärna tro, både bland tonåringar och äldre.
Ledarredaktionen på HT väljer i sitt svar till mej att lyfta fram andra som förnekar att bara mammor kan föda barn som något slags motvikt till mej och överläkaren Marc Bygdeman (och psykiatern David Eberhard). Och visst - att självaste Kammarrätten gått på samma nit är skrämmande - enligt den skulle vi ju inte ens behöva någon debatt eller lagförändring för att införa queerdogmen om barnafödande män, eftersom tvångssterilisering ju (tack och lov) redan är förbjudet och t.o.m. strider mot grundlagen. Men att lagfarna människor - utom en kvinnlig reservant i Kammarrätten - går på denna simpla övertalningsdefinition är ju om möjligt ännu mer skrämmande än att politiker och journalister gör det. Har alla tre statsmakterna fått nippran?
Min poäng är ju dock inte att det skulle saknas queerrevolutionärer i vårt land som kämpat för de nya subjektiva könsbegreppen (i så fall skulle de knappast ha införts). Min poäng är att både dessa och Hudiksvalls Tidning och dess journalister - både på nyhets- och ledarplats - fört allmänheten bakom ljuset i själva sakfrågan. Saken handlar nämligen inte om att avskaffa eller återinföra någon tvångssterilisering. T.o.m. gamle pingstpredikanten och nyblivne KD-kandidaten Stanley Sjöberg(!) visade sej i somras ha anammat dumretoriken när han påstod att diskussionen handlade om huruvida kvinnor som bytt kön till män ska få föda barn. SJÄLVKLART ska de få göra det! Vad diskussionen handlar om är huruvida kvinnor verkligen HAR bytt kön ifall de fortfarande kan föda barn och - mer allmänt talat - huruvida de som föder sina barn ska få registreras som FÄDER till barnen de föder. (Ingen kan ju förbjuda dem att tro sej vara det).
(Jodå, diskussionen borde också handla om huruvida någon som kan och vill föda barn och kanske t.o.m. har fött barn - eller blivit biologisk pappa - ska få skära om sej med samhällets stöd; HUR kan någon påstå att könstillhörigheten var oklar i dessa fall?).
Men sådant klarspråk bör man kanske inte förvänta sej av journalister och politiker?
Svar: jo, det bör man absolut. All dumretorik kommer surt efter och kan bara gynna ultrahögern och fienderna till en vettig hbt- och jämställdhetspolitik. (Får folk snart intryck av att det bara är Sverigedemokrater och likasinnade som fortfarande tror att bara kvinnor kan föda barn, så är risken ju stor att de 2014 får ytterligare en röstfördubbling och en kioskvältande framgång á la Sannfinländarna).
Hälsningar Andreas Holmberg, mycket bekymrad liberal
BARA MAMMOR FÖDER BARN
Journalister och politiker har de senaste åren sagt: Inte ska vi väl ha kvar några tvångssteriliseringar? Svenska folket har svarat: Nej, så klart inte! Den mystiska slutsatsen har blivit: Vad bra, alltså tycker ni nu att även män kan föda barn, d.v.s. att även den som föder sitt barn kan vara barnets pappa!
Även Eva Cooper och Lilian Sjölund sällar sej (HT 24/5 och 9/6) till dem som betecknar könsbegreppsomgörningen som ett "slut på tvångssteriliseringarna". Till dem som alltså utmålar oss kritiker som anhängare av tvångssteriliseringar.
De låtsas inte om de kritiska synpunkterna från överläkaren i psykiatri David Eberhard (Newsmill 13/1 2012). Eller från överläkaren i gynekologi Marc Bygdeman (Newsmill 31/3 2012), som tillsammans med transsexuellas patientförening Benjamin motsatt sej lagändringen utifrån tesen att bara kvinnor kan föda barn. En tes som inte bara tokliberaler utan även Kristdemokraternas och Svenska kyrkans ledning nu förnekar, men som jag, diverse högerextremister och ett gäng transsexuella står fast vid.
Eftersom samhället i all välmening gått med på att operera även icke uppenbart missbildade personer som tror att de "fötts i fel kropp", vilket ibland påmint om könsstympning, vill somliga idag få möjlighet att få sin upplevda könsidentitet bekräftad utan riskabla och steriliserande operationer. D.v.s.: om vi redan gått med på att en barnaföderska kan vara en karl "i fel kropp", kan "han" väl få registreras som sådan utan vidare?
Visst, många bör absolut få skadestånd för de senaste 40 årens beskärningar. Men varför göra om själva könsbegreppen för att bekräfta deras könsföreställningar, när vi inte officiellt registrerar själslig ålder eller upplevd reinkarnation? Vi skapar ju bara ytterligare identitetsstörningar hos våra barn och ungdomar och misskrediterar det seriösa hbt- och jämställdhetsarbetet!
Det är ju som förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni uttryckte det: "Män och kvinnor har olika kroppar. Det kan inte ens en politiker ändra på."
Inte några journalister eller en positiv Pride-parad heller.
Andreas Holmberg
pappa och fritänkare
Iggesund
LEDARREDAKTIONEN SVARAR:
Skulle vi redovisa alla åsikter i en fråga skulle ledarsidan strax ta över hela tidningen.
Vi kan dock konstatera att de båda transorganisationerna FPES och KIM, som tillsammans med RFSL företräder en klar majoritet av landets transsexuella, länge kämpat för en ändring av lagen.
Organisationen Benjamin är i sitt ställe omtvistad, då det är mycket oklart vilka man egentligen företräder, och hur många.
Som Kammarrätten sa i sin bedömning i vintras kan inte steriliseringskravet längre rättfärdigas med hänsyn till dagens värderingar, steriliseringskravet vilar inte på någon frivillig grund och är diskriminerande i förhållande till gruppen transsexuella.
Eva Cooper
Lilian Sjölund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)