Socialstyrelsens rapport om transsexuella

Den som vill läsa något riktigt queert kan gärna ta itu med Socialstyrelsens rapport om "Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar". Rapporten innehåller många intressanta och vederhäftiga skildringar av det som först hette könsbyte och sedan blev könskorrigering. Man "bytte" ju inte kön utan korrigerade vissa små (?) detaljer som exempelvis könsorganen.

Men rapporten har inte riktigt hunnit med i sin egen terminologiutveckling - i den inledande ordlistan kallas kirurgiska och hormonella ingrepp könskonfirmering. D.v.s. en kvinna som föder barn men upplever sej som man "könskonfirmeras" när äggstockar och livmoder tas bort och hon, förlåt han, får tillgång till skäggpiller och dylikt.

Fast poängen med rapporten är att man nu bör "ta bort krav på sterilisering och andra medicinska behandlingar för att juridiskt byta kön." I enlighet med förslaget från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg "Human rights and gender identity" (2009). Man ska alltså med andra ord kunna få sin upplevda könsidentitet - som i många fall bär uppenbara drag av tvångsföreställning - bekräftad juridiskt och socialt utan att vare sej byta, korrigera eller konfirmera det upplevda könet på ett mer fysiskt plan. "Män" ska med andra ord få föda barn. Kulturrevolutionen är här.

Glöm aldrig David Kato!

Till queerretoriken hör att beskylla sina kritiker för att vålla hbt-personers död. Jag känner igen retoriken från somliga kristna, som menar att t.ex. Christer Sturmark och Richard Dawkins genom sin kraftfulla religions- och framför allt kristendomskritik gör sej medskyldig till att kristna konvertiter dödas och att kristna ungdomar mobbas och kanske tar sitt liv i missmod.

I båda fallen finner jag kritiken orimlig generellt, men i båda fallen kan den ändå ibland vara eller bli relevant, nämligen om Christer Sturmark inte samtidigt står upp för religionsfriheten och konvertiters rätt att leva, och om queerkritikerna står likgiltiga inför eller rent av uppmuntrar förföljelse av hbt-personer.

Men jag är inte likgiltig. David Katos öde får aldrig glömmas. Jag har samlat in namn på en lista mot Ugandas antihomolagar och skrivit om dem på Ugandas ambassads gästbok. Jag har försvarat Rfsl:s linje i många, många fall (partnerskapslagstiftningen, rätten att åtminstone kunna prövas som adoptivförälder, asylfrågor m.m.). Men just för att inte misskreditera det goda som uppnåddes under 1900-talet, får vi inte ge oss queerretoriken i våld. Den håller nämligen på att driva iväg alldeles, nu när inte bara äktenskapsbegreppet utan även könsbegreppet självt ska könsneutraliseras.

Fast oavsett detta och just för att hålla balansen: Glöm aldrig David Kato!

Tvångssterilisering?

Till de knasigaste trenderna i tiden hör idén om att även barnaföderskor "egentligen" kan vara män. Ö.h.t. borde idén om att "vara född i fel kropp" granskas betydligt mer kritiskt än vad som vanligen sker.

För det är ju de avancerade hormonella och kirurgiska könsbytena - som dock på pk-språk ska kallas "könskorrigering" eftersom man ju "egentligen" tillhörde det andra könet redan från början - som har bäddat för en situation där psykologer allt oftare erkänner sin oförmåga att avgöra om könsbytarkandidaten - den ibland ännu inte myndige - verkligen tillhör det motsatta könet (eller helt enkelt är homosexuell). Och så klart det är svårt om man inte får gå efter primära könskaraktäristika utan ska bedöma något slags "inre" egenskaper. De flesta blir naturligt nog nöjda av att bli tagna på allvar och få sin vilja fram (majoriteten av dem som byter är intressant nog män som upplever sej vara kvinnor). Men "ångrarna" blir ju då förstås desto mer pinsamma och svårhanterliga.

Så då kan det ju verka humant att få "byta utan att byta". Utan att skära av sej alltihop, s.a.s., eller utan att förlora förmågan att föda barn. Lättare att byta tillbaka om inte annat. Men samtidigt förlorar könsbegreppet sin objektiva innebörd. Vad är en "man" om begreppet t.o.m. innefattar folk som föder barn? En synonym till människa i största allmänhet, som pronominet "man"? Eller en människa som har vissa påstått "manhaftiga" egenskaper (vilka de nu är)? Eller en som har skäggväxt på hakan?

Fick just ett svarsbrev från Barbro Westerholm (FP) på min fråga om barnaföderskor ska få registrera sej som män och ändå kunna fortsätta föda barn: "Första frågan ställer du till mig och den har Socialstyrelsen utrett med förslag om att avskaffa den sista rest av tvångssterilisering som vi har i Sverige. Utredningen är remissbehandlad. Jag har inte läst remissvaren. Jag biträder Socialstyrelsens förslag."

Hon köper alltså, liksom Folkpartiet i stort (och t.o.m. Svenska Dagbladet, Moderaterna och delvis Göran Hägglund!) queer-retoriken om tvångssterilisering. Det gör mej besviken. Vid Folkpartiets valstuga i Bollnäs i somras sa hon att hon INTE köpte Sensus´ och Vänsterns idéer om tre kön. De är nämligen inte bra för den viktiga vårdstatistiken (och lönestatistiken, kunde jag tillägga) med alla dess könsolikheter. Men som jag ser det leder det könsneutrala könsbegreppet till precis samma självförgörande kaos.

Så de arma könsbytarna då? Ja, man kan faktiskt inte både äta kakan och behålla den. (Inte både sk-ta och hålla igen, som mormor uttryckte det). Ingen tvingar någon att byta kön och således inte heller att sterilisera sej. Kan någon - och vill fortsätta - föda barn är den per definition ingen man, oavsett hur mycket skäggpiller den äter. Bara unkna fördomar om hur en "riktig" kvinna (eller man) ska tala, gå eller vara klädd kan skapa de tvångsföreställningar som får barnaföderskor att tro sej vara män. Och varför ska radikaler bekräfta sådana fördomar?

Välkommen till en ny blogg

Hej och välkommen till en ny blogg! Den är avsedd som ett komplement till Tor Billgrens på många sätt tänkvärda blogg Antigayretorik, och vill uppmärksamma de verkligt queera, alltså konstiga, uttalanden på könslivets område som nu ofta kommer från det liberala och radikalfeministiska hållet.

Som svenskkyrklig och folkpartist känner jag ett extra stort ansvar att påtala det som kommer från "mitt eget" håll, men jag vill för ingen del förneka utan tvärtom i många sammanhang, även här, framhålla existensen av homofobi och demagogiska övertramp på det mer konservativa hållet. Jag anser bara att det seriösa jämställdhetsarbetet och kampen för ökad förståelse för verkligt homosexuellas situation drabbas av den "queerretorik" som nu når alltmer absurda nivåer. Därför måste även denna påtalas - för att vi ska ha kvar någon trovärdighet i de allvarliga samtalen med afrikaner, östeuropéer, mellanöstrare och andra. Kring veritabla övergrepp mot homosexuella inklusive kriminalisering och ibland t.o.m. dödsstraff.

Men att hävda att det är en fördel för ett barn att, allt annat lika, ha en pappa jämfört med att ingen ha, det är inte i sej något slags nazism. Inte heller att hävda att det är en fördel för ett barn att, allt annat lika, ha en mamma jämfört med att ingen ha. När t.ex. Göran Hägglund sammanställs med nazister bara för den sakens skull är i det fallet bara just - queerretorik.