Gravid brudgum?

När en karl och en kvinna gifter sej händer det att bruden är gravid. Men brudgummen? Sådana "nyheter" kräver rätt rejäla könsbegreppsomgörningar. Inte så mycket könsoperationer som just könsbegreppsomgörningar, sådana som även vi i Sverige sysslar med sedan den 1 juli i år (även om fortbildningen för förskollärare och BB-personal ännu inte har hunnit riktigt ikapp). Enligt de klassiska könsbegreppen är det givetvis inte brudgummen som är gravid ("en gravid brudgum" är helt enkelt en contradiction in terms, ungefär som "en gift ungkarl"!). Bruden kan däremot vara det.

Men machismons högborg Argentina, där folket länge haft för sej att vissa feminina karlar egentligen inte är karlar utan kvinnor (och där välskapta ungdomar kan operera om sej till inom porrindustrin efterfrågade hermafroditer eller "she-males"), det landet betraktas tydligen nu som något slags pikant föredöme för Sverige. Så borde det verkligen inte vara. Även en mjuk pappa är en riktig pappa. Även en stentuff mamma är en riktig mamma. En riktig brud.

Fallet med den s.k. "gravida brudgummen" är ju inte unikt. För flera år sedan uppmärksammade en skolpsykolog mej på ett liknande fall som berättats om i TV - där en karl och en kvinna som älskade varandra och levde ihop bägge ansåg sej födda "i det motsatta könets kropp" och bägge hade genomgått s.k. "könsbyte". Skolpsykologen kunde inte undgå att fråga sej om de inte kunnat älska varandra och leva med varandra också i originalskick, s.a.s. Så länge världen stått har vi väl upplevat vissa kvinnor som "manhaftigare" än sina makar. Ibland har de blivit föremål för rätt elaka skämt, jfr Selma och Lilla Fridolf, men så långt som till att på fullt allvar hävda att sådana kvinnor kan vara män, eller deras män kvinnor, så långt har vi sällan gått. Förrän nu i vår "moderna" och "upplysta" tid.

Det odiskutabla

På 90-talet ansågs det som bekant att det var viktigt för ett barn att ha en (helst närvarande) pappa. Idag anses det ö.h.t. inte viktigt för ett barn att ha en pappa (en barnafödande sådan möjligen). Ja, det anses att stadgade medborgare inte ens bör argumentera för att det - allt annat lika - är bättre att ha en pappa än att ingen ha. (Samma gäller f.ö. beträffande mammor). Att i skolan få till uppgift att debattera för och emot(!) homosexuellas rätt att adoptera barn anses vara höjden av omdömeslöshet. Då anses nämligen homosexuella kunna känna sej kränkta.

Jag har själv ett minne av hur informatören Maria Karlsson 2006 på en "Under ytan"-kurs i Bollnäs jämställde argumentation för och emot "homoadoptioner" med argumentation för eller emot att judar eller negrer ska få adoptera barn. Tydligare kan man väl inte stämpla dem som tror att det finns en vits för ett litet barn med att ha en mamma som något slags rasister eller fascister? Men det förutsätter ju alltså att man a priori betraktar könet som lika irrelevant i könsliv och föräldraskap som hudfärg. Vilket väl skulle bevisas först...

Håhåjaja. Så man får väl då heller inte argumentera för att två föräldrar är bättre än en (eller 3-4) för att ensamstående föräldrar eller polyamorösa skulle kunna känna sej kränkta? Och att argumentera mot att personer över 50 års ålder (eller under 100 000 i årsinkomst) ska få adoptera barn är väl heller inte att tänka på? Alla gamla och fattiga blir väl kränkta av det?

Bra att Ivar Arpi röt ifrån.