Det är något mer subtilt och kanske t.o.m omöjligt att definiera som gör att vissa honor känner sig som män och vissa hanar som kvinnor. Det är en känsla, en högst individuell och obestämbar känsla. Det bara är så helt enkelt. Man kanske kan kalla det mentalitet eller essens. Och eftersom det ligger till på det viset måste väl var och en själv ha rätt att definiera sin egen könsidentitet? Efersom du inte kan ha en aning om hur någon annan känner. För det är inte din kropp som gör dig till man, Andreas, det är din mentalitet (som inte går att definiera med några 'minsta gemensamma nämnare' eftersom den är olika för alla män, vare sig de föddes med penis eller inte).
Men måste det inte finnas någon gemensam nämnare, om man alls ska kunna använda uttryck som "alla män"? (Frågan knyckt från Chesterton). Och varför ska "kvinna" resp. "man" anses vara något mer obestämbart, mer "social konstruktion", än "hona" resp. "hanne"? Hur långt ska vi driva subjektifieringen egentligen?
Men måste det inte finnas någon gemensam nämnare, om man alls ska kunna använda uttryck som "alla män"? (Frågan knyckt från Chesterton). Och varför ska "kvinna" resp. "man" anses vara något mer obestämbart, mer "social konstruktion", än "hona" resp. "hanne"? Hur långt ska vi driva subjektifieringen egentligen?
När jag var 15 år kände jag mej som 18 år och upplevde mej seriöst förtryckt när jag inte fick rösta i riksdagsvalet. Men upplevd ålder gick aldrig att få tryckt på några ID-handlingar. Kanske t.o.m. någon forskare kunnat bekräfta att jag intellektuellt sett hade en annan ålder än min biologiska. (Jag kände mej också mer hemma med äldre kompisar än yngre). Borde staten därför tvingats registrera om mej på alla ID-handlingar? En annan, som tror på reinkarnation, kanske upplever sej vara Napoleon Bonaparte reinkarnerad. Måste vi därför betrakta honom som Napoleon B? Jämförelseobjekten är naturligtvis inte alltigenom parallella, men ändå tror jag de säger något. Varken köns- eller åldersbegreppen bör individualiseras och subjektifieras så till den milda grad att de blir oanvändbara utanför den egna knuten.
Så roligt att bli citerad, och framförallt med tanke på att jag inte läst en enda poäng queerteori utan bara går på magkänsla och sunt förnuft! Men "...inte omedelbart framstå som absurd."? Är det ett "snällare" sätt att säga: "vilket jävla trams"? ;P
SvaraRadera"Subjektifieringen", som du kallar den, är inget som någon besvärlig queerteoretiker nyss hittat på för att jävlas med vanligt folk utan är snarare en upptäckt av något som redan existerar. Ungefär som när- var det Platon?- framkastade något så absurt som att jorden är rund och inte platt. Det gick väl dessutom rätt illa för vem-det-nu-var trots att bevisen för den tesen måste ha varit mer konkreta än dem för essensen av könsidentiteterna. Poängen är att det tog tid att smälta den tanken också ;)
Så vilka är bevisen då? Tja, för det första är jag inte rätt person att svara på det, och för det andra verkar inte du tillräckligt öppen för att ta till dig dem även om någon producerade dem åt dig (med tanke på dina svar till andra kommentatorer). Men om man kan se lite längre än näsan räcker och vågar lyfta blicken mot horisonten kan man ana sanningen där, fast det är inte lätt när man är hemmablind. Jag vet, jag har själv varit där och har fortfarande svårt med att använda rätt pronomen om folk trots att jag själv är transsexuell (och därmed borde veta bättre), men när man är indoktrinerad med att använda "hon" och "han" för att påpeka vad någon har mellan benen (på samma objektiva sätt som att beskriva någon med "lång" eller "kort") är det svårt att lära om. Men det går; en del undviker ju t.ex att beskriva någon som "tjock"/"kraftig" eller dylikt trots att det kan vara ett utmärkande drag vilket tycks fungera alldeles utmärkt det också. Frågan är bara varför man känner sig tvungen att i dagligt tal påpeka någons kön, varför det är så viktigt att veta det och vilja ha "gemensamma nämnare" för att kunna generalisera?
Du har vad jag förstår en definition av begreppen man och kvinna som utgår helt och hållet från de zoologiska begreppen hona och hane.
SvaraRaderaDet finns flera problem med de definitionerna. Det uppenbara är detsamma som inom zoologin, det existerar fler än två biologiska kön hos de flesta arter med sexuell fortplantning. Naturen är helt enkelt inte binär.
Det andra är att din definition inte stämmer med hur begreppen används i dagligt språkbruk. Det är nog ytterst sällan som man vet om personen man benämner kvinna verkligen har, eller har haft, förmågan att producera äggceller. Liksom de allra flesta som talar om en person som en man egentligen inte en aning om personen har en kapacitet att producera sädesceller.
När man analyserar vad som är den normativa förståelsen av begreppen man respektive kvinna framkommer istället en uppsjö betydelser, beroende på avsändare och kontext. Ofta avses socialt kön/könsroll. Folk utgår från utseendet, namnet och de delar av kroppen de ser och menar sedan att personen är en man eller kvinna. Om det stämmer med personens biologiska kön (eller juridiska kön, eller könsidentitet) eller inte vet man oftast inte alls.
Och när staten talar om juridiska eller kvinnor eller män är det registreringen i folkbokföringen som avses, och den behöver inte vara densamma som det biologiska könet. Och så här fortsätter det alltså.
Den normativa föreställningen om begreppen man och kvinna gör att vi tror att alla vet vad den andre menar, trots att vi helt uppenbart ibland inte alls gör det. Det är förmodligen en av orsakerna till att fler än du blir förvirrade Andreas.
Men lösningen är knappast att fortsätta att slå fast en snäv betydelse utan stöd i aktuellt språkbruk, och kämpa för att få den att bli den som dominerar. Den typen av språkligt kommunism vore heller inte så liberalt, kan tilläggas.
Språket lever och skapas varje sekund. Det går inte att hindra. Inte heller går det att förändra den verklighet som språket beskriver.
Tilläggas kan att inte heller jag har läst en enda poäng queerteori eller genusvetenskap.
Intressant ämne som du Andras tagit upp.
SvaraRaderaJag trodde faktiskt inte det här ämnet var möjligt, det lät för "liberalt" för att ens kunna vara sant, dvs att kvinnor ska är män ska ändå föda barn och få kalla sig män.
Det är när man drar ut ovanstående resonemang till sin spets, (t ex det som luka(s) skriver), som det blir verkligt konstigt.
Om det inte är zoologiska begrepp som avgör vilka vi är, vad är det då?
Låt oss rent hypotetiskt säga att någon vill gifta sig med en apa, där apan beter sig och kanske känner sig som en människa, är detta då också ok?
Det måste det ju vara, för det kan ju inte vara krav på att apan(eller personen) måste kunna uttrycka sig i ord, som avgör om den ska få kalla sig man, kvinna eller apa?
Det skulle ju i så fall vara diskriminerande mot de dövblinda i fel kropp...
Som sagt, det är när man drar ut det ozoologiska åsikterna till sin spets, som det förslaget blir riktigt absurt, om det nu inte är det redan från början!
Stavar som en kråka även om jag är en zoologisk man.
SvaraRaderaSka stå "Andreas" i första meningen
och i andra "dvs att kvinnor som vill vara män ska kunna föda barn och ändå få kalla sig män.
Per-Erik, jag brukar personligen ta avstånd från alla jämförelser med djurvärlden som irrelevanta eller kränkande. Men å sidan låter det ibland som om man måste vara kristen (eller i varje fall djupt religiös) för att inte räkna människan som ett djur bland andra. Så en gång frågade jag själv en psykolog i vilken grad en som - mot alla biologiska vittnesbörd - upplevde sej vara en mental elefant (ett högt stående djur med många intressanta kvaliteter) skulle tas på samma allvar som en barnaföderska som påstod sej vara en mental man (p.g.a. viss "manhaftighet" i övrigt beteende???).
SvaraRaderaMen jag ångrade frågan, eftersom jämförelsen åtminstone ur ett kristet perspektiv kan anses som kränkande. (En bättre parallell är den om 15-åringen som mentalt sett är 18 år).
Fast ur ett anti-specieistiskt perspektiv, som dessutom helt tycks vilja bortse från biologiska skillnader, kan man förstås undra i vilken utsträckning den verkligen var det. Och vi här i Bollnäs som bor nära Furuviks djurpark med dess fantastiska (ja!) grupper av emotionellt mycket intelligenta apor - fråga bara deras berömda sköterska - kan absolut inte betrakta det som en förolämpning att kallas eller liknas vid en apa. (Vilket jag ändå skulle undvika gentemot personer som inte varit på Furuvik).
Nu missförstod du mig Andreas, jag jämförde inte någon människa med en apa, utan tog ett hypotetisk exempel med en som vill gifta sig med en apa.
SvaraRadera(finns ju de som vill ta med hunden med till himlen, så det kanske hade varit bättre exempel.)
Min poäng vara att det måste finnas något zoologiskt "greppbart", som gör att man förbjuder eller avråder från det giftermålet, oavsett om apan är förälskad eller ej.
Så poängen igen, det måste vara mer än bara känslor som bestämmer om vi är man, kvinna eller apa.
Det som tror att lagar ska styras av känslor, har fel, och bör upplysas om det.
Tycker du gör det bra, som gör det utan att blanda in djuren :-)
Helt annan sak: Är inte en liberal kristen en logisk omöjlighet?
Kännetecknet för liberaler är väl att de är för förändring, dvs så fort något är på samma sätt som tidigare så är det dags att göra något på annat sätt.
Det kristna livet och kristna politiken borde väl vara tvärtom: bevara det som är bra, vänd tillbaks till det du har tappat bort, och när du hittar det igen, ändra ingenting! Oliberalt så det sjunger om det, eller?
/Per-Eric
Hej Per-Eric - har inte haft tid att besvara kommentaren förrän nu! Nej visst, du jämförde inte direkt människor med apor, men ändå vet jag ju folk som tycker att blotta hypotesen verkar komprometterande på något sätt. Jag tycker däremot att den har viss aktualitet. "Djuren är väl också mänskor", verkar vara mångas motto, inte bara "i fablernas värld". Ändå är analogierna känsliga. Och det är kanske bra att många fortfarande reagerar mot allt som ens skenbart verkar upphäva distinktionen mellan människa och djur.
SvaraRaderaEn liberal kristen är knappast en logisk omöjlighet. Det finns absolut ingenting i liberalismen som kräver att man måste förändra saker hela tiden. Precis som en konservativ är man fri att behålla allt som är bra.
(Revolutionära radikaler däremot brukar vilja vända upp och ner på allting - åtminstone tills de själva tagit makten, då de tenderar att bli märkligt "konservativa").