Till queerretoriken hör att beskylla sina kritiker för att vålla hbt-personers död. Jag känner igen retoriken från somliga kristna, som menar att t.ex. Christer Sturmark och Richard Dawkins genom sin kraftfulla religions- och framför allt kristendomskritik gör sej medskyldig till att kristna konvertiter dödas och att kristna ungdomar mobbas och kanske tar sitt liv i missmod.
I båda fallen finner jag kritiken orimlig generellt, men i båda fallen kan den ändå ibland vara eller bli relevant, nämligen om Christer Sturmark inte samtidigt står upp för religionsfriheten och konvertiters rätt att leva, och om queerkritikerna står likgiltiga inför eller rent av uppmuntrar förföljelse av hbt-personer.
Men jag är inte likgiltig. David Katos öde får aldrig glömmas. Jag har samlat in namn på en lista mot Ugandas antihomolagar och skrivit om dem på Ugandas ambassads gästbok. Jag har försvarat Rfsl:s linje i många, många fall (partnerskapslagstiftningen, rätten att åtminstone kunna prövas som adoptivförälder, asylfrågor m.m.). Men just för att inte misskreditera det goda som uppnåddes under 1900-talet, får vi inte ge oss queerretoriken i våld. Den håller nämligen på att driva iväg alldeles, nu när inte bara äktenskapsbegreppet utan även könsbegreppet självt ska könsneutraliseras.
Fast oavsett detta och just för att hålla balansen: Glöm aldrig David Kato!
Noterar att ingen kommenterat det här? Ska det tolkas som att vi är överens åtminstone om detta?
SvaraRadera