Dom i Förvaltningsrätten helt absurd

En dom i Förvaltningsrätten häromdagen är helt queer, d.v.s. absurd. Den slår fast att det strider mot Europakonventionen att per definition kalla barnaföderskor mödrar. En del barnaföderskor är ju fäder, och att bestrida detta innebär enligt tidens upplysta jurister - och dito journalister - att man tvingar dessa män att sterilisera sej, d.v.s. skära bort äggstockarna (och kanske en del annat).

Vore detta fallet skulle hela könsbegreppsdiskussionen vara överflödig, liksom KD:s "omvändelse under galgen", eftersom alla med sunt förnuft och insikt om mänskliga rättigheter måste inse att folk kan vara fäder till barnen de föder.

Den offentliga queeridiotin består nu i

1) själva tanken att folk kan vara fäder till barnen de föder (en ung LUF:are i Karlstad i höstas förkunnade visserligen entusiastiskt på torget att vi snart kommer att kunna befrukta oss själva - men inte är vi väl riktigt där än?)

2) själva tanken att den som inte tror på detta vill tvinga någon enda stackars människa att sterilisera/stympa sej (tvärtom är vi som regel de mest skeptiska till hela könsbyteskarusellen, vars groteska totalomskärelser queerradikalerna får vara så vänliga och ta på sej istället för att skylla dem på oss andra)

3) föreställningen - härledd från nr 2? -  att idiotin om barnafödande fäder är så självklar utifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen att idiotin egentligen aldrig ens skulle behöva diskuteras eller beslutas om i riksdagen eftersom den är så grundläggande och självklar.

Idén att folk kan vara fäder till barnen de föder, alltså. Grundläggande? Självklart? Dra mej baklänges.

Patetiskt av queerteoretikern Hägglund

Först accepterar Göran Hägglund och KD att sitta i en regering som driver igenom en könsneutralisering av äktenskapet (2009), vilket varje tänkande medborgare inser innebär en onödigförklaring av pappan. (Egentligen även av mamman). Det finns ingen specifik vits med att ha en pappa (resp. mamma) utöver själva avlingen/barnsbörden.

Sedan accepterar Göran Hägglund och KD - utan att ens lägga ner sina röster utan tvärtom aktivt börja försvara saken i människovärdets namn - den ultraqueera tanken att somliga kan vara fäder till barnen de föder (2012).

Och så plötsligt börjar Hägglund och KD orera om att insemination av ensamstående innebär att barnet berövas sin far. Men för det första var det ju ändå ingen vits med att ha en far! Och för det andra är det ju kanske den som insemineras och föder barnet som är barnets far. Så att nu plötsligt börja protestera vilt klingar mest patetiskt.

KD har trasslat till det för sej och Sveriges barn så till den milda grad att partiet nu inte bara får bära åsnan utan har förvandlats till en. (Det gäller i och för sej inte bara KD - men det drabbar KD:s trovärdighet hårdast eftersom partiet byggt upp mycket av sin trovärdighet och sitt existensberättigande på familjefrågor). Spegel, spegel på väggen där - säg vem som queerast i landet är...