Män föder inte barn

Debattartikel, intagen i Ljusnan 17/2, så när som på stycke 2 och 3 från slutet:

Skalden Johan Henric Kellgren visade i berömda dikter en sund skepsis inför många av sin samtids profeter, och särskilt inför dem som ansågs vara snillen genom själva sin besynnerlighet. I sitt stora verk om de engelskspråkiga folkens historia skrev Winston Churchill å sin sida om franska revolutionen: "In the name of reason irrational forces were let loose." Varken andliga eller rationalistiska anspråk ska ge undantag från nödvändig granskning.

Kellgren och Churchill är döda men idékampen lever. Som bl.a. Svante Nycander betonat (i sin bok Liberalismens Idéhistoria 2009 och Frisinnad Tidskrift 5/2011) har kristendom resp. marxism-leninism nu i stor utsträckning ersatts av avancerad genusteori som tongivande ideologi vid våra lärosäten och i det politiska livet.

I de yttersta av dagar har så Folkpartiet liberalerna - genom missbruk av termen "tvångssterilisering" - fått med sej alla partier utom Kristdemokraterna (än så länge) och Sverigedemokraterna på ett förslag till lagändring, som ska göra det möjligt för män att föda barn. Eller rättare sagt göra det möjligt för barnaföderskor att registrera sej som män, med en för män hittills ovanligt stor förmåga att bli gravida.

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av, som min gamla mormor brukade säga. Det här låter mest som Tage Danielssons saga om rättvisa Gudrun. Och nog drar jag sagda öron åt mej när ett parti som mitt kära Folkparti, som är noga med att kristna friskolor inte lär ut Jesus´ födelse av jungfru som sanning, nu i dess ställe vill införa dogmen om manligt barnafödande - inte bara som ett unikt mirakel utan som en naturligt förekommande process!

Den planerade reformen (eller deformen?) sägs väl inte precis ske "in the name of reason" utan, precis som äktenskapsomgörningen 2009, mest i humanitetens och queerismens namn. Jag vill inte förneka välviljan och en viss inre följdriktighet, men slutprodukten blir ändå absurd och komprometterar hela jämställdhets- och hbt-arbetet, inklusive vår berättigade kritik mot direkt homofob lagstiftning som t.ex. Ugandas.

P.g.a. att en utsatt grupp inte fick kalla sitt kärleksförbund äktenskap, menade ju de politiska partierna att det inte längre skulle finnas ens ett särskilt ord för just man-kvinna-förbundet, vare sej i stat eller kyrka. Och när man nu upptäckt att inte alla får kalla sej män (så orättvist!), trots att personer med störd könsidentitet kan uppleva sej tillhöra ett annat kön än sin kropp, tänker nu samma snälla politiska majoritet på Socialstyrelsens förslag könsneutralisera även själva könsbegreppen.

För om även män kan vara designade för att föda barn, så vet jag sannerligen inte vad som avgör om någon är kvinna eller man. Är det inre, mentala egenskaper á la 1800-tal eller är det yttre beteenden som att vicka med stjärten eller sitta bredbent? Eller kan det möjligen vara lönen?

I förnuftets namn har irrationella krafter släppts loss. Folkpartiet och Alliansen driver iväg med sin egen retorik. Kristdemokraterna tycks inte orka hålla emot. Och Svenska kyrkan, som skulle vara Sveriges största normbildande organisation, sitter fast i ett system som kan tvinga den att bejaka allt som de flesta politiska partier driver. Således även den gnostiska läran om mäns barnafödande.

Kejsaren är naken.