Modigt och vettigt är inte samma sak

Under 800 m-simmen i simhallen i morse fick folk höra Radio Gävleborg återge Jazz´ historia, som jag tror mej ha hört antydas genom mun-mot-mun-metoden redan under ett sommarjobb i trakten på 00-talet. Intressant som alla såna här berättelser, men inte kan jag förhålla mej precis lika okritiskt till såna här upplevelser som mamman, reportrarna, psykologen Wictoria Sjörling - eller psykologen och författaren Jenny Jägerfeld i den aktuella boken Brorsan är kung (se min kommentar här). Det är modigt att berätta - även av mamman - men det är ju inte samma sak som att allt är vettigt och klokt. Ifrågasättanden från "vanligt folk" och medelålders vita män som jag innebär inte att saken blir desto sannare (vare sej det gäller detta eller Sturmarks kristendomskritik eller kritiken mot Margit Norells objektrelationsteori i fallet Thomas Quick). Psykologen Wictoria Sjörling saknar uppenbarligen kritisk distans, precis som Jenny Jägerfeld: om någon "känner" att den tillhör det motsatta könet (jämfört med vad kroppen säger) så ÄR det så. Tröga farsor och andra har bara att acceptera!

Men redan en queerteoretiker skulle hålla med mej om att begrepp som "tjej- och killkläder" resp. "tjej- och killeksaker" är skäligen dubiösa som tecken på en "annorlunda" könstillhörighet. Vi andra kan ju också undra över om psykologens glättiga beskrivning av nutidsungdomen verkligen stämmer: "De är inte så fixerade vid det som de tror ska vara eller inte vara." I mina ögon verkar ju många tvärtom vara så fixerade vid hur en "riktig" tjej resp. kille ska vara att de är beredda att beskära sej och käka hormoner livet igenom för att bli mer riktiga, "det som de tror ska vara". Eller finna det gott och riktigt att andra gör så och att samhället bör stödja deras föreställningar eftersom de kan må dåligt annars. Och vad leder detta till?

"Han hoppas på en framtid där hans yttre speglar hans inre." Ja, det vore väl fint. Men hur många kan egentligen känna sej riktigt säkra på att deras yttre speglar deras inre på ett korrekt sätt? Börjar vi inte bli lite osäkra allihop? "Så varför ska de inte få vara den de är?" Bra fråga. Men varför vi då ska behöva skära i eller proppa hormoner i folk som inte är uppenbart missbildade, det kan man ju då också med visst fog fråga sej. Duger de inte som de är? Varför inte, egentligen? (Vilket ju också Vanessa Lopez börjat fråga sej, dock utan att vilja återta de klassiska könsbegreppen - hellre då bli av med könsbegreppen ö.h.t.).

Apropå ökningen av könsutredningar i Gävleborg säger psykologen att det nog egentligen inte innebär att antalet t-personer ökat utan bara att det är lättare att komma ut nu, och att det finns större kunskap och acceptans o.s.v. o.s.v. (även om många föräldrar sägs ha svårt att förstå). I klartext: genom hela historien har barn fötts av män, förmodligen har vi sedan länge haft åtminstone en kvinnlig påve och kanske t.o.m. en kvinnlig statsminister. De har bara inte vågat "komma ut" förr.

Avslutningsvis - och det är förstås tråkigt att det alls ska behöva sägas - får ju ingen trakassera och förfölja Jazz eller någon annan s.k. t-person (eller någon annan person ö.h.t.)!!! Men att ifrågasätta de nya könsbegreppen är inte trakasserier i sej - lika lite som Christer Sturmark trakasserar och förföljer kristna för att han ifrågasätter deras världsbild och verkligheten bakom deras oförnekliga upplevelser!

Mindre positiva könsbyten

Hallå! Innebär "ett öppet och tolerant samhälle" verkligen att en till synes välskapt människa inte bara får anse sej vara född i fel kropp ("fånge i sin egen kropp") utan att bli förföljd och misshandlad - utan även att det öppna och toleranta samhället också måste bekräfta den föreställningen? Eller innebär det att vi måste acceptera vilka könsbegrepp som helst? Observera att Vanessa Lopez (se klippet längst ner) inte längre tror att en kan vara född i fel kropp och därför ångrar det jag kallat västerländsk könsstympning - men de nya, subjektiva könsbegreppen omhuldar hon dock.

Den nyutkomna boken Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld - med sedvanligt politiskt korrekt undergivenhet recenserad i DN och Expressen - är det perfekta exemplet på dagens modesyn: Den ytterst vettiga pappa som inte tror på att dottern Michelle "egentligen" är den Måns hon känner sej som - och den kompis som inte tror på att en tjej "egentligen" kan vara kille - måste i toleransens, öppenhetens och människokärlekens namn underkasta sej det "faktum" att folk ÄR och måste betraktas som vad de KÄNNER sej som.



[Tillagt 21/11: Vanessa ångrar sin könskorrigering (TV4-klippet som jag la här tidigare har tagits bort av TV4) - men inte de nya könsbegrepp som gör det möjligt för henom att tänka sej som en tjej med snopp, även om hen tydligen helst skulle se, och inför framtiden tror på, helt avskaffade könsbegrepp (ungefär som rasbegreppet avskaffats)].

Positiva könsbyten

Tro det eller ej - men den här typen av könsbyten är även jag helt bekväm med! Ja, t.o.m. uppskattar och vill se mer av! (Några av figurerna i min barndoms favorit Rasmus Nalle kunde gärna också ha fått byta - nu finns det ju nästan bara Rasmus Nalles pannkakslagande mamma på kvinnosidan!).

Könsneutrala toaletter - gärna för mej. Och könsneutrala omklädningsrum. Men är alla bekväma med det?

Jag har inget emot könsneutrala toaletter, det är väl snarast standard på våra arbetsplatser (liksom i våra hem). Men lag? Och ideologin bakom borde väl i så fall också kräva könsneutrala omklädningsrum - för sjuttielva omklädningsrum för de sjuttielva könen låter sej väl knappast göras - och då blir det ju plötsligt... intressant.

Ungefär som när Kiruna AIF fick hbtq-pris för sina könsneutrala toaletter, trots att de fortsatte med de heteronormativa och könsstereotypa, könsåtskilda omklädningsrummen.

En eländigt dålig kommentar av Stanley Sjöberg - men får man inte resonera knäppt på Facebook längre?

Nog var detta bland det sämsta jag läst från kristet håll: inte i hela fridens dagar kan vi begära nedtonade Pride-festivaler eller nedtonad kritik av Koranen (från andra kristna eller från ateister) för att vi har så många muslimer i Europa och USA idag! Det är ju lika knäppt som att be Christer Sturmark hålla käft med sin aggressiva ateism eller be muslimerna vara lite mer respektfyllda mot Treenigheten för att vi fortfarande har så många kristna! Så funkar det ju inte!

Och hatfyllda brottslingar skiter nog i hur mycket "sex" som exponeras - de kan ju tydligen triggas igång bara av två karlar som kysser varandra (Brezjnev och Honecker?).

Nä, det var bara för dåligt, Stanley boy. Men samtidigt: har Facebook börjat släcka ner folks Facebookkonton för att de gör idiotiska kommentarer? Är inte det också ganska idiotiskt? Blir man av med sitt Facebook-konto för att man tycker att tjejer inte bör går ute ensamma i korta kjolar under sommarnätterna? Eller för att man tycker att Donald Trump är det bästa som hänt amerikansk politik på decennier? Eller för att man förstår folk som bränner ner planerade flyktingboenden?

Nu skriver jag inget mer men håller en tyst minut för de döda i Orlando. Alla som har möjlighet - heternormativa eller queerologer - kan gärna samlas på Sergels torg 18.30. Det är nämligen - oavsett vad som 16.35 råkar stå i min källa - ingen manifestation mot hbtq-rättigheter. Utan det är som när Sovjet invaderat Finland och även sossarna då gick med i Karl XII-fackeltåget i Lund 30 november. Och hade Utöya-massakern ägt rum en Valborg kunde nog vem som helst ha sympatigått i 1 maj-tåget dagen därpå. En sådan här gång går nog avsikten fram utan att tolkas som instämmande i precis allt de angripna och dödade stod för.

Orlando

Gäller nog f.ö. både hbtqip-personer och/eller muslimer.

Men att göra alla som ogillar queerideologin och den totala könsneutraliteten, och som är öppet moderat heteronormativa, till medansvariga för dådet i Orlando, det är nästan, som någon påpekade, som att göra alla som avskyr hårdrock till medansvariga för dödsskjutningarna i Bataclan i Paris den 13 november 2015. En skillnad är dock att det i Bataclan snarare var ovilja mot västvärlden i stort än ovilja mot just hårdrock som utlöste dåden - medan det i Orlando faktiskt kan ha varit just homofobi, irrationell skräck inför två män som kysser varandra, som orsakade den fruktansvärda handlingen.

Tja - varför skulle de inte få varandra?

Det vore väl moralpanik att vilja hindra Ben och Kim från att få varandra? Vuxen, frivillig kärlek - vad är problemet? All kärlek är väl bra kärlek?

Nej, jag vill inte förbjuda syskonkärlek heller. Men det här med sex komplicerar faktiskt saken. (Även om vi inte låtsats om det i Sverige på decennier).

Klart det inte räcker med toaletterna - omklädningsrummen nästa!

Ja, det är förstås omklädningsrummen som är den sista riktigt stora bastionen för heteronormen och traditionella könsbegrepp och som därför måste erövras. Toaletter - bah! För en riktig hbtq-certfiering krävs naturligtvis att man äntligen gör något åt omklädningsrummen!

En manhaftig kvinna från Lummen
på queerkurs till slut fick ur tummen
och började storma
de heteronorma
och könsskilda omklädningsrummen. 

Bra att Eslöv inte ger sej

Det gäller att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt, inte minst så här på internationella dagen mot homo- och transfobi. Det är förfärligt att en del av Eslövs gymnasieelever inte kunde se pjäsen Männen med rosa triangel (baserad på boken med samma namn) utan att hånfulla läten och kommentarer förekom. Bra att Eslövs skolledare inte ger upp utan intensifierar arbetet mot det som uppenbarligen är ren och skär homofobi.

Att Hitlers rashygieniska ambitioner drabbade såväl homosexuella som personer med t.ex. Downs syndrom är en alltför förbisedd del av nazismens illdåd, och det är bara bra att gymnasieelever uppmärksammas även på detta.

Nu vänder det

Nu vänder det.

Ett barn (tyvärr sverigedemokrat) har ropat att kejsaren är naken - och fler vågar stämma in.

Kan inte kommentera identitetsdebatten på Sveriges Radio bättre än Olof Edsinger gör

Sveriges Radio blandar bort korten. Och låter fullkomligt relevanta frågor, som vettiga journalister själva borde ha ställt för länge sedan, peststämplas av dem som för tillfället innehar hegemonin och problemformuleringsprivilegiet.

Problemet är ju, som jag för länge sedan konstaterat, att den som förnekar att en person är det den påstår sej vara därmed automatiskt, utsagt eller inte, hävdar att personen har vissa tvångs- eller vanföreställningar. Man kommer liksom inte undan detta, men vissa, även i mitt parti Liberalerna, lyckas komma undan själva frågan (ÄR föreställningen om den egna könstillhörigheten riktig?) genom att hänvisa till hur kränkande det är att tala om tvångs- eller vanföreställningar!

Ja, hur var det nu igen?

Men visst skulle hon kunna vara japan? Adopterad, typ. (Jfr Adelsohns famösa "En neger är en neger och en svensk är en svensk"). Det är väl den svaga punkten i argumentationen (märkligt att intervjuoffren då plötsligt blir så "utseendefixerade"). Annars är det en avslöjande serie intervjuer.

F.ö.: jo, jag vet att Hanna Lindholm är sverigedemokrat och nationalist. Men just det är en av mina poänger: det är politiskt livsfarligt att lämna över den löjligt enkla tesen "Endast kvinnor föder barn" till Sverigedemokraterna ensamma att försvara! Och hennes avslutande fråga är fullkomligt relevant.

Surrogatmammor för alla ungkarlar som vill bli pappor!

Idag får ju alla ungmör i vuxen ålder rätt att insemineras, så att de inte behöver träffa någon lämplig pappa för att bilda familj. Genom att erbjuda insemination till lesbiska par har vi ju sedan länge dissat det där med faderskap totalt (vad ska det vara bra för?). Det är dock fortfarande socialt accepterat att anse att barn, allt annat lika, helst bör ha två föräldrar och inte bara en; det anses inte automatiskt som ett påhopp på alla av olika orsaker ensamstående föräldrar. Men att anse att det är en fördel för ett barn eller en tonåring att, allt annat lika, ha en farsa jämfört med att ingen farsa ha anses som en grov kränkning av två kvinnor som lever ihop. (Ungefär som det anses kränkande för två män som lever ihop att påstå att det finns någon särskild vits med att ha en morsa).

En nyhet som också kom idag men som inte alla verkar har uppfattat än är dock att nu även ungkarlar nu ska få möjlighet att bli biologiska pappor, även om de hittills inte träffat - eller blivit tillbörligt uppskattade av - någon lämplig barnamoder. Det avgörande argumentet för surrogatmödraskapets införande också i vårt land var givetvis rättvise- och jämställdhetsargumentet: ska kvinnorna få hjälp att skaffa egna biologiska barn, måste givetvis även männen få det. 

Denna rättvisereform dröjer alltså inte ända till 2023 som jag i ett tidigare inlägg befarade. Vilka som är män och vilka som är kvinnor står visserligen inte alltför klart fr.o.m. den 1 april 2013 - vi borde kanske även tala om insemination av män med livmödrar och dito surrogatpappor?

Queerretorik i Världen idag

Det är visserligen inte så vanligt, men här finns ett klockrent stycke queerretorik hämtat ur den konservativa tidningen Världen idag. Visserligen kan den misstänksamme kanske vädra viss ironi redan i rubriken ("Grattis alla framtida barn som slipper ha en pappa"), men bokstavligt läst är texten utan tvekan utpräglat queerretorisk.

Den 1 april 2009 infördes det könsneutrala äktenskapet. Den 1 april 2016 införs den planerade, statsunderstödda faderlösheten. Nån PR-snubbe borde väl ändå försöka se till att så stolta reformer inte sjösätts just ett sådant datum?

(När ska Sveriges barnnödiga ungkarlar få rätt till surrogatmammor? 1 april 2023?).