När en karl och en kvinna gifter sej händer det att bruden är gravid. Men brudgummen? Sådana "nyheter" kräver rätt rejäla könsbegreppsomgörningar. Inte så mycket könsoperationer som just könsbegreppsomgörningar, sådana som även vi i Sverige sysslar med sedan den 1 juli i år (även om fortbildningen för förskollärare och BB-personal ännu inte har hunnit riktigt ikapp). Enligt de klassiska könsbegreppen är det givetvis inte brudgummen som är gravid ("en gravid brudgum" är helt enkelt en contradiction in terms, ungefär som "en gift ungkarl"!). Bruden kan däremot vara det.
Men machismons högborg Argentina, där folket länge haft för sej att vissa feminina karlar egentligen inte är karlar utan kvinnor (och där välskapta ungdomar kan operera om sej till inom porrindustrin efterfrågade hermafroditer eller "she-males"), det landet betraktas tydligen nu som något slags pikant föredöme för Sverige. Så borde det verkligen inte vara. Även en mjuk pappa är en riktig pappa. Även en stentuff mamma är en riktig mamma. En riktig brud.
Fallet med den s.k. "gravida brudgummen" är ju inte unikt. För flera år sedan uppmärksammade en skolpsykolog mej på ett liknande fall som berättats om i TV - där en karl och en kvinna som älskade varandra och levde ihop bägge ansåg sej födda "i det motsatta könets kropp" och bägge hade genomgått s.k. "könsbyte". Skolpsykologen kunde inte undgå att fråga sej om de inte kunnat älska varandra och leva med varandra också i originalskick, s.a.s. Så länge världen stått har vi väl upplevat vissa kvinnor som "manhaftigare" än sina makar. Ibland har de blivit föremål för rätt elaka skämt, jfr Selma och Lilla Fridolf, men så långt som till att på fullt allvar hävda att sådana kvinnor kan vara män, eller deras män kvinnor, så långt har vi sällan gått. Förrän nu i vår "moderna" och "upplysta" tid.
lördag 30 november 2013
Det odiskutabla
På 90-talet ansågs det som bekant att det var viktigt för ett barn att ha en (helst närvarande) pappa. Idag anses det ö.h.t. inte viktigt för ett barn att ha en pappa (en barnafödande sådan möjligen). Ja, det anses att stadgade medborgare inte ens bör argumentera för att det - allt annat lika - är bättre att ha en pappa än att ingen ha. (Samma gäller f.ö. beträffande mammor). Att i skolan få till uppgift att debattera för och emot(!) homosexuellas rätt att adoptera barn anses vara höjden av omdömeslöshet. Då anses nämligen homosexuella kunna känna sej kränkta.
Jag har själv ett minne av hur informatören Maria Karlsson 2006 på en "Under ytan"-kurs i Bollnäs jämställde argumentation för och emot "homoadoptioner" med argumentation för eller emot att judar eller negrer ska få adoptera barn. Tydligare kan man väl inte stämpla dem som tror att det finns en vits för ett litet barn med att ha en mamma som något slags rasister eller fascister? Men det förutsätter ju alltså att man a priori betraktar könet som lika irrelevant i könsliv och föräldraskap som hudfärg. Vilket väl skulle bevisas först...
Håhåjaja. Så man får väl då heller inte argumentera för att två föräldrar är bättre än en (eller 3-4) för att ensamstående föräldrar eller polyamorösa skulle kunna känna sej kränkta? Och att argumentera mot att personer över 50 års ålder (eller under 100 000 i årsinkomst) ska få adoptera barn är väl heller inte att tänka på? Alla gamla och fattiga blir väl kränkta av det?
Bra att Ivar Arpi röt ifrån.
Jag har själv ett minne av hur informatören Maria Karlsson 2006 på en "Under ytan"-kurs i Bollnäs jämställde argumentation för och emot "homoadoptioner" med argumentation för eller emot att judar eller negrer ska få adoptera barn. Tydligare kan man väl inte stämpla dem som tror att det finns en vits för ett litet barn med att ha en mamma som något slags rasister eller fascister? Men det förutsätter ju alltså att man a priori betraktar könet som lika irrelevant i könsliv och föräldraskap som hudfärg. Vilket väl skulle bevisas först...
Håhåjaja. Så man får väl då heller inte argumentera för att två föräldrar är bättre än en (eller 3-4) för att ensamstående föräldrar eller polyamorösa skulle kunna känna sej kränkta? Och att argumentera mot att personer över 50 års ålder (eller under 100 000 i årsinkomst) ska få adoptera barn är väl heller inte att tänka på? Alla gamla och fattiga blir väl kränkta av det?
Bra att Ivar Arpi röt ifrån.
måndag 14 oktober 2013
Skolan måste värna reformen
Skickade följande till Hudiksvalls tidning den 12 augusti 2013 - inför skolstarten - men vad jag sett hittills opublicerad. (Kan vara ett förbiseende från min sida):
Hej! Det går int att förklar för dem som int begrip, tänkte jag (som Stenmark) när jag läste ledarredaktionens svar till mej den 13 juni, http://www.andraget.blogspot.se/2013/08/bara-mammor-foder-barn-publicerat-pa.html.
Men sedan tänkte jag på ämnet för Sören Kierkegaards doktorsavhandling och gjorde ett nytt försök på en annan stilnivå. Jag hoppas att även en dylik text kan publiceras, särskilt som jag inte döljer mej under diverse pseudonymer (som Kierkegaard så ofta gjorde). Och jag hoppas att även ni journalister ska vakna snart.
Andreas Holmberg, Skogvaktargatan 3, 825 32 IGGESUND
0650-202 21, 072 - 563 48 08
SKOLAN MÅSTE BEFÄSTA REFORMEN
Den sköna sommaren går mot sitt slut och snart börjar skolan. I höst blir det särskilt spännande, eftersom vi under sommarlovet fick nya, subjektiva könsbegrepp som ska göra oss mer toleranta och glada, och som, om reformen implementeras väl, borde kunna lösa alla våra jämställdhetsproblem.
Tyvärr gäller reformen inte djurvärlden. Men vi människor har nu alla möjligheter. Äntligen uppfylls Rättvisa Gudruns vision om barnafödande män (se T. Danielsson: "Sagor för barn över 18 år"). Ty även de personer som föder barn, de som tidigare tvångsbenämndes "kvinnor" och "mödrar", har nu möjligheten att, också i officiella dokument, benämnas "män" och "fäder".
Jag undrar dock om biologilärarna är tillräckligt fortbildade. Lär de eleverna att hingstar kan föla torde de inte få behålla jobbet. Men om de å andra sidan förnekar att män kan föda barn har de angripit värdegrunden likt sverigedemokrater och nazister. Än värre: de angriper utsatta människor och vill tvångssterilisera dem.
Sådana biologilärare kan vi ju inte ha. Inte sådana svensklärare heller. Jag hoppas verkligen att även de förstår sitt och barnens bästa.
Idrottslärarna torde vara den svagaste punkten. De inser väl inte att de, varje gång de skickar in pojkar och flickor i varsitt omklädningsrum (utifrån föråldrade kännetecken som diverse kroppsorgan), socialiserar in dem i skadliga heteronormer och urmodiga biologiska könsbegrepp.
Nej, våra barn behöver förebilder sådana som de i nedanstående poem:
En tidsenlig farbror från Kinna
fick Rättvisa Gudrun att spinna.
Han födde ett barn,
den jämställda karln,
så folket tog honom för kvinna.
En manhaftig kvinna från Lummen
på queerkurs till slut fick ur tummen
och började storma
de heteronorma
och könsskilda omklädningsrummen.
Andreas Holmberg, observant far av hankön
Iggesund
Hej! Det går int att förklar för dem som int begrip, tänkte jag (som Stenmark) när jag läste ledarredaktionens svar till mej den 13 juni, http://www.andraget.blogspot.se/2013/08/bara-mammor-foder-barn-publicerat-pa.html.
Men sedan tänkte jag på ämnet för Sören Kierkegaards doktorsavhandling och gjorde ett nytt försök på en annan stilnivå. Jag hoppas att även en dylik text kan publiceras, särskilt som jag inte döljer mej under diverse pseudonymer (som Kierkegaard så ofta gjorde). Och jag hoppas att även ni journalister ska vakna snart.
Andreas Holmberg, Skogvaktargatan 3, 825 32 IGGESUND
0650-202 21, 072 - 563 48 08
SKOLAN MÅSTE BEFÄSTA REFORMEN
Den sköna sommaren går mot sitt slut och snart börjar skolan. I höst blir det särskilt spännande, eftersom vi under sommarlovet fick nya, subjektiva könsbegrepp som ska göra oss mer toleranta och glada, och som, om reformen implementeras väl, borde kunna lösa alla våra jämställdhetsproblem.
Tyvärr gäller reformen inte djurvärlden. Men vi människor har nu alla möjligheter. Äntligen uppfylls Rättvisa Gudruns vision om barnafödande män (se T. Danielsson: "Sagor för barn över 18 år"). Ty även de personer som föder barn, de som tidigare tvångsbenämndes "kvinnor" och "mödrar", har nu möjligheten att, också i officiella dokument, benämnas "män" och "fäder".
Jag undrar dock om biologilärarna är tillräckligt fortbildade. Lär de eleverna att hingstar kan föla torde de inte få behålla jobbet. Men om de å andra sidan förnekar att män kan föda barn har de angripit värdegrunden likt sverigedemokrater och nazister. Än värre: de angriper utsatta människor och vill tvångssterilisera dem.
Sådana biologilärare kan vi ju inte ha. Inte sådana svensklärare heller. Jag hoppas verkligen att även de förstår sitt och barnens bästa.
Idrottslärarna torde vara den svagaste punkten. De inser väl inte att de, varje gång de skickar in pojkar och flickor i varsitt omklädningsrum (utifrån föråldrade kännetecken som diverse kroppsorgan), socialiserar in dem i skadliga heteronormer och urmodiga biologiska könsbegrepp.
Nej, våra barn behöver förebilder sådana som de i nedanstående poem:
En tidsenlig farbror från Kinna
fick Rättvisa Gudrun att spinna.
Han födde ett barn,
den jämställda karln,
så folket tog honom för kvinna.
En manhaftig kvinna från Lummen
på queerkurs till slut fick ur tummen
och började storma
de heteronorma
och könsskilda omklädningsrummen.
Andreas Holmberg, observant far av hankön
Iggesund
onsdag 2 oktober 2013
Vad f-n är det här?
Må hon vila i frid. Men att bli förskjuten av sina föräldrar och sedan könsstympad och avlivad av samhället, det är verkligen ett extraordinärt grymt öde. Många delar naturligtvis ansvaret för hennes död, både stelbent konservativa eller empatilösa föräldrar och förment radikala queerideologer, men det värsta i sammanhanget är utan tvekan erbjudandet om den s.k. dödshjälpen.
Så länge det finns liv finns det hopp, och en tjej - eller om hon nu ska kallas kille? - i min ålder borde naturligtvis inte ha erbjudits avlivning bara för att depressionen inte ansågs vara tillfällig och övergående. Hade hon inte uppenbara missbildningar av något slag borde hon inte ha erbjudits könskirurgi/könsstympning heller.
Så länge det finns liv finns det hopp, och en tjej - eller om hon nu ska kallas kille? - i min ålder borde naturligtvis inte ha erbjudits avlivning bara för att depressionen inte ansågs vara tillfällig och övergående. Hade hon inte uppenbara missbildningar av något slag borde hon inte ha erbjudits könskirurgi/könsstympning heller.
fredag 20 september 2013
Varifrån kommer den påstådda rätten att definiera sej själv?
Jag beundrar både Edward Snowden och Bradley Manning för att de gjort viktiga avslöjanden om ruskiga stormaktsfasoner. Vad Manning var, är eller numera kallar sej är ur den synvinkeln mej totalt likgiltigt.
Men att en person enligt något slags nyvedertagen princip skulle ha "rätt att definiera sej själv" och kräva allmän acceptans för den självdefinitionen ser jag som mycket märkligt. Varifrån kom den principen helt plötsligt? Och tillämpas den konsekvent? Nej, det gör den ju inte.
Jag kan t.ex. inte plötsligt få Sveriges Radio att kalla mej professor Andreas Holmberg, 65 år, bara för att jag har en egen definition av "professor" (som mer stämmer överens med språkbruket i t.ex. latinamerikanska länder) eller av ålder (som fysisk prestationsnivå).
Varje person har alltså inte någon given rätt att definiera sej själv. Som ShadoWolf påpekat är den rätten inte given ens nu efter bytet av könsbegrepp fr.o.m. den 1 juli - någon nisse från Socialstyrelsen ska bedöma om jag eller en sån som Bradley uppför oss tillräckligt "kvinnligt" ifall vi påstår att vi egentligen är kvinnor som råkat födas i en manskropp.
Om den misstänkte våldtäktsmannen Julian Assange - som jag inte beundrar tiondelen så mycket som de ovan nämnda - plötsligt kommer ut som kvinnan Julia Assange finns det alltså inga liberala eller humanitära principer som säger att vi måste köpa hans självdefinition.
Men att en person enligt något slags nyvedertagen princip skulle ha "rätt att definiera sej själv" och kräva allmän acceptans för den självdefinitionen ser jag som mycket märkligt. Varifrån kom den principen helt plötsligt? Och tillämpas den konsekvent? Nej, det gör den ju inte.
Jag kan t.ex. inte plötsligt få Sveriges Radio att kalla mej professor Andreas Holmberg, 65 år, bara för att jag har en egen definition av "professor" (som mer stämmer överens med språkbruket i t.ex. latinamerikanska länder) eller av ålder (som fysisk prestationsnivå).
Varje person har alltså inte någon given rätt att definiera sej själv. Som ShadoWolf påpekat är den rätten inte given ens nu efter bytet av könsbegrepp fr.o.m. den 1 juli - någon nisse från Socialstyrelsen ska bedöma om jag eller en sån som Bradley uppför oss tillräckligt "kvinnligt" ifall vi påstår att vi egentligen är kvinnor som råkat födas i en manskropp.
Om den misstänkte våldtäktsmannen Julian Assange - som jag inte beundrar tiondelen så mycket som de ovan nämnda - plötsligt kommer ut som kvinnan Julia Assange finns det alltså inga liberala eller humanitära principer som säger att vi måste köpa hans självdefinition.
torsdag 12 september 2013
Men visst är vi väl ändå anklagade för att vilja tvångssterilisera folk?
Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Men att Anders Eklund, tidigare chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen Ljusnan, inte skulle vara medveten om att vi som hävdar att bara kvinnor kan föda barn därmed också anses vilja tvångssterilisera folk, det kunde jag inte ana. I måndags kväll fick jag dock veta det, vid en "medieträning" på S:t Olofsgården.
Visserligen har Eklund, hedersamt nog, aldrig själv drivit frågan om nya sociala könsbegrepp och aldrig själv påstått att vi genom att "tvinga" barnaföderskor att registreras som mammor och kvinnor på något sätt vill tvångssterilisera någon. Det är en sak.
Men som gammal chefredaktör och t.o.m. ansvarig utgivare (nu visserligen avgången) och allmänt samhällsintresserad medborgare måste han väl som alla vi andra ha märkt att tvångssteriliseringsretoriken använts öppet i flera år (som argument för att även "män" måste få föda barn, eller rättare sagt för att även folk som föder barn måste få registreras som "män"). Både inom första, andra och tredje statsmakten - PANG!
Eller har han på något sätt lyckats förtränga det? Eller är han för blyg och pryd för att alls läsa artiklar om detta genanta ämne? Som han - i motsats till mej och Rfsl - tycks anse vara för obetydligt för att alls bry sej om och debattera. (Jo, han har uttryckligen undrat varför jag är intresserad av det och uttryckligen sagt sej se det som en liten fråga).
Skulle du Anders mot förmodan läsa det här är du givetvis mer än välkommen att kommentera. Jag ska också lämna den här texten till dej vid genomresa till Bollnäs nu på söndag. Jag har också redan bett ledarskribenten Eva Cooper på HT intyga att HT faktiskt står för att 1) även vissa män kan föda barn och att 2) vi som förnekar det anses ha velat bevara alt. nu vill återinföra vissa tvångssteriliseringar.
Det där om tvångssteriliseringar är inte att läsa mellan raderna (som man i o f s ofta bör göra för att fatta vad saken egentligen handlar om). Det har stått fullt uttryckligt, även om jag inte hinner göra någon länksamling just nu. Och ska vi diskutera queerologi är det väl till att börja med på sin plats att konstatera vad som faktiskt sagts och skrivits.
Apropå queerologi fick jag i går eftermiddag lugnande försäkringar om att det är de biologiska könsbegreppen som fortsatt gäller på mina barns skola och att ingen ska få lära sej den moderna myten om att man, även utan uppenbara missbildningar, kan vara "född i fel kropp". Ibland tror jag faktiskt att det är förskole- och lågstadielärare som, trots vissa beklagliga könsstereotypiseringar som i sej kan trigga igång vissa föreställningar om att "inte höra till", trots allt är det främsta värnet mot queerläror. (Nu vill ju t.ex. Rfsl att även barn - alltså folk under 18 år - ska få byta/korrigera sitt kön, eftersom det numera kan ske utan några som helst fysiska ingrepp). Det är som under tokmarxismen på 60-70-talen: ju längre ens akademiska utbildning/karriär har gått, desto mer ideologiskt "medveten" och "moderniserad/anpassad" blir man. Det finns ju ibland saker man måste vara akademiker för att inte förstå.
Visserligen har Eklund, hedersamt nog, aldrig själv drivit frågan om nya sociala könsbegrepp och aldrig själv påstått att vi genom att "tvinga" barnaföderskor att registreras som mammor och kvinnor på något sätt vill tvångssterilisera någon. Det är en sak.
Men som gammal chefredaktör och t.o.m. ansvarig utgivare (nu visserligen avgången) och allmänt samhällsintresserad medborgare måste han väl som alla vi andra ha märkt att tvångssteriliseringsretoriken använts öppet i flera år (som argument för att även "män" måste få föda barn, eller rättare sagt för att även folk som föder barn måste få registreras som "män"). Både inom första, andra och tredje statsmakten - PANG!
Eller har han på något sätt lyckats förtränga det? Eller är han för blyg och pryd för att alls läsa artiklar om detta genanta ämne? Som han - i motsats till mej och Rfsl - tycks anse vara för obetydligt för att alls bry sej om och debattera. (Jo, han har uttryckligen undrat varför jag är intresserad av det och uttryckligen sagt sej se det som en liten fråga).
Skulle du Anders mot förmodan läsa det här är du givetvis mer än välkommen att kommentera. Jag ska också lämna den här texten till dej vid genomresa till Bollnäs nu på söndag. Jag har också redan bett ledarskribenten Eva Cooper på HT intyga att HT faktiskt står för att 1) även vissa män kan föda barn och att 2) vi som förnekar det anses ha velat bevara alt. nu vill återinföra vissa tvångssteriliseringar.
Det där om tvångssteriliseringar är inte att läsa mellan raderna (som man i o f s ofta bör göra för att fatta vad saken egentligen handlar om). Det har stått fullt uttryckligt, även om jag inte hinner göra någon länksamling just nu. Och ska vi diskutera queerologi är det väl till att börja med på sin plats att konstatera vad som faktiskt sagts och skrivits.
Apropå queerologi fick jag i går eftermiddag lugnande försäkringar om att det är de biologiska könsbegreppen som fortsatt gäller på mina barns skola och att ingen ska få lära sej den moderna myten om att man, även utan uppenbara missbildningar, kan vara "född i fel kropp". Ibland tror jag faktiskt att det är förskole- och lågstadielärare som, trots vissa beklagliga könsstereotypiseringar som i sej kan trigga igång vissa föreställningar om att "inte höra till", trots allt är det främsta värnet mot queerläror. (Nu vill ju t.ex. Rfsl att även barn - alltså folk under 18 år - ska få byta/korrigera sitt kön, eftersom det numera kan ske utan några som helst fysiska ingrepp). Det är som under tokmarxismen på 60-70-talen: ju längre ens akademiska utbildning/karriär har gått, desto mer ideologiskt "medveten" och "moderniserad/anpassad" blir man. Det finns ju ibland saker man måste vara akademiker för att inte förstå.
måndag 2 september 2013
Och därför måste vi även införa polygami?
Med det här resonemanget från Lexie Matheson, pappa till en 10-årig son, men numera mamma eftersom han hade för sej att han egentligen var kvinna precis som sin fru och fick samhällets stöd för att könsstympa sej, måste vi väl också införa polygami för att inte riskera att splittra någon inflyttad familj eller tvinga några att leva i en lögn? Snällismen känner ju inga gränser, och vem är så fördomsfull att man inte kan förstå att även en polyamorös familj kan vara kärleksfull och vänlig? Men fördomen att vi som som tror att bara kvinnor kan föda barn därmed vill (åter-) införa tvångssteriliseringar, den sprids nu hänsynslöst världen runt. Nu även av Amnesty, tycks det. Varför är det OK?
Att samhället över huvud taget kan tänka sej att erbjuda identitetsstörda pappor (jfr KD:s Allan som blev Maria) eller andra män (jfr Bradley Manning) "hjälp" att i görligaste mån göra om sej till kvinnor (dagens i-landsproblem? en modern form av könsstympning?) borde verkligen diskuteras och ifrågasättas mer än som sker. Har någon blivit biologisk pappa - eller mamma - har den ju ingen oklar biologisk könstillhörighet, och de som ville definiera om könsbegreppen och skilja dem från biologin borde ha varit så snälla och redovisat det öppet istället för att köra med övertalningsdefinitioner och offerretorik. Ska vi införa "sociala" könsbegrepp har nog många av oss rätt oklar könstillhörighet. Men vilken akademisk queerteoretiker hittade på dem egentligen?
F.ö. är det skönt att Centerpartiet (än så länge) inte på allvar vågar föreslå polygami. Men nog är det sjukt att Centerpartiet - där polyidéerna trots allt öppet ventileras - liksom Socialdemokraterna är med och avgör om Svenska kyrkan(!!!) ska godkänna polygami eller inte. Det borde väl ändå vara kyrkans sak?
Att samhället över huvud taget kan tänka sej att erbjuda identitetsstörda pappor (jfr KD:s Allan som blev Maria) eller andra män (jfr Bradley Manning) "hjälp" att i görligaste mån göra om sej till kvinnor (dagens i-landsproblem? en modern form av könsstympning?) borde verkligen diskuteras och ifrågasättas mer än som sker. Har någon blivit biologisk pappa - eller mamma - har den ju ingen oklar biologisk könstillhörighet, och de som ville definiera om könsbegreppen och skilja dem från biologin borde ha varit så snälla och redovisat det öppet istället för att köra med övertalningsdefinitioner och offerretorik. Ska vi införa "sociala" könsbegrepp har nog många av oss rätt oklar könstillhörighet. Men vilken akademisk queerteoretiker hittade på dem egentligen?
F.ö. är det skönt att Centerpartiet (än så länge) inte på allvar vågar föreslå polygami. Men nog är det sjukt att Centerpartiet - där polyidéerna trots allt öppet ventileras - liksom Socialdemokraterna är med och avgör om Svenska kyrkan(!!!) ska godkänna polygami eller inte. Det borde väl ändå vara kyrkans sak?
söndag 1 september 2013
Nu går Helena Myrstener vidare
Visst vet ni om att det finns tre kön? (Varför inte fyra, som Vänsterpartiet ville ha 2010?). Prästen Helena Myrstener argumenterar i Dagens Seglora för något slags individualiserade könsbegrepp, där inte bara uppenbart missbildade personer skulle få välja kön efter eget skön, utan alla som känner sej obekväma med indelningen i män och kvinnor.
Jag kan konstatera att Barbro Westerholm, som haft så stor betydelse för queerrevolutionen i vårt land, vid samtal i Bollnäs sommaren 2010 avvisade tanken på ett tredje eller fjärde kön bl.a. med hänvisning till den viktiga medicinska statistik som efter lång kamp nu förs utifrån kvinnor resp. män (vi har ju olika kroppar, som förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni konstaterade) och inte tål att man dribblar med begreppen hur som helst.
Att hennes egen favoritreform, avskaffandet av den s.k. tvångssteriliseringen (läs: tvånget för mödrar att registreras som just kvinnor/mödrar) i praktiken lett till samma begreppsförvirring är en annan sak.
Jag kan konstatera att Barbro Westerholm, som haft så stor betydelse för queerrevolutionen i vårt land, vid samtal i Bollnäs sommaren 2010 avvisade tanken på ett tredje eller fjärde kön bl.a. med hänvisning till den viktiga medicinska statistik som efter lång kamp nu förs utifrån kvinnor resp. män (vi har ju olika kroppar, som förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni konstaterade) och inte tål att man dribblar med begreppen hur som helst.
Att hennes egen favoritreform, avskaffandet av den s.k. tvångssteriliseringen (läs: tvånget för mödrar att registreras som just kvinnor/mödrar) i praktiken lett till samma begreppsförvirring är en annan sak.
tisdag 27 augusti 2013
Varför så saktfärdig, Erik Ullenhag?
Där kom den - lagen om att fritt få välja omklädningsrum och idrottslag. Fullt konsekvent utifrån queerdoktronen och ett steg mot att - i såväl praktik som teori - avskaffa de könsuppdelade omklädningsrummen. Fast bara i Kalifornien. Varför inte i Sverige, Erik Ullenhag?
I Kalifornien onödiggörs i varje fall den klassiska repliken från män som råkat förirra sej in på damernas: "Ursäkta, har herrarna sett mina glasögon?"
I Kalifornien onödiggörs i varje fall den klassiska repliken från män som råkat förirra sej in på damernas: "Ursäkta, har herrarna sett mina glasögon?"
fredag 23 augusti 2013
Vad stöder vi som målar naglarna?
Emma Green Tregaros förståndiga och (för den insatte) talande nagelmålning i Moskva väcker intressanta frågor om symboler och deras innebörd. Igår gick jag omkring med naglar målade i olika färger mest hela dagen - extra kul att handla på Rätt Pris ;o) - för att på personalmöte och EFS-möte kunna diskutera såväl hur vi egentligen bemöter karlar som målar naglar (och i en del fall tror sej vara kvinnor, jfr den nu aktuella Bradley "Chelsea" Manning) som hur vi visar stöd för utsatta hbtq-personer utan att köpa hela queeragendan.
Emma Green Tregaros aktion var i mina ögon rimlig och riktig att stödja, trots det uppenbart inadekvata argumentet att kärlek aldrig kan vara fel (kärlek nej, men direkt sexuella uttryck för kärlek och ömhet i bra många fall även - troligen - enligt Emma Green Tregaro). Den var tydligt riktad mot en ny lagstiftning som anses göra det olagligt att arrangera Pride-parader i Ryssland eller att ens blogga om homosexualitet (eftersom minderåriga kan läsa). Med tanke på hur Putin-Ryssland beskurit utrymmet även för regnbågsrörelsen Livets Ord eller på hur gamla Sovjetunionen ansåg all religiös påverkan som skadlig för barn under 18 år, tycker jag nog att alla som gläds över gammal eller återvunnen frihet borde stå upp även för andras frihet att manifestera åsikter som i somligas ögon är olämpliga för barn och andra att ta del av.
Samtidigt förstår jag andras osäkerhet: det är precis som i Pride-paraderna osäkert när regnbågsfärgerna står för kärlek och tolerans i största allmänhet eller för stöd till en ganska extrem queerideologi (där man-kvinna-förbundet inte ska anses som något speciellt och inte ens får ha en egen benämning och där inte ens hanar eller föräldrar av arten människa ska få ha någon särskild benämning, d.v.s. där även barnaföderskor officiellt ska få kallas "män" och "pappor"). Och nej, jag vill inte heller uppfattas stödja ganska extrema ("positiv thinking"-artade) helandeläror typ Livets Ords alla 1900-talsvarianter genom att måla naglarna i regnbågens alla färger. Så vem bestämmer vad naglarna står för? Var och en som målar dem? Fast då faller ju gemensamheten i aktionen.
Nå, den här gången tyckte jag att initiativtagarens definition och målsättning med aktionen (dock inte kärleksargumentet) var både rimlig och tydlig. Men hur man i allmän människovänlighet och antihomofobi ska kunna gå med i en Pride-parad utan att uppfattas stödja själva queerideologin är för mej en svår nöt att knäcka. (Det är ju även svårt att vifta med Livets Ord-flaggor för att stödja religionsfriheten här och i Ryssland utan att uppfattas stödja LO:s speciella teologi).
Emma Green Tregaros aktion var i mina ögon rimlig och riktig att stödja, trots det uppenbart inadekvata argumentet att kärlek aldrig kan vara fel (kärlek nej, men direkt sexuella uttryck för kärlek och ömhet i bra många fall även - troligen - enligt Emma Green Tregaro). Den var tydligt riktad mot en ny lagstiftning som anses göra det olagligt att arrangera Pride-parader i Ryssland eller att ens blogga om homosexualitet (eftersom minderåriga kan läsa). Med tanke på hur Putin-Ryssland beskurit utrymmet även för regnbågsrörelsen Livets Ord eller på hur gamla Sovjetunionen ansåg all religiös påverkan som skadlig för barn under 18 år, tycker jag nog att alla som gläds över gammal eller återvunnen frihet borde stå upp även för andras frihet att manifestera åsikter som i somligas ögon är olämpliga för barn och andra att ta del av.
Samtidigt förstår jag andras osäkerhet: det är precis som i Pride-paraderna osäkert när regnbågsfärgerna står för kärlek och tolerans i största allmänhet eller för stöd till en ganska extrem queerideologi (där man-kvinna-förbundet inte ska anses som något speciellt och inte ens får ha en egen benämning och där inte ens hanar eller föräldrar av arten människa ska få ha någon särskild benämning, d.v.s. där även barnaföderskor officiellt ska få kallas "män" och "pappor"). Och nej, jag vill inte heller uppfattas stödja ganska extrema ("positiv thinking"-artade) helandeläror typ Livets Ords alla 1900-talsvarianter genom att måla naglarna i regnbågens alla färger. Så vem bestämmer vad naglarna står för? Var och en som målar dem? Fast då faller ju gemensamheten i aktionen.
Nå, den här gången tyckte jag att initiativtagarens definition och målsättning med aktionen (dock inte kärleksargumentet) var både rimlig och tydlig. Men hur man i allmän människovänlighet och antihomofobi ska kunna gå med i en Pride-parad utan att uppfattas stödja själva queerideologin är för mej en svår nöt att knäcka. (Det är ju även svårt att vifta med Livets Ord-flaggor för att stödja religionsfriheten här och i Ryssland utan att uppfattas stödja LO:s speciella teologi).
lördag 17 augusti 2013
Ojdå, börjar Dagens Nyheter dra öronen åt sej?
Dagens Nyheter har hittills backat upp queerrevolutionen till nära nog 100%. Särskilt minns jag hur jag i Luleå för tre somrar sedan hickade till vid läsningen av Niclas Ericssons då osedvanligt queera artikel "Låt pappa få rätt att bli mamma." (1/7 2010). Men i tisdags (13/8) presterade ledarredaktionen en osignerad artikel, "Frihet annat än rättighet", som, särskilt mot slutet, kan tolkas som ett embryo till omtänkande, som en smula kritisk distans till queerideologin. I vart fall är det inte ur vägen om ledarredaktionen börjar tänka själv även på det här området, utan att förutsätta att Rfsl - eller Kammarrätten - alltid har alla hästar hemma.
Katrin Kielos beskrev i sitt sommarprat igår hur en slags motsvarighet till "partipiskan" råder även på ledarredaktionerna: har tidningen bestämt sej för en viss linje i en viss fråga så ska alla ledarskribenter driva den, ibland mot sin egen övertygelse. Var det så det gick till när vi i sommar de facto upplöste eller subjektifierade könsbegreppen? Ordet "man" fungerar ju inte längre som synonym till "hane av arten människa" om även barnafödande individer får registreras som sådana. Och ordet "kvinna" har på samma vis gjorts meningslöst i det offentliga samtalet..
F.ö. finner jag Emma Green Tregaros demonstration i Moskva väl avvägd - maximal uppmärksamhet med minimala medel. Och med vad jag förstår ett avgränsat, vettigt syfte: att få bort Rysslands drakoniska antihomo-lagar (som bl.a. omöjliggör minsta Pride-parad i hela det väldiga landet). Inte med syftet att slå ett slag för svenska könsbegrepp - där vissa män anses kunna föda barn - eller att förmå ryska kyrkan att sluta ha en särskild benämning på man-kvinna-förbundet.
Katrin Kielos beskrev i sitt sommarprat igår hur en slags motsvarighet till "partipiskan" råder även på ledarredaktionerna: har tidningen bestämt sej för en viss linje i en viss fråga så ska alla ledarskribenter driva den, ibland mot sin egen övertygelse. Var det så det gick till när vi i sommar de facto upplöste eller subjektifierade könsbegreppen? Ordet "man" fungerar ju inte längre som synonym till "hane av arten människa" om även barnafödande individer får registreras som sådana. Och ordet "kvinna" har på samma vis gjorts meningslöst i det offentliga samtalet..
F.ö. finner jag Emma Green Tregaros demonstration i Moskva väl avvägd - maximal uppmärksamhet med minimala medel. Och med vad jag förstår ett avgränsat, vettigt syfte: att få bort Rysslands drakoniska antihomo-lagar (som bl.a. omöjliggör minsta Pride-parad i hela det väldiga landet). Inte med syftet att slå ett slag för svenska könsbegrepp - där vissa män anses kunna föda barn - eller att förmå ryska kyrkan att sluta ha en särskild benämning på man-kvinna-förbundet.
måndag 12 augusti 2013
Kommentar till mitt brev till ledarredaktionen på Hudiksvalls Tidning (publicerat 13/6 2013) och till ledarredaktionens svar
Journalister, teologer, politiker, skolledare, vänner och bekanta!
Nu när snart alla är tillbaka från semestern - vilken sommar! - måste fler vettiga vuxna våga "komma ut" i könsbegreppsfrågan. Vad säger ni när barn och ungdomar frågar om man faktiskt kan vara kille fast man är skapt som tjej och kan föda barn? (Eller om man kan vara tjej fast man rent av blivit biologisk farsa?).
Det är faktiskt inte rimligt att jag ensam (nej, tillsammans med en bunt högerextremister, ett par fronderande kristdemokrater, ett gäng transsexuella och ett par överläkare!) ska stå i den svenska och hälsingska offentligheten som kritiker av den ultimata queerdogmen: att inte bara kvinnor utan även en del karlar kan föda barn! En dogm som trots sitt dubiösa verklighetsunderlag nu verkligen blivit en dogm i gammal dålig mening: nämligen något man riskerar sitt medborgerliga förtroende genom att ifrågasätta!
Det har sagts att auktoritetstron är svag i vårt samhälle. Jag synar. Kyrka och präster fick folk att tro på en enstaka jungfrufödelse som skett för länge sedan. Men vad är det mot att få folk att tro på att även somliga karlar kan föda barn, och inte bara som ett unikt mirakel utan nu och då?
Och vet vi inte längre vad vi menar med "män" och "kvinnor" kan vi ju inte i längden bedriva något vettigt jämställdhetsarbete - eller ens hbt-arbete! (De naiva optimister som tror att ojämställdheten ska gå upp i rök tack vare ordtrolleriet lämnar jag utan avseende).
Vad ska biologi- och svensklärare eller konfirmandledare egentligen sprida för föreställningar till våra barn och ungdomar i höst? Och vad säger idrottslärarna och idrottsrörelsen? (Könsskilda omklädningsrum är ju nu så obsoleta som de bara kan bli). Det är naturligtvis inte utsatta människor med tvångsföreställningar jag vill åt, utan de queerideologer som utnyttjar dem för att riva upp grundläggande begrepp (jfr tokmarxisternas utnyttjande av socialt utsatta grupper på 60-70-talet).
Fundera kring svaret på nedan återgivna insändare till HT:s ledarsida! (Tack till ledarskribenten Eva Cooper och ansvariga utgivaren Gunilla Kindstrand som vänligen hjälpte mej hitta svaret i papperstidningen efter semestern! Jag är mycket tacksam för det personliga bemötandet och även för bemötandet i sak, frånsett den lilla detaljen att HT, osakligt och osmakligt nog, fortfarande stämplar mej och alla mina åsiktsfränder som anhängare av det vidriga övergreppet tvångssterilisering!).
Jag påstår ju faktiskt inte att allas åsikter om allting måste redovisas på ledarplats, inte ens på nyhetsplats. Jag ifrågasätter bara varför ledarredaktionen och i stor utsträckning även nyhetsjournalisterna - precis som Rfsl med sin Rosa tistel - låtsas som om det bara är några aparta kristdemokrater som fortfarande tror att bara mammor föder barn. Vi är naturligtvis många, många fler, men eftersom vi (nästan) alla samtidigt avskyr tvångssteriliseringar hänger allt på hur frågan framställs. (Frågeformuleringsprivilegier och övertalningsdefinitioner, ni vet). Och, för de mindre självständiga, på hur styrkeförhållandena framställs. Det "alla andra" tror, vill många gärna tro, både bland tonåringar och äldre.
Ledarredaktionen på HT väljer i sitt svar till mej att lyfta fram andra som förnekar att bara mammor kan föda barn som något slags motvikt till mej och överläkaren Marc Bygdeman (och psykiatern David Eberhard). Och visst - att självaste Kammarrätten gått på samma nit är skrämmande - enligt den skulle vi ju inte ens behöva någon debatt eller lagförändring för att införa queerdogmen om barnafödande män, eftersom tvångssterilisering ju (tack och lov) redan är förbjudet och t.o.m. strider mot grundlagen. Men att lagfarna människor - utom en kvinnlig reservant i Kammarrätten - går på denna simpla övertalningsdefinition är ju om möjligt ännu mer skrämmande än att politiker och journalister gör det. Har alla tre statsmakterna fått nippran?
Min poäng är ju dock inte att det skulle saknas queerrevolutionärer i vårt land som kämpat för de nya subjektiva könsbegreppen (i så fall skulle de knappast ha införts). Min poäng är att både dessa och Hudiksvalls Tidning och dess journalister - både på nyhets- och ledarplats - fört allmänheten bakom ljuset i själva sakfrågan. Saken handlar nämligen inte om att avskaffa eller återinföra någon tvångssterilisering. T.o.m. gamle pingstpredikanten och nyblivne KD-kandidaten Stanley Sjöberg(!) visade sej i somras ha anammat dumretoriken när han påstod att diskussionen handlade om huruvida kvinnor som bytt kön till män ska få föda barn. SJÄLVKLART ska de få göra det! Vad diskussionen handlar om är huruvida kvinnor verkligen HAR bytt kön ifall de fortfarande kan föda barn och - mer allmänt talat - huruvida de som föder sina barn ska få registreras som FÄDER till barnen de föder. (Ingen kan ju förbjuda dem att tro sej vara det).
(Jodå, diskussionen borde också handla om huruvida någon som kan och vill föda barn och kanske t.o.m. har fött barn - eller blivit biologisk pappa - ska få skära om sej med samhällets stöd; HUR kan någon påstå att könstillhörigheten var oklar i dessa fall?).
Men sådant klarspråk bör man kanske inte förvänta sej av journalister och politiker?
Svar: jo, det bör man absolut. All dumretorik kommer surt efter och kan bara gynna ultrahögern och fienderna till en vettig hbt- och jämställdhetspolitik. (Får folk snart intryck av att det bara är Sverigedemokrater och likasinnade som fortfarande tror att bara kvinnor kan föda barn, så är risken ju stor att de 2014 får ytterligare en röstfördubbling och en kioskvältande framgång á la Sannfinländarna).
Hälsningar Andreas Holmberg, mycket bekymrad liberal
BARA MAMMOR FÖDER BARN
Journalister och politiker har de senaste åren sagt: Inte ska vi väl ha kvar några tvångssteriliseringar? Svenska folket har svarat: Nej, så klart inte! Den mystiska slutsatsen har blivit: Vad bra, alltså tycker ni nu att även män kan föda barn, d.v.s. att även den som föder sitt barn kan vara barnets pappa!
Även Eva Cooper och Lilian Sjölund sällar sej (HT 24/5 och 9/6) till dem som betecknar könsbegreppsomgörningen som ett "slut på tvångssteriliseringarna". Till dem som alltså utmålar oss kritiker som anhängare av tvångssteriliseringar.
De låtsas inte om de kritiska synpunkterna från överläkaren i psykiatri David Eberhard (Newsmill 13/1 2012). Eller från överläkaren i gynekologi Marc Bygdeman (Newsmill 31/3 2012), som tillsammans med transsexuellas patientförening Benjamin motsatt sej lagändringen utifrån tesen att bara kvinnor kan föda barn. En tes som inte bara tokliberaler utan även Kristdemokraternas och Svenska kyrkans ledning nu förnekar, men som jag, diverse högerextremister och ett gäng transsexuella står fast vid.
Eftersom samhället i all välmening gått med på att operera även icke uppenbart missbildade personer som tror att de "fötts i fel kropp", vilket ibland påmint om könsstympning, vill somliga idag få möjlighet att få sin upplevda könsidentitet bekräftad utan riskabla och steriliserande operationer. D.v.s.: om vi redan gått med på att en barnaföderska kan vara en karl "i fel kropp", kan "han" väl få registreras som sådan utan vidare?
Visst, många bör absolut få skadestånd för de senaste 40 årens beskärningar. Men varför göra om själva könsbegreppen för att bekräfta deras könsföreställningar, när vi inte officiellt registrerar själslig ålder eller upplevd reinkarnation? Vi skapar ju bara ytterligare identitetsstörningar hos våra barn och ungdomar och misskrediterar det seriösa hbt- och jämställdhetsarbetet!
Det är ju som förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni uttryckte det: "Män och kvinnor har olika kroppar. Det kan inte ens en politiker ändra på."
Inte några journalister eller en positiv Pride-parad heller.
Andreas Holmberg
pappa och fritänkare
Iggesund
LEDARREDAKTIONEN SVARAR:
Skulle vi redovisa alla åsikter i en fråga skulle ledarsidan strax ta över hela tidningen.
Vi kan dock konstatera att de båda transorganisationerna FPES och KIM, som tillsammans med RFSL företräder en klar majoritet av landets transsexuella, länge kämpat för en ändring av lagen.
Organisationen Benjamin är i sitt ställe omtvistad, då det är mycket oklart vilka man egentligen företräder, och hur många.
Som Kammarrätten sa i sin bedömning i vintras kan inte steriliseringskravet längre rättfärdigas med hänsyn till dagens värderingar, steriliseringskravet vilar inte på någon frivillig grund och är diskriminerande i förhållande till gruppen transsexuella.
Eva Cooper
Lilian Sjölund
Nu när snart alla är tillbaka från semestern - vilken sommar! - måste fler vettiga vuxna våga "komma ut" i könsbegreppsfrågan. Vad säger ni när barn och ungdomar frågar om man faktiskt kan vara kille fast man är skapt som tjej och kan föda barn? (Eller om man kan vara tjej fast man rent av blivit biologisk farsa?).
Det är faktiskt inte rimligt att jag ensam (nej, tillsammans med en bunt högerextremister, ett par fronderande kristdemokrater, ett gäng transsexuella och ett par överläkare!) ska stå i den svenska och hälsingska offentligheten som kritiker av den ultimata queerdogmen: att inte bara kvinnor utan även en del karlar kan föda barn! En dogm som trots sitt dubiösa verklighetsunderlag nu verkligen blivit en dogm i gammal dålig mening: nämligen något man riskerar sitt medborgerliga förtroende genom att ifrågasätta!
Det har sagts att auktoritetstron är svag i vårt samhälle. Jag synar. Kyrka och präster fick folk att tro på en enstaka jungfrufödelse som skett för länge sedan. Men vad är det mot att få folk att tro på att även somliga karlar kan föda barn, och inte bara som ett unikt mirakel utan nu och då?
Och vet vi inte längre vad vi menar med "män" och "kvinnor" kan vi ju inte i längden bedriva något vettigt jämställdhetsarbete - eller ens hbt-arbete! (De naiva optimister som tror att ojämställdheten ska gå upp i rök tack vare ordtrolleriet lämnar jag utan avseende).
Vad ska biologi- och svensklärare eller konfirmandledare egentligen sprida för föreställningar till våra barn och ungdomar i höst? Och vad säger idrottslärarna och idrottsrörelsen? (Könsskilda omklädningsrum är ju nu så obsoleta som de bara kan bli). Det är naturligtvis inte utsatta människor med tvångsföreställningar jag vill åt, utan de queerideologer som utnyttjar dem för att riva upp grundläggande begrepp (jfr tokmarxisternas utnyttjande av socialt utsatta grupper på 60-70-talet).
Fundera kring svaret på nedan återgivna insändare till HT:s ledarsida! (Tack till ledarskribenten Eva Cooper och ansvariga utgivaren Gunilla Kindstrand som vänligen hjälpte mej hitta svaret i papperstidningen efter semestern! Jag är mycket tacksam för det personliga bemötandet och även för bemötandet i sak, frånsett den lilla detaljen att HT, osakligt och osmakligt nog, fortfarande stämplar mej och alla mina åsiktsfränder som anhängare av det vidriga övergreppet tvångssterilisering!).
Jag påstår ju faktiskt inte att allas åsikter om allting måste redovisas på ledarplats, inte ens på nyhetsplats. Jag ifrågasätter bara varför ledarredaktionen och i stor utsträckning även nyhetsjournalisterna - precis som Rfsl med sin Rosa tistel - låtsas som om det bara är några aparta kristdemokrater som fortfarande tror att bara mammor föder barn. Vi är naturligtvis många, många fler, men eftersom vi (nästan) alla samtidigt avskyr tvångssteriliseringar hänger allt på hur frågan framställs. (Frågeformuleringsprivilegier och övertalningsdefinitioner, ni vet). Och, för de mindre självständiga, på hur styrkeförhållandena framställs. Det "alla andra" tror, vill många gärna tro, både bland tonåringar och äldre.
Ledarredaktionen på HT väljer i sitt svar till mej att lyfta fram andra som förnekar att bara mammor kan föda barn som något slags motvikt till mej och överläkaren Marc Bygdeman (och psykiatern David Eberhard). Och visst - att självaste Kammarrätten gått på samma nit är skrämmande - enligt den skulle vi ju inte ens behöva någon debatt eller lagförändring för att införa queerdogmen om barnafödande män, eftersom tvångssterilisering ju (tack och lov) redan är förbjudet och t.o.m. strider mot grundlagen. Men att lagfarna människor - utom en kvinnlig reservant i Kammarrätten - går på denna simpla övertalningsdefinition är ju om möjligt ännu mer skrämmande än att politiker och journalister gör det. Har alla tre statsmakterna fått nippran?
Min poäng är ju dock inte att det skulle saknas queerrevolutionärer i vårt land som kämpat för de nya subjektiva könsbegreppen (i så fall skulle de knappast ha införts). Min poäng är att både dessa och Hudiksvalls Tidning och dess journalister - både på nyhets- och ledarplats - fört allmänheten bakom ljuset i själva sakfrågan. Saken handlar nämligen inte om att avskaffa eller återinföra någon tvångssterilisering. T.o.m. gamle pingstpredikanten och nyblivne KD-kandidaten Stanley Sjöberg(!) visade sej i somras ha anammat dumretoriken när han påstod att diskussionen handlade om huruvida kvinnor som bytt kön till män ska få föda barn. SJÄLVKLART ska de få göra det! Vad diskussionen handlar om är huruvida kvinnor verkligen HAR bytt kön ifall de fortfarande kan föda barn och - mer allmänt talat - huruvida de som föder sina barn ska få registreras som FÄDER till barnen de föder. (Ingen kan ju förbjuda dem att tro sej vara det).
(Jodå, diskussionen borde också handla om huruvida någon som kan och vill föda barn och kanske t.o.m. har fött barn - eller blivit biologisk pappa - ska få skära om sej med samhällets stöd; HUR kan någon påstå att könstillhörigheten var oklar i dessa fall?).
Men sådant klarspråk bör man kanske inte förvänta sej av journalister och politiker?
Svar: jo, det bör man absolut. All dumretorik kommer surt efter och kan bara gynna ultrahögern och fienderna till en vettig hbt- och jämställdhetspolitik. (Får folk snart intryck av att det bara är Sverigedemokrater och likasinnade som fortfarande tror att bara kvinnor kan föda barn, så är risken ju stor att de 2014 får ytterligare en röstfördubbling och en kioskvältande framgång á la Sannfinländarna).
Hälsningar Andreas Holmberg, mycket bekymrad liberal
BARA MAMMOR FÖDER BARN
Journalister och politiker har de senaste åren sagt: Inte ska vi väl ha kvar några tvångssteriliseringar? Svenska folket har svarat: Nej, så klart inte! Den mystiska slutsatsen har blivit: Vad bra, alltså tycker ni nu att även män kan föda barn, d.v.s. att även den som föder sitt barn kan vara barnets pappa!
Även Eva Cooper och Lilian Sjölund sällar sej (HT 24/5 och 9/6) till dem som betecknar könsbegreppsomgörningen som ett "slut på tvångssteriliseringarna". Till dem som alltså utmålar oss kritiker som anhängare av tvångssteriliseringar.
De låtsas inte om de kritiska synpunkterna från överläkaren i psykiatri David Eberhard (Newsmill 13/1 2012). Eller från överläkaren i gynekologi Marc Bygdeman (Newsmill 31/3 2012), som tillsammans med transsexuellas patientförening Benjamin motsatt sej lagändringen utifrån tesen att bara kvinnor kan föda barn. En tes som inte bara tokliberaler utan även Kristdemokraternas och Svenska kyrkans ledning nu förnekar, men som jag, diverse högerextremister och ett gäng transsexuella står fast vid.
Eftersom samhället i all välmening gått med på att operera även icke uppenbart missbildade personer som tror att de "fötts i fel kropp", vilket ibland påmint om könsstympning, vill somliga idag få möjlighet att få sin upplevda könsidentitet bekräftad utan riskabla och steriliserande operationer. D.v.s.: om vi redan gått med på att en barnaföderska kan vara en karl "i fel kropp", kan "han" väl få registreras som sådan utan vidare?
Visst, många bör absolut få skadestånd för de senaste 40 årens beskärningar. Men varför göra om själva könsbegreppen för att bekräfta deras könsföreställningar, när vi inte officiellt registrerar själslig ålder eller upplevd reinkarnation? Vi skapar ju bara ytterligare identitetsstörningar hos våra barn och ungdomar och misskrediterar det seriösa hbt- och jämställdhetsarbetet!
Det är ju som förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni uttryckte det: "Män och kvinnor har olika kroppar. Det kan inte ens en politiker ändra på."
Inte några journalister eller en positiv Pride-parad heller.
Andreas Holmberg
pappa och fritänkare
Iggesund
LEDARREDAKTIONEN SVARAR:
Skulle vi redovisa alla åsikter i en fråga skulle ledarsidan strax ta över hela tidningen.
Vi kan dock konstatera att de båda transorganisationerna FPES och KIM, som tillsammans med RFSL företräder en klar majoritet av landets transsexuella, länge kämpat för en ändring av lagen.
Organisationen Benjamin är i sitt ställe omtvistad, då det är mycket oklart vilka man egentligen företräder, och hur många.
Som Kammarrätten sa i sin bedömning i vintras kan inte steriliseringskravet längre rättfärdigas med hänsyn till dagens värderingar, steriliseringskravet vilar inte på någon frivillig grund och är diskriminerande i förhållande till gruppen transsexuella.
Eva Cooper
Lilian Sjölund
onsdag 31 juli 2013
Krav på att man ska få byta kön redan före 18 års ålder
Dagens debattartikel från Rfsl Ungdom på Brännpunkt i Svenska Dagbladet talar väl nästan för sej själv. "Från den 1 juli krävs inte längre några som helst fysiska ingrepp för att få sitt juridiska kön ändrat." Nej, det är just det - vi har infört subjektiva könsbegrepp och man ska nu på papperet få byta kön (fast det kallas att bekräfta sitt upplevda kön) utan att i någon vettig mening verkligen byta kön (i den mån det går). Vilket ju i praktiken innebär att barn antas kunna bli födda av karlar och detta måste då givetvis tänkas ha skett hela historien igenom. Den uppenbara tvångsföreställningen att man är "född i fel kropp" - som ju, när det inte handlar om rena missbildningar, måste bygga på grova schablonbilder av hur en "riktig" kille resp. tjej ska vara och uppföra sej rent mentalt och socialt - ska nu tas på största allvar och bekräftas av familj, skola och myndigheter, om Rfsl Ungdom får som de vill redan innan den berörda personen blivit 18 år.
"Det juridiska könet är, precis som det låter, en juridisk konstruktion", skriver författarna helt uppriktigt. Ja, särskilt från den 1 juli, då det totalt frikopplats från det begripliga och i de flesta fall objektivt konstaterbara biologiska könet. Tidigare förutsatte vi ju allesammans att kön var något biologiskt (precis som beträffande ston och hingstar, kor och tjurar o.s.v.). Nu ses kön främst som något psykosocialt eller juridiskt.
Hos människor, alltså.
Och i Sverige. Som tur är inte i alla länder.
Snacka om att med berått mod skapa könsidentitetsstörningar hos våra barn och ungdomar! Den förälder som säger till sin välskapta son som grubblar över sin identitet: "Du duger som du är, du är en riktig kille hur hur mjuk och 'tjejig' du än känner dej", den föräldern anses numera vara fullständigt bakom flötet (hen tror ju fortfarande att kön har med snopp och snippa att göra!). Medan den som - kanske mest p.g.a. råa machofördomar om hur riktiga killar ska vara - säger: "Ja, vi har nog länge tyckt att du inte verkar vara någon riktig kille", den föräldern anses nu vara riktigt hipp. How come?
"Det juridiska könet är, precis som det låter, en juridisk konstruktion", skriver författarna helt uppriktigt. Ja, särskilt från den 1 juli, då det totalt frikopplats från det begripliga och i de flesta fall objektivt konstaterbara biologiska könet. Tidigare förutsatte vi ju allesammans att kön var något biologiskt (precis som beträffande ston och hingstar, kor och tjurar o.s.v.). Nu ses kön främst som något psykosocialt eller juridiskt.
Hos människor, alltså.
Och i Sverige. Som tur är inte i alla länder.
Snacka om att med berått mod skapa könsidentitetsstörningar hos våra barn och ungdomar! Den förälder som säger till sin välskapta son som grubblar över sin identitet: "Du duger som du är, du är en riktig kille hur hur mjuk och 'tjejig' du än känner dej", den föräldern anses numera vara fullständigt bakom flötet (hen tror ju fortfarande att kön har med snopp och snippa att göra!). Medan den som - kanske mest p.g.a. råa machofördomar om hur riktiga killar ska vara - säger: "Ja, vi har nog länge tyckt att du inte verkar vara någon riktig kille", den föräldern anses nu vara riktigt hipp. How come?
tisdag 30 juli 2013
Falska dikotomier bidrar inte till förståelse och medmänsklighet
Jag instämmer helt och fullt med Expressen om att asyllotteriet för hbtq-flyktingar måste stoppas. Så som Mugabe m.fl. härjar och går på i Zimbabwe, och som situationen för hbt(q)-personer ser ut i t.ex. Ryssland (där Pride-parader i praktiken förbjudits) eller Montenegro (där de får hållas men attackeras), kan man inte bara stillatigande se på hur människor avvisas till förtryck och misshandel, kanske död.
Men så här under Pride-veckan sprids återigen antydningarna att alla som tror att det finns en specifik vits för ett barn med att ha en mamma - och att bara mammor kan föda barn - på något sätt solidariserar sej med ägg- och stenkastande Pride-hatare i Montenegro eller bögtorterande nynazister i Moskva.
Det är naturligtvis nonsens. Man kan mycket väl ta avstånd från både homofobi och queerideologi. Som jag själv t.ex. Att homofobin ofta tar sej gräsligare uttryck än queerismen är definitivt sant - men den senare blir inte sannare för det. Lika lite som en religion blir sann för att dess anhängare diskrimineras och förföljs (både kristna och/eller homosexuella sitter t.ex. trångt i Mellanöstern).
Det är klart att somliga queerkritiker också är homofober, eller rent av böghatare. Precis som en del hbt-personer är pedofiler. Men den automatiska kopplingen är i båda fallen djupt orättvis och göder bara polarisering och hat. Den gynnar i alla fall definitivt inte en seriös samtalston och en positiv samhällsutveckling på området.
Jag har utvecklat detta mera här.
Men så här under Pride-veckan sprids återigen antydningarna att alla som tror att det finns en specifik vits för ett barn med att ha en mamma - och att bara mammor kan föda barn - på något sätt solidariserar sej med ägg- och stenkastande Pride-hatare i Montenegro eller bögtorterande nynazister i Moskva.
Det är naturligtvis nonsens. Man kan mycket väl ta avstånd från både homofobi och queerideologi. Som jag själv t.ex. Att homofobin ofta tar sej gräsligare uttryck än queerismen är definitivt sant - men den senare blir inte sannare för det. Lika lite som en religion blir sann för att dess anhängare diskrimineras och förföljs (både kristna och/eller homosexuella sitter t.ex. trångt i Mellanöstern).
Det är klart att somliga queerkritiker också är homofober, eller rent av böghatare. Precis som en del hbt-personer är pedofiler. Men den automatiska kopplingen är i båda fallen djupt orättvis och göder bara polarisering och hat. Den gynnar i alla fall definitivt inte en seriös samtalston och en positiv samhällsutveckling på området.
Jag har utvecklat detta mera här.
fredag 26 juli 2013
Prins eller prinsessa?
"Sanningen" är att vi ännu inte har en aning om vilket kön den nya brittiska tronföljaren har. Av allt att döma saknar hen uppenbara missbildningar, det är inte sådana jag diskuterar, men vi kan ju inte förutsätta att hen är prins förrän hen uppnått en ålder då hen kan tala om vad hen känner sej som.
Nu talar jag alltså om oss svenskar, som fr.o.m. denna julimånad infört nya, subjektiva könsbegrepp. Britterna lever av allt att döma fortfarande i den fördomsfulla och bigotta föreställningen att kön har med snopp och snippa att göra. Alltså tycks de säkra på att William och Kate fått ett gossebarn, en prins, och föräldrarna har givit honom ett i folkets ögon entydigt karlaktigt namn, nämligen George.
Men vi som har läst Fem-böckerna vet ju att även under ett sådant namn kan dölja sej en liten Georgina. Och vi svenskar har inte längre någon aning om vad vi egentligen menar med "man" respektive "kvinna". Det får - tycks det - vara den enskildes ensak att definiera.
Nu talar jag alltså om oss svenskar, som fr.o.m. denna julimånad infört nya, subjektiva könsbegrepp. Britterna lever av allt att döma fortfarande i den fördomsfulla och bigotta föreställningen att kön har med snopp och snippa att göra. Alltså tycks de säkra på att William och Kate fått ett gossebarn, en prins, och föräldrarna har givit honom ett i folkets ögon entydigt karlaktigt namn, nämligen George.
Men vi som har läst Fem-böckerna vet ju att även under ett sådant namn kan dölja sej en liten Georgina. Och vi svenskar har inte längre någon aning om vad vi egentligen menar med "man" respektive "kvinna". Det får - tycks det - vara den enskildes ensak att definiera.
torsdag 18 juli 2013
En ko är en ko och en tjur är en tjur
Igår var jag med familjen ute på landet. Jag gick tillsammans med mannen i huset och en kvinna (jo!) förbi en ko som betade bakom stängslet med "Varning för tjuren" ;o). Inte med anledning av skyltningen utan med anledning av de kraftiga hornen och en utväxt nedanför komagen framför juvret undrade kvinnan i sällskapet om det verkligen var en riktig ko, eftersom den såg så "manlig" ut. Lantbrukaren bekräftade dock utan skymten av tvekan att kon inte var en tjur (eller ens stut). Vi frågade inte om bevisen - om hans övertygelse berodde på juvret eller på att djuret kalvat - utan köpte hans tes utan vidare spisning.
Queerteorierna har tydligen ännu inte spridit sej till bondgårdens värld, och huruvida frun i huset är kvinna eller man var det inte ens någon som vågade fråga.
Queerteorierna har tydligen ännu inte spridit sej till bondgårdens värld, och huruvida frun i huset är kvinna eller man var det inte ens någon som vågade fråga.
tisdag 16 juli 2013
Vad som kan ändras och ifrågasättas i Sverige 2013 - och vad som tycks hugget i sten
Sammanfattning av pk-läget i Sverige 2013:
Tvivelaktiga, ja, förkastliga teser som är möjliga att offentligt förneka och lagstifta bort:
* Att bara kvinnor kan föda barn
* Att män inte kan föda barn
Säkert fastställda teser, huggna i sten och omöjliga att ändra på eller offentligt förneka:
* Att inte bara kvinnor kan föda barn
* Att en del män också föder barn
I verkligheten är naturligtvis de sistnämnda teserna inte svårare att ändra på än de förstnämnda! Det är bara att fatta ett riksdagsbeslut, så har vi återigen sammanfört "juridiskt" och biologiskt kön, d.v.s. återinfört de objektiva, begripliga könsbegreppen.
Precis som det är fullt möjligt att återinföra Annandag Pingst eller höja skatterna, vad de tröttsamma Nya Moderaterna än påstår.
Och hur blev könsbegreppen en "icke-fråga"?
Jag minns än idag hur jag i valrörelsen 2010 frågade Socialdemokraternas Marie Centerwall (nuvarande kommunalråd) vid deras valstuga i Bollnäs om hon trodde att män kunde föda barn. Hon såg rätt generad ut, men räddades av en äldre valarbetare som bröt in och sa: "Det är en icke-fråga."
Ja, att Socialdemokraterna ville ha det så, det står ju alldeles klart. Märkligare är att journalisterna spelat med. I viss mån åtminstone, för samtidigt har ju könsbytare - och det senaste: könsbytare utan könsbyte - varit nyhetsstoff i många år nu. Men sällan med någon kritisk granskning; det har nästan alltid handlat om att "informera" den mindre vetande allmänheten ur ett trans- eller queerperspektiv. I den meningen har könsbegreppsförändringen varit en "icke-fråga" - den skulle genomföras utan genomgripande debatt.
Ja, att Socialdemokraterna ville ha det så, det står ju alldeles klart. Märkligare är att journalisterna spelat med. I viss mån åtminstone, för samtidigt har ju könsbytare - och det senaste: könsbytare utan könsbyte - varit nyhetsstoff i många år nu. Men sällan med någon kritisk granskning; det har nästan alltid handlat om att "informera" den mindre vetande allmänheten ur ett trans- eller queerperspektiv. I den meningen har könsbegreppsförändringen varit en "icke-fråga" - den skulle genomföras utan genomgripande debatt.
måndag 15 juli 2013
Inte särskilt konstigt med en enskild människas (tvångs-)föreställning - men hur blev den kollektiv?
Vi människor kan ha de mest besynnerliga föreställningar. Och vi får leva och låta leva ändå. Men sällan brukar de enskilda föreställningarna sanktioneras på högsta nivå. Jag har hela mitt liv utmärkt väl kunnat leva med alla möjliga sorters märkliga föreställningar, religiösa eller sekulära, i min närmiljö; säkert har jag några stycken själv. Men inte brukar väl staten vad gäller officiella dokument och register överlämna grundläggande definitioner av art, ålder, kön o.s.v. till den enskildes eget gottfinnande?
Att folk som i övrigt är fullt kloka får för sej märkliga saker är inte särskilt märkligt och behöver inte alltid föranleda medicinska eller politiska reaktioner. Men om hela det journalistiska och politiska etablissemanget plötsligt kraftigt understöder en märklig (tvångs-)föreställning, nämligen den om att "vara född i fel kropp", ja, då finns det alla skäl i världen att reagera som förälder och medmänniska. Och att rikta sin reaktion mot det journalistiska och politiska etablissemanget, inte mot den som till sin förtvivlan tror sej vara placerad i galen kroppshydda.
(Jo, ibland undrar jag faktiskt om folk inte sett för många sf-filmer med diverse hjärnor som flyttas mellan diverse kroppar. Varifrån kommer annars själva föreställningen att ha hamnat i galen kropp? Gnostiker, buddhister och överandliga kristna har ibland sett själva kroppen - oavsett kön - som ett själens fängelse, men i det fallet har ju lösningen inte ansetts vara att byta kropp utan att slippa ha någon kropp ö.h.t.).
F.ö. tar jag fortsatt tacksamt emot kommentarer - av ShadoWolf och andra. Jag kan inte lova att besvara dem alla, och någon måste ju hur som helst få sista ordet, men de ger en bild av läget som kanske ofta talar för sej själv. Och även om vi kanske ibland talar förbi varandra, kan delar av resonemangen säkert vara intressanta för en som söker sätta sej in och ta ställning.
Att folk som i övrigt är fullt kloka får för sej märkliga saker är inte särskilt märkligt och behöver inte alltid föranleda medicinska eller politiska reaktioner. Men om hela det journalistiska och politiska etablissemanget plötsligt kraftigt understöder en märklig (tvångs-)föreställning, nämligen den om att "vara född i fel kropp", ja, då finns det alla skäl i världen att reagera som förälder och medmänniska. Och att rikta sin reaktion mot det journalistiska och politiska etablissemanget, inte mot den som till sin förtvivlan tror sej vara placerad i galen kroppshydda.
(Jo, ibland undrar jag faktiskt om folk inte sett för många sf-filmer med diverse hjärnor som flyttas mellan diverse kroppar. Varifrån kommer annars själva föreställningen att ha hamnat i galen kropp? Gnostiker, buddhister och överandliga kristna har ibland sett själva kroppen - oavsett kön - som ett själens fängelse, men i det fallet har ju lösningen inte ansetts vara att byta kropp utan att slippa ha någon kropp ö.h.t.).
F.ö. tar jag fortsatt tacksamt emot kommentarer - av ShadoWolf och andra. Jag kan inte lova att besvara dem alla, och någon måste ju hur som helst få sista ordet, men de ger en bild av läget som kanske ofta talar för sej själv. Och även om vi kanske ibland talar förbi varandra, kan delar av resonemangen säkert vara intressanta för en som söker sätta sej in och ta ställning.
söndag 14 juli 2013
En barnafödande man in spe
Läs den här artikeln! Och det här talet! Berörande och tänkvärt. Här har vi ett exempel på en för övrigt alldeles vanlig ung person som med nuvarande lagstiftning har alla möjligheter att registreras som "barnafödande man" (och i så fall vore det väl praktiskt att också ha brösten kvar?).
Inte är det svårt att känna sympati med Elliot. Nåde den som trackar Elliot! Men på vilket avgörande sätt skiljer Elliot sej egentligen från alla andra ungdomar som av olika anledningar är missnöjda med sin kropp och upplever sej som "fångar" i den? Brukar vi verkligen bejaka alla ungdomars missnöje med sin kropp?
Och varför förutsätts Elliots oroliga mamma ha fel? (Är hon mindre sympatisk än Elliot?). Intressant motto på sidan med talet f.ö.: "Fight for your rights - even when you´re wrong." Är det så det har blivit?
Inte är det svårt att känna sympati med Elliot. Nåde den som trackar Elliot! Men på vilket avgörande sätt skiljer Elliot sej egentligen från alla andra ungdomar som av olika anledningar är missnöjda med sin kropp och upplever sej som "fångar" i den? Brukar vi verkligen bejaka alla ungdomars missnöje med sin kropp?
Och varför förutsätts Elliots oroliga mamma ha fel? (Är hon mindre sympatisk än Elliot?). Intressant motto på sidan med talet f.ö.: "Fight for your rights - even when you´re wrong." Är det så det har blivit?
lördag 13 juli 2013
"Gift pappa" kan 2013 vara en hona som ingått förbund med en hane
Begreppsskiftningarna 2009 och 2013 visas tydligt av den förändrade innebörden av orden "gift" och "pappa".
Före 2009 var presentationen "gift pappa" entydig såtillvida som att personen var en hane som var gift med en hona och hade barn (inte nödvändigtvis med just den honan men i alla fall).
Före 2009 var presentationen "gift pappa" entydig såtillvida som att personen var en hane som var gift med en hona och hade barn (inte nödvändigtvis med just den honan men i alla fall).
Idag kan "gift pappa" lika gärna vara en hona som är gift med en hane.
Eller, för den delen, en hona som är gift med en hona.
Entydiga framsteg? Eller bara onödig, queer begreppsförvirring?
Eller, för den delen, en hona som är gift med en hona.
Entydiga framsteg? Eller bara onödig, queer begreppsförvirring?
Information eller värdering?
Är frågan om könsbegreppen en ren informationsfråga? På sätt och vis verkar både jag och en del queeraktivister tro det, d.v.s. att om vi når ut med våra fakta så ska "andra sidan" och den stora allmänheten komma till insikt och förstå vad som är rätt och rimligt.
Jag menar ju själv att om inte både journalister och politiker drivit en ren desinformationskampanj med fullständigt orimliga övertalningsdefinitioner och förblommeringar av sakfrågans innebörd, så skulle en bred allmänhet ha hejdat omdefinitionen av könsbegreppen. Vi vill förvisso inte ha tvångssteriliseringar. Men vi vill inte heller att våra barn ska få lära sej att killar kan föda barn (hingstar föl, tjurar kalvar o.s.v.).
Som sagt: båda sidor verkar tro att motsidan i debatten helt enkelt är oinformerad. Alternativt korkad. Alternativt elak. (Det är ganska vanligt med dessa synsätt även i andra frågor och visst - man måste ju tro att ens egen åsikt är klok och riktig, annars har man ju inte en åsikt ö.h.t.).
Själv tror jag nog att de flesta som ville ha de nya könsbegreppen är ganska snälla och välmenande - och ibland mycket intelligenta. Men jag står fast vid att själva reformen är dum, liksom huvudargumentet: att det skulle gälla avskaffandet av de sista tvångssteriliseringarna.
Och jag tror att opinionen skulle svänga betydligt om information gick ut om vad saken de facto gäller, nämligen ett införande av subjektiva könsbegrepp (ingen är man för att man rent objektivt är man, utan för att man känner sej som man). Och ett avskaffande av "tvånget" (om det nu kan kallas tvång) att registreras som mamma till sitt barn - ifall man faktiskt har burit det i moderlivet och fött det.
Jag menar ju själv att om inte både journalister och politiker drivit en ren desinformationskampanj med fullständigt orimliga övertalningsdefinitioner och förblommeringar av sakfrågans innebörd, så skulle en bred allmänhet ha hejdat omdefinitionen av könsbegreppen. Vi vill förvisso inte ha tvångssteriliseringar. Men vi vill inte heller att våra barn ska få lära sej att killar kan föda barn (hingstar föl, tjurar kalvar o.s.v.).
Som sagt: båda sidor verkar tro att motsidan i debatten helt enkelt är oinformerad. Alternativt korkad. Alternativt elak. (Det är ganska vanligt med dessa synsätt även i andra frågor och visst - man måste ju tro att ens egen åsikt är klok och riktig, annars har man ju inte en åsikt ö.h.t.).
Själv tror jag nog att de flesta som ville ha de nya könsbegreppen är ganska snälla och välmenande - och ibland mycket intelligenta. Men jag står fast vid att själva reformen är dum, liksom huvudargumentet: att det skulle gälla avskaffandet av de sista tvångssteriliseringarna.
Och jag tror att opinionen skulle svänga betydligt om information gick ut om vad saken de facto gäller, nämligen ett införande av subjektiva könsbegrepp (ingen är man för att man rent objektivt är man, utan för att man känner sej som man). Och ett avskaffande av "tvånget" (om det nu kan kallas tvång) att registreras som mamma till sitt barn - ifall man faktiskt har burit det i moderlivet och fött det.
onsdag 10 juli 2013
Värdegrunden
Det är inget konstigt att riksdagen råkar stifta en knasig lag. Det har hänt förr. Men det är inte så ofta en ny lag liksom rusar rakt in i självaste värdegrunden, så att den som ifrågasätter den anses ställa sej utanför samhällsgemenskapen. Det har väl knappt ens hänt med Borgs jobbskatteavdrag, även om Socialdemokraterna verkar märkligt ovilliga att höja skatterna (ungefär som många borgare i ett tidigare skede knappt vågade tala om att de ville sänka skatterna, eftersom det skulle gynna de rika mest).
Alltså: det mest besynnerliga med läran om mäns barnafödande är inte själva läran, utan att den blivit allmän dogm. Att den som vill avskaffa den, d.v.s. återinföra premissen att bara kvinnor/mammor föder barn, stämplas som människofiende och anhängare av tvångssteriliseringar. Och att inte ens vanligtvis kritiska journalister lyft ett lillfinger för att skriva ner en skeptisk fråga.
Alltså: det mest besynnerliga med läran om mäns barnafödande är inte själva läran, utan att den blivit allmän dogm. Att den som vill avskaffa den, d.v.s. återinföra premissen att bara kvinnor/mammor föder barn, stämplas som människofiende och anhängare av tvångssteriliseringar. Och att inte ens vanligtvis kritiska journalister lyft ett lillfinger för att skriva ner en skeptisk fråga.
tisdag 9 juli 2013
Är jag rädd?
Frågan har ställts varför jag är så rädd? Då bör man kanske först fråga sej: Är jag rädd?
I en mening är jag inte ett dugg rädd. Jag går t.o.m. omkring och skrattar. Det här kommer att räta upp sej så småningom, så klart, men just nu är det bara för dumt. Karlar som är födda av karlar, nu och hela historien igenom. Vem kom på den tokroliga idén?
Däremot är jag duktigt arg - förutom den sköna sommarkväll då jag är ute och fiskar med barnen. Precis som de flesta andra skulle vara om deras barn skulle få lära sej i skolan att hingstar då och då fölar eller att tjurar ibland kalvar, och att de föräldrar som inte trodde på det är något slags fascister. Eller att 2+2=5 och att de som förnekar det är förvirrade och rädda. Bara för att någon översmart akademiker eller sifferhandikappad dyskalkyliker har hittat på en ny definition av "fem".
Och jovisst, några saker ÄR jag rädd för. Jag är rädd för att högerextremister helt i onödan ska få en chans att vinna folks förtroende genom att vara de enda som fortfarande står upp för de klassiska, biologiska könsbegreppen. (I motsvarande grad som de etablerade partierna och de etablerade journalisterna tappar i förtroende för queerknasigheternas skull, t.o.m. om vi skulle hejda oss innan könsbegreppen helt avskaffas och även omklädningsrummen könsneutraliseras).
Och jag är rädd för att det då kan bli en rejäl backlash (jfr 30-tal med 20-tal!) som sveper med sej även de 1900-talsreformer och attityder som jag bejakat och bejakar.
Och därför är jag mest arg. Men inte mest på Shadowolf eller andra t-personer, utan på journalisterna och de etablerade partierna, bl.a. mitt eget Folkparti, och på statsministern, skolministern och socialministern. Och den s.k. oppositionen, givetvis, som i den här frågan inte opponerat ett enda dugg.
I en mening är jag inte ett dugg rädd. Jag går t.o.m. omkring och skrattar. Det här kommer att räta upp sej så småningom, så klart, men just nu är det bara för dumt. Karlar som är födda av karlar, nu och hela historien igenom. Vem kom på den tokroliga idén?
Däremot är jag duktigt arg - förutom den sköna sommarkväll då jag är ute och fiskar med barnen. Precis som de flesta andra skulle vara om deras barn skulle få lära sej i skolan att hingstar då och då fölar eller att tjurar ibland kalvar, och att de föräldrar som inte trodde på det är något slags fascister. Eller att 2+2=5 och att de som förnekar det är förvirrade och rädda. Bara för att någon översmart akademiker eller sifferhandikappad dyskalkyliker har hittat på en ny definition av "fem".
Och jovisst, några saker ÄR jag rädd för. Jag är rädd för att högerextremister helt i onödan ska få en chans att vinna folks förtroende genom att vara de enda som fortfarande står upp för de klassiska, biologiska könsbegreppen. (I motsvarande grad som de etablerade partierna och de etablerade journalisterna tappar i förtroende för queerknasigheternas skull, t.o.m. om vi skulle hejda oss innan könsbegreppen helt avskaffas och även omklädningsrummen könsneutraliseras).
Och jag är rädd för att det då kan bli en rejäl backlash (jfr 30-tal med 20-tal!) som sveper med sej även de 1900-talsreformer och attityder som jag bejakat och bejakar.
Och därför är jag mest arg. Men inte mest på Shadowolf eller andra t-personer, utan på journalisterna och de etablerade partierna, bl.a. mitt eget Folkparti, och på statsministern, skolministern och socialministern. Och den s.k. oppositionen, givetvis, som i den här frågan inte opponerat ett enda dugg.
lördag 6 juli 2013
Vad säger BB-personalen?
Om de nya könsbegreppen är riktiga och vettiga, så har personalen på våra BB-avdelningar alltid då och då förlöst karlar som varit födda i fel kropp. Jag förnekar inte att barn som föds kan ha oklar könstillhörighet. Men jag förnekar bestämt att en som föder barn kan ha oklar könstillhörighet (den upplevda, subjektiva könsidentiteten kan förstås vara hur oklar som helst, men det är en annan sak).
Känner sej personalen på BB verkligen övertygade om att också barnafödande personer kan vara män och pappor? Annars kunde man ju tycka att de vore rätt personer att säga ifrån. Vilket ytterligt få personer tycks beredda att göra - det är som sagt jag, gynekologen Bygdeman, patientföreningen Benjamin och ett gäng fascister och nazister. Inte så kul förstås. Var har vi alla kristdemokrater? Nej, var har vi alla vanliga, vettiga personer som alldeles nyligen var 100% helt övertygade om att det bara är kvinnor/mammor som föder barn? Och som nu tydligen inte längre vet vad de menar med ord som "mamma" och "pappa".
En som föder barn är karl om "hon går som en karl, hon ser ut som en karl och hon kysser som en karl ska"?
Känner sej personalen på BB verkligen övertygade om att också barnafödande personer kan vara män och pappor? Annars kunde man ju tycka att de vore rätt personer att säga ifrån. Vilket ytterligt få personer tycks beredda att göra - det är som sagt jag, gynekologen Bygdeman, patientföreningen Benjamin och ett gäng fascister och nazister. Inte så kul förstås. Var har vi alla kristdemokrater? Nej, var har vi alla vanliga, vettiga personer som alldeles nyligen var 100% helt övertygade om att det bara är kvinnor/mammor som föder barn? Och som nu tydligen inte längre vet vad de menar med ord som "mamma" och "pappa".
En som föder barn är karl om "hon går som en karl, hon ser ut som en karl och hon kysser som en karl ska"?
torsdag 4 juli 2013
Vad säger idrottsrörelsen?
Jag har länge varit spänd på att höra hur idrottsrörelsen ser på micklet med könsbegreppen. Inte bara utifrån praxis med könsåtskilda omklädningsrum som nu framstår som alltmer obsoleta, utan också utifrån själva uppdelningen i dam- och herrlag respektive dam- och herrklasser i de olika idrottsgrenarna. Börjar det bli dags att tala om hanar och honor även inom idrotten - EM i fotboll för honor? - eller ska alla tävla mot alla i samma klass?
Det skulle förvisso hårdast drabba dem vi tidigare menade när vi pratade om "kvinnor", men om vi nu ändå inte så noga kan veta vem som är vad (jag menar, det kan ju bo en kvinnlig själ även i en karlkropp) så kanske det inte är någon större orättvisa när allt kommer omkring?
Det skulle förvisso hårdast drabba dem vi tidigare menade när vi pratade om "kvinnor", men om vi nu ändå inte så noga kan veta vem som är vad (jag menar, det kan ju bo en kvinnlig själ även i en karlkropp) så kanske det inte är någon större orättvisa när allt kommer omkring?
Hane och hona
Eftersom begreppen "män" och "pappor" den 1 juli tömdes på sitt innehåll - då även barnaföderskor får registreras som sådana - övergår jag härmed till att kalla mej hane, eftersom begreppen "hanar" och "honor" tydligen fortfarande har kvar sin biologiska innebörd, även i queerretoriken och den ärkebiskopliga tankevärlden.
Eftersom det inte längre finns något särskilt ord för man- och kvinna-förbundet heller (alltså ett förbund mellan "man" och "kvinna" enligt de klassiska definitionerna av dessa typer) föreslår jag "hane- och hona-förbund". (Han- och hon-förbund är alltför tvetydigt, eftersom begreppen "han" och "hon" tömdes på sitt objektiva, biologiska innehåll samtidigt som "man" och "kvinna", alltså den 1 juli, för tre dagar sedan).
onsdag 3 juli 2013
Tredje dagen med nya könsbegreppen
Det är kanske tur att skolan inte har börjat än. Min yngste son ska börja 1:an, mellanpojken 3:an och storasyster 5:an. De kommer att få lära sej mycket som är bra, och i naturkunskapen kanske småpojkarna får lära sej det storasyster redan vet om våra husdjur; vad hanen och honan heter t.ex.: hingst och sto, tjur och ko, bagge och tacka, galt och sugga o.s.v. Och tänk, ingen lärare, ingen politiker kommer på tanken att barnen borde bibringas uppfattningen att det nu och då är hingstarna som fölar, tjurarna som kalvar, galtarna som grisar o.s.v.
Det är konstigt: nuförtiden får man nästan alltid sej itutat att människan är ett däggdjur bland andra och ska veta sin plats i naturen. Men om man då i all enfald förutsätter att det också i människans fall är kvinnorna som föder barn och inte männen, då får man istället lära sej veta hut, för då försöker man tvångssterilisera människor, d.v.s. tvinga en del kvinnor, f´låt män, att skära av sej äggstockarna. Eller hur det nu var.
Somliga gör dock boskillnad mellan biologiskt kön och s.k. juridiskt (vad nu det är för något) och hävdar att visst, visst, den som föder människobarn är fortfarande människohona, men juridiskt och socialt sett behöver man fördenskull inte vara kvinna. Och det är just detta som är det konstiga vi nu har inskrivet i lagen sedan den tre dagar tillbaka, och som nu även ärkebiskopen och socialministern tror på, att könet i bemärkelsen man/kvinna, mor/far, inte har med själva könet att göra utan med psykosociala konstruktioner som t.ex. hur vi uppfattas av andra och/eller hur vi uppfattar oss själva.
Juridiskt kön är verkligen en konstruktion - och det är inte att undra på att både Piratpartiet och konsekventa queerteoretiker vill avskaffa det. Separerat från biologiskt kön är det ju en meningslöshet. Men biologiskt kön är och förblir en verklighet.
Det är konstigt: nuförtiden får man nästan alltid sej itutat att människan är ett däggdjur bland andra och ska veta sin plats i naturen. Men om man då i all enfald förutsätter att det också i människans fall är kvinnorna som föder barn och inte männen, då får man istället lära sej veta hut, för då försöker man tvångssterilisera människor, d.v.s. tvinga en del kvinnor, f´låt män, att skära av sej äggstockarna. Eller hur det nu var.
Somliga gör dock boskillnad mellan biologiskt kön och s.k. juridiskt (vad nu det är för något) och hävdar att visst, visst, den som föder människobarn är fortfarande människohona, men juridiskt och socialt sett behöver man fördenskull inte vara kvinna. Och det är just detta som är det konstiga vi nu har inskrivet i lagen sedan den tre dagar tillbaka, och som nu även ärkebiskopen och socialministern tror på, att könet i bemärkelsen man/kvinna, mor/far, inte har med själva könet att göra utan med psykosociala konstruktioner som t.ex. hur vi uppfattas av andra och/eller hur vi uppfattar oss själva.
Juridiskt kön är verkligen en konstruktion - och det är inte att undra på att både Piratpartiet och konsekventa queerteoretiker vill avskaffa det. Separerat från biologiskt kön är det ju en meningslöshet. Men biologiskt kön är och förblir en verklighet.
måndag 1 juli 2013
Ja, nu var vi där.
Håhåjaja. Idag kan en man formellt föda barn, d.v.s. en som föder sitt barn får registreras som barnets far. I Sverige åtminstone. D.v.s. vi vet helt enkelt inte längre vad vi menar med man, kvinna - far, mor. Blaha blaha blahonga.
Fortsätter det här - men så illa kan det väl inte vara? - får vi förstås allesammans gå över till att säga "hen". Vi vet ju ändå inte skillnaden mellan en han och en hon, inte ens i omklädningsrummen (som, precis som Shadowolf nu yrkar i kommentaren till förrra stycket, borde bli könsneutrala de också. Naturligtvis - det var ju bara ett förbiseende att Carin Jämtin inte nämnde dem under sitt korståg mot segregerade toaletter 2010. Eller hade hon trots allt en känsla av att det inte riktigt fanns något folkligt stöd för att avskaffa just det uttrycket för en moderat heteronormativitet? tillagt 3/7).
Det här är riktigt slött och kort tänkt av Sveriges riksdag. Skulle teorin hålla streck så måste ju "män" ha fött barn i all världens tid. Jo tjena.
Bara att byta tillbaka, förstås. Könsbegrepp, alltså. Men nog var det väl onödigt att trassla till dem så här i nådens år 2013 och vålla både hbt-personer och barn och ungdomar i största allmänhet onödigt lidande och onödig förvirring (som om inte livet och den egna identiteten vore komplicerade nog ändå). Eller?
Fortsätter det här - men så illa kan det väl inte vara? - får vi förstås allesammans gå över till att säga "hen". Vi vet ju ändå inte skillnaden mellan en han och en hon, inte ens i omklädningsrummen (som, precis som Shadowolf nu yrkar i kommentaren till förrra stycket, borde bli könsneutrala de också. Naturligtvis - det var ju bara ett förbiseende att Carin Jämtin inte nämnde dem under sitt korståg mot segregerade toaletter 2010. Eller hade hon trots allt en känsla av att det inte riktigt fanns något folkligt stöd för att avskaffa just det uttrycket för en moderat heteronormativitet? tillagt 3/7).
Det här är riktigt slött och kort tänkt av Sveriges riksdag. Skulle teorin hålla streck så måste ju "män" ha fött barn i all världens tid. Jo tjena.
Bara att byta tillbaka, förstås. Könsbegrepp, alltså. Men nog var det väl onödigt att trassla till dem så här i nådens år 2013 och vålla både hbt-personer och barn och ungdomar i största allmänhet onödigt lidande och onödig förvirring (som om inte livet och den egna identiteten vore komplicerade nog ändå). Eller?
onsdag 26 juni 2013
Sista veckan med de gamla könsbegreppen?
Jo, jag vet att de nya - med barnafödande män och så - redan har börjat tillämpas efter föreställningar om att vi sysslar med tvångssteriliseringar genom att kalla den som föder sitt barn för barnets mor. Men formellt och lagstiftningsmässigt är det inte förrän 1 juli som "män" på allvar börjar föda barn i Sverige. Fast män har förstås alltid fött barn både här och i alla andra länder - om man ska tro på den nya definitionen.
Det är alltid intressant att läsa vad signaturen "Shadowolf" skriver. I den här bloggposten har hen apostroferat mej på ett inte särskilt smickrande sätt, men ändå i en som vanligt ytterst välformulerad och resonerande stil. Inledningsvis konstaterar Shadowolf:
Upplysningsvis är det inte konstigt att man blir arg, ledsen och upprörd på alla sätt och vis när någon som inte vet vad hen snackar om eller känner en personligen påstår att man inte kan skilja på verklighet och fantasi. Det gör ont. I ett nafs är du omyndigförklarad. Det du säger räknas inte, din person finns inte.
Jag håller med dej helt om första stycket, Shadowolf. Det är ju så jag känner det själv när du suckar över min ohyggliga okunnighet - jag är i bästa fall omyndigförklarad (eller i värsta fall räknad som fascist och tvångssteriliserare); det jag säger räknas inte och mina kritiker vet förstås inte vad dom snackar om ;o) (Då tänker jag inte främst på dej eller andra t-personer utan på den politiska och journalistiska "gräddan").
I ett avseende är jag naturligtvis alltid i behov av och intresserad av upplysning: det är verkligen intressant att höra 1) hur du känner det och 2) hur du personligen definierar manligt och kvinnligt. Du får naturligtvis vara och känna dej hur "manlig" (vad nu det är för något) du vill för mej - och förespråka vilka könsbegrepp du vill. Men att dina definitioner skulle vara mer vetenskapliga eller moraliskt självklara än mina köper jag inte.
I mina ögon är det en backlash för jämställdheten att definiera "feminina" (vad är det?) killar som tjejer och vice versa, även om definitionsrätten läggs i killarnas/tjejernas egna händer. Subjektiviteten är tveeggad och kan slå tillbaka: när man inte längre genom en vanlig "kroppsvisitation" kan avgöra frågan så kan vem som helst börja hävda att mjuka jag nog "egentligen" är kvinna eller att min tuffa dotter "egentligen" är kille, fast vi inte ännu upptäckt eller erkänt det.
Att hbt-samhället nu är kluvet är bland det intressantaste i den här frågan även om den mediala bevakningen av just det varit minimal - transsexuellas patientförening Benjamin, alltså framför allt de som INTE i dagarna begär skadestånd för sina könsbyten, är inte intresserade av nya könsbegrepp som plötsligt gör deras mödosamt tillkämpade fysiska kön irrelevanta.
Jag trodde faktiskt att kampen för jämställdhet bl.a. handlade om att proklamera att även feminina killar är riktiga killar och att även tuffa tjejer är riktiga tjejer. Hela snacket om att vara född i fel kropp - en kropp som nu plötsligt ändå mest är rätt fast själva könsbegreppen var fel? - är i mina ögon kontraproduktivt när det inte handlar om uppenbara missbildningar (här är jag alltså inte överens med patientföreningen Benjamin heller).
För grundfrågan är ju egentligen: I vilken utsträckning är det en självklar rättighet att definiera sej själv även rent juridiskt? Jag kan förstås hävda att jag har en annan ålder än min biologiska (det finns ju många intelligenskriterier och fysiska kriterier som ger vid handen såväl högre som lägre åldrar) eller att jag är en historisk person eller rent av ett djur inkarnerad (den som känner sej kränkt av jämförelsen med dessa grupper uttrycker naturligtvis själv förakt och kränkande attityder - med gängse språkbruk). Men på vilket sätt är det moraliskt eller liberalpolitiskt självklart att samhället ska bejaka och kodifiera dessa mina definitioner?
Jag kan förstås hävda att det "egentligen" finns femtielva olika kön beroende på graden av hormoner eller annat - det har jag själv träffat en hjärnforskare som gjort. Men att kräva att vårt samhälle som någon sorts modern självklarhet ska överge de köns- och föräldrabegrepp som bygger på samma biologiska och för alla begripliga kriterier som för hingst och sto, bagge och tacka, tjur och ko, sarv och vaja et c, det påminner, om jag ska vara ärlig, mest om tokmarxismen på 70-talet. Den var ju också förment vetenskaplig och sa sej gå utsatta gruppers ärenden, utsatta grupper som förvisso inte sällan själva sympatiserade med och företrädde dessa radikala läror.
ShadoWolf, jag angriper faktiskt inte dej som person eller påstår att du inte finns. Men jag påstår att just kön - inte personlighet - faktiskt har med könsorgan att göra (allt annat verkar mer som dagisdefinitioner av typen långt eller kort hår, alternativt "och hon går som en karl, hon ser ut som en karl och hon kysser som en karl ska") och att du om du föder ditt barn per definition blir barnets mor, inte dess far.
Tycker du att begreppet "mor" är för begränsande, får du väl vidga våra vyer genom att vara en tuffare och "manhaftigare" mor än folk - inklusive andra mödrar - förväntar sej. Kommer någon in på herrarnas med kvinnligt könsorgan är nog inte jag den som blir mest generad i lokalen; jag kommer helt enkelt att tycka att hon verkar ha gått fel. (Eller ett ögonblick tro att jag själv har gjort det ;o). Det logiska vore ju ur din synvinkel att förespråka gemensamma omklädningsrum likaväl som toaletter - men om jag förstod dej rätt vill du ändå bevara omklädningsrummen fast de på något sätt inte ska vara för män resp. kvinnor enligt gammal (föråldrad?) definition utan för speciellt "manliga" resp. speciellt "kvinnliga" personer? Eller hur ska man egentligen tolka din ideologi och dina definitioner? Men visst går det att prata älgjakt även i dambastun? Och överger du den blir den ju bara någon annan som verkar mest "okvinnlig" - ett begrepp som vi verkligen borde ifrågasätta när det gäller intressen eller uppförande och stil i största allmänhet.
Nej, det här kan inte vara sista veckan med de vanliga könsbegreppen. Det måste gå att ändra tillbaka; de här könsbegreppen kan inte vara mer huggna i sten än dem vi nyss lärde oss och våra ungdomar (i analogi med hane och hona o.s.v.). Annars har vi utan journalistisk genomlysning fått en ren queerfundamentalism, en queerrevolution på halsen.
Jag måste i alla fall gratulera till en skicklig opinionsbildning, Shadowolf! Man kunde ju tycka att din tes - om män som föder barn - borde ha hört till de mer svårförsvarade, men just nu går det visst din väg ändå. Möjligen beror segern mest på andra sidans svaghet - eller orimligt okritisk bevakning av media - men det hindrar inte att jag är imponerad av din förmåga att lägga fram din sak på ett medryckande och kraftfullt sätt.
Det är alltid intressant att läsa vad signaturen "Shadowolf" skriver. I den här bloggposten har hen apostroferat mej på ett inte särskilt smickrande sätt, men ändå i en som vanligt ytterst välformulerad och resonerande stil. Inledningsvis konstaterar Shadowolf:
Upplysningsvis är det inte konstigt att man blir arg, ledsen och upprörd på alla sätt och vis när någon som inte vet vad hen snackar om eller känner en personligen påstår att man inte kan skilja på verklighet och fantasi. Det gör ont. I ett nafs är du omyndigförklarad. Det du säger räknas inte, din person finns inte.
Jag håller med dej helt om första stycket, Shadowolf. Det är ju så jag känner det själv när du suckar över min ohyggliga okunnighet - jag är i bästa fall omyndigförklarad (eller i värsta fall räknad som fascist och tvångssteriliserare); det jag säger räknas inte och mina kritiker vet förstås inte vad dom snackar om ;o) (Då tänker jag inte främst på dej eller andra t-personer utan på den politiska och journalistiska "gräddan").
I ett avseende är jag naturligtvis alltid i behov av och intresserad av upplysning: det är verkligen intressant att höra 1) hur du känner det och 2) hur du personligen definierar manligt och kvinnligt. Du får naturligtvis vara och känna dej hur "manlig" (vad nu det är för något) du vill för mej - och förespråka vilka könsbegrepp du vill. Men att dina definitioner skulle vara mer vetenskapliga eller moraliskt självklara än mina köper jag inte.
I mina ögon är det en backlash för jämställdheten att definiera "feminina" (vad är det?) killar som tjejer och vice versa, även om definitionsrätten läggs i killarnas/tjejernas egna händer. Subjektiviteten är tveeggad och kan slå tillbaka: när man inte längre genom en vanlig "kroppsvisitation" kan avgöra frågan så kan vem som helst börja hävda att mjuka jag nog "egentligen" är kvinna eller att min tuffa dotter "egentligen" är kille, fast vi inte ännu upptäckt eller erkänt det.
Att hbt-samhället nu är kluvet är bland det intressantaste i den här frågan även om den mediala bevakningen av just det varit minimal - transsexuellas patientförening Benjamin, alltså framför allt de som INTE i dagarna begär skadestånd för sina könsbyten, är inte intresserade av nya könsbegrepp som plötsligt gör deras mödosamt tillkämpade fysiska kön irrelevanta.
Jag trodde faktiskt att kampen för jämställdhet bl.a. handlade om att proklamera att även feminina killar är riktiga killar och att även tuffa tjejer är riktiga tjejer. Hela snacket om att vara född i fel kropp - en kropp som nu plötsligt ändå mest är rätt fast själva könsbegreppen var fel? - är i mina ögon kontraproduktivt när det inte handlar om uppenbara missbildningar (här är jag alltså inte överens med patientföreningen Benjamin heller).
För grundfrågan är ju egentligen: I vilken utsträckning är det en självklar rättighet att definiera sej själv även rent juridiskt? Jag kan förstås hävda att jag har en annan ålder än min biologiska (det finns ju många intelligenskriterier och fysiska kriterier som ger vid handen såväl högre som lägre åldrar) eller att jag är en historisk person eller rent av ett djur inkarnerad (den som känner sej kränkt av jämförelsen med dessa grupper uttrycker naturligtvis själv förakt och kränkande attityder - med gängse språkbruk). Men på vilket sätt är det moraliskt eller liberalpolitiskt självklart att samhället ska bejaka och kodifiera dessa mina definitioner?
Jag kan förstås hävda att det "egentligen" finns femtielva olika kön beroende på graden av hormoner eller annat - det har jag själv träffat en hjärnforskare som gjort. Men att kräva att vårt samhälle som någon sorts modern självklarhet ska överge de köns- och föräldrabegrepp som bygger på samma biologiska och för alla begripliga kriterier som för hingst och sto, bagge och tacka, tjur och ko, sarv och vaja et c, det påminner, om jag ska vara ärlig, mest om tokmarxismen på 70-talet. Den var ju också förment vetenskaplig och sa sej gå utsatta gruppers ärenden, utsatta grupper som förvisso inte sällan själva sympatiserade med och företrädde dessa radikala läror.
ShadoWolf, jag angriper faktiskt inte dej som person eller påstår att du inte finns. Men jag påstår att just kön - inte personlighet - faktiskt har med könsorgan att göra (allt annat verkar mer som dagisdefinitioner av typen långt eller kort hår, alternativt "och hon går som en karl, hon ser ut som en karl och hon kysser som en karl ska") och att du om du föder ditt barn per definition blir barnets mor, inte dess far.
Tycker du att begreppet "mor" är för begränsande, får du väl vidga våra vyer genom att vara en tuffare och "manhaftigare" mor än folk - inklusive andra mödrar - förväntar sej. Kommer någon in på herrarnas med kvinnligt könsorgan är nog inte jag den som blir mest generad i lokalen; jag kommer helt enkelt att tycka att hon verkar ha gått fel. (Eller ett ögonblick tro att jag själv har gjort det ;o). Det logiska vore ju ur din synvinkel att förespråka gemensamma omklädningsrum likaväl som toaletter - men om jag förstod dej rätt vill du ändå bevara omklädningsrummen fast de på något sätt inte ska vara för män resp. kvinnor enligt gammal (föråldrad?) definition utan för speciellt "manliga" resp. speciellt "kvinnliga" personer? Eller hur ska man egentligen tolka din ideologi och dina definitioner? Men visst går det att prata älgjakt även i dambastun? Och överger du den blir den ju bara någon annan som verkar mest "okvinnlig" - ett begrepp som vi verkligen borde ifrågasätta när det gäller intressen eller uppförande och stil i största allmänhet.
Nej, det här kan inte vara sista veckan med de vanliga könsbegreppen. Det måste gå att ändra tillbaka; de här könsbegreppen kan inte vara mer huggna i sten än dem vi nyss lärde oss och våra ungdomar (i analogi med hane och hona o.s.v.). Annars har vi utan journalistisk genomlysning fått en ren queerfundamentalism, en queerrevolution på halsen.
Jag måste i alla fall gratulera till en skicklig opinionsbildning, Shadowolf! Man kunde ju tycka att din tes - om män som föder barn - borde ha hört till de mer svårförsvarade, men just nu går det visst din väg ändå. Möjligen beror segern mest på andra sidans svaghet - eller orimligt okritisk bevakning av media - men det hindrar inte att jag är imponerad av din förmåga att lägga fram din sak på ett medryckande och kraftfullt sätt.
onsdag 12 juni 2013
Ett aktuellt citat av Kierkegaard så här till 200-årsminnet av hans födelse
”I Japan er det, saavidt jeg veed, Skik och Brug, at ogsaa Maendene ligge i Barselseng. Hvorfor kunde den Tid ikke komme, da Europa vilde indföre fremmede Landes Skikke?” (Ur Vexel-Driften – førsøg til en social klogskapslaere).
fredag 26 april 2013
Bygdeman och patientföreningen Benjamin på Tuve Skånbergs sida?
Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. (Eller läsa innan ögonen flyger ut). Både patientföreningen Benjamin (för s.k. transsexuella) och gynekologöverläkaren Marc Bygdeman visar sej nu stå på Tuve Skånbergs och Anneli Enochsons sida i könsbegreppsfrågan. Snacka om att komma ut ur garderoben!
Även de är alltså sådana där kallhamrade tvångssteriliserare som inte tror att män kan föda barn. Hårdheten och den omänskliga kylan sprider sej... eller?
Även de är alltså sådana där kallhamrade tvångssteriliserare som inte tror att män kan föda barn. Hårdheten och den omänskliga kylan sprider sej... eller?
Könsneutralt omklädningsrum
Tja, vad ska man säga om detta? Det låter ju som en bra grej för dem som inte vill byta om tillsammans med andra (jfr toalettavskildheten). Även om det konsekventa - utifrån ett generellt avvisande av heteronormen - vore att ha ett enda könsneutralt omklädningsrum (istället för tre olika).
Varje form av uppdelning mellan damer och herrar i omklädningssammanhang förutsätter
1) ett klassiskt gemensamt, "stereotypt biologiskt", könsbegrepp - som alla begriper och kan användas genom enkel okulärbesiktning
2) en grundläggande heteronormativitet - för annars finns det ju ingen som helst vits med att våga "näcka" inför just det egna könet.
Möjligen skulle uppdelningen i "damernas" och "herrarnas" även kunna motiveras utifrån (den hittillsvarande) könsmaktsordningen, såtillvida som herrar - generellt - är mer aggressiva än damer och det alltså skulle vara tryggare för de senare att vara för sej själva. Fast då är vi snabbt inne även på att ha pojk- resp. flickskolor istället för integrerade skolor, ja, mer könssegregering ö.h.t.
Varje form av uppdelning mellan damer och herrar i omklädningssammanhang förutsätter
1) ett klassiskt gemensamt, "stereotypt biologiskt", könsbegrepp - som alla begriper och kan användas genom enkel okulärbesiktning
2) en grundläggande heteronormativitet - för annars finns det ju ingen som helst vits med att våga "näcka" inför just det egna könet.
Möjligen skulle uppdelningen i "damernas" och "herrarnas" även kunna motiveras utifrån (den hittillsvarande) könsmaktsordningen, såtillvida som herrar - generellt - är mer aggressiva än damer och det alltså skulle vara tryggare för de senare att vara för sej själva. Fast då är vi snabbt inne även på att ha pojk- resp. flickskolor istället för integrerade skolor, ja, mer könssegregering ö.h.t.
tisdag 5 mars 2013
Ojdå, börjar t.o.m. DN bli konservativa vid en jämförelse?
Själv har jag ju med skräckblandad förtjusning upplevat hur samma position som på 90-talet betraktades som närmast queerradikal idag betraktas som något till höger om Kristdemokraterna. Kanske t.o.m. Dagens Nyheter snart betraktas som ärkekonservativa vid en jämförelse med den alltmer skenande utvecklingen på reproduktionsområdet? Läs och tänk själv.
måndag 4 mars 2013
Brev till Expressens ledarsida
Följande brev skickade jag i februari till Expressens ledarsida (kopia till Liberala Nyhetsbyrån):
Hej ledarsidan!
Jag instämmer i Expressens förvåning över att ett kungligt deltagande på en Gaygala uppfattas som ett politiskt ställningstagande (mer än på t.ex. pingströrelsens Nyhemsvecka). Jag tycker visst att det är självklart att kronprinsessan ska visa stöd för hbt-personers mänskliga rättigheter och kunna besöka arrangemang av vitt skilda slag.
Men gaygalan är också genom t.ex. sådana som Jonas Gardell hårt queerpolitiserad på ett sätt som går vida utöver frågorna om mänskliga rättigheter i allmänhet. Man ska nämligen nu - för att duga som "homo" eller "hetero", läs "medborgare" - instämma i att det inte finns någon vits med att ha en mamma. (Nä, inte med att ha en pappa heller). Eftersom även män kan föda barn. (Se fler kritiska reflektioner kring detta på http://www.queerretorik.blogspot.se/ ).
Jonas Gardell är en god debattör och skicklig författare - bl.a. hans En komikers uppväxt ger en fantastiskt berörande bild av det mänskliga livets skörhet och tillkortakommanden ("att tro sej vara född med otur fast man bara är född" som Erik Lindegren skriver). I Torka aldrig tårar utan handskar ger han ett viktigt bidrag till historieskrivningen om det mindre glada 80-talet.
Men har han ökat toleransen i samhället? Ja, mot vissa grupper - även de promiskuösa och/eller de polyamorösa som nu är på G - och det bör han i flera avseenden hedras för. Men Gardell har också i flera avseenden drivit sin retorik så långt att den hamnat inom demagogins domäner, och genom sin ställning som orörbart riksorakel kunnat utveckla tydliga mobbningstendenser (inte alls okänt från historien, vi vet t.ex. hur snabbt förföljda kristna på 300-talet blev riksmobbare gentemot hedningarna).
Vi moderat heteronormativa som gick på "Rosa caféer" och försvarade 1900-talsreformerna på hbt-området (utom kanske könsbytarlagen från 1972 som vi inte visste så mycket om) och villigt stod med i kampen mot "de homofoba" upptäcker nu att vi själva stämplas som homofoba (nu t.o.m. av många Kristdemokrater!) för att vi fortfarande tror att det finns en vits för ett litet barn med att ha en mamma och för en tonåring med att ha en pappa (och vice versa, visst). Nu stämplas vi t.o.m., i en alltmer absurd retorik, som könsstympare för att vi inte vill att psykiskt sköra svenskar ska könsstympas (givetvis ska de som utan uppenbara missbildningar beskurits sedan 70-talet få skadestånd!) men inte heller att könsbegreppen ska göras om så att en som föder sitt barn ska kunna registreras som barnets far!
Och genom Expressens perspektivlösa anslutning till hopblandningen av MR och queerdogmatik stämplas nu andra grupper än Sverigedemokraterna et consortes ut som närmast fascistoida, trots synnerligen modesta och väl genomtänkta värderingar om man närmare vågar lyssna. Expressen bidrar därmed till den förskräckande polariseringen, där delar av Östeuropa och Afrika stiftar allt mer drakoniska lagar mot hbt-rörelsen, medan vi och stora delar av Väst alltmer blir vår egen queerretoriks fångar och därmed mest blir föremål för skratt i öst och syd (som annars haft mycket att lära av oss). Och där SD den 1 juli 2013 - då Kammarrättens dom som vann laga kraft 10/1 lär ska bekräftas - riskerar att ensamma stå upp mot "etablissemanget" i riksdag och rättsväsende med den pinsamt enkla uppgiften att försvara följande tes: "Den som föder sitt barn är dess mor, aldrig någonsin dess far." Kan ni inte förstå vilken misstro det här kommer att uppamma hos breda lager som hittills inte förstått vidden av queerrevolutionen - misstro mot journalistiken, misstro mot rättsväsendet och misstro mot våra folkvalda? Och vilket köttben det är för SD! (Fördubbling för tredje valet i rad? - jfr sannfinnländarna).
Backlash-varning härmed utfärdad!
(Alla behöver en någorlunda besinningsfull röst på triumfvagnen, t.o.m. liberala opinionsbildare och Jonas Gardell).
Hälsningar Andreas Holmberg, liberal och fritänkare
http://www.queerretorik.blogspot.se/
fredag 1 mars 2013
Jag saknar ord, Sanna Rayman
Att även Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman uppenbarligen tror att män kan föda barn är väl om något en sak som kan få den mest förhärdade att bli alldeles paff. Själv är hon mest paff över att KD fortfarande verkar tveka, trots att Kammarrätten i vintras slog fast att tvångssteriliseringar inte får förekomma i Sverige. (Så klart - men är det verkligen tvångssterilisering att barnaföderskor "tvångsbenämns" mammor och kvinnor?).
Och visst gör sej Kristdemokraterna löjliga genom sitt velande i frågan - snacka om att lämna ett köttben till Sverigedemokraterna i vår och sommar! - men allra mest drar Sanna Rayman löje över sej själv och sin tidning, ja, svensk journalistik, genom sitt enfaldiga accepterande av den mest uppenbara övertalningsdefinition jag någonsin. Det är ju fullständigt... ja, man saknar ord.
torsdag 17 januari 2013
Harens rätt av Gustaf Fröding (favorit i repris)
En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål
och äta sin mage mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt liv det kära,
när ingen räv är nära.
Och söker en räv att tvinga
sig till ett mål på hare
att koka i kulans kettil,
har haren rätt att springa
med harben höga och snare,
men kalla sig annat än hare,
har haren ingen rätt till.
att mumsa på sin kål
och äta sin mage mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt liv det kära,
när ingen räv är nära.
Och söker en räv att tvinga
sig till ett mål på hare
att koka i kulans kettil,
har haren rätt att springa
med harben höga och snare,
men kalla sig annat än hare,
har haren ingen rätt till.
torsdag 10 januari 2013
Kammarrätten inför nytt könsbegrepp
Idag införs det nya könsbegreppet i Sverige. S.k. "juridiskt kön" (vad nu det är för något) frikopplas definitivt från det biologiska och det är fritt fram för mammor att registrera sej som pappor och vice versa. Det är tydligen inte riksdagen utan kammarrätten som drivit igenom saken (även om alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna var "på G")
Halleluja! Eller?
Fundera på fallet "Nova" en gång till (läs länken). Att som 3-årig kille, vad jag förstår utan uppenbara missbildningar, komma på att något är "allvarligt fel" förutsätter ju att man bibringats enormt stereotypa föreställningar om hur en "riktig" kille resp. tjej ska vara rent mentalt! Ska inte samhället motverka dylika stereotypa föreställningar (jfr leksaksdebatten i julas!) istället för att bekräfta dem?
Naturligtvis borde "Nova" inte ha steriliserats. Å andra sidan borde Nova ha insett, eller fått hjälp att inse, att man duger bra och inte behöver ta livet av sej fast man är en mjukare kille än de flesta. I Iran lär mullorna tro att exempelvis homosexuella är "födda i fel kropp" och i machismons högborg Argentina - som också infört "könsneutrala könsbegrepp" - är det förstås naturligt att tro att lite "femininare" killar egentligen är tjejer.
Men Sverige?
Halleluja! Eller?
Fundera på fallet "Nova" en gång till (läs länken). Att som 3-årig kille, vad jag förstår utan uppenbara missbildningar, komma på att något är "allvarligt fel" förutsätter ju att man bibringats enormt stereotypa föreställningar om hur en "riktig" kille resp. tjej ska vara rent mentalt! Ska inte samhället motverka dylika stereotypa föreställningar (jfr leksaksdebatten i julas!) istället för att bekräfta dem?
Naturligtvis borde "Nova" inte ha steriliserats. Å andra sidan borde Nova ha insett, eller fått hjälp att inse, att man duger bra och inte behöver ta livet av sej fast man är en mjukare kille än de flesta. I Iran lär mullorna tro att exempelvis homosexuella är "födda i fel kropp" och i machismons högborg Argentina - som också infört "könsneutrala könsbegrepp" - är det förstås naturligt att tro att lite "femininare" killar egentligen är tjejer.
Men Sverige?
måndag 7 januari 2013
Gardell-debatten
Utan att kunna följa Jonas Gardell i allt, eller kunna bedöma varje medicinsk avvägning, vill jag gärna betona att jag är helt överens med honom om att övertramp mot homosexuella i 80-talets Aids-våg och bör dryftas och erkännas. Ingen senare mer eller mindre extrem queerpolitik, som i vissa fall tycks ha karaktären av kompensation, bör få skymma de allvarliga övertramp, för att inte säga övergrepp, som i många fall förekom (ibland ännu förekommer) mot homosexuella. Gardells dokumentation går inte att negligera, även om enskilda tolkningar och slutsatser kan vara diskutabla.
Och samtidigt kan ju inga övergrepp mot vare sej kristna, muslimer och/eller homosexuella ge anledning till oreserverad bekräftelse av de utsattas alla föreställningar och krav. Gardell tror ju själv inte att det könsneutrala äktenskapet - d.v.s. avskaffandet av ett särskilt begrepp för förbundet mellan man och kvinna - kunnat gå igenom utan Aids. Men det långt mer absurda könsneutrala könsbegreppet luktar ännu mer kompensation - och rädsla för att stöta sej med somliga utsatta grupper. Tyvärr lär det bara misskreditera den liberala hbt-politiken. (Även de vettiga delarna, alltså).
Men, som sagt, Gardell har helt rätt i att det är dags att skriva 80-talshistoria. Allt var inte så glatt - då heller.
Och samtidigt kan ju inga övergrepp mot vare sej kristna, muslimer och/eller homosexuella ge anledning till oreserverad bekräftelse av de utsattas alla föreställningar och krav. Gardell tror ju själv inte att det könsneutrala äktenskapet - d.v.s. avskaffandet av ett särskilt begrepp för förbundet mellan man och kvinna - kunnat gå igenom utan Aids. Men det långt mer absurda könsneutrala könsbegreppet luktar ännu mer kompensation - och rädsla för att stöta sej med somliga utsatta grupper. Tyvärr lär det bara misskreditera den liberala hbt-politiken. (Även de vettiga delarna, alltså).
Men, som sagt, Gardell har helt rätt i att det är dags att skriva 80-talshistoria. Allt var inte så glatt - då heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)