Intressanta kommentarer om än ibland lite fördomsfulla (jo, jag vet att mina också ses så)

Kommenterandet fortsätter mest kring ett av de första inläggen jag gjorde, och jag har svarat på samma plats (se nedan). Jag kommer kanske om jag får tid att plocka upp några svar i en ny bloggtext. Vissa inlägg, särskilt Luka(s)´, innehåller en hel del grundläggande både argumentation och värderingar, medan andra verkar mest förvånade och rent av arga över att det fortfarande finns människor som har en så förlegad definition av man resp. kvinna att de inte tror att män kan föda barn!!! De upprörda verkar förutsätta - rätt fördomsfullt tycker jag - att jag därför har reaktionära åsikter om ungefär allt, att jag går omkring och föraktar utsatta människor och att jag därför inte är lämplig som lärare. (Just den saken har jag faktiskt frågat Barn- och utbildningsnämnden om, men de ansåg sej inte kunna svara på vilka åsikter kring queerfrågan som kan anses överensstämma med tron på alla människors lika värde och vår "demokratiska värdegrund i övrigt" - det är ju rätt intressant att det liksom står och väger just nu när det gäller vilka åsikter som ska anses socialt acceptabla...).

Följande meningen av en i grunden ganska vänlig kommentator är, menar jag, ett ganska präktigt exempel på just den retorik jag menar att man måste kunna ifrågasätta utan att buntas ihop med extremister, homo- och transhatare:

Mitt biologiska kön råkar göra det möjligt för mig att fortplanta mig via äggceller; jag skulle alltså kunna föda barn om jag ville det och jag skulle själv påstå att jag är en hona av arten homo sapiens men - det gör mig inte till kvinna.

!!!

När jag vänder mej emot detta som jag menar språkligt och kulturellt revolutionära tänkande (för att nu uttrycka det snällt), vänder jag mej inte mot en viss utsatt grupp. Jag tror visserligen inte att vare sej kristen tro eller allmän medmänsklighet innebär att man måste hålla med ens utsatta grupper om vad som helst, men jag har samtidigt stor respekt för behovet och rätten att presentera sin självbild och världsbild, hur besynnerlig den än kan verka. Utan jag vänder mej i första hand mot det politiska etablissemang, inklusive mitt eget Folkparti, som skulle se till balansen och helheten men som genom att acceptera läran om mäns barnafödande (egentligen om barnaföderskors manlighet) definitivt gått över gränsen för det rimliga och lagt upp en fet smashboll för t.ex. Sverigedemokraterna (som jag alltså INTE unnar den!). Som riskerar det seriösa jämställdhets- och "homo"arbetet genom att som det verkar vilja subjektifiera könsbegreppet rakt av. För om inte ens barnafödande är ett primärt (tillräckligt) könskaraktäristikum, vad skulle då kunna vara det?