Jag begriper mej inte på nyhetsvärderingen i media. Som jag förstått det anser nu många politiker, lärare och präster att även män kan föda barn. Vissa präster som tror att riktiga mirakel sker för jämnan kan jag möjligen förstå godtrogenheten hos, men i övriga fall är det ju uppenbart att man medvetet mixtrar med könsbegreppen. Är inte det en nyhet värd att presentera och kritiskt granska?
Visserligen försökte kirurgerna Magnus Hirschfeld och Kurt Warnekros på 1930-talet operera in en livmoder i den danske konstnären Einar Wegener, som efter att ha poserat som kvinna för sin hustru Greta fick för sej att även han var kvinna och ville föda barn. Operationen lyckades och patienten dog, men sedan har ingen vad jag vet gjort om försöket. Någon barnafödande man - vilken "contradiction in terms"! - känner jag inte till.
Nuförtiden utgörs ju de påstått barnafödande männen av kvinnor som trots viljan och förmågan att föda barn påstår att de är män. Det enda vettiga jag får ur psykologer jag talat med är att det är ett faktum att vissa människor tror att de är födda i fel kropp (säkert sant) och att man alltid måste bekräfta människors upplevelser (mycket tveksamt).
En hjärnforskare jag talat med nämnde att könshormonproduktionen kan ändras så att en man känner sej mer "kvinnlig" med stigande ålder (jfr bonden i Skåne som efter sin mammas död började tro att han själv var kvinna). Det förklarar vissa upplevelser, men berättigar knappast ingrepp som ibland liknar rena könsstympningar. Dessutom sa han att vissa kvinnors hjärnor väldigt lika mäns, men så har jag heller aldrig trott att de viktigaste könsskillnaderna sitter mellan öronen.
Det är ju uppenbart att upplevelsen av att "tillhöra fel kön" inte bara handlar om hormoner utan också om hur vi definierar kön och könsroller. Kaj Heino från Rfsl i Göteborg berättade för mej att en del s.k. transsexuella själva diskuterar huruvida s.k. könsbyten alls skulle behövas i ett mer jämställt samhälle. Det må ju då vara tillåtet för fler att fundera över i vilken mån de alls behövs, och om inte radikala omgörningar av kropp eller språk är en återvändsgränd när det gäller att uppnå ett mer jämställt samhälle. Är de inte snarast en kapitulation för ojämställdheten och föreställningar om hur "riktiga" män och kvinnor ska vara rent mentalt?
Självmordsfrekvensen bland s.k. transsexuella är ett faktum, men beror inte det i hög grad på de taskiga attityderna mot "feminina" killar och "manhaftiga" tjejer? (I arabvärlden lär många tro att homosexuella är "födda i fel kropp"...).
Läs f.ö. gärna "Sagan om rättvisa Gudrun" av Tage Danielsson och "Dekadensens kön" av den borgerliga feministikonen och queerkritikern Ebba Witt-Brattström.
Andreas Holmberg
förälder
Bollnäs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar