Intressant om de sista "tvångssteriliseringarna"

Nog kan man med fog kritisera begreppet "tvångssteriliseringar" när det snarare handlar om att barnaföderskor "tvångsbenämns" kvinnor och mammor, men i vilket fall som helst är P3-dokumentären Tvångssteriliseringarna av transpersoner mycket intressant.

Min slutsats är ju att vi aldrig i hedonistisk, påstått lyckomaximerande, anda borde ha tillåtit det som blev veritabla västerländska könsstympningar och idag - med all rätt! - renderar stora skadestånd. Men vi borde inte heller ha tillåtit folk som kan föda barn att registreras som pappor till barnen de föder, som om det vore enda alternativet.

Ja, men de blir ju lyckligare då! säger någon. De kanske tar livet av sej annars! säger en annan. Ja, vem vet gränsen för vilka föreställningar folk vill ha bekräftade för att bli lyckliga eller vilja leva? Men sanningen och bevarade, meningsfulla begrepp måste i längden vara viktigare än enskildas påstådda eller upplevda välbefinnande. Jämför återigen pappan som säger sej må så bra av att bli betraktad och accepterad som en liten 6-årig flicka. (Hoppas fortfarande att det är en faktoid).

(En annan sak är att även jag skulle kalla en tjej Knut och en kille Sara - eller för den delen Marilyn Monroe eller Cleopatra - om de hotar att annars hoppa från 12:e våningen. Men jag skulle inte låta en dylik form av utpressning omforma hela vår lagstiftning och begreppsvärld).

Du sköna nya värld

Jag har länge tänkt att de nya, subjektiva könsbegreppen (sedan 1 juli 2013 även i Sverige, med barnafödande män o.s.v.) väl borde ha sin motsvarighet i subjektiva åldersbegrepp - vi har ju bevars länge pratat om "intelligensålder" och "fysisk prestationsålder" så inte heller åldersbegreppet är väl så entydigt om vi nu ska dra saker i tvivelsmål. Och när den 52-åriga sjubarnspappan Paul för några år sedan (när han var i min ålder ungefär) tyckte sej vara, och av många, dock inte frun och arbetskamraterna, accepterades som kvinnan Stefonknee (Stef på knät liksom), är det kanske inte så konstigt att han/hon nu vill bli betraktad och accepterad som en liten 6-årig flicka. ("Vem är jag att ifrågasätta det" o.s.v.).

Jo, det ÄR konstigt och dumt. Fler än hans fru borde ha sagt ifrån redan från början av den här regredierande utvecklingen. Det kan vara pressande att vara man, liksom att vara vuxen ö.h.t., och att leka med barn är både en dygd och en glädje som fler vuxna borde upptäcka - men att själv, inte bara i leken utan på fullt allvar, påstå sej vara ett litet barn, det är att göra sina och andras barn en grav otjänst. (Vilket ju gällde redan detta att påstå sej vara ännu en mamma till sina sju barn istället för att ta uppgiften att vara farsa på allvar).

Vore intressant att höra min "följare" ShadoWolfs - och andras! - syn på den här på sitt sätt följdriktiga "utvecklingen". Queert är det ju så det räcker och blir över, och för mej är det inte, som för så många andra, något honnörsord.

Gott Nytt År förresten!