Till minne av Alan Turing och Sverker Åström

Till 100-årsminnet av Alan Turings födelse (alltför tidigt död i min ålder) och till minne av den nästan sekelgamle Sverker Åström (som avled i år) känns det alldeles nödvändigt att betona hur bra det är att vi idag inte tvingar på homosexuella oönskade östrogenbehandlingar (som alternativ till fängelse!) eller försöker fösa in dem i garderoben (som något slags monster och farliga utpressningsoffer). Mycket av (den visserligen långsamma) 1900-talsutvecklingen på detta område var klart positiv, och min kritik mot queerrevolutionen innebär INTE att jag på alla plan önskar någon återgång till tidigare ideal och idéer. 

Den innebär inte heller att jag alltid avviker från Tor Billgrens analyser på antigayretorik.blogspot.se, även om rubriken på hans blogg inspirerade mej till min egen annorlunda vinklade. Jag tror att båda slagen av retorik, både "antigayretoriken" (dit många förvisso räknar min) och "queerretoriken" (som inte Tor Billgren automatiskt bejakar) behöver undersökas och avslöjas. Eftersom de parasiterar på varandra och hotar ett någorlunda rimligt samhällskontrakt.

Kvinna som är biologisk man?

Jag håller helt med Rfsl, Rfsu och t.ex. Jesús Alcala om att det är illa att bli utsatt för våldtäkt oavsett vilket kön man råkar ha. Och myten om att män inte kan våldtas borde väl vara spräckt för länge sen. Däremot är det ytterst besynnerligt att queerretoriska konstgrepp som "en kvinna som är biologisk man" nu har trängt in i själva nyhetsjournalistiken! Sedan exakt när kan en biologisk man vara kvinna? Eller rättare sagt: sedan när slutade "man/kvinna" att vara biologiska begrepp? (Och varför gäller samma sak inte "hane/hona", "hingst/sto", "galt/so" o.s.v.? Vi brukar ju annars nuförtiden hänföra människan till däggdjuren, men vad gäller könsbegreppen ska vi nu tydligen antas stå över dem; alltid något, sa han som fick se Åmål).

Jag tänker som så många gånger förr på personen som i kommentarsfältet på denna blogg deklarerade att hon måhända var en biologisk hona - men det betydde inte att hon (han?) var kvinna. Jaså inte? Det är precis som personen - en annan person - jag träffade på Folkpartiets landsmöte i Karlstad i höstas. Hon ville ha barn med sin pojkvän, men höll på med något slags "socialt könsbyte" och hävdade att hon därför, när hon födde parets barn på BB, skulle vara far till barnet lika mycket som pojkvännen skulle vara det.

Vad får dom egentligen lära sej i skolorna nuförtiden? Om jag känner mej feminin och trivs bättre i tjejgrupper än med karlar, kan jag därför tänkas vara kvinna och mamma till mina barn? Rent hypotetiskt, sådär?

Ja, jag skulle bra gärna vilja veta vad mina barns lärare svarar på den frågan. Vad politiker, journalister och ärkebiskopar svarar vet jag ju redan. Men kan vanliga människor vara så från vettet? (Det finns uppenbarligen saker man behöver vara mycket utbildad för att inte begripa).