Läs den här artikeln! Och det här talet! Berörande och tänkvärt. Här har vi ett exempel på en för övrigt alldeles vanlig ung person som med nuvarande lagstiftning har alla möjligheter att registreras som "barnafödande man" (och i så fall vore det väl praktiskt att också ha brösten kvar?).
Inte är det svårt att känna sympati med Elliot. Nåde den som trackar Elliot! Men på vilket avgörande sätt skiljer Elliot sej egentligen från alla andra ungdomar som av olika anledningar är missnöjda med sin kropp och upplever sej som "fångar" i den? Brukar vi verkligen bejaka alla ungdomars missnöje med sin kropp?
Och varför förutsätts Elliots oroliga mamma ha fel? (Är hon mindre sympatisk än Elliot?). Intressant motto på sidan med talet f.ö.: "Fight for your rights - even when you´re wrong." Är det så det har blivit?
Du tar upp en väldigt intressant fråga här som jag själv funderat mycket på. På vilket vis skiljer sig transsexualism från vanliga fysiska komplex folk har? Eller från funktionshinder där folk ser en sak men den funktionshindrade känner en annan, som exempel: en del pratar med rullstolsburna vuxna som om de vore små barn.
SvaraRaderaDet är skillnad på missnöje och att inte kunna relatera till sin kropp alls. Första gången jag hade några som helst känslor för en bild på mig själv var när jag står och håller upp en regnbåge som jag fått på metspö. Nej, det var inte fisket i sig som en del anser vara "manligt" som gjorde det utan sättet mitt hår var ihopsatt i nacken och sättet dragkedjan var nerdragen på jackan så att min bara bröstkorg kikade fram- jag såg ut som en kille med långt hår (det var "manligt"). Då var jag elva och kände ett förbryllande starkt intresse för den där bilden på mig (som jag skämtsamt kallade min "tvillingbror") när jag annars inte brydde mig alls. Mina jämnåriga klagade ju alltid på hur de såg ut på bild- håret var fel, fräknarna för synliga, öronen för stora o.s.v. medan jag bara såg en bild på en lika vanlig unge som de andra ungarna i klassen. Nästa gång något liknande hände gick jag i nian och såg ett journalfoto på mig från sjuan hos skolsköterskan. Jag har kort hår, nästan snagg, med spretande lugg som var pojkmodet när jag var tretton och ser ut som vilken prepubertal lillkille som helst. Jag blir blixtförälskad i det där fotot och tar med det hem- det är ju JAG! Så som jag ser ut på insidan! Hur kan det vara möjligt?
Ja, hur är det möjligt att ha en bild på "insidan" där jag ser ut som vilken kille som helst men i spegeln se en tjej som vilken tjej som helst? Hur är det möjligt att rent intellektuellt veta att jag ser ut som en tjej och alltså kommer bemötas som en tjej men ändå bli lika förvånad varje gång någon frågar om jag har pojkvän och jag tänker "ser jag så bögig ut?". Och blir lika förvånad om folk tror jag är lebb eftersom lebbar är tjejer som gillar tjejer och jag är ju ingen...jo, just det ja, nu glömde jag igen! För du vet; så länge jag inte står framför en spegel (mänsklig eller glasskiva) tänker jag inte så mycket på hur jag egentligen ser ut (eller fungerar) och kan vara mig själv i mångt och mycket (inte allt eftersom en tjejkropp ändå är en tjejkropp och ibland irriterande nog gör sig påmind på ett eller annat sätt). Idag kan jag vara mig själv även bland folk för de ser MIG inte nån tjej jag inte känner. Min insida och utsida matchar varandra nu vilket de inte gjorde förr något som skapar en känsla av osynlighet och otrygghet för att man aldrig vet vad som förväntas av en och aldrig blir sedd för den man egentligen är.
Även om man själv tycker att man är ful eller har för små kroppsdelar så brukar omgivningen ha en nyktrare syn på saken. För en transsexuell är det jag själv som är nykter och andra människor ser en skenbild av någon som egentligen inte finns.
*haha, jag fick en "regnbåge" som i regnbågsöring och inget annat om det är nån som inte förstod det. En fin metafor annars kanske...;)
SvaraRaderaTack för intressant beskrivning av din egen upplevelse, ShadoWolf (den påminner ju rätt mycket om Elliots). Och ditt sista stycke behandlar ju själva kärnfrågan: ÄR det särskilt nyktert att betrakta sin egen kropp som "en skenbild av någon som egentligen inte finns?" ÄR det särskilt nyktert eller ens progressivt att ha så stereotypa föreställningar om hur ens yttre borde vara för att korrelera med ens inre? (Men jag inser att det är ett verkligt bekymmer att bemötandet av killar resp. tjejer lätt blir så stereotypt olika - ofta men inte alltid till killarnas förmån - att även min egen dotter ibland önskat att hon vore kille).
SvaraRaderaUpplever inte varje åldring eller brådmogen ungdom (eller, i mitt fall, fetlagd medelålders) på sätt och vis att andra människor ser "en skenbild" av ens sanna jag? Och förvisso finns idag stora kirurgiska möjligheter även att bättra på "vitalitetsintrycket" - men då kommer ju ändå alltid dom där personnumren och saboterar det där intrycket man äntligen lyckats ge...
Haha, nu misstolkade/felciterade du mig: jag betraktar inte min kropp som en skenbild av "någon" som inte finns. Det är andra människor som beroende på hur de uppfattar min kropp skapar en bild av mig som person som är mer eller mindre träffande.
SvaraRaderaEller så var det ingen misstolkning (men likväl felcitering) eftersom du vid flera tillfällen visat att du blandar ihop objekt och subjekt medan jag skiljer på dem. Min kropp är ett objekt, ett fordon likt en bil, och min person är ett subjekt, som föraren av bilen. Bara för att man har en porsche betyder det inte att man kör i 200km/h på motorvägen. Alltså; bilen säger ingenting om föraren (jo, eftersom man kan välja sin bil men nu är det ju en metafor). Så svaret på din första fråga om huruvida det är "nyktert" att kunna skilja på sak och person (min kropp i det här fallet) så är svaret ja; det är betydligt nyktrare än att gå omkring och tro att min kropp är "någon" och inte ett något. Mitt lillfinger har inget övrigt att tillägga...
Nästa fråga är svår; vad menar du med "progressivt"? Och vad skulle vara stereotypt med mina föreställningar om hur kroppen borde vara för att passa min person? Skägget? Basrösten? Platt bröstkorg? Tja, det kanske är stereotypt att tro att bara män har det, eller vill ha det. Men det tror jag ju inte, alltså att bara män har det. Det finns gott om kvinnor som har skäggväxt och små bröst men ändå betraktar sig som kvinnor och önskar att samhället tyckte det var lika kvinnligt att de är som de är. Om jag förstått dig rätt är vi överens om att det är illa när ett samhälle behandlar människor olika bara med anledning av könet och hur de uttrycker det. Kan hända skulle jag inte kalla mig man om det inte vore för att vi har ett samhälle där skägg och platt bröstkorg betraktas som typiskt manligt. Men å andra sidan är det inte bara de fysiska attributen jag vill ha eftersom grundproblemet är att jag identifierar mig som kille vilket betyder att oavsett hur min kropp ser ut eller fungerar så tror jag att jag ser ut och fungerar som andra killar och är en av dem. Det må vara inbillning eller en neurologisk programmering men lösningen är inte år av meningslös terapi och självförnekelse som tar livet av mig utan en kroppslig korrektion som ger mig livet tillbaka.
Självklart är det omöjligt att helt och fullt bli sedd för den man är, självklart är det stora likheter med vilka skönhetsideal som helst när en person önskar ett annat könsuttryck men även om symptomen liknar varandra behöver det inte betyda att det bakomliggande tillståndet/syndromet är detsamma. Utredningarna som görs på transpersoner inför könskorrektioner (och som bör göras även för andra som önskar förändra sin kropp) har till syfte att avgöra om patienten har förutsättningarna för att bli nöjd med resultatet. Inte minst mentalt även om vissa saker aldrig kan bli perfekta. Jag har inga fysiska belägg för det men som det verkar är nöjdhetsfaktorn högre hos transsexuella än de som har andra mer estetiska komplex för sina kroppar. Transsexuella kan sällan uppnå perfektion och siktar heller inte på det (oftast). Kanske beror det på att transsexuella i högre grad förändrar sin kropp för sin egen skull mer än för att möta omgivningens förväntningar och skönhetsideal. Jag är hellre en "ful" och konstgjord kille än en fin och välskapt tjej- eftersom det är med killar jag identifierar mig och "tror" att jag är.