På 90-talet ansågs det som bekant att det var viktigt för ett barn att ha en (helst närvarande) pappa. Idag anses det ö.h.t. inte viktigt för ett barn att ha en pappa (en barnafödande sådan möjligen). Ja, det anses att stadgade medborgare inte ens bör argumentera för att det - allt annat lika - är bättre att ha en pappa än att ingen ha. (Samma gäller f.ö. beträffande mammor). Att i skolan få till uppgift att debattera för och emot(!) homosexuellas rätt att adoptera barn anses vara höjden av omdömeslöshet. Då anses nämligen homosexuella kunna känna sej kränkta.
Jag har själv ett minne av hur informatören Maria Karlsson 2006 på en "Under ytan"-kurs i Bollnäs jämställde argumentation för och emot "homoadoptioner" med argumentation för eller emot att judar eller negrer ska få adoptera barn. Tydligare kan man väl inte stämpla dem som tror att det finns en vits för ett litet barn med att ha en mamma som något slags rasister eller fascister? Men det förutsätter ju alltså att man a priori betraktar könet som lika irrelevant i könsliv och föräldraskap som hudfärg. Vilket väl skulle bevisas först...
Håhåjaja. Så man får väl då heller inte argumentera för att två föräldrar är bättre än en (eller 3-4) för att ensamstående föräldrar eller polyamorösa skulle kunna känna sej kränkta? Och att argumentera mot att personer över 50 års ålder (eller under 100 000 i årsinkomst) ska få adoptera barn är väl heller inte att tänka på? Alla gamla och fattiga blir väl kränkta av det?
Bra att Ivar Arpi röt ifrån.
Innan du lägger bevisbördan på andra borde du delge dina läsare på vilket sätt du skulle säga att din kuk är inblandad i själva uppfostran och etablerandet av en trygg och kärleksfull uppväxtmiljö för dina barn?
SvaraRaderaHahaha, nä den var nog mest inblandad i själva avlandet. Men även om jag är tillräckligt liberal och jämställd för att hävda att könsskillnaderna primärt har med genitalierna att göra skulle jag inte gå så långt som att hävda att alla andra aspekter av fader- och moderskap är irrelevanta.
SvaraRaderaFramför allt tror jag att det är bra för barn att se att den fertila kombinationen kan samspela flexibelt också i vardagslivet, och att både en med kuk och en med fitta kan dela på vardagssysslor och nattningar (inte nödvändigtvis 50/50 men i förhandling och samspel). Den enkla samspelslektionen är faktiskt svår att ge för såväl en ensamstående som för ett par där båda har samma kön.
Därmed inte sagt att heterosexuella alltid är bra föräldrar (eller att andra alltid är dåliga). Bara att åsikten att det - allt annat lika - är en fördel med man-kvinna-förbundet (könskvoterat föräldraskap om du så vill) inte är konstigare än åsikten att det - allt annat lika - är en fördel med två föräldrar jämfört med bara en.