måndag 15 juli 2013

Inte särskilt konstigt med en enskild människas (tvångs-)föreställning - men hur blev den kollektiv?

Vi människor kan ha de mest besynnerliga föreställningar. Och vi får leva och låta leva ändå. Men sällan brukar de enskilda föreställningarna sanktioneras på högsta nivå. Jag har hela mitt liv utmärkt väl kunnat leva med alla möjliga sorters märkliga föreställningar, religiösa eller sekulära, i min närmiljö; säkert har jag några stycken själv. Men inte brukar väl staten vad gäller officiella dokument och register överlämna grundläggande definitioner av art, ålder, kön o.s.v. till den enskildes eget gottfinnande?

Att folk som i övrigt är fullt kloka får för sej märkliga saker är inte särskilt märkligt och behöver inte alltid föranleda medicinska eller politiska reaktioner. Men om hela det journalistiska och politiska etablissemanget plötsligt kraftigt understöder en märklig (tvångs-)föreställning, nämligen den om att "vara född i fel kropp", ja, då finns det alla skäl i världen att reagera som förälder och medmänniska. Och att rikta sin reaktion mot det journalistiska och politiska etablissemanget, inte mot den som till sin förtvivlan tror sej vara placerad i galen kroppshydda.

(Jo, ibland undrar jag faktiskt om folk inte sett för många sf-filmer med diverse hjärnor som flyttas mellan diverse kroppar. Varifrån kommer annars själva föreställningen att ha hamnat i galen kropp? Gnostiker, buddhister och överandliga kristna har ibland sett själva kroppen - oavsett kön - som ett själens fängelse, men i det fallet har ju lösningen inte ansetts vara att byta kropp utan att slippa ha någon kropp ö.h.t.).

F.ö. tar jag fortsatt tacksamt emot kommentarer - av ShadoWolf och andra. Jag kan inte lova att besvara dem alla, och någon måste ju hur som helst få sista ordet, men de ger en bild av läget som kanske ofta talar för sej själv. Och även om vi kanske ibland talar förbi varandra, kan delar av resonemangen säkert  vara intressanta för en som söker sätta sej in och ta ställning.

2 kommentarer:

  1. "Men inte brukar väl staten vad gäller officiella dokument och register överlämna grundläggande definitioner av art, ålder, kön o.s.v. till den enskildes eget gottfinnande?"

    Sen när började de göra det? Utredningarna finns ju fortfarande kvar. Vem som helst kan inte hur som helst byta juridiskt kön ens nu- först ska man genomgå minst två år av intervjuer, tester och real Life experience. Har du glömt det? Mycket kan sägas om dessa utredningar men inte att de underlåter att lägga bevisbördan på patienten. Är du transsexuell? Bevisa det!

    Dessutom finns det färsk forskning (av Dick Swaab)som visar på att det här med könsidentitet inte bara är "inbillning" (alltså psykologiskt) utan faktiskt fungerar som ett syndrom vilket gör det neurologiskt.

    SvaraRadera
  2. Jo, jag har läst en rapport från Socialstyrelsen där jag läser om utredningar och "Real life experience". Och det där sista fick mej faktiskt att dra på mun; det var alldeles för mycket av "och hon går som en karl, hon ser ut som en karl (bortsett från könsorganen då) och hon kysser som en karl ska". Då ska alltså psykosocial expertis (jag kan inte titlarna) sitta där och avgöra om man, f´låt om en uppfört sej tillräckligt "manligt" resp. "kvinnligt" för att gå hem i stugorna som det uppgivna könet.

    Det här är ju att ge sej könsstereotyperna i våld, att institutionalisera dem! Den biologiske hane som lyckas prestera något slags "normalkvinnligt" beteende kan passera som kvinna, den som inte lyckas och kanske rent av behåller skägget får inte kalla sej kvinna fast han så gärna vill. Och den biologiska hona som kan passera som man i "real life experience" godtas som man även av Socialstyrelsen, fast hon kan föda barn och vill fortsätta kunna göra det.

    Men det där trodde jag faktiskt var överspelat nu (har jag fel?). Nu när man kan byta kön utan några som helst fysiska ingrepp kan det väl inte vara lika viktigt att göra grundliga utredningar och tester för att "bevisa" något som det inte finns några vettiga kriterier för (när man inte går efter snopp och snippa och så utan efter nån sorts socialt beteendemönster).

    Psykologiskt eller neurologiskt - men den barnaföderska som försöker intala mej och förlossningspersonalen att hon faktiskt är karl har uppenbarligen vänt upp och ner på könsbegreppen (att hon är hane tror dock tydligen varken du eller jag - skönt att det finns NÅGOT objektivt könsbegepp kvar här i världen, men det är väl bara en tidsfråga innan även det ska snurras runt!).

    Personligen är jag f.ö. professor - enligt mina egna okränkbara föreställningar om vad en professor är.

    SvaraRadera