Lite smått och gott från veckans Pridefestival i Stockholm - gå gärna dit och lär dej hur slipstenarna dras

Måndag den 28 juli

15:00–15:45 Varför juridiskt kön?

Varför har vi juridiska kön? Vad fyller de för funktion och vad händer om vi slutar registrera kön eller inför ett tredje juridiskt kön? Vi diskuterar juridikens begränsningar och att trans- och intersexpersoner ständigt möter friktion på grund dem. 

16:00–16:45 18-årskravet vid byte av juridiskt kön

Tvångssteriliseringarna är avskaffade och RFSL Ungdom vill nu avskaffa 18-årskravet vid byte av juridiskt kön som en del i att främja och förbättra förutsättningarna för unga transpersoner i dag. Men vad innebär det att avskaffa 18-årskravet? 

17:00–18:00 Prata poly personligt [R]

Vill du prata med en ickemonogam person litet mer personligt? Prata på tu man hand eller med några få? Här är din chans att ställa frågor, diskutera och lära dig mer.

17:00–17:45 Väckelsen

Mian och Matilda argumenterar för alla fördelar med livet som lesbisk, så som avancemang i karriären, mer pengar i plånboken, bättre sexliv och bättre hälsa. Så våga säga nej till det invanda och våga säga ja till nya möjligheter.

Tisdagen den 29 juli

13:00–14:00 Pride Ung: En, två eller flera? Ett samtal om flersamhet

Många lever tillsammans med en partner och det brukar vara det som syns och hörs. Men hur kan en göra om en vill leva på andra sätt? Och hur kan en vara en etisk slampa? Vad är svartsjuka egentligen? Välkommen till ett samtal om hur olika relationer kan se ut och litegrann om empatisk kommunikation. 

13:00–13:45 Cisnormens konsekvenser!

Cisnormen är stark: folk som inte anställer dig, folk som tar ifrån dig rätten att bestämma över din egen kropp, folk som frågar dig ”är du tjej eller kille?”. In med transfrågor i fler politiska beslut! Hur blir det verklighet?

13:00–13:45 Poly för nybörjare

Har du hört om ord som "poly" och "relationsanarki" men inte helt förstått meningen? Vill du veta mer om hur vardagen ser ut för ickemonogama? Kom och lyssna på våra föreläsare!

16:00–16:45 Hejdå äktenskapsbalken!

Äktenskapsbalken har relativt nyligen blivit könsneutral. Men är det verkligen en så progressiv utveckling? Kan inte alla samlevnadsformer täckas in i en samlevnadsbalk? Varför har inte vänskapsrelationer lika hög status som kärleksrelationer? Det är dags att vi pratar om detta!

Onsdagen den 30 juli 

13:00–13:45 Boy? Girl? Fuck you!

Panelsamtal om könsneutralt föräldraskap.  Fyra föräldrar delar med sig av strategier, knep och erfarenheter av att låta sina barn växa upp så könsneutralt som möjligt.

14:00–14:45 Går det att HBT-certifiera Svenska kyrkan? Samtal om vårens debatt

Under året har det diskuterats huruvida Svenska Kyrkan ska, eller kan hbt-certifieras. Men, kan RFSL certifiera en verksamhet som Svenska Kyrkan? Vilka insatser kan Svenska Kyrkan göra själv? Här diskuterar vi möjligheter!

17:00–17:45 Aktuell forskning om genus- och sexualitetsnormer

Ett panelsamtal med tre forskare som har sin grund i frågor som rör genus, sexualitet och identitet. Patrik Steorn, Thomas Wimark och Eva Wittbom presenterar forskning om ”Genus och queer i konst och mode”, ”HBT-personers bostadsmönster och flyttningsmönster”, ”Jämställdhetspolitikens exkludering av personer som inte identifierar sig som man eller kvinna”. 

17:00–17:45 Transpersonerna och feminismerna

Under det senaste årets feministiska våg har transinkludering återigen blivit en stor diskussion. Begreppet cis har kallats antifeministiskt - och transfoba feministers utrymme har ifrågasatts. Varför är transpersoner fortfarande en så svår fråga för många feminister, och vad är transfeminism? 

Torsdagen den 31 juli 

15:00–15:45 Poly i vardagen

Hur ser vardagslivet ut för polyamorösa och relationsanarkister? Hur ordnar de sina relationer, hur får de tiden och orken att räcka till? Lyssna på och fråga våra föreläsare!

Ge dem skadestånd!

Julfriden är slut - Erik Ullenhag trampar på i ullstrumporna

Jag trodde faktiskt att mitt Folkparti äntligen hade lugnat ner sej på queerområdet. Vissa svar på vissa motioner inför höstens landsmöte tydde på att eftertankens kranka blekhet börjat breda ut sej (låg i linje med DN:s oväntat queerskeptiska ledarartikel http://www.dn.se/ledare/huvudledare/frihet-annat-an-rattighet/).

Men nu är Ullenhag igång. Knappt hade ju riksdagen fattat beslutet om nya könsbegrepp (från den 22 maj, implementerat 1 juli) med barnafödande män och allt det där, förrän Rfsl var ute och krävde att minderåriga nu skulle få "byta juridiskt kön", eftersom det inte längre krävdes några reella omgörningar för detta och alltså inte längre borde anses medföra några risker (inte fysiskt i varje fall).

Och - halleluja - nu instämmer Ullenhag och vill tillsätta en utredning så att "könsbytesåldern" ska kunna sänkas. D.v.s. om vår Hanna vill bli en Hannes så ska det kunna gå geschvint. Sådana med allra största säkerhet överilade beslut - undantag: om man verkligen fötts med tvetydig könstillhörighet och opererats "åt galet håll" - ska inte längre prövas under åren fram till myndighetsdagen.

Och framför allt ska ingen (inte ens en älskande förälder) få komma och säga: "Men snälla vän, klart att du är en tjej! Vem har inbillat dej något annat? Även tuffa, 'killaktiga' tjejer är ju riktiga tjejer! Man kan vara tjej på miljoner olika vis, men låt ingen - inte ens queertroende ministrar - inbilla dej att du inte är en riktig tjej!"

Enligt Erik Ullenhag och andra i genusfrågan fullständigt förvirrade folkpartister anses man ju inte ha bevisat sin könstillhörighet ens när man föder barn. Snacka om att SKAPA könsidentitetsstörningar - som man sedan "botar" genom att låta barnen byta kön "juridiskt".

Snälla, förklara: Vad är ett juridiskt kön frikopplat från det biologiska? En pappersprodukt, en ren fiktion tror jag. (Ungefär som om vi hittade på en "juridisk ålder" skild från den biologiska).

Gravid brudgum?

När en karl och en kvinna gifter sej händer det att bruden är gravid. Men brudgummen? Sådana "nyheter" kräver rätt rejäla könsbegreppsomgörningar. Inte så mycket könsoperationer som just könsbegreppsomgörningar, sådana som även vi i Sverige sysslar med sedan den 1 juli i år (även om fortbildningen för förskollärare och BB-personal ännu inte har hunnit riktigt ikapp). Enligt de klassiska könsbegreppen är det givetvis inte brudgummen som är gravid ("en gravid brudgum" är helt enkelt en contradiction in terms, ungefär som "en gift ungkarl"!). Bruden kan däremot vara det.

Men machismons högborg Argentina, där folket länge haft för sej att vissa feminina karlar egentligen inte är karlar utan kvinnor (och där välskapta ungdomar kan operera om sej till inom porrindustrin efterfrågade hermafroditer eller "she-males"), det landet betraktas tydligen nu som något slags pikant föredöme för Sverige. Så borde det verkligen inte vara. Även en mjuk pappa är en riktig pappa. Även en stentuff mamma är en riktig mamma. En riktig brud.

Fallet med den s.k. "gravida brudgummen" är ju inte unikt. För flera år sedan uppmärksammade en skolpsykolog mej på ett liknande fall som berättats om i TV - där en karl och en kvinna som älskade varandra och levde ihop bägge ansåg sej födda "i det motsatta könets kropp" och bägge hade genomgått s.k. "könsbyte". Skolpsykologen kunde inte undgå att fråga sej om de inte kunnat älska varandra och leva med varandra också i originalskick, s.a.s. Så länge världen stått har vi väl upplevat vissa kvinnor som "manhaftigare" än sina makar. Ibland har de blivit föremål för rätt elaka skämt, jfr Selma och Lilla Fridolf, men så långt som till att på fullt allvar hävda att sådana kvinnor kan vara män, eller deras män kvinnor, så långt har vi sällan gått. Förrän nu i vår "moderna" och "upplysta" tid.

Det odiskutabla

På 90-talet ansågs det som bekant att det var viktigt för ett barn att ha en (helst närvarande) pappa. Idag anses det ö.h.t. inte viktigt för ett barn att ha en pappa (en barnafödande sådan möjligen). Ja, det anses att stadgade medborgare inte ens bör argumentera för att det - allt annat lika - är bättre att ha en pappa än att ingen ha. (Samma gäller f.ö. beträffande mammor). Att i skolan få till uppgift att debattera för och emot(!) homosexuellas rätt att adoptera barn anses vara höjden av omdömeslöshet. Då anses nämligen homosexuella kunna känna sej kränkta.

Jag har själv ett minne av hur informatören Maria Karlsson 2006 på en "Under ytan"-kurs i Bollnäs jämställde argumentation för och emot "homoadoptioner" med argumentation för eller emot att judar eller negrer ska få adoptera barn. Tydligare kan man väl inte stämpla dem som tror att det finns en vits för ett litet barn med att ha en mamma som något slags rasister eller fascister? Men det förutsätter ju alltså att man a priori betraktar könet som lika irrelevant i könsliv och föräldraskap som hudfärg. Vilket väl skulle bevisas först...

Håhåjaja. Så man får väl då heller inte argumentera för att två föräldrar är bättre än en (eller 3-4) för att ensamstående föräldrar eller polyamorösa skulle kunna känna sej kränkta? Och att argumentera mot att personer över 50 års ålder (eller under 100 000 i årsinkomst) ska få adoptera barn är väl heller inte att tänka på? Alla gamla och fattiga blir väl kränkta av det?

Bra att Ivar Arpi röt ifrån.

Skolan måste värna reformen

Skickade följande till Hudiksvalls tidning den 12 augusti 2013 - inför skolstarten - men vad jag sett hittills opublicerad. (Kan vara ett förbiseende från min sida):

Hej! Det går int att förklar för dem som int begrip, tänkte jag (som Stenmark) när jag läste ledarredaktionens svar till mej den 13 juni, http://www.andraget.blogspot.se/2013/08/bara-mammor-foder-barn-publicerat-pa.html.

Men sedan tänkte jag på ämnet för Sören Kierkegaards doktorsavhandling och gjorde ett nytt försök på en annan stilnivå. Jag hoppas att även en dylik text kan publiceras, särskilt som jag inte döljer mej under diverse pseudonymer (som Kierkegaard så ofta gjorde). Och jag hoppas att även ni journalister ska vakna snart.

Andreas Holmberg, Skogvaktargatan 3, 825 32 IGGESUND

0650-202 21,  072 - 563 48 08

SKOLAN MÅSTE BEFÄSTA REFORMEN

Den sköna sommaren går mot sitt slut och snart börjar skolan. I höst blir det särskilt spännande, eftersom vi under sommarlovet fick nya, subjektiva könsbegrepp som ska göra oss mer toleranta och glada, och som, om reformen implementeras väl, borde kunna lösa alla våra jämställdhetsproblem.

Tyvärr gäller reformen inte djurvärlden. Men vi människor har nu alla möjligheter. Äntligen uppfylls Rättvisa Gudruns vision om barnafödande män (se T. Danielsson: "Sagor för barn över 18 år"). Ty även de personer som föder barn, de som tidigare tvångsbenämndes "kvinnor" och "mödrar", har nu möjligheten att, också i officiella dokument, benämnas "män" och "fäder".

Jag undrar dock om biologilärarna är tillräckligt fortbildade. Lär de eleverna att hingstar kan föla torde de inte få behålla jobbet. Men om de å andra sidan förnekar att män kan föda barn har de angripit värdegrunden likt sverigedemokrater och nazister. Än värre: de angriper utsatta människor och vill tvångssterilisera dem. 

Sådana biologilärare kan vi ju inte ha. Inte sådana svensklärare heller. Jag hoppas verkligen att även de förstår sitt och barnens bästa.

Idrottslärarna torde vara den svagaste punkten. De inser väl inte att de, varje gång de skickar in pojkar och flickor i varsitt omklädningsrum (utifrån föråldrade kännetecken som diverse kroppsorgan), socialiserar in dem i skadliga heteronormer och urmodiga biologiska könsbegrepp.

Nej, våra barn behöver förebilder sådana som de i nedanstående poem:

En tidsenlig farbror från Kinna
fick Rättvisa Gudrun att spinna.
Han födde ett barn,
den jämställda karln,
så folket tog honom för kvinna.

En manhaftig kvinna från Lummen
på queerkurs till slut fick ur tummen
och började storma
de heteronorma 
och könsskilda omklädningsrummen.

Andreas Holmberg, observant far av hankön
Iggesund

Vad f-n är det här?

Må hon vila i frid. Men att bli förskjuten av sina föräldrar och sedan könsstympad och avlivad av samhället, det är verkligen ett extraordinärt grymt öde. Många delar naturligtvis ansvaret för hennes död, både stelbent konservativa eller empatilösa föräldrar och förment radikala queerideologer, men det värsta i sammanhanget är utan tvekan erbjudandet om den s.k. dödshjälpen.

Så länge det finns liv finns det hopp, och en tjej - eller om hon nu ska kallas kille? - i min ålder borde naturligtvis inte ha erbjudits avlivning bara för att depressionen inte ansågs vara tillfällig och övergående. Hade hon inte uppenbara missbildningar av något slag borde hon inte ha erbjudits könskirurgi/könsstympning heller.

Varifrån kommer den påstådda rätten att definiera sej själv?

Jag beundrar både Edward Snowden och Bradley Manning för att de gjort viktiga avslöjanden om ruskiga stormaktsfasoner. Vad Manning var, är eller numera kallar sej är ur den synvinkeln mej totalt likgiltigt.

Men att en person enligt något slags nyvedertagen princip skulle ha "rätt att definiera sej själv" och kräva allmän acceptans för den självdefinitionen ser jag som mycket märkligt. Varifrån kom den principen helt plötsligt? Och tillämpas den konsekvent? Nej, det gör den ju inte.

Jag kan t.ex. inte plötsligt få Sveriges Radio att kalla mej professor Andreas Holmberg, 65 år, bara för att jag har en egen definition av "professor" (som mer stämmer överens med språkbruket i t.ex. latinamerikanska länder) eller av ålder (som fysisk prestationsnivå).

Varje person har alltså inte någon given rätt att definiera sej själv. Som ShadoWolf påpekat är den rätten inte given ens nu efter bytet av könsbegrepp fr.o.m. den 1 juli - någon nisse från Socialstyrelsen ska bedöma om jag eller en sån som Bradley uppför oss tillräckligt "kvinnligt" ifall vi påstår att vi egentligen är kvinnor som råkat födas i en manskropp.

Om den misstänkte våldtäktsmannen Julian Assange - som jag inte beundrar tiondelen så mycket som de ovan nämnda - plötsligt kommer ut som kvinnan Julia Assange finns det alltså inga liberala eller humanitära principer som säger att vi måste köpa hans självdefinition.

Men visst är vi väl ändå anklagade för att vilja tvångssterilisera folk?

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Men att Anders Eklund, tidigare chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen Ljusnan, inte skulle vara medveten om att vi som hävdar att bara kvinnor kan föda barn därmed också anses vilja tvångssterilisera folk, det kunde jag inte ana. I måndags kväll fick jag dock veta det, vid en "medieträning" på S:t Olofsgården.

Visserligen har Eklund, hedersamt nog, aldrig själv drivit frågan om nya sociala könsbegrepp och aldrig själv påstått att vi genom att "tvinga" barnaföderskor att registreras som mammor och kvinnor på något sätt vill tvångssterilisera någon. Det är en sak.

Men som gammal chefredaktör och t.o.m. ansvarig utgivare (nu visserligen avgången) och allmänt samhällsintresserad medborgare måste han väl som alla vi andra ha märkt att tvångssteriliseringsretoriken använts öppet i flera år (som argument för att även "män" måste få föda barn, eller rättare sagt för att även folk som föder barn måste få registreras som "män"). Både inom första, andra och tredje statsmakten - PANG!

Eller har han på något sätt lyckats förtränga det? Eller är han för blyg och pryd för att alls läsa artiklar om detta genanta ämne? Som han - i motsats till mej och Rfsl - tycks anse vara för obetydligt för att alls bry sej om och debattera. (Jo, han har uttryckligen undrat varför jag är intresserad av det och uttryckligen sagt sej se det som en liten fråga).

Skulle du Anders mot förmodan läsa det här är du givetvis mer än välkommen att kommentera. Jag ska också lämna den här texten till dej vid genomresa till Bollnäs nu på söndag. Jag har också redan bett ledarskribenten Eva Cooper på HT intyga att HT faktiskt står för att 1) även vissa män kan föda barn och att 2) vi som förnekar det anses ha velat bevara alt. nu vill återinföra vissa tvångssteriliseringar.

Det där om tvångssteriliseringar är inte att läsa mellan raderna (som man i o f s ofta bör göra för att fatta vad saken egentligen handlar om). Det har stått fullt uttryckligt, även om jag inte hinner göra någon länksamling just nu. Och ska vi diskutera queerologi är det väl till att börja med på sin plats att konstatera vad som faktiskt sagts och skrivits.

Apropå queerologi fick jag i går eftermiddag lugnande försäkringar om att det är de biologiska könsbegreppen som fortsatt gäller på mina barns skola och att ingen ska få lära sej den moderna myten om att man, även utan uppenbara missbildningar, kan vara "född i fel kropp". Ibland tror jag faktiskt att det är förskole- och lågstadielärare som, trots vissa beklagliga könsstereotypiseringar som i sej kan trigga igång vissa föreställningar om att "inte höra till", trots allt är det främsta värnet mot queerläror. (Nu vill ju t.ex. Rfsl att även barn - alltså folk under 18 år - ska få byta/korrigera sitt kön, eftersom det numera kan ske utan några som helst fysiska ingrepp). Det är som under tokmarxismen på 60-70-talen: ju längre ens akademiska utbildning/karriär har gått, desto mer ideologiskt "medveten" och "moderniserad/anpassad" blir man. Det finns ju ibland saker man måste vara akademiker för att inte förstå.

Och därför måste vi även införa polygami?

Med det här resonemanget från Lexie Matheson, pappa till en 10-årig son, men numera mamma eftersom han hade för sej att han egentligen var kvinna precis som sin fru och fick samhällets stöd för att könsstympa sej, måste vi väl också införa polygami för att inte riskera att splittra någon inflyttad familj eller tvinga några att leva i en lögn? Snällismen känner ju inga gränser, och vem är så fördomsfull att man inte kan förstå att även en polyamorös familj kan vara kärleksfull och vänlig? Men fördomen att vi som som tror att bara kvinnor kan föda barn därmed vill (åter-) införa tvångssteriliseringar, den sprids nu hänsynslöst världen runt. Nu även av Amnesty, tycks det. Varför är det OK?

Att samhället över huvud taget kan tänka sej att erbjuda identitetsstörda pappor (jfr KD:s Allan som blev Maria) eller andra män (jfr Bradley Manning) "hjälp" att i görligaste mån göra om sej till kvinnor (dagens i-landsproblem? en modern form av könsstympning?) borde verkligen diskuteras och ifrågasättas mer än som sker. Har någon blivit biologisk pappa - eller mamma - har den ju ingen oklar biologisk könstillhörighet, och de som ville definiera om könsbegreppen och skilja dem från biologin borde ha varit så snälla och redovisat det öppet istället för att köra med övertalningsdefinitioner och offerretorik. Ska vi införa "sociala" könsbegrepp har nog många av oss rätt oklar könstillhörighet. Men vilken akademisk queerteoretiker hittade på dem egentligen?

F.ö. är det skönt att Centerpartiet (än så länge) inte på allvar vågar föreslå polygami. Men nog är det sjukt att Centerpartiet - där polyidéerna trots allt öppet ventileras - liksom Socialdemokraterna är med och avgör om Svenska kyrkan(!!!) ska godkänna polygami eller inte. Det borde väl ändå vara kyrkans sak?

Nu går Helena Myrstener vidare

Visst vet ni om att det finns tre kön? (Varför inte fyra, som Vänsterpartiet ville ha 2010?). Prästen Helena Myrstener argumenterar i Dagens Seglora för något slags individualiserade könsbegrepp, där inte bara uppenbart missbildade personer skulle få välja kön efter eget skön, utan alla som känner sej obekväma med indelningen i män och kvinnor.

Jag kan konstatera att Barbro Westerholm, som haft så stor betydelse för queerrevolutionen i vårt land, vid samtal i Bollnäs sommaren 2010 avvisade tanken på ett tredje eller fjärde kön bl.a. med hänvisning till den viktiga medicinska statistik som efter lång kamp nu förs utifrån kvinnor resp. män (vi har ju olika kroppar, som förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni konstaterade) och inte tål att man dribblar med begreppen hur som helst.

Att hennes egen favoritreform, avskaffandet av den s.k. tvångssteriliseringen (läs: tvånget för mödrar att registreras som just kvinnor/mödrar) i praktiken lett till samma begreppsförvirring är en annan sak.

Varför så saktfärdig, Erik Ullenhag?

Där kom den - lagen om att fritt få välja omklädningsrum och idrottslag. Fullt konsekvent utifrån queerdoktronen och ett steg mot att - i såväl praktik som teori - avskaffa de könsuppdelade omklädningsrummen. Fast bara i Kalifornien. Varför inte i Sverige, Erik Ullenhag?

I Kalifornien onödiggörs i varje fall den klassiska repliken från män som råkat förirra sej in på damernas: "Ursäkta, har herrarna sett mina glasögon?"

Vad stöder vi som målar naglarna?

Emma Green Tregaros förståndiga och (för den insatte) talande nagelmålning i Moskva väcker intressanta frågor om symboler och deras innebörd. Igår gick jag omkring med naglar målade i olika färger mest hela dagen - extra kul att handla på Rätt Pris ;o) - för att på personalmöte och EFS-möte kunna diskutera såväl hur vi egentligen bemöter karlar som målar naglar (och i en del fall tror sej vara kvinnor, jfr den nu aktuella Bradley "Chelsea" Manning) som hur vi visar stöd för utsatta hbtq-personer utan att köpa hela queeragendan.

Emma Green Tregaros aktion var i mina ögon rimlig och riktig att stödja, trots det uppenbart inadekvata argumentet att kärlek aldrig kan vara fel (kärlek nej, men direkt sexuella uttryck för kärlek och ömhet i bra många fall även - troligen - enligt Emma Green Tregaro). Den var tydligt riktad mot en ny lagstiftning som anses göra det olagligt att arrangera Pride-parader i Ryssland eller att ens blogga om homosexualitet (eftersom minderåriga kan läsa). Med tanke på hur Putin-Ryssland beskurit utrymmet även för regnbågsrörelsen Livets Ord eller på hur gamla Sovjetunionen ansåg all religiös påverkan som skadlig för barn under 18 år, tycker jag nog att alla som gläds över gammal eller återvunnen frihet borde stå upp även för andras frihet att manifestera åsikter som i somligas ögon är olämpliga för barn och andra att ta del av.

Samtidigt förstår jag andras osäkerhet: det är precis som i Pride-paraderna osäkert när regnbågsfärgerna står för kärlek och tolerans i största allmänhet eller för stöd till en ganska extrem queerideologi (där man-kvinna-förbundet inte ska anses som något speciellt och inte ens får ha en egen benämning och där inte ens hanar eller föräldrar av arten människa ska få ha någon särskild benämning, d.v.s. där även barnaföderskor officiellt ska få kallas "män" och "pappor"). Och nej, jag vill inte heller uppfattas stödja ganska extrema ("positiv thinking"-artade) helandeläror typ Livets Ords alla 1900-talsvarianter genom att måla naglarna i regnbågens alla färger. Så vem bestämmer vad naglarna står för? Var och en som målar dem? Fast då faller ju gemensamheten i aktionen.

Nå, den här gången tyckte jag att initiativtagarens definition och målsättning med aktionen (dock inte kärleksargumentet) var både rimlig och tydlig. Men hur man i allmän människovänlighet och antihomofobi ska kunna gå med i en Pride-parad utan att uppfattas stödja själva queerideologin är för mej en svår nöt att knäcka. (Det är ju även svårt att vifta med Livets Ord-flaggor för att stödja religionsfriheten här och i Ryssland utan att uppfattas stödja LO:s speciella teologi).

Ojdå, börjar Dagens Nyheter dra öronen åt sej?

Dagens Nyheter har hittills backat upp queerrevolutionen till nära nog 100%. Särskilt minns jag hur jag i Luleå för tre somrar sedan hickade till vid läsningen av Niclas Ericssons då osedvanligt queera artikel "Låt pappa få rätt att bli mamma." (1/7 2010). Men i tisdags (13/8) presterade ledarredaktionen en osignerad artikel, "Frihet annat än rättighet", som, särskilt mot slutet, kan tolkas som ett embryo till omtänkande, som en smula kritisk distans till queerideologin. I vart fall är det inte ur vägen om ledarredaktionen börjar tänka själv även på det här området, utan att förutsätta att Rfsl - eller Kammarrätten - alltid har alla hästar hemma.

Katrin Kielos beskrev i sitt sommarprat igår hur en slags motsvarighet till "partipiskan" råder även på ledarredaktionerna: har tidningen bestämt sej för en viss linje i en viss fråga så ska alla ledarskribenter driva den, ibland mot sin egen övertygelse. Var det så det gick till när vi i sommar de facto upplöste eller subjektifierade könsbegreppen? Ordet "man" fungerar ju inte längre som synonym till "hane av arten människa" om även barnafödande individer får registreras som sådana. Och ordet "kvinna" har på samma vis gjorts meningslöst i det offentliga samtalet..

F.ö. finner jag Emma Green Tregaros demonstration i Moskva väl avvägd - maximal uppmärksamhet med minimala medel. Och med vad jag förstår ett avgränsat, vettigt syfte: att få bort Rysslands drakoniska antihomo-lagar (som bl.a. omöjliggör minsta Pride-parad i hela det väldiga landet). Inte med syftet att slå ett slag för svenska könsbegrepp - där vissa män anses kunna föda barn - eller att förmå ryska kyrkan att sluta ha en särskild benämning på man-kvinna-förbundet.

Kommentar till mitt brev till ledarredaktionen på Hudiksvalls Tidning (publicerat 13/6 2013) och till ledarredaktionens svar

Journalister, teologer, politiker, skolledare, vänner och bekanta!

Nu när snart alla är tillbaka från semestern - vilken sommar! - måste fler vettiga vuxna våga "komma ut" i könsbegreppsfrågan. Vad säger ni när barn och ungdomar frågar om man faktiskt kan vara kille fast man är skapt som tjej och kan föda barn? (Eller om man kan vara tjej fast man rent av blivit biologisk farsa?).

Det är faktiskt inte rimligt att jag ensam (nej, tillsammans med en bunt högerextremister, ett par fronderande kristdemokrater, ett gäng transsexuella och ett par överläkare!) ska stå i den svenska och hälsingska offentligheten som kritiker av den ultimata queerdogmen: att inte bara kvinnor utan även en del karlar kan föda barn! En dogm som trots sitt dubiösa verklighetsunderlag nu verkligen blivit en dogm i gammal dålig mening: nämligen något man riskerar sitt medborgerliga förtroende genom att ifrågasätta!

Det har sagts att auktoritetstron är svag i vårt samhälle. Jag synar. Kyrka och präster fick folk att tro på en enstaka jungfrufödelse som skett för länge sedan. Men vad är det mot att få folk att tro på att även somliga karlar kan föda barn, och inte bara som ett unikt mirakel utan nu och då?

Och vet vi inte längre vad vi menar med "män" och "kvinnor" kan vi ju inte i längden bedriva något vettigt jämställdhetsarbete - eller ens hbt-arbete! (De naiva optimister som tror att ojämställdheten ska gå upp i rök tack vare ordtrolleriet lämnar jag utan avseende).

Vad ska biologi- och svensklärare eller konfirmandledare egentligen sprida för föreställningar till våra barn och ungdomar i höst? Och vad säger idrottslärarna och idrottsrörelsen? (Könsskilda omklädningsrum är ju nu så obsoleta som de bara kan bli). Det är naturligtvis inte utsatta människor med tvångsföreställningar jag vill åt, utan de queerideologer som utnyttjar dem för att riva upp grundläggande begrepp (jfr tokmarxisternas utnyttjande av socialt utsatta grupper på 60-70-talet).

Fundera kring svaret på nedan återgivna insändare till HT:s ledarsida! (Tack till ledarskribenten Eva Cooper och ansvariga utgivaren Gunilla Kindstrand som vänligen hjälpte mej hitta svaret i papperstidningen efter semestern! Jag är mycket tacksam för det personliga bemötandet och även för bemötandet i sak, frånsett den lilla detaljen att HT, osakligt och osmakligt nog, fortfarande stämplar mej och alla mina åsiktsfränder som anhängare av det vidriga övergreppet tvångssterilisering!).

Jag påstår ju faktiskt inte att allas åsikter om allting måste redovisas på ledarplats, inte ens på nyhetsplats. Jag ifrågasätter bara varför ledarredaktionen och i stor utsträckning även nyhetsjournalisterna - precis som Rfsl med sin Rosa tistel - låtsas som om det bara är några aparta kristdemokrater som fortfarande tror att bara mammor föder barn. Vi är naturligtvis många, många fler, men eftersom vi (nästan) alla samtidigt avskyr tvångssteriliseringar hänger allt på hur frågan framställs. (Frågeformuleringsprivilegier och övertalningsdefinitioner, ni vet). Och, för de mindre självständiga, på hur styrkeförhållandena framställs. Det "alla andra" tror, vill många gärna tro, både bland tonåringar och äldre.

Ledarredaktionen på HT väljer i sitt svar till mej att lyfta fram andra som förnekar att bara mammor kan föda barn som något slags motvikt till mej och överläkaren Marc Bygdeman (och psykiatern David Eberhard). Och visst - att självaste Kammarrätten gått på samma nit är skrämmande - enligt den skulle vi ju inte ens behöva någon debatt eller lagförändring för att införa queerdogmen om barnafödande män, eftersom tvångssterilisering ju (tack och lov) redan är förbjudet och t.o.m. strider mot grundlagen. Men att lagfarna människor - utom en kvinnlig reservant i Kammarrätten - går på denna simpla övertalningsdefinition är ju om möjligt ännu mer skrämmande än att politiker och journalister gör det. Har alla tre statsmakterna fått nippran?

Min poäng är ju dock inte att det skulle saknas queerrevolutionärer i vårt land som kämpat för de nya subjektiva könsbegreppen (i så fall skulle de knappast ha införts). Min poäng är att både dessa och Hudiksvalls Tidning och dess journalister - både på nyhets- och ledarplats - fört allmänheten bakom ljuset i själva sakfrågan. Saken handlar nämligen inte om att avskaffa eller återinföra någon tvångssterilisering. T.o.m. gamle pingstpredikanten och nyblivne KD-kandidaten Stanley Sjöberg(!) visade sej i somras ha anammat dumretoriken när han påstod att diskussionen handlade om huruvida kvinnor som bytt kön till män ska få föda barn. SJÄLVKLART ska de få göra det! Vad diskussionen handlar om är huruvida kvinnor verkligen HAR bytt kön ifall de fortfarande kan föda barn och - mer allmänt talat - huruvida de som föder sina barn ska få registreras som FÄDER till barnen de föder. (Ingen kan ju förbjuda dem att tro sej vara det).

(Jodå, diskussionen borde också handla om huruvida någon som kan och vill föda barn och kanske t.o.m. har fött barn - eller blivit biologisk pappa - ska få skära om sej med samhällets stöd; HUR kan någon påstå att könstillhörigheten var oklar i dessa fall?).

Men sådant klarspråk bör man kanske inte förvänta sej av journalister och politiker?

Svar: jo, det bör man absolut. All dumretorik kommer surt efter och kan bara gynna ultrahögern och fienderna till en vettig hbt- och jämställdhetspolitik. (Får folk snart intryck av att det bara är Sverigedemokrater och likasinnade som fortfarande tror att bara kvinnor kan föda barn, så är risken ju stor att de 2014 får ytterligare en röstfördubbling och en kioskvältande framgång á la Sannfinländarna).

Hälsningar Andreas Holmberg, mycket bekymrad liberal


BARA MAMMOR FÖDER BARN

Journalister och politiker har de senaste åren sagt: Inte ska vi väl ha kvar några tvångssteriliseringar? Svenska folket har svarat: Nej, så klart inte! Den mystiska slutsatsen har blivit: Vad bra, alltså tycker ni nu att även män kan föda barn, d.v.s. att även den som föder sitt barn kan vara barnets pappa!

Även Eva Cooper och Lilian Sjölund sällar sej (HT 24/5 och 9/6) till dem som betecknar könsbegreppsomgörningen som ett "slut på tvångssteriliseringarna". Till dem som alltså utmålar oss kritiker som anhängare av tvångssteriliseringar.

De låtsas inte om de kritiska synpunkterna från överläkaren i psykiatri David Eberhard (Newsmill 13/1 2012). Eller från överläkaren i gynekologi Marc Bygdeman (Newsmill 31/3 2012), som tillsammans med transsexuellas patientförening Benjamin motsatt sej lagändringen utifrån tesen att bara kvinnor kan föda barn. En tes som inte bara tokliberaler utan även Kristdemokraternas och Svenska kyrkans ledning nu förnekar, men som jag, diverse högerextremister och ett gäng transsexuella står fast vid.

Eftersom samhället i all välmening gått med på att operera även icke uppenbart missbildade personer som tror att de "fötts i fel kropp", vilket ibland påmint om könsstympning, vill somliga idag få möjlighet att få sin upplevda könsidentitet bekräftad utan riskabla och steriliserande operationer. D.v.s.: om vi redan gått med på att en barnaföderska kan vara en karl "i fel kropp", kan "han" väl få registreras som sådan utan vidare?

Visst, många bör absolut få skadestånd för de senaste 40 årens beskärningar. Men varför göra om själva könsbegreppen för att bekräfta deras könsföreställningar, när vi inte officiellt registrerar själslig ålder eller upplevd reinkarnation? Vi skapar ju bara ytterligare identitetsstörningar hos våra barn och ungdomar och misskrediterar det seriösa hbt- och jämställdhetsarbetet!

Det är ju som förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni uttryckte det: "Män och kvinnor har olika kroppar. Det kan inte ens en politiker ändra på."

Inte några journalister eller en positiv Pride-parad heller.

Andreas Holmberg
pappa och fritänkare
Iggesund

LEDARREDAKTIONEN SVARAR:

Skulle vi redovisa alla åsikter i en fråga skulle ledarsidan strax ta över hela tidningen. 

Vi kan dock konstatera att de båda transorganisationerna FPES och KIM, som tillsammans med RFSL företräder en klar majoritet av landets transsexuella, länge kämpat för en ändring av lagen.

Organisationen Benjamin är i sitt ställe omtvistad, då det är mycket oklart vilka man egentligen företräder, och hur många.

Som Kammarrätten sa i sin bedömning i vintras kan inte steriliseringskravet längre rättfärdigas med hänsyn till dagens värderingar, steriliseringskravet vilar inte på någon frivillig grund och är diskriminerande i förhållande till gruppen transsexuella.

Eva Cooper
Lilian Sjölund

Krav på att man ska få byta kön redan före 18 års ålder

Dagens debattartikel från Rfsl Ungdom på Brännpunkt i Svenska Dagbladet talar väl nästan för sej själv. "Från den 1 juli krävs inte längre några som helst fysiska ingrepp för att få sitt juridiska kön ändrat." Nej, det är just det - vi har infört subjektiva könsbegrepp och man ska nu på papperet få byta kön (fast det kallas att bekräfta sitt upplevda kön) utan att i någon vettig mening verkligen byta kön (i den mån det går). Vilket ju i praktiken innebär att barn antas kunna bli födda av karlar och detta måste då givetvis tänkas ha skett hela historien igenom. Den uppenbara tvångsföreställningen att man är "född i fel kropp" - som ju, när det inte handlar om rena missbildningar, måste bygga på grova schablonbilder av hur en "riktig" kille resp. tjej ska vara och uppföra sej rent mentalt och socialt - ska nu tas på största allvar och bekräftas av familj, skola och myndigheter, om Rfsl Ungdom får som de vill redan innan den berörda personen blivit 18 år.

"Det juridiska könet är, precis som det låter, en juridisk konstruktion", skriver författarna helt uppriktigt. Ja, särskilt från den 1 juli, då det totalt frikopplats från det begripliga och i de flesta fall objektivt konstaterbara biologiska könet. Tidigare förutsatte vi ju allesammans att kön var något biologiskt (precis som beträffande ston och hingstar, kor och tjurar o.s.v.). Nu ses kön främst som något psykosocialt eller juridiskt.

Hos människor, alltså.

Och i Sverige. Som tur är inte i alla länder.

Snacka om att med berått mod skapa könsidentitetsstörningar hos våra barn och ungdomar! Den förälder som säger till sin välskapta son som grubblar över sin identitet: "Du duger som du är, du är en riktig kille hur hur mjuk och 'tjejig' du än känner dej", den föräldern anses numera vara fullständigt bakom flötet (hen tror ju fortfarande att kön har med snopp och snippa att göra!). Medan den som - kanske mest p.g.a. råa machofördomar om hur riktiga killar ska vara - säger: "Ja, vi har nog länge tyckt att du inte verkar vara någon riktig kille", den föräldern anses nu vara riktigt hipp. How come?

Falska dikotomier bidrar inte till förståelse och medmänsklighet

Jag instämmer helt och fullt med Expressen om att asyllotteriet för hbtq-flyktingar måste stoppas. Så som Mugabe m.fl. härjar och går på i Zimbabwe, och som situationen för hbt(q)-personer ser ut i t.ex. Ryssland (där Pride-parader i praktiken förbjudits) eller Montenegro (där de får hållas men attackeras), kan man inte bara stillatigande se på hur människor avvisas till förtryck och misshandel, kanske död.

Men så här under Pride-veckan sprids återigen antydningarna att alla som tror att det finns en specifik vits för ett barn med att ha en mamma - och att bara mammor kan föda barn - på något sätt solidariserar sej med ägg- och stenkastande Pride-hatare i Montenegro eller bögtorterande nynazister i Moskva.

Det är naturligtvis nonsens. Man kan mycket väl ta avstånd från både homofobi och queerideologi. Som jag själv t.ex. Att homofobin ofta tar sej gräsligare uttryck än queerismen är definitivt sant - men den senare blir inte sannare för det. Lika lite som en religion blir sann för att dess anhängare diskrimineras och förföljs (både kristna och/eller homosexuella sitter t.ex. trångt i Mellanöstern).

Det är klart att somliga queerkritiker också är homofober, eller rent av böghatare. Precis som en del hbt-personer är pedofiler. Men den automatiska kopplingen är i båda fallen djupt orättvis och göder bara polarisering och hat. Den gynnar i alla fall definitivt inte en seriös samtalston och en positiv samhällsutveckling på området.

Jag har utvecklat detta mera här.

Prins eller prinsessa?

"Sanningen" är att vi ännu inte har en aning om vilket kön den nya brittiska tronföljaren har. Av allt att döma saknar hen uppenbara missbildningar, det är inte sådana jag diskuterar, men vi kan ju inte förutsätta att hen är prins förrän hen uppnått en ålder då hen kan tala om vad hen känner sej som.

Nu talar jag alltså om oss svenskar, som fr.o.m. denna julimånad infört nya, subjektiva könsbegrepp. Britterna lever av allt att döma fortfarande i den fördomsfulla och bigotta föreställningen att kön har med snopp och snippa att göra. Alltså tycks de säkra på att William och Kate fått ett gossebarn, en prins, och föräldrarna har givit honom ett i folkets ögon entydigt karlaktigt namn, nämligen George.

Men vi som har läst Fem-böckerna vet ju att även under ett sådant namn kan dölja sej en liten Georgina. Och vi svenskar har inte längre någon aning om vad vi egentligen menar med "man" respektive "kvinna". Det får - tycks det - vara den enskildes ensak att definiera.

En ko är en ko och en tjur är en tjur

Igår var jag med familjen ute på landet. Jag gick tillsammans med mannen i huset och en kvinna (jo!) förbi en ko som betade bakom stängslet med "Varning för tjuren" ;o). Inte med anledning av skyltningen utan med anledning av de kraftiga hornen och en utväxt nedanför komagen framför juvret undrade kvinnan i sällskapet om det verkligen var en riktig ko, eftersom den såg så "manlig" ut. Lantbrukaren bekräftade dock utan skymten av tvekan att kon inte var en tjur (eller ens stut). Vi frågade inte om bevisen - om hans övertygelse berodde på juvret eller på att djuret kalvat - utan köpte hans tes utan vidare spisning.

Queerteorierna har tydligen ännu inte spridit sej till bondgårdens värld, och huruvida frun i huset är kvinna eller man var det inte ens någon som vågade fråga.

Vad som kan ändras och ifrågasättas i Sverige 2013 - och vad som tycks hugget i sten

Sammanfattning av pk-läget i Sverige 2013:

Tvivelaktiga, ja, förkastliga teser som är möjliga att offentligt förneka och lagstifta bort:

* Att bara kvinnor kan föda barn
* Att män inte kan föda barn

Säkert fastställda teser, huggna i sten och omöjliga att ändra på eller offentligt förneka:

* Att inte bara kvinnor kan föda barn
* Att en del män också föder barn

I verkligheten är naturligtvis de sistnämnda teserna inte svårare att ändra på än de förstnämnda! Det är bara att fatta ett riksdagsbeslut, så har vi återigen sammanfört "juridiskt" och biologiskt kön, d.v.s. återinfört de objektiva, begripliga könsbegreppen. 

Precis som det är fullt möjligt att återinföra Annandag Pingst eller höja skatterna, vad de tröttsamma Nya Moderaterna än påstår.