Språklig liberalism och språklig kommunism

Som liberal är man ju van att se ordet "kommunist" som det värsta tänkbara skällsord. Att jag då blev kallad kommunist för att jag inte tror att man kan omdefiniera orden "kvinna" eller "man" hur våldsamt som helst borde väl egentligen ta mej ganska hårt.

Fast det kanske egentligen är en bra beskrivning på en som tror att vi har språket gemensamt och att ett språk där individen har full definitionsrätt till gemensamma ord blir meningslöst. Vi måste ha en någorlunda gemensam uppfattning om begreppens innebörd för att kunna kommuni... cera.

Det hindra givetvis inte att man kan ha en "liberal" syn på mycket av språkanvändningen, och vill någon kvinna privat uppträda som eller påstå sej vara man må den väl få göra det utan att åtalas för bedrägeri. Problemet uppkommer när en person som enligt alla grundläggande kriterier - t.ex. design för moderskap - är kvinna, men kräver att omtalas och registreras som man. Då själva beteckningen "barnafödande kvinnor" anses fördomsfull och segregerande såvida man inte tillägger "...och män".

Ja, jag är nog språklig kommunist. Det finns gränser för vilka stipulativa omdefinitioner på individuell basis vi kan kräva, om inte vårt gemensamma språk - inklusive könsbegreppen - ska bli oanvändbart.

Måste man vara hjärnforskare för att avgöra könstillhörighet?

Som liberal är jag van att argumentera MOT föreställningar om enorma skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor. De skillnader som finns (som genomsnitt i resp. grupp) är relativt små, brukar vi liberaler hävda, och i varje fall är de individuella skillnaderna större. Därför kan de flesta uppgifter lösas bra av såväl kvinnor som män, och det är rätt tveksamt med dam- och herrklasser i t.ex. schack eller pimpling.

Nu får jag veta av en god kommentator åt det queera hållet (eller vad man nu ska säga) att de neurologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är mycket stora och signifikanta, minst lika viktiga som genitalier, barnafödarförmåga och sådant. Personen kan tydligen föda barn, men menar sej ha en hjärna som en pojke.

Nå, den liberala slutsatsen av det brukar ju, med sin touch av likhetsfeminism, inte vara: "Alltså är du egentligen en pojke" utan: "Alltså ÄR det inte så stora neurlogiska skillnader mellan kvinnor och män." Ska det här vändas upp och ner nu?

I debatterna om adoption och äktenskap sades ju de mentala könsskillnaderna vara så små och osignifikanta att det inte ansågs vara någon vits för ett litet barn att ha en mamma - en extrapappa skulle vara precis lika bra. Men nu ska de mentala könsskillnaderna tvärtom anses vara så stora att en expert kan konstatera att en till synes helt välbyggd kvinna är en man som är född i helt fel kropp, ja, att de t.o.m. kan övertrumfa det mest primära könskaraktäristikum jag kan tänka mej: förmågan att föda barn! (Det skulle alltså då och då gå omkring mammor på BB som "egentligen" är - män!).

Mina goda partikamrater och mer eller mindre välvilliga kommentatorer får ursäkta. Men så radikala omdefinitioner av könsbegreppen behöver motiveras betydligt bättre än som skett. Nog verkar det vettigare att fortsätta öka frihetsgraderna för resp. kön än att göra könsdefinitionerna till en arena för hjärnforskare. Dessutom torde både homo- och heterosexuella vara ense om att önska ha kvar något slags genitaliebaserat könsbegrepp, eftersom bara bisexuella är så helt likgiltiga för vilken slags kropp deras partner visar sej ha. ("Ja, men jag har en hjärna som en man" är liksom i regel inte en tillfredsställande replik från "Karl-Petter" för den som verkligen sökt och trott sej ha funnit en man - vare sej den besvikne är kvinna eller man).

Folkpartiets riksmöte i Göteborg 19-20 mars

Det ska bli riktigt, riktigt intressant att fara på Folkpartiets riksmöte i Göteborg 19-20 mars och gå på hbt- resp. skolseminarier. Naturligtvis vill jag ta reda på vilka som är ansvariga för att Folkpartiet för tillfället tror att män kan föda barn, med alla de konsekvenser en sådan begreppsomstörtning för med sej.

Till queerretoriken hör att den som vänder sej emot den får höra att det gäller en sådan bagatell, en sådan struntfråga att den inte är värd att bekämpa. Medan den som talar för manligt barnafödande menar att rätten för de barnaföderskor som vill att registrera sej som män (på nyspråk rätten för "män" att "könskonfirmera" sej utan "tvångssterilisering") hör till grundläggande mänskliga rättigheter som t.o.m. räknas upp före asylrätten när Rfsl:s ordförande Ulrika Westerlund gör sin programförklaring i pressen.

Mammor är inte män

Nej, jag trodde väl inte att särskilt många skulle hävda att det finns män som kan föda barn (se Ljusnan 17/2). Jag har förr bara urskilt tre grupper som öppet hävdar det: 1) Översmarta genusteoretiker 2) Personer som själva lider av könsidentitetsstörningar 3) Somliga tvååringar som tror att skillnaden mellan pojkar och flickor är längden på håret.

Nå, dessa utgör förstås ett försvinnande fåtal. Så den verkligt intressanta frågan blir nu: Hur i hela fridens dar har den dråpliga tesen om barnafödande män trots detta kunnat slå igenom så brett bland våra politiska partier, att den riskerar ställa könsbegreppen på huvudet i både riksdag och kyrkomöte, i både omklädningsrum och sportarenor? (Vilket förstås är avsikten hos de översmarta, "queera" genusteoretiker som utnyttjar en utsatt grupp med identitetsstörningar för att genomföra sin kulturrevolution).

Jo, p.g.a. en fjärde grupp som snabbt har vuxit sej löjligt stor: Opportunister som är beredda att gå med på ungefär vad som helst, så länge de tror att det är trendigt och så länge de kan dryga sej mot någon "konservativ". Dessa filurer hittar man bland politiker likaväl som bland journalister (som knappast gjort sitt jobb i den här frågan), bland präster likaväl som bland lärare. Eller bland vilka yrkesgrupper som helst, som tror att deras arbetsgivares och kunders policy innebär att de inte får säga stopp och belägg - som i sagan om kejsarens nya kläder.

Vid en fortbildningsdag för lärare i Falun 2006 möttes föreläsaren av skallande skratt när han upprört hävdade: "Somliga tror att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män!" Han backade något och vi trodde väl alla att det handlade om en felsägning. Men jag har nu själv i diskussion med en påstådd man med barnafödartalanger fått veta: "Visst, jag är en hona av arten homo sapiens - men jag är fördenskull inte kvinna!" Vilket väl får betraktas som en ganska extrem variant av existentialisten Simone de Beauvoirs tes "Man föds inte till kvinna, man blir det".

Man ska inte trakassera utsatta grupper, heter det. Nej, men utsatta grupper har inte alltid rätt i sak. Och nu handlar det om ett politiskt och kulturellt etablissemang som förlorat omdömet. Ja, som direkt saboterar trovärdigheten i arbetet för utsatta grupper.

(insänt till Ljusnan 28/2)

Fler exempel på välformulerad queerretorik

Inlägget Välformulerad queeretorik gav upphov till två välformulerade queerretoriska kommentarer + en mycket oqueer som jag redan bemött. Jag ska bemöta även queerretoriken, så klart, och jag har börjat med ett särskilt blogginlägg men inte blivit klar än. För vi är inte oense om allt, och jag vill gärna bena ut var vi faktiskt är överens (t.ex. om att könstillhörigheten inte alltid är relevant eller lätt att avgöra) och var jag fortfarande ser resonemangen som strunt: t.ex. att det skulle vara speciellt "liberalt" att upplösa all objektiv innebörd i vissa mycket grundläggande begrepp som "man" och "kvinna" (som INTE är lika relativa som kort/lång!) medan det däremot vore "kommunistiskt" att ha någorlunda gemensamma definitioner. (Kanske jag gör ett särskilt inlägg om det, med rubriken "Språklig liberalism och kommunism").

Men jag har inte haft tillräckligt med tid den senaste veckan för det grundliga bemötande jag gärna vill ge, samtidigt som jag i flera avseenden tycker att de queerretoriska kommentarer jag fått talar för sej själva. Verkliga praktexempel skulle jag vilja kalla dem (man tackar!) utan att alltså fördenskull hävda att precis allt är strunt. Tills jag återkommer kan ju den intresserade läsaren själv göra en språklig och innehållslig analys av en idéströmning i tiden, som på många sätt tycks skojig - men som nog inte bara bör skrattas åt.

Aktuella dikter

Harens rätt av Gustaf Fröding kan ge ett och annat att tänka på, i en tid när mänskliga rättigheter och allas lika värde sägs innebära rätt till respekt för typ allt möjligt som faller en in och inte är påfallande skadligt. (Jodå, sådana anspråk kan göras även av religiösa sekterister, men en vettig begreppsanalys måste kunna tillämpas på såväl de ena som de andra anspråken).

Jag kommer heller inte ifrån att också Kellgren-dikten Man äger ej snille för det man är galen kan ha en del att säga i vår tid.

Välformulerad queerretorik

Liksom jag inte vill förneka att Socialstyrelsens rapport om transsexualitet och andra könsidentitetsstörningar kan vara värd att läsa, vill jag inte heller förneka att viss ännu mer uttalad queerretorik kan vara både välformulerad och i många avseenden värd att reflektera över. T.ex. är ShadoWolfs kommentarer utmärkta exempel på en queerretorik som språkligt håller sej på en tillräckligt hög nivå för att inte omedelbart framstå som absurd. Så här låter det t.ex.:

Det är något mer subtilt och kanske t.o.m omöjligt att definiera som gör att vissa honor känner sig som män och vissa hanar som kvinnor. Det är en känsla, en högst individuell och obestämbar känsla. Det bara är så helt enkelt. Man kanske kan kalla det mentalitet eller essens. Och eftersom det ligger till på det viset måste väl var och en själv ha rätt att definiera sin egen könsidentitet? Efersom du inte kan ha en aning om hur någon annan känner. För det är inte din kropp som gör dig till man, Andreas, det är din mentalitet (som inte går att definiera med några 'minsta gemensamma nämnare' eftersom den är olika för alla män, vare sig de föddes med penis eller inte).

Men måste det inte finnas någon gemensam nämnare, om man alls ska kunna använda uttryck som "alla män"? (Frågan knyckt från Chesterton). Och varför ska "kvinna" resp. "man" anses vara något mer obestämbart, mer "social konstruktion", än "hona" resp. "hanne"? Hur långt ska vi driva subjektifieringen egentligen?

När jag var 15 år kände jag mej som 18 år och upplevde mej seriöst förtryckt när jag inte fick rösta i riksdagsvalet. Men upplevd ålder gick aldrig att få tryckt på några ID-handlingar. Kanske t.o.m. någon forskare kunnat bekräfta att jag intellektuellt sett hade en annan ålder än min biologiska. (Jag kände mej också mer hemma med äldre kompisar än yngre). Borde staten därför tvingats registrera om mej på alla ID-handlingar? En annan, som tror på reinkarnation, kanske upplever sej vara Napoleon Bonaparte reinkarnerad. Måste vi därför betrakta honom som Napoleon B? Jämförelseobjekten är naturligtvis inte alltigenom parallella, men ändå tror jag de säger något. Varken köns- eller åldersbegreppen bör individualiseras och subjektifieras så till den milda grad att de blir oanvändbara utanför den egna knuten.

Intressanta kommentarer om än ibland lite fördomsfulla (jo, jag vet att mina också ses så)

Kommenterandet fortsätter mest kring ett av de första inläggen jag gjorde, och jag har svarat på samma plats (se nedan). Jag kommer kanske om jag får tid att plocka upp några svar i en ny bloggtext. Vissa inlägg, särskilt Luka(s)´, innehåller en hel del grundläggande både argumentation och värderingar, medan andra verkar mest förvånade och rent av arga över att det fortfarande finns människor som har en så förlegad definition av man resp. kvinna att de inte tror att män kan föda barn!!! De upprörda verkar förutsätta - rätt fördomsfullt tycker jag - att jag därför har reaktionära åsikter om ungefär allt, att jag går omkring och föraktar utsatta människor och att jag därför inte är lämplig som lärare. (Just den saken har jag faktiskt frågat Barn- och utbildningsnämnden om, men de ansåg sej inte kunna svara på vilka åsikter kring queerfrågan som kan anses överensstämma med tron på alla människors lika värde och vår "demokratiska värdegrund i övrigt" - det är ju rätt intressant att det liksom står och väger just nu när det gäller vilka åsikter som ska anses socialt acceptabla...).

Följande meningen av en i grunden ganska vänlig kommentator är, menar jag, ett ganska präktigt exempel på just den retorik jag menar att man måste kunna ifrågasätta utan att buntas ihop med extremister, homo- och transhatare:

Mitt biologiska kön råkar göra det möjligt för mig att fortplanta mig via äggceller; jag skulle alltså kunna föda barn om jag ville det och jag skulle själv påstå att jag är en hona av arten homo sapiens men - det gör mig inte till kvinna.

!!!

När jag vänder mej emot detta som jag menar språkligt och kulturellt revolutionära tänkande (för att nu uttrycka det snällt), vänder jag mej inte mot en viss utsatt grupp. Jag tror visserligen inte att vare sej kristen tro eller allmän medmänsklighet innebär att man måste hålla med ens utsatta grupper om vad som helst, men jag har samtidigt stor respekt för behovet och rätten att presentera sin självbild och världsbild, hur besynnerlig den än kan verka. Utan jag vänder mej i första hand mot det politiska etablissemang, inklusive mitt eget Folkparti, som skulle se till balansen och helheten men som genom att acceptera läran om mäns barnafödande (egentligen om barnaföderskors manlighet) definitivt gått över gränsen för det rimliga och lagt upp en fet smashboll för t.ex. Sverigedemokraterna (som jag alltså INTE unnar den!). Som riskerar det seriösa jämställdhets- och "homo"arbetet genom att som det verkar vilja subjektifiera könsbegreppet rakt av. För om inte ens barnafödande är ett primärt (tillräckligt) könskaraktäristikum, vad skulle då kunna vara det?

Socialstyrelsens rapport läsvärd

Med min skarpa kritik av Socialstyrelsens slutsatser kring den påstådda "tvångssteriliseringen" (se nedan) ville jag inte ha sagt att hela rapporten är eller saknar läsvärde. Tvärtom ger den mycket viktig information om hur s.k. transsexuella upplever sin situation. Om med vilken känsla av tillfredsställelse en rejäl testosteronspruta kan tas emot. Om hur hat och förakt kan driva medmänniskor att rakt i ansiktet på berörd person säga att "sådana som du borde avrättas". Det är verkligen fasansfullt, och jag har inte minsta förståelse för hur man vare sej kan tycka så eller säga så.

Men detta innebär inte att en av olika skäl utsatt och otillfreds människa har rätt att få alla sina krav bejakade - eller att man kan likställa varje som livsnödvändigt upplevt önskemåls nekande med något slags mordförsök. Varken religiösa eller andra minoriteter får bedriva utpressning med sin utsatthet och olycklighet (och jag säger inte heller att det är vanligt att så sker, bara att också det bör hållas ett öga på).

Ovälkommet medhåll

Jag är fullt medveten om att jag riskerar få en typ av kommentarer som är långt mer ovälkomna än den beskaste kritik. Och det är medhåll från hatbrottslingar, nazister, människoföraktare. (Jo, jag vet också att somliga av er läsare redan vill hänföra mej själv till den gruppen, och vad det säger om er själva och er förmåga till analys och nyansering lämnar jag till övriga läsare att bedöma).

Men ingen åsikt är så klok att inte någon idiot delar den. T.ex. antar jag att de flesta av oss delar nazisternas åsikt om syskonäktenskap. Men vad gör vi åt det? Inför syskonäktenskap bara för att?

Roligt med kommentarer!

Det är ju lite roligt att det börjar droppa in kommentarer. Även om ingen tycks hålla med mej om nånting, men det är ju ofta så att den som samtycker tiger, kanske särskilt på det här området.(Tar dock inte det omvända för givet).

Fast jag måste ju säga att argumenten för att även barnaföderskor EGENTLIGEN kan vara män ter sej skäligen klena. Jag vill dock betona att även om jag raljerar med queerologin - som drivs av många etablerade akademiker, inte bara särskilt utsatta personer - har jag ingenting annat än djupaste medkänsla med de människor, ofta ungdomar, som nu går omkring och grubblar inte bara över vilka sexuella läggningar de kan tänkas ha utan också över om de är "riktiga" tjejer eller killar, bara för att de inte är som Barbie resp. Ken. (Jag pratade med en häromkvällen).

Jag vill också betona att jag mycket väl känner till att man kan födas missbildad eller outvecklad också när det gäller könsorgan o dyl (konstigt vore det väl annars!). Och mycket könskirurgi är naturligtvis därför väl motiverad och begriplig, även när det gäller "omkorrigeringar" när den första upplevts ha gått "åt fel håll".

Men när även fysiskt välskapta killar och tjejer får för sej att de är födda i fel kropp, och antingen får en massa kirurgisk och hormonell behandling för att "konfirmera" den föreställningen, eller också inte vill behandlas kirurgiskt/hormonellt men däremot socialt (betraktas och benämnas som tillhörig det kön man inte precis ser ut att ha, när en s.k. man t.ex. föder/ammar barn), ja, då har någonting, menar jag, sluntit snett. Trots välviljan.

Och precis som vi inte kräver av Christer Sturmark att han ska upphöra med sin religionskritik för att kristna ungdomar blir mobbade i skolan eller kristna konvertiter dödas i Mellanöstern, så kan inte aldrig så utsatta grupper kräva att deras retorik ska bli samhällets nya Gudsord, höjd över all kritik. Särskilt när retoriken blir så självförgörande och intrasslad som queer-retoriken. (Nästan lika intrasslad som den ibland rent ruskiga antigayretorik som Tor Billgren ofta förtjänstfullt analyserar). Enda någotsånär förnuftiga queer-förslaget jag sett på det området är Piratpartiets att slopa de officiella (juridiska) könsbegreppen ö.h.t. Fast vore ens det så smart?

Män föder inte barn

Debattartikel, intagen i Ljusnan 17/2, så när som på stycke 2 och 3 från slutet:

Skalden Johan Henric Kellgren visade i berömda dikter en sund skepsis inför många av sin samtids profeter, och särskilt inför dem som ansågs vara snillen genom själva sin besynnerlighet. I sitt stora verk om de engelskspråkiga folkens historia skrev Winston Churchill å sin sida om franska revolutionen: "In the name of reason irrational forces were let loose." Varken andliga eller rationalistiska anspråk ska ge undantag från nödvändig granskning.

Kellgren och Churchill är döda men idékampen lever. Som bl.a. Svante Nycander betonat (i sin bok Liberalismens Idéhistoria 2009 och Frisinnad Tidskrift 5/2011) har kristendom resp. marxism-leninism nu i stor utsträckning ersatts av avancerad genusteori som tongivande ideologi vid våra lärosäten och i det politiska livet.

I de yttersta av dagar har så Folkpartiet liberalerna - genom missbruk av termen "tvångssterilisering" - fått med sej alla partier utom Kristdemokraterna (än så länge) och Sverigedemokraterna på ett förslag till lagändring, som ska göra det möjligt för män att föda barn. Eller rättare sagt göra det möjligt för barnaföderskor att registrera sej som män, med en för män hittills ovanligt stor förmåga att bli gravida.

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av, som min gamla mormor brukade säga. Det här låter mest som Tage Danielssons saga om rättvisa Gudrun. Och nog drar jag sagda öron åt mej när ett parti som mitt kära Folkparti, som är noga med att kristna friskolor inte lär ut Jesus´ födelse av jungfru som sanning, nu i dess ställe vill införa dogmen om manligt barnafödande - inte bara som ett unikt mirakel utan som en naturligt förekommande process!

Den planerade reformen (eller deformen?) sägs väl inte precis ske "in the name of reason" utan, precis som äktenskapsomgörningen 2009, mest i humanitetens och queerismens namn. Jag vill inte förneka välviljan och en viss inre följdriktighet, men slutprodukten blir ändå absurd och komprometterar hela jämställdhets- och hbt-arbetet, inklusive vår berättigade kritik mot direkt homofob lagstiftning som t.ex. Ugandas.

P.g.a. att en utsatt grupp inte fick kalla sitt kärleksförbund äktenskap, menade ju de politiska partierna att det inte längre skulle finnas ens ett särskilt ord för just man-kvinna-förbundet, vare sej i stat eller kyrka. Och när man nu upptäckt att inte alla får kalla sej män (så orättvist!), trots att personer med störd könsidentitet kan uppleva sej tillhöra ett annat kön än sin kropp, tänker nu samma snälla politiska majoritet på Socialstyrelsens förslag könsneutralisera även själva könsbegreppen.

För om även män kan vara designade för att föda barn, så vet jag sannerligen inte vad som avgör om någon är kvinna eller man. Är det inre, mentala egenskaper á la 1800-tal eller är det yttre beteenden som att vicka med stjärten eller sitta bredbent? Eller kan det möjligen vara lönen?

I förnuftets namn har irrationella krafter släppts loss. Folkpartiet och Alliansen driver iväg med sin egen retorik. Kristdemokraterna tycks inte orka hålla emot. Och Svenska kyrkan, som skulle vara Sveriges största normbildande organisation, sitter fast i ett system som kan tvinga den att bejaka allt som de flesta politiska partier driver. Således även den gnostiska läran om mäns barnafödande.

Kejsaren är naken.

Socialstyrelsens rapport om transsexuella

Den som vill läsa något riktigt queert kan gärna ta itu med Socialstyrelsens rapport om "Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar". Rapporten innehåller många intressanta och vederhäftiga skildringar av det som först hette könsbyte och sedan blev könskorrigering. Man "bytte" ju inte kön utan korrigerade vissa små (?) detaljer som exempelvis könsorganen.

Men rapporten har inte riktigt hunnit med i sin egen terminologiutveckling - i den inledande ordlistan kallas kirurgiska och hormonella ingrepp könskonfirmering. D.v.s. en kvinna som föder barn men upplever sej som man "könskonfirmeras" när äggstockar och livmoder tas bort och hon, förlåt han, får tillgång till skäggpiller och dylikt.

Fast poängen med rapporten är att man nu bör "ta bort krav på sterilisering och andra medicinska behandlingar för att juridiskt byta kön." I enlighet med förslaget från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg "Human rights and gender identity" (2009). Man ska alltså med andra ord kunna få sin upplevda könsidentitet - som i många fall bär uppenbara drag av tvångsföreställning - bekräftad juridiskt och socialt utan att vare sej byta, korrigera eller konfirmera det upplevda könet på ett mer fysiskt plan. "Män" ska med andra ord få föda barn. Kulturrevolutionen är här.

Glöm aldrig David Kato!

Till queerretoriken hör att beskylla sina kritiker för att vålla hbt-personers död. Jag känner igen retoriken från somliga kristna, som menar att t.ex. Christer Sturmark och Richard Dawkins genom sin kraftfulla religions- och framför allt kristendomskritik gör sej medskyldig till att kristna konvertiter dödas och att kristna ungdomar mobbas och kanske tar sitt liv i missmod.

I båda fallen finner jag kritiken orimlig generellt, men i båda fallen kan den ändå ibland vara eller bli relevant, nämligen om Christer Sturmark inte samtidigt står upp för religionsfriheten och konvertiters rätt att leva, och om queerkritikerna står likgiltiga inför eller rent av uppmuntrar förföljelse av hbt-personer.

Men jag är inte likgiltig. David Katos öde får aldrig glömmas. Jag har samlat in namn på en lista mot Ugandas antihomolagar och skrivit om dem på Ugandas ambassads gästbok. Jag har försvarat Rfsl:s linje i många, många fall (partnerskapslagstiftningen, rätten att åtminstone kunna prövas som adoptivförälder, asylfrågor m.m.). Men just för att inte misskreditera det goda som uppnåddes under 1900-talet, får vi inte ge oss queerretoriken i våld. Den håller nämligen på att driva iväg alldeles, nu när inte bara äktenskapsbegreppet utan även könsbegreppet självt ska könsneutraliseras.

Fast oavsett detta och just för att hålla balansen: Glöm aldrig David Kato!

Tvångssterilisering?

Till de knasigaste trenderna i tiden hör idén om att även barnaföderskor "egentligen" kan vara män. Ö.h.t. borde idén om att "vara född i fel kropp" granskas betydligt mer kritiskt än vad som vanligen sker.

För det är ju de avancerade hormonella och kirurgiska könsbytena - som dock på pk-språk ska kallas "könskorrigering" eftersom man ju "egentligen" tillhörde det andra könet redan från början - som har bäddat för en situation där psykologer allt oftare erkänner sin oförmåga att avgöra om könsbytarkandidaten - den ibland ännu inte myndige - verkligen tillhör det motsatta könet (eller helt enkelt är homosexuell). Och så klart det är svårt om man inte får gå efter primära könskaraktäristika utan ska bedöma något slags "inre" egenskaper. De flesta blir naturligt nog nöjda av att bli tagna på allvar och få sin vilja fram (majoriteten av dem som byter är intressant nog män som upplever sej vara kvinnor). Men "ångrarna" blir ju då förstås desto mer pinsamma och svårhanterliga.

Så då kan det ju verka humant att få "byta utan att byta". Utan att skära av sej alltihop, s.a.s., eller utan att förlora förmågan att föda barn. Lättare att byta tillbaka om inte annat. Men samtidigt förlorar könsbegreppet sin objektiva innebörd. Vad är en "man" om begreppet t.o.m. innefattar folk som föder barn? En synonym till människa i största allmänhet, som pronominet "man"? Eller en människa som har vissa påstått "manhaftiga" egenskaper (vilka de nu är)? Eller en som har skäggväxt på hakan?

Fick just ett svarsbrev från Barbro Westerholm (FP) på min fråga om barnaföderskor ska få registrera sej som män och ändå kunna fortsätta föda barn: "Första frågan ställer du till mig och den har Socialstyrelsen utrett med förslag om att avskaffa den sista rest av tvångssterilisering som vi har i Sverige. Utredningen är remissbehandlad. Jag har inte läst remissvaren. Jag biträder Socialstyrelsens förslag."

Hon köper alltså, liksom Folkpartiet i stort (och t.o.m. Svenska Dagbladet, Moderaterna och delvis Göran Hägglund!) queer-retoriken om tvångssterilisering. Det gör mej besviken. Vid Folkpartiets valstuga i Bollnäs i somras sa hon att hon INTE köpte Sensus´ och Vänsterns idéer om tre kön. De är nämligen inte bra för den viktiga vårdstatistiken (och lönestatistiken, kunde jag tillägga) med alla dess könsolikheter. Men som jag ser det leder det könsneutrala könsbegreppet till precis samma självförgörande kaos.

Så de arma könsbytarna då? Ja, man kan faktiskt inte både äta kakan och behålla den. (Inte både sk-ta och hålla igen, som mormor uttryckte det). Ingen tvingar någon att byta kön och således inte heller att sterilisera sej. Kan någon - och vill fortsätta - föda barn är den per definition ingen man, oavsett hur mycket skäggpiller den äter. Bara unkna fördomar om hur en "riktig" kvinna (eller man) ska tala, gå eller vara klädd kan skapa de tvångsföreställningar som får barnaföderskor att tro sej vara män. Och varför ska radikaler bekräfta sådana fördomar?

Välkommen till en ny blogg

Hej och välkommen till en ny blogg! Den är avsedd som ett komplement till Tor Billgrens på många sätt tänkvärda blogg Antigayretorik, och vill uppmärksamma de verkligt queera, alltså konstiga, uttalanden på könslivets område som nu ofta kommer från det liberala och radikalfeministiska hållet.

Som svenskkyrklig och folkpartist känner jag ett extra stort ansvar att påtala det som kommer från "mitt eget" håll, men jag vill för ingen del förneka utan tvärtom i många sammanhang, även här, framhålla existensen av homofobi och demagogiska övertramp på det mer konservativa hållet. Jag anser bara att det seriösa jämställdhetsarbetet och kampen för ökad förståelse för verkligt homosexuellas situation drabbas av den "queerretorik" som nu når alltmer absurda nivåer. Därför måste även denna påtalas - för att vi ska ha kvar någon trovärdighet i de allvarliga samtalen med afrikaner, östeuropéer, mellanöstrare och andra. Kring veritabla övergrepp mot homosexuella inklusive kriminalisering och ibland t.o.m. dödsstraff.

Men att hävda att det är en fördel för ett barn att, allt annat lika, ha en pappa jämfört med att ingen ha, det är inte i sej något slags nazism. Inte heller att hävda att det är en fördel för ett barn att, allt annat lika, ha en mamma jämfört med att ingen ha. När t.ex. Göran Hägglund sammanställs med nazister bara för den sakens skull är i det fallet bara just - queerretorik.