Harens rätt av Gustaf Fröding (favorit i repris)

En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål 
och äta sin mage mätt 
så mycket magen tål, 
och njuta sitt liv det kära, 
när ingen räv är nära. 

Och söker en räv att tvinga 
sig till ett mål på hare 
att koka i kulans kettil, 
har haren rätt att springa 
med harben höga och snare, 
men kalla sig annat än hare, 
har haren ingen rätt till.

Kammarrätten inför nytt könsbegrepp

Idag införs det nya könsbegreppet i Sverige. S.k. "juridiskt kön" (vad nu det är för något) frikopplas definitivt från det biologiska och det är fritt fram för mammor att registrera sej som pappor och vice versa. Det är tydligen inte riksdagen utan kammarrätten som drivit igenom saken (även om alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna var "på G")

Halleluja! Eller?

Fundera på fallet "Nova" en gång till (läs länken). Att som 3-årig kille, vad jag förstår utan uppenbara missbildningar, komma på att något är "allvarligt fel" förutsätter ju att man bibringats enormt stereotypa föreställningar om hur en "riktig" kille resp. tjej ska vara rent mentalt! Ska inte samhället motverka dylika stereotypa föreställningar (jfr leksaksdebatten i julas!) istället för att bekräfta dem?

Naturligtvis borde "Nova" inte ha steriliserats. Å andra sidan borde Nova ha insett, eller fått hjälp att inse, att man duger bra och inte behöver ta livet av sej fast man är en mjukare kille än de flesta. I Iran lär mullorna tro att exempelvis homosexuella är "födda i fel kropp" och i machismons högborg Argentina - som också infört "könsneutrala könsbegrepp" - är det förstås naturligt att tro att lite "femininare" killar egentligen är tjejer.

Men Sverige?

Gardell-debatten

Utan att kunna följa Jonas Gardell i allt, eller kunna bedöma varje medicinsk avvägning, vill jag gärna betona att jag är helt överens med honom om att övertramp mot homosexuella i 80-talets Aids-våg och bör dryftas och erkännas. Ingen senare mer eller mindre extrem queerpolitik, som i vissa fall tycks ha karaktären av kompensation, bör få skymma de allvarliga övertramp, för att inte säga övergrepp, som i många fall förekom (ibland ännu förekommer) mot homosexuella. Gardells dokumentation går inte att negligera, även om enskilda tolkningar och slutsatser kan vara diskutabla.

Och samtidigt kan ju inga övergrepp mot vare sej kristna, muslimer och/eller homosexuella ge anledning till oreserverad bekräftelse av de utsattas alla föreställningar och krav. Gardell tror ju själv inte att det könsneutrala äktenskapet - d.v.s. avskaffandet av ett särskilt begrepp för förbundet mellan man och kvinna - kunnat gå igenom utan Aids. Men det långt mer absurda könsneutrala könsbegreppet luktar ännu mer kompensation - och rädsla för att stöta sej med somliga utsatta grupper. Tyvärr lär det bara misskreditera den liberala hbt-politiken. (Även de vettiga delarna, alltså).

Men, som sagt, Gardell har helt rätt i att det är dags att skriva 80-talshistoria. Allt var inte så glatt - då heller.

Ett anspråkslöst förslag i äldreårets sista skälvande månad

Queerretorik kan användas till mycket. T.ex. så här:

QUEERRETORIK MOT ÅLDERSDISKRIMINERING  

Det gångna året 2012 proklamerades som "äldreår". Äldres livskvalitet har liksom diskriminering av äldre och andra äldrefrågor stått i fokus i många sammanhang. Men ingen mer än jag tycks ha upptäckt det mest effektiva sättet att motverka diskriminering av äldre!

Inspiration har jag hämtat från queerretoriken och de senaste årens hbt-politik. Ur ett liberalt perspektiv borde det vara självklart att om individen har rätt att fritt definiera sitt kön, har hen också rätt att fritt definiera sin ålder!

Till att börja med kan man ju ha vissa krav på plastikoperationer och ett allmänt uppförande ("Real Life Experience") som stämmer överens med den ålder man vill att folk ska uppfatta att man har. Men sedan måste man naturligtvis kräva att operations- och uppförandekraven slopas och kalla dem som tvekar för anhängare av tvångsoperationer och förnekare av allas lika värde. Det är nu så många äldre som lider av åldersdiskriminering och går med självmordstankar och depressioner att alla förlegade föreställningar måste röjas undan!

Vi måste ju komma ihåg att själva åldersbegreppet är ett mycket relativt begrepp. Redan tidigare har vi ju talat om mental ålder (där försigkomna barn kan räknas som betydligt äldre än sina klasskamrater utifrån beräknad IQ, medan gamlingar kan "gå i barndom"). Även fysisk prestationsålder talas det om - så är jag kanske vid 40 års ålder inemot 60 år sett till mina fysiska prestationer, medan en vältränad 60-åring kan räknas som 40-åring rent fysiskt sett.

Lika bra alltså att slopa hela åldersbegreppet eller totalrelativisera det (vilket får samma effekt). Ingen åldersdiskriminering här, inte!

Vad säger Barbro Westerholm?

Andreas Holmberg, Iggesund
åldersöverskridare

Helqueer relationsrådgivning i Aftonbladet

"Ja, Sofia ska självklart berätta att hon är attraherad av väninnan", tycker Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz (AB 24/7) i ett svar till en 37-årig kvinna (och mamma till en 6-årig pojke) som enligt egen utsago "alltid dragits till män" men som nu känner attraktion till sin kvinnliga kamrat. "Att tro att det ska hända hemska saker om man kommer ut som gay tillhör dinosauriernas tid", fortsätter Eva glatt och konkluderar:  "Det är inte könet utan människan vi blir kära i".

Visst, men spelar det absolut ingen roll för ett barn om det har en pappa eller inte - är en extramamma, allt annat lika, precis detsamma, även för en tonårig kille? Spelar det ingen roll för ett barn om det, allt annat lika, har en mamma eller inte - är en extrapappa, allt annat lika, precis detsamma, även för en pytteliten tjej? Och hur ska vi nu egentligen betrakta dem/oss som tror (och öppet står för) att det finns en vits med en mamma resp. pappa - och därför råder dem som faktiskt har ett val att bilda familj med någon av motsatt kön? Ska de få bli relationsrådgivare på Aftonbladet? Lärare? Adoptivföräldrar?

"Vi måste flytta fram våra gränser för vad som är tillåtet och inte. Att våga släppa fram kärleken är något fantastiskt". Jo, det låter ju säga sej. Men är det något vi allmänt ska fastslå eller bara "ad hoc"-retorik? Eva är ju lite mesig, som så många andra som tycker sej liberala, för hon har vad jag vet inte öppet gått ut med att man bör våga ha en sexuell relation med flera på en gång eller med ett syskon, oavsett hur kär man är och i hur många. "Deras öppenhet bidrar till att vi kan släppa våra begränsningar och se att det är fullt möjligt att leva som [öppet gay]."  Tja, gängen som uppträder på Pride och berättar hur fint det är att vara polyamorös, pappan och den vuxna dottern i Australien, syskonen i Kalmar (som i o f s inte "kommit ut" än), you name it, kan förstås visa att både det ena och det andra är "fullt möjligt". Men ska inget nu få rekommenderas mer än något annat - ens av kyrkan!!! - ifall ungdomar undrar och faktiskt har en valmöjlighet? Konsekvens efterlyses som sagt om svaret påstås bli nej; ytterst få driver i praktiken tesen om att vuxenhet, frivillighet och kärleksfullhet gör alla sexuella relationer lika OK. Och ytterst få vågar kräva avskaffandet av de heteronormativa och könsstereotypa omklädningsrummen. (Men visst vore det konsekvent av Eva Rusz att göra det, hon som totaldissar all heteronormativitet och svarar så queert man kan begära av en modern relationsrådgivare).

Kampanjen "Bevara äktenskapet - mamma, pappa, barn" tyckte Rfsl var osmaklig, ja, det ansågs förskräckligt att det tilläts i det offentliga rummet. Affischerna borde tas ner, sades det. Så hemskt var det att vi hade - och att vissa ville bevara - så mycket som ett särskilt begrepp för förbundet mellan man och kvinna! (Som nu inte ens Svenska kyrkan har ett särskilt begrepp för längre). Men reklamen inför Pride-festivalen 2012 ansågs tydligen mer OK för oss och våra barn att läsa på tunnelbanan (och jag har faktiskt inte hört Svenska Evangeliska Alliansen kräva att reklamen skulle rivas ner): Bli flata. Bli bög. Bli trans. Bli bi. Inte undra på att bl.a. Annina Rabe undrar vad det är fråga om. Undrar inte också många medlemmar i medarrangören Svenska kyrkan? Även Eva Rusz och Aftonbladets relationsrådgivning avslöjar ju att det inte alls behöver vara någon tvingande "medföddhet" som får folk att vilja bli ihop med folk av samma kön - det kan räcka med ett raserat tabu. (Som sagt: varför blir inte omklädningsrummen också raserade nu?).

Visst är det bra att`Pride-festivalen kan hållas i Stockholm - liksom att t.ex. Livets Ords Europafestival kan hållas i Uppsala (också en regnbågsrörelse!). Men inte i hela fridens dar behöver vi fördenskull till mans stämma in i någondera tillställningens propaganda (utan alla jämförelser i i övrigt)! Vi kan stöda Livets Ords och Rfsl:s frihet att organisera sej och yttra sej ändå, samt asylrätt för kristna konvertiter och/eller hbt-personer. Hur mycket de än ifrågasätter varandra.

Till minne av Alan Turing och Sverker Åström

Till 100-årsminnet av Alan Turings födelse (alltför tidigt död i min ålder) och till minne av den nästan sekelgamle Sverker Åström (som avled i år) känns det alldeles nödvändigt att betona hur bra det är att vi idag inte tvingar på homosexuella oönskade östrogenbehandlingar (som alternativ till fängelse!) eller försöker fösa in dem i garderoben (som något slags monster och farliga utpressningsoffer). Mycket av (den visserligen långsamma) 1900-talsutvecklingen på detta område var klart positiv, och min kritik mot queerrevolutionen innebär INTE att jag på alla plan önskar någon återgång till tidigare ideal och idéer. 

Den innebär inte heller att jag alltid avviker från Tor Billgrens analyser på antigayretorik.blogspot.se, även om rubriken på hans blogg inspirerade mej till min egen annorlunda vinklade. Jag tror att båda slagen av retorik, både "antigayretoriken" (dit många förvisso räknar min) och "queerretoriken" (som inte Tor Billgren automatiskt bejakar) behöver undersökas och avslöjas. Eftersom de parasiterar på varandra och hotar ett någorlunda rimligt samhällskontrakt.

Kvinna som är biologisk man?

Jag håller helt med Rfsl, Rfsu och t.ex. Jesús Alcala om att det är illa att bli utsatt för våldtäkt oavsett vilket kön man råkar ha. Och myten om att män inte kan våldtas borde väl vara spräckt för länge sen. Däremot är det ytterst besynnerligt att queerretoriska konstgrepp som "en kvinna som är biologisk man" nu har trängt in i själva nyhetsjournalistiken! Sedan exakt när kan en biologisk man vara kvinna? Eller rättare sagt: sedan när slutade "man/kvinna" att vara biologiska begrepp? (Och varför gäller samma sak inte "hane/hona", "hingst/sto", "galt/so" o.s.v.? Vi brukar ju annars nuförtiden hänföra människan till däggdjuren, men vad gäller könsbegreppen ska vi nu tydligen antas stå över dem; alltid något, sa han som fick se Åmål).

Jag tänker som så många gånger förr på personen som i kommentarsfältet på denna blogg deklarerade att hon måhända var en biologisk hona - men det betydde inte att hon (han?) var kvinna. Jaså inte? Det är precis som personen - en annan person - jag träffade på Folkpartiets landsmöte i Karlstad i höstas. Hon ville ha barn med sin pojkvän, men höll på med något slags "socialt könsbyte" och hävdade att hon därför, när hon födde parets barn på BB, skulle vara far till barnet lika mycket som pojkvännen skulle vara det.

Vad får dom egentligen lära sej i skolorna nuförtiden? Om jag känner mej feminin och trivs bättre i tjejgrupper än med karlar, kan jag därför tänkas vara kvinna och mamma till mina barn? Rent hypotetiskt, sådär?

Ja, jag skulle bra gärna vilja veta vad mina barns lärare svarar på den frågan. Vad politiker, journalister och ärkebiskopar svarar vet jag ju redan. Men kan vanliga människor vara så från vettet? (Det finns uppenbarligen saker man behöver vara mycket utbildad för att inte begripa).

Ja, tänk om före detta (?) kvinnor som lever som registrerade män inte kan få göra abort eller få graviditetsersättning

Nä, inte verkar de queertroende moderaterna i detta inlägg, Mats Gerdau och Helena Bouveng, särskilt mycket vettigare än socialdemokraterna. (De tror alltså allesammans, nota bene, att vi tvångssteriliserar människor bara för att vi fortfarande "tvingar" barnaföderskor att registreras som mammor och kvinnor). Men nog är det ändå en smula hoppingivande att den ultimata queerlag som ska skapa barnafödande "män" - och "kvinnor" som blir biologiska pappor - inte drivs igenom före eller under sommaren i alla fall. Kanske beslutsamhetens friska hy trots allt hinner övergå i eftertankens kranka blekhet...

Fast var i hela friden håller KD hus? Eller alla någorllunda vettiga folkpartister (såna som jag, alltså ;). Hur kan denna smashboll lämnas över till SD? Jag skrattar och gråter om vartannat när jag tänker på att Jimmie Åkesson lämnas ensam att försvara den enkla tesen att den som föder sitt barn är barnets mor, aldrig dess far.

En hjältes fall - eller en liberal lärares?

Professorn och gynekologen Marc Bygdeman tog avstånd från queerextremismen i en DN-debattartikel den 31 mars. "En man som bytt kön till kvinna ska inte kunna bli far", lyder rubriken, som (för ovanlighetens skull) stämmer väl med innehållet och åsikten. Han vänder sej dels mot nedfrysandet av spermier/äggceller från en som vill byta kön men ändå sedan bli förälder utifrån sitt gamla, dels mot själva de könsbyten som de facto inte är några könsbyten:

"Har man fått ändrad könstillhörighet (personnummer) med till exempel bara hormonbehandling, alltså utan könskorrigerande ingrepp, kan personen utan någon prövning sluta med denna behandling, bli fertil och med kvinnlig könstillhörighet bli far och med manlig könstillhörighet bli mor. Inte heller detta är enligt min mening rimligt.
Det finns också en social aspekt. Det finns flera aktiviteter, till exempel badinrättningar, som är uppdelade efter kön. Eftersom könstillhörighet endast bestäms av personnummer kan en man utan kirurgisk korrigering men med kvinnligt personnummer begära att få tillträde till den kvinnliga avdelningen. Är det önskvärt?"

Han framför alltså liknande kritik och liknande värderingar som framförts även på denna enkla blogg. Det intressanta är att Bygdeman är en person som dels själv sysslat med operationer av s.k. transsexuella, dels under många år betraktats som något slags liberal hjälte p.g.a. sitt engagemang för att vilka småhandikapp som helst, t.ex. gomspalt, ska kunna motivera sena aborter (efter v. 18), för att inte foster med Downs syndrom särskilt ska utpekas (men nåt litet fel måste det tydligen vara på fostret om tillstånd ska beviljas av medicinska skäl). Så för mej är han inte precis någon fallen hjälte, men i det här fallet har han absolut tänkt till kring konsekvenserna av den egna professionen. Så här avslutar han sin debattartikel.

"Jag har under många år träffat och opererat transsexuella personer och kan förstå att en ung transexuell person kan önska att få byta personnummer och leva i det andra könet utan att först ta ställning till genomgripande kirurgiska ingrepp, men det måste finnas klara och likformiga regler. Det är även viktigt att det finns en acceptans bland en bred allmänhet för detta. Därför vore det av stort värde om Socialstyrelsen klargör vilka regler som skall gälla och att dessa blir föremål för en bred diskussion."  

Undrar just om Folkpartiet lokalt och på riksplanet är beredd att ta denna "breda diskussion"? Inte mycket tyder på det, tyvärr. En av nätverket Liberala lärares initiativtagare, Helena von Schantz reagerar som en fanatisk queerideolog. Hon skriver på sin blogg att Bygdeman idkar "Medicinsk skrämselpropaganda mot transsexuella". Ja, hon hävdar rent av att "Bygdeman tassar farligt nära yttrandefrihetens gränser med den här skrämselpropagandan mot transsexuella."

Helena von Schantz hävdar alltså att det är skrämselpropaganda mot transsexuella - och farligt nära yttrandefrihetens gränser - att påpeka att folk inte rimligen kan vara fäder till barnen de föder (eller bidragit med äggcellen till)! Liksom att påpeka att t.ex. omklädningsrum och indelningen i olika klasser inom idrotten bygger på biologiskt kön, inte på några "sociala" eller "juridiska" konstruktioner. Kan en biologi- eller svensklärare - eller samhälls- och idrottslärare - verkligen gå med i nätverket för liberala lärare?

Dom i Förvaltningsrätten helt absurd

En dom i Förvaltningsrätten häromdagen är helt queer, d.v.s. absurd. Den slår fast att det strider mot Europakonventionen att per definition kalla barnaföderskor mödrar. En del barnaföderskor är ju fäder, och att bestrida detta innebär enligt tidens upplysta jurister - och dito journalister - att man tvingar dessa män att sterilisera sej, d.v.s. skära bort äggstockarna (och kanske en del annat).

Vore detta fallet skulle hela könsbegreppsdiskussionen vara överflödig, liksom KD:s "omvändelse under galgen", eftersom alla med sunt förnuft och insikt om mänskliga rättigheter måste inse att folk kan vara fäder till barnen de föder.

Den offentliga queeridiotin består nu i

1) själva tanken att folk kan vara fäder till barnen de föder (en ung LUF:are i Karlstad i höstas förkunnade visserligen entusiastiskt på torget att vi snart kommer att kunna befrukta oss själva - men inte är vi väl riktigt där än?)

2) själva tanken att den som inte tror på detta vill tvinga någon enda stackars människa att sterilisera/stympa sej (tvärtom är vi som regel de mest skeptiska till hela könsbyteskarusellen, vars groteska totalomskärelser queerradikalerna får vara så vänliga och ta på sej istället för att skylla dem på oss andra)

3) föreställningen - härledd från nr 2? -  att idiotin om barnafödande fäder är så självklar utifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen att idiotin egentligen aldrig ens skulle behöva diskuteras eller beslutas om i riksdagen eftersom den är så grundläggande och självklar.

Idén att folk kan vara fäder till barnen de föder, alltså. Grundläggande? Självklart? Dra mej baklänges.

Patetiskt av queerteoretikern Hägglund

Först accepterar Göran Hägglund och KD att sitta i en regering som driver igenom en könsneutralisering av äktenskapet (2009), vilket varje tänkande medborgare inser innebär en onödigförklaring av pappan. (Egentligen även av mamman). Det finns ingen specifik vits med att ha en pappa (resp. mamma) utöver själva avlingen/barnsbörden.

Sedan accepterar Göran Hägglund och KD - utan att ens lägga ner sina röster utan tvärtom aktivt börja försvara saken i människovärdets namn - den ultraqueera tanken att somliga kan vara fäder till barnen de föder (2012).

Och så plötsligt börjar Hägglund och KD orera om att insemination av ensamstående innebär att barnet berövas sin far. Men för det första var det ju ändå ingen vits med att ha en far! Och för det andra är det ju kanske den som insemineras och föder barnet som är barnets far. Så att nu plötsligt börja protestera vilt klingar mest patetiskt.

KD har trasslat till det för sej och Sveriges barn så till den milda grad att partiet nu inte bara får bära åsnan utan har förvandlats till en. (Det gäller i och för sej inte bara KD - men det drabbar KD:s trovärdighet hårdast eftersom partiet byggt upp mycket av sin trovärdighet och sitt existensberättigande på familjefrågor). Spegel, spegel på väggen där - säg vem som queerast i landet är...

Jag skrattar inte ihjäl mej, men...

... nu har ärkequeeren Wejryd själv gått ut och anslutit sej till tesen att somliga är fäder till barnen de föder (han kunde inte svänga fort nog - han höll ju på att bli ensam med Sverigedemokraterna, bevars). De tankarna kallades gnosticism i fornkyrkan, men nu är det högsta inneteologi. Och dito psykologi.

DN:s intellektuella kollaps

I framtidens yrvakna diskussion om hur queerideologin 2012 kunde vinna en så avgörande seger som att även könsbegreppen blev könsneutrala, kommer Dagens Nyheters ledarkommentar till KD:s märkliga omsvängning - där SD lämnades ensamma att försvara de vanliga könsbegreppen - att bli ett centralt dokument. "Sent ska moralisten vakna" heter texten, som kanske borde ha hetat "Sent ska idioterna på DN vakna."

Inte nog med att det nu på högsta politiska ort hävdas att även folk som föder barn kan vara män och pappor till barnen de föder. Det anses även höra till självklarheterna, det som alla utom inskränkta sexualmoralister måste förstå. Ja, inte nog med det - den som tvivlar anses vilja tvångssterilisera utsatta grupper precis som på 1930-talet. Tvångssteriliseringarna fortsatte faktiskt in på 1970-talet, se Maciej Zarembas bok "De rena och de andra" (1999). Men enligt DN fortsätter det än idag, bara för att man inte får "bli man" och ändå ha äggstockar och livmoder. Och när DN uttrycker sej modest, heter det att den som inte vill könsneutralisera könsbegreppen står för en "strikt könskonservativ linje". Bara kvinnor kan föda barn och bara män kan bli pappor: milde tid, vilken strikt könskonservativ linje! DN=Dumt Nyspråk?

Jag och Svenska kyrkan och Sverigedemokraterna (utan alla jämförelser i övrigt) vill enligt DN tvinga människor att sterilisera sej (könsstympning och tvångskastrering har också nämnts). Jag tror jag dånar. Men ett är säkert: den 40 år gamla könsbyteslagen måste ändras, så långt är jag på DN:s sida. Trebarnspappor som tror att de är kvinnor ska inte få skära av sej apparaten med samhällets hjälp. Folk som har fött barn men tror att de är män precis som pappan ska inte få hjälp med en västerländsk variant av kvinnlig omskärelse - det kallas ju könsstympning när det sker i Afrika och är könsstympning även i Sverige. De ska inte heller få registreras som fäder till barnen de föder. Att de "tvångsbenämns" mammor är inget som helst övergrepp. Ordet "mamma" är nämligen inget kränkande tillmäle. Man kan inte ha individuell definitionsrätt till sitt kön, lika lite som man har det beträffande sin ålder eller sin art.

Queerdemokraterna

I onsdags fick jag av FP-riksdagsmannen Hans Backman veta att KD var på väg att svänga i frågan om huruvida män kan föda barn eller inte. (Som skäl till att FP inte kört över KD med stöd av övriga allianspartier och oppositionen - tror man att vi slysslar med "tvångssterilisering" idag har man ju en plikt mot sina medmänniskor att med alla medel avskaffa den, om än det skulle leda till att regeringen spricker).

Jag trodde nog att Hasse önsketänkte. Göran Hägglund är så snäll, så snäll, och vill gärna göra alla glada. Genom att alls gå med på att utreda frågan om huruvida män kan föda barn kan han ha väckt falska förhoppningar hos ivriga folkpartister.

Igår träffade jag Hasse igen, i Söderhamn, men tog inte upp frågan. Jag hade då från trovärdigt håll hört att idén om mäns barnafödande inte kommer att tas upp under vårriksdagen, och hoppades då att queergalenskaperna skulle hinna "ebba ut" och "eftertankens kranka blekhet" infinna sej till dess. Att vi i FP inte på allvar tror att samhället just nu tvångssteriliserar folk, tycktes mej också stå klart - eftersom vi står ut med att vänta ett halvår ytterligare på en förändring.

Men Hasse önsketänkte inte. Idag ansluter sej Kristdemokraterna till idén att, av välvilja mot utsatta personer, könsneutralisera könsbegreppen, så att även "män" ska kunna föda barn, d.v.s. att även barnaföderskor ska kunna registrera sej som män och pappor till barnen de föder.

Queerare kan ingen vara.

Är finnar och turkar könsförvirrade?

Jag har tidigare uppvisat min queera ådra genom att bejaka behovet av ett könsneutralt pronomen som "hen". Och eftersom det redan används, här t.ex., så finns det naturligtvis numera även i svenskan. Bara sätt igång och skriv! Jag hoppas också att svensklärarkollegerna inte är så förstockat konservativa att de sätter bock i kanten för denna kreativa novation, eller snarare detta låneord som redan finns i turkiskan (om jag uppfattade det rätt) och finskan ("hän").

Och inte är väl turkar och finnar påfallande omedvetna om kön eller genus för att de har detta ord? Elise Claesson överdriver i den delen farorna med könsneutrala pronomen i förskolan. Samtidigt håller jag delvis med henne i det fall "hen, hens och henom" helt skulle ersätta "hon, hennes och henne" och "han, hans och honom". Om vi i skola och förskola, hemma och ute i samhället helt skulle sluta prata om pojkar och flickor, mammor och pappor, han och hon.  En sådan utveckling vill jag inte ha. Så queer är jag inte. 

Vi skulle ju då om inte annat förlora redskapen för att diskutera verkliga och inbillade könsskillnader - och jag litar inte på att det helt jämställda samhället automatiskt uppkommer bara för att vi inte längre har ord för ojämställdheten.

Svenska kyrkan står på KD:s sida

Queeraktivisten Lukas Romson har genom ett blogginlägg från den 24 januari uppmärksammat mej på att Sveriges största ideella organisation, Svenska kyrkan, med dagens nyspråk är anhängare av tvångssteriliseringar (jfr Maciej Zarembas bok "De rena och de andra" från 1999), ja, t.o.m. av tvångskastreringar enligt Kyrkostyrelsens remissvar från 2007!

På den tiden (2007) trodde Svenska kyrkan alltså fortfarande inte att män kunde föda barn (alltså att någon kan vara far till barnet den föder), men fem år är ju en evighet i de här sammanhangen och man kan väl förmoda att ärkebiskopen - kyrkans egen Juholt - förbereder en reträtt. Nu när Svenska kyrkan sedan 2009 officiellt hävdar att det inte finns någon speciell vits med att ha en mamma. Vilket ju passar som hand i handske med dogmen att även män kan föda barn.

För ÄB kan väl ändå inte tänka sej att den här gången kunna hålla emot när den riksdagsmajoritet som har majoritet även i kyrkomötet hävdar att män visst kan föda barn? (En del män i alla fall). I så fall borde väl han, biskopsmötet och kyrkostyrelsen för länge sen ha trätt upp på Kristdemokraternas sida i debatten? Har han tur hinner han - tack vare KD:s fördröjande aktiviteter i regeringen - avgå med pension innan frågan om queergnosticismens definitiva genomförande kommer upp i kyrkomötet...

Anmärkas bör dock att jag inte stämmer in i den mening i remissvaret som hävdar följande: Att bli förälder är inte ett stadium i livet som alla har rätt att uppnå, och som man kan diskrimineras ifrån. Genom att uttrycka sej så visar kyrkostyrelsen sej tragiskt omedveten om Svenska kyrkans (och det statsbärande socialdemokratiska partiets) medskuld i att de verkliga tvångssteriliseringarna kunde initieras och fortgå från 1930-talet till 1970-talet (jfr återigen Zarembas bok). Alla har förvisso inte "rätt" att bli föräldrar, men visst är det diskriminering om vissa tvångssteriliseras för att de uppfattas som asociala eller intellektuellt mindervärdiga? Tvångssterilisering som sådan måste vi alltså tydligt ta avstånd ifrån; däremot är det inte rimligt att kalla det tvångssterilisering när vi t.ex. "tvångsbenämner" barnaföderskor mammor/kvinnor.

Och hur kan man då "veta" att man tillhör ett annat kön än man har?

Om könsskillnaderna är så små i våra hjärnor (även om "genomsnittsskillnader" finns och kan beaktas som sådana) - hur i hela fridens dagar kan en person då "veta" att hen är "född i fel kropp"? Det som verkade vara en naturlig uppföljning på queerreformen "könsneutrala äktenskap" - som ju innebar en extrem likhetsfeminism där de mentala könsskillnaderna förutsattes vara helt oviktiga och där det därför inte ansågs finnas någon vits med att ha en pappa - visar sej i själva verket vara härlett ur en diametralt motsatt föreställning: idén att de mentala könsskillnaderna är så gigantiska att man med säkerhet kan veta att man "egentligen" är av ett annat kön än sin kropp!

Jag delar den alltmer uppflammande kritiken mot att skära av äggstockar, pungar m.m. Som av någon anledning mest riktas mot KD, trots att det nog mest är övriga partier som drivit fram möjligheten - gammaldags konservativa talar visserligen ibland om folk som "omanliga" eller "okvinnliga" men har sällan på allvar brukat hävda att folk de facto tillhör ett annat kön än organen utvisar.

Jag har bara fräckheten att påstå att- om det inte rör sej om uppenbara missbildningar/tveköntheter - det i förra fallet handlar om att skära äggstockarna av en kvinna och i senare fallet om att skära pungen av en man. Inte tvärtom. Och det är inte jag som vill tvinga någon att stympa sin kropp. Vad som ligger bakom de tvångsföreställningar som gjort att t.o.m. en trebarnspappa kan få för sej att hen är kvinna torde bli en intressant uppgift för framtida forskning. Själv misstänker jag konservativa könsrollsföreställningar och radikala queeridéer i en lika osmaklig som ohelig allians.

Dagens queercitat

På min fråga vad det är för vits med att byta kön utan att byta kön svarar en känd debattör och religionskritiker i kväll:

"Dags att läsa på, Andreas. Det handlar om juridiskt kön. Det 'gamla vanliga' som man fötts med, behåller man för att kunna bli förälder."

Men vi okunniga och opålästa undrar nu som alltid: Vad är ett juridiskt kön till skillnad från ett biologiskt - och var sitter det nånstans?  Är det en mänsklig rättighet att kunna vara man biologiskt och kvinna juridiskt och vice versa? Och exakt vad skulle vitsen vara med det?

Nog förstår jag varför det kallas queert.

Men det är typiskt: är man inte tillräckligt skolad i queerretoriken uppmanas man ständigt att läsa på. För att bli insatt och "upplyst" i den sköna nya världens genusteorier och övertalningsdefinitioner. Makten över språket är makten över tanken.

Bengt Held uppmärksammade min motion i höstas

Jag ser det som en ära att den framstående queerretorikern Bengt Held uppmärksammade min motion till Folkpartiets landsmöte i höstas (och t.o.m. publicerade en bild på mej - ojojoj så mycket snö det var på tomten den vintern!!!).

Jag tror att han har alldeles rätt i att det är mycket ovanligt att partistyrelsen (förutom att antyda hur rädd och fördomsfull jag måste vara!) tar avstånd t.o.m. från en del formuleringar i själva motionen! Därigenom skriver partistyrelsen in sej själv i folkpartihistoriens kuriosakabinett - det kan bli roligt att citera på 2030-talet, kanske redan 2020-talet.

Jag är faktiskt tacksam att Bengt Held återger så mycket av min enligt mej själv fullständigt vattentäta argumentation - alltid kan det få någon queer person att tänka lite vettigare. Som gentjänst länkar jag alltså nu till Bengt Helds ofta mycket underhållande - och inte sällan tänkvärda - blogg.

Men inte tror jag att det är ovanligt att FP-politiker tänker som jag. Inte alls. Jag fick flera omklappningar i Karlstad ("det är många som tycker som du"). Vi har bara fått ett kejsarens-nya-kläder-fenomen: Folkpartister törs inte säga att de inte tror att någon som föder sitt barn är barnets far. Kanske ibland av missriktad omsorg om utsatta människor ("snällism"), men troligen oftare av omsorg om sina karriärer (som sagt: kejsarens nya kläder).

Men visst bör hbt-festivaler få hållas i Malaysia

Jag tror inte att det kvalificerar mej som hedersqueer, men jag anser faktiskt att den fjärde hbt-festivalen i rad borde ha fått hållas i Malaysia, och att det är orimligt att homosexualitet där är kriminellt och kan användas som anklagelse mot den duktige politikern Anwar Ibrahim. Liksom jag anser att det är lika skandalöst att Pride-festivalen i Belgrad fick ställas in 2011 som om en 1 maj-demonstration eller Jesusmanifestation fått ställas in i Belgrad eller Stockholm p.g.a. högerextremisters groteska hotelser och ständiga framställande av hbt-personer(!) som hot mot samhällsfriden.

Det är viktigt att detta sägs tydligt av alla partier, även av Socialdemokrater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater, om de ska ha någon som helst trovärdighet när de framställer sej som demokratiska partier. Även rena dumheter måste få framföras offentligt, vare sej det gäller politik, tro och/eller samlevnad. Och både 1 maj-tåg, Jesusmanifestationer och Pridefestivaler (utan alla jämförelser i övrigt) brukar faktiskt innehålla en del vettiga synpunkter.