Först accepterar Göran Hägglund och KD att sitta i en regering som driver igenom en könsneutralisering av äktenskapet (2009), vilket varje tänkande medborgare inser innebär en onödigförklaring av pappan. (Egentligen även av mamman). Det finns ingen specifik vits med att ha en pappa (resp. mamma) utöver själva avlingen/barnsbörden.
Sedan accepterar Göran Hägglund och KD - utan att ens lägga ner sina röster utan tvärtom aktivt börja försvara saken i människovärdets namn - den ultraqueera tanken att somliga kan vara fäder till barnen de föder (2012).
Och så plötsligt börjar Hägglund och KD orera om att insemination av ensamstående innebär att barnet berövas sin far. Men för det första var det ju ändå ingen vits med att ha en far! Och för det andra är det ju kanske den som insemineras och föder barnet som är barnets far. Så att nu plötsligt börja protestera vilt klingar mest patetiskt.
KD har trasslat till det för sej och Sveriges barn så till den milda grad att partiet nu inte bara får bära åsnan utan har förvandlats till en. (Det gäller i och för sej inte bara KD - men det drabbar KD:s trovärdighet hårdast eftersom partiet byggt upp mycket av sin trovärdighet och sitt existensberättigande på familjefrågor). Spegel, spegel på väggen där - säg vem som queerast i landet är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar