Om könsskillnaderna är så små i våra hjärnor (även om "genomsnittsskillnader" finns och kan beaktas som sådana) - hur i hela fridens dagar kan en person då "veta" att hen är "född i fel kropp"? Det som verkade vara en naturlig uppföljning på queerreformen "könsneutrala äktenskap" - som ju innebar en extrem likhetsfeminism där de mentala könsskillnaderna förutsattes vara helt oviktiga och där det därför inte ansågs finnas någon vits med att ha en pappa - visar sej i själva verket vara härlett ur en diametralt motsatt föreställning: idén att de mentala könsskillnaderna är så gigantiska att man med säkerhet kan veta att man "egentligen" är av ett annat kön än sin kropp!
Jag delar den alltmer uppflammande kritiken mot att skära av äggstockar, pungar m.m. Som av någon anledning mest riktas mot KD, trots att det nog mest är övriga partier som drivit fram möjligheten - gammaldags konservativa talar visserligen ibland om folk som "omanliga" eller "okvinnliga" men har sällan på allvar brukat hävda att folk de facto tillhör ett annat kön än organen utvisar.
Jag har bara fräckheten att påstå att- om det inte rör sej om uppenbara missbildningar/tveköntheter - det i förra fallet handlar om att skära äggstockarna av en kvinna och i senare fallet om att skära pungen av en man. Inte tvärtom. Och det är inte jag som vill tvinga någon att stympa sin kropp. Vad som ligger bakom de tvångsföreställningar som gjort att t.o.m. en trebarnspappa kan få för sej att hen är kvinna torde bli en intressant uppgift för framtida forskning. Själv misstänker jag konservativa könsrollsföreställningar och radikala queeridéer i en lika osmaklig som ohelig allians.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar