Sista veckan med de gamla könsbegreppen?

Jo, jag vet att de nya - med barnafödande män och så - redan har börjat tillämpas efter föreställningar om att vi sysslar med tvångssteriliseringar genom att kalla den som föder sitt barn för barnets mor. Men formellt och lagstiftningsmässigt är det inte förrän 1 juli som "män" på allvar börjar föda barn i Sverige. Fast män har förstås alltid fött barn både här och i alla andra länder - om man ska tro på den nya definitionen.

Det är alltid intressant att läsa vad signaturen "Shadowolf" skriver. I den här bloggposten har hen apostroferat mej på ett inte särskilt smickrande sätt, men ändå i en som vanligt ytterst välformulerad och resonerande stil. Inledningsvis konstaterar Shadowolf:

Upplysningsvis är det inte konstigt att man blir arg, ledsen och upprörd på alla sätt och vis när någon som inte vet vad hen snackar om eller känner en personligen påstår att man inte kan skilja på verklighet och fantasi. Det gör ont. I ett nafs är du omyndigförklarad. Det du säger räknas inte, din person finns inte.

Jag håller med dej helt om första stycket, Shadowolf. Det är ju så jag känner det själv när du suckar över min ohyggliga okunnighet - jag är i bästa fall omyndigförklarad (eller i värsta fall räknad som fascist och tvångssteriliserare); det jag säger räknas inte och mina kritiker vet förstås inte vad dom snackar om ;o) (Då tänker jag inte främst på dej eller andra t-personer utan på den politiska och journalistiska "gräddan").

I ett avseende är jag naturligtvis alltid i behov av och intresserad av upplysning: det är verkligen intressant att höra 1) hur du känner det och 2) hur du personligen definierar manligt och kvinnligt. Du får naturligtvis vara och känna dej hur "manlig" (vad nu det är för något) du vill för mej - och förespråka vilka könsbegrepp du vill. Men att dina definitioner skulle vara mer vetenskapliga eller moraliskt självklara än mina köper jag inte.

I mina ögon är det en backlash för jämställdheten att definiera "feminina" (vad är det?) killar som tjejer och vice versa, även om definitionsrätten läggs i killarnas/tjejernas egna händer. Subjektiviteten är tveeggad och kan slå tillbaka: när man inte längre genom en vanlig "kroppsvisitation" kan avgöra frågan så kan vem som helst börja hävda att mjuka jag nog "egentligen" är kvinna eller att min tuffa dotter "egentligen" är kille, fast vi inte ännu upptäckt eller erkänt det.

Att hbt-samhället nu är kluvet är bland det intressantaste i den här frågan även om den mediala bevakningen av just det varit minimal - transsexuellas patientförening Benjamin, alltså framför allt de som INTE i dagarna begär skadestånd för sina könsbyten, är inte intresserade av nya könsbegrepp som plötsligt gör deras mödosamt tillkämpade fysiska kön irrelevanta.

Jag trodde faktiskt att kampen för jämställdhet bl.a. handlade om att proklamera att även feminina killar är riktiga killar och att även tuffa tjejer är riktiga tjejer. Hela snacket om att vara född i fel kropp - en kropp som nu plötsligt ändå mest är rätt fast själva könsbegreppen var fel? - är i mina ögon kontraproduktivt när det inte handlar om uppenbara missbildningar (här är jag alltså inte överens med patientföreningen Benjamin heller).

För grundfrågan är ju egentligen: I vilken utsträckning är det en självklar rättighet att definiera sej själv även rent juridiskt? Jag kan förstås hävda att jag har en annan ålder än min biologiska (det finns ju många intelligenskriterier och fysiska kriterier som ger vid handen såväl högre som lägre åldrar) eller att jag är en historisk person eller rent av ett djur inkarnerad (den som känner sej kränkt av jämförelsen med dessa grupper uttrycker naturligtvis själv förakt och kränkande attityder - med gängse språkbruk). Men på vilket sätt är det moraliskt eller liberalpolitiskt självklart att samhället ska bejaka och kodifiera dessa mina definitioner?

Jag kan förstås hävda att det "egentligen" finns femtielva olika kön beroende på graden av hormoner eller annat - det har jag själv träffat en hjärnforskare som gjort. Men att kräva att vårt samhälle som någon sorts modern självklarhet ska överge de köns- och föräldrabegrepp som bygger på samma biologiska och för alla begripliga kriterier som för hingst och sto, bagge och tacka, tjur och ko, sarv och vaja et c, det påminner, om jag ska vara ärlig, mest om tokmarxismen på 70-talet. Den var ju också förment vetenskaplig och sa sej gå utsatta gruppers ärenden, utsatta grupper som förvisso inte sällan själva sympatiserade med och företrädde dessa radikala läror.

ShadoWolf, jag angriper faktiskt inte dej som person eller påstår att du inte finns. Men jag påstår att just kön - inte personlighet - faktiskt har med könsorgan att göra (allt annat verkar mer som dagisdefinitioner av typen långt eller kort hår, alternativt "och hon går som en karl, hon ser ut som en karl och hon kysser som en karl ska") och att du om du föder ditt barn per definition blir barnets mor, inte dess far.

Tycker du att begreppet "mor" är för begränsande, får du väl vidga våra vyer genom att vara en tuffare och "manhaftigare" mor än folk - inklusive andra mödrar - förväntar sej. Kommer någon in på herrarnas med kvinnligt könsorgan är nog inte jag den som blir mest generad i lokalen; jag kommer helt enkelt att tycka att hon verkar ha gått fel. (Eller ett ögonblick tro att jag själv har gjort det ;o). Det logiska vore ju ur din synvinkel att förespråka gemensamma omklädningsrum likaväl som toaletter - men om jag förstod dej rätt vill du ändå bevara omklädningsrummen fast de på något sätt inte ska vara för män resp. kvinnor enligt gammal (föråldrad?) definition utan för speciellt "manliga" resp. speciellt "kvinnliga" personer? Eller hur ska man egentligen tolka din ideologi och dina definitioner? Men visst går det att prata älgjakt även i dambastun? Och överger du den blir den ju bara någon annan som verkar mest "okvinnlig" - ett begrepp som vi verkligen borde ifrågasätta när det gäller intressen eller uppförande och stil i största allmänhet.

Nej, det här kan inte vara sista veckan med de vanliga könsbegreppen. Det måste gå att ändra tillbaka; de här könsbegreppen kan inte vara mer huggna i sten än dem vi nyss lärde oss och våra ungdomar (i analogi med hane och hona o.s.v.). Annars har vi utan journalistisk genomlysning fått en ren queerfundamentalism, en queerrevolution på halsen.

Jag måste i alla fall gratulera till en skicklig opinionsbildning, Shadowolf! Man kunde ju tycka att din tes - om män som föder barn - borde ha hört till de mer svårförsvarade, men just nu går det visst din väg ändå. Möjligen beror segern mest på andra sidans svaghet - eller orimligt okritisk bevakning av media - men det hindrar inte att jag är imponerad av din förmåga att lägga fram din sak på ett medryckande och kraftfullt sätt.

Ett aktuellt citat av Kierkegaard så här till 200-årsminnet av hans födelse

”I Japan er det, saavidt jeg veed, Skik och Brug, at ogsaa Maendene ligge i Barselseng. Hvorfor kunde den Tid ikke komme, da Europa vilde indföre fremmede Landes Skikke?” (Ur Vexel-Driften – førsøg til en social klogskapslaere). 

Bygdeman och patientföreningen Benjamin på Tuve Skånbergs sida?

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. (Eller läsa innan ögonen flyger ut). Både patientföreningen Benjamin (för s.k. transsexuella) och gynekologöverläkaren Marc Bygdeman visar sej nu stå på Tuve Skånbergs och Anneli Enochsons sida i könsbegreppsfrågan. Snacka om att komma ut ur garderoben!

Även de är alltså sådana där kallhamrade tvångssteriliserare som inte tror att män kan föda barn. Hårdheten och den omänskliga kylan sprider sej... eller?

Könsneutralt omklädningsrum

Tja, vad ska man säga om detta? Det låter ju som en bra grej för dem som inte vill byta om tillsammans med andra (jfr toalettavskildheten). Även om det konsekventa - utifrån ett generellt avvisande av heteronormen - vore att ha ett enda könsneutralt omklädningsrum (istället för tre olika).

Varje form av uppdelning mellan damer och herrar i omklädningssammanhang förutsätter

1) ett klassiskt gemensamt, "stereotypt biologiskt", könsbegrepp - som alla begriper och kan användas genom enkel okulärbesiktning

2) en grundläggande heteronormativitet - för annars finns det ju ingen som helst vits med att våga "näcka" inför just det egna könet.

Möjligen skulle uppdelningen i "damernas" och "herrarnas" även kunna motiveras utifrån (den hittillsvarande) könsmaktsordningen, såtillvida som herrar - generellt - är mer aggressiva än damer och det alltså skulle vara tryggare för de senare att vara för sej själva. Fast då är vi snabbt inne även på att ha pojk- resp. flickskolor istället för integrerade skolor, ja, mer könssegregering ö.h.t.

Ojdå, börjar t.o.m. DN bli konservativa vid en jämförelse?

Själv har jag ju med skräckblandad förtjusning upplevat hur samma position som på 90-talet betraktades som närmast queerradikal idag betraktas som något till höger om Kristdemokraterna. Kanske t.o.m. Dagens Nyheter snart betraktas som ärkekonservativa vid en jämförelse med den alltmer skenande utvecklingen på reproduktionsområdet? Läs och tänk själv.

Brev till Expressens ledarsida

Följande brev skickade jag i februari till Expressens ledarsida (kopia till Liberala Nyhetsbyrån):

Hej ledarsidan!

Jag instämmer i Expressens förvåning över att ett kungligt deltagande på en Gaygala uppfattas som ett politiskt ställningstagande (mer än på t.ex. pingströrelsens Nyhemsvecka). Jag tycker visst att det är självklart att kronprinsessan ska visa stöd för hbt-personers mänskliga rättigheter och kunna besöka arrangemang av vitt skilda slag.

Men gaygalan är också genom t.ex. sådana som Jonas Gardell hårt queerpolitiserad på ett sätt som går vida utöver frågorna om mänskliga rättigheter i allmänhet. Man ska nämligen nu - för att duga som "homo" eller "hetero", läs "medborgare" - instämma i att det inte finns någon vits med att ha en mamma. (Nä, inte med att ha en pappa heller). Eftersom även män kan föda barn. (Se fler kritiska reflektioner kring detta  på http://www.queerretorik.blogspot.se/ ).

Jonas Gardell är en god debattör och skicklig författare - bl.a. hans En komikers uppväxt ger en fantastiskt berörande bild av det mänskliga livets skörhet och tillkortakommanden ("att tro sej vara född med otur fast man bara är född" som Erik Lindegren skriver). I Torka aldrig tårar utan handskar ger han ett viktigt bidrag till historieskrivningen om det mindre glada 80-talet.

Men har han ökat toleransen i samhället? Ja, mot vissa grupper - även de promiskuösa och/eller de polyamorösa som nu är på G - och det bör han i flera avseenden hedras för. Men Gardell har också i flera avseenden drivit sin retorik så långt att den hamnat inom demagogins domäner, och genom sin ställning som orörbart riksorakel kunnat utveckla tydliga mobbningstendenser (inte alls okänt från historien, vi vet t.ex. hur snabbt förföljda kristna på 300-talet blev riksmobbare gentemot hedningarna).

Vi moderat heteronormativa som gick på "Rosa caféer" och försvarade 1900-talsreformerna på hbt-området (utom kanske könsbytarlagen från 1972 som vi inte visste så mycket om) och villigt stod med i kampen mot "de homofoba" upptäcker nu att vi själva stämplas som homofoba (nu t.o.m. av många Kristdemokrater!) för att vi fortfarande tror att det finns en vits för ett litet barn med att ha en mamma och för en tonåring med att ha en pappa (och vice versa, visst). Nu stämplas vi t.o.m., i en alltmer absurd retorik, som könsstympare för att vi inte vill att psykiskt sköra svenskar ska könsstympas (givetvis ska de som utan uppenbara missbildningar beskurits sedan 70-talet få skadestånd!) men inte heller att könsbegreppen ska göras om så att en som föder sitt barn ska kunna registreras som barnets far!

Och genom Expressens perspektivlösa anslutning till hopblandningen av MR och queerdogmatik stämplas nu andra grupper än Sverigedemokraterna et consortes ut som närmast fascistoida, trots synnerligen modesta och väl genomtänkta värderingar om man närmare vågar lyssna. Expressen bidrar därmed till den förskräckande polariseringen, där delar av Östeuropa och Afrika stiftar allt mer drakoniska lagar mot hbt-rörelsen, medan vi och stora delar av Väst alltmer blir vår egen queerretoriks fångar och därmed mest blir föremål för skratt i öst och syd (som annars haft mycket att lära av oss). Och där SD den 1 juli 2013 - då Kammarrättens dom som vann laga kraft 10/1 lär ska bekräftas - riskerar att ensamma stå upp mot "etablissemanget" i riksdag och rättsväsende med den pinsamt enkla uppgiften att försvara följande tes: "Den som föder sitt barn är dess mor, aldrig någonsin dess far." Kan ni inte förstå vilken misstro det här kommer att uppamma hos breda lager som hittills inte förstått vidden av queerrevolutionen - misstro mot journalistiken, misstro mot rättsväsendet och misstro mot våra folkvalda? Och vilket köttben det är för SD! (Fördubbling för tredje valet i rad? - jfr sannfinnländarna).

Backlash-varning härmed utfärdad!
(Alla behöver en någorlunda besinningsfull röst på triumfvagnen, t.o.m. liberala opinionsbildare och Jonas Gardell).

Hälsningar Andreas Holmberg, liberal och fritänkare
http://www.queerretorik.blogspot.se/

Jag saknar ord, Sanna Rayman

Att även Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman uppenbarligen tror att män kan föda barn är väl om något en sak som kan få den mest förhärdade att bli alldeles paff. Själv är hon mest paff över att KD fortfarande verkar tveka, trots att Kammarrätten i vintras slog fast att tvångssteriliseringar inte får förekomma i Sverige. (Så klart - men är det verkligen tvångssterilisering att barnaföderskor "tvångsbenämns" mammor och kvinnor?). 

Och visst gör sej Kristdemokraterna löjliga genom sitt velande i frågan - snacka om att lämna ett köttben till Sverigedemokraterna i vår och sommar! - men allra mest drar Sanna Rayman löje över sej själv och sin tidning, ja, svensk journalistik, genom sitt enfaldiga accepterande av den mest uppenbara övertalningsdefinition jag någonsin. Det är ju fullständigt... ja, man saknar ord.

Harens rätt av Gustaf Fröding (favorit i repris)

En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål 
och äta sin mage mätt 
så mycket magen tål, 
och njuta sitt liv det kära, 
när ingen räv är nära. 

Och söker en räv att tvinga 
sig till ett mål på hare 
att koka i kulans kettil, 
har haren rätt att springa 
med harben höga och snare, 
men kalla sig annat än hare, 
har haren ingen rätt till.

Kammarrätten inför nytt könsbegrepp

Idag införs det nya könsbegreppet i Sverige. S.k. "juridiskt kön" (vad nu det är för något) frikopplas definitivt från det biologiska och det är fritt fram för mammor att registrera sej som pappor och vice versa. Det är tydligen inte riksdagen utan kammarrätten som drivit igenom saken (även om alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna var "på G")

Halleluja! Eller?

Fundera på fallet "Nova" en gång till (läs länken). Att som 3-årig kille, vad jag förstår utan uppenbara missbildningar, komma på att något är "allvarligt fel" förutsätter ju att man bibringats enormt stereotypa föreställningar om hur en "riktig" kille resp. tjej ska vara rent mentalt! Ska inte samhället motverka dylika stereotypa föreställningar (jfr leksaksdebatten i julas!) istället för att bekräfta dem?

Naturligtvis borde "Nova" inte ha steriliserats. Å andra sidan borde Nova ha insett, eller fått hjälp att inse, att man duger bra och inte behöver ta livet av sej fast man är en mjukare kille än de flesta. I Iran lär mullorna tro att exempelvis homosexuella är "födda i fel kropp" och i machismons högborg Argentina - som också infört "könsneutrala könsbegrepp" - är det förstås naturligt att tro att lite "femininare" killar egentligen är tjejer.

Men Sverige?

Gardell-debatten

Utan att kunna följa Jonas Gardell i allt, eller kunna bedöma varje medicinsk avvägning, vill jag gärna betona att jag är helt överens med honom om att övertramp mot homosexuella i 80-talets Aids-våg och bör dryftas och erkännas. Ingen senare mer eller mindre extrem queerpolitik, som i vissa fall tycks ha karaktären av kompensation, bör få skymma de allvarliga övertramp, för att inte säga övergrepp, som i många fall förekom (ibland ännu förekommer) mot homosexuella. Gardells dokumentation går inte att negligera, även om enskilda tolkningar och slutsatser kan vara diskutabla.

Och samtidigt kan ju inga övergrepp mot vare sej kristna, muslimer och/eller homosexuella ge anledning till oreserverad bekräftelse av de utsattas alla föreställningar och krav. Gardell tror ju själv inte att det könsneutrala äktenskapet - d.v.s. avskaffandet av ett särskilt begrepp för förbundet mellan man och kvinna - kunnat gå igenom utan Aids. Men det långt mer absurda könsneutrala könsbegreppet luktar ännu mer kompensation - och rädsla för att stöta sej med somliga utsatta grupper. Tyvärr lär det bara misskreditera den liberala hbt-politiken. (Även de vettiga delarna, alltså).

Men, som sagt, Gardell har helt rätt i att det är dags att skriva 80-talshistoria. Allt var inte så glatt - då heller.

Ett anspråkslöst förslag i äldreårets sista skälvande månad

Queerretorik kan användas till mycket. T.ex. så här:

QUEERRETORIK MOT ÅLDERSDISKRIMINERING  

Det gångna året 2012 proklamerades som "äldreår". Äldres livskvalitet har liksom diskriminering av äldre och andra äldrefrågor stått i fokus i många sammanhang. Men ingen mer än jag tycks ha upptäckt det mest effektiva sättet att motverka diskriminering av äldre!

Inspiration har jag hämtat från queerretoriken och de senaste årens hbt-politik. Ur ett liberalt perspektiv borde det vara självklart att om individen har rätt att fritt definiera sitt kön, har hen också rätt att fritt definiera sin ålder!

Till att börja med kan man ju ha vissa krav på plastikoperationer och ett allmänt uppförande ("Real Life Experience") som stämmer överens med den ålder man vill att folk ska uppfatta att man har. Men sedan måste man naturligtvis kräva att operations- och uppförandekraven slopas och kalla dem som tvekar för anhängare av tvångsoperationer och förnekare av allas lika värde. Det är nu så många äldre som lider av åldersdiskriminering och går med självmordstankar och depressioner att alla förlegade föreställningar måste röjas undan!

Vi måste ju komma ihåg att själva åldersbegreppet är ett mycket relativt begrepp. Redan tidigare har vi ju talat om mental ålder (där försigkomna barn kan räknas som betydligt äldre än sina klasskamrater utifrån beräknad IQ, medan gamlingar kan "gå i barndom"). Även fysisk prestationsålder talas det om - så är jag kanske vid 40 års ålder inemot 60 år sett till mina fysiska prestationer, medan en vältränad 60-åring kan räknas som 40-åring rent fysiskt sett.

Lika bra alltså att slopa hela åldersbegreppet eller totalrelativisera det (vilket får samma effekt). Ingen åldersdiskriminering här, inte!

Vad säger Barbro Westerholm?

Andreas Holmberg, Iggesund
åldersöverskridare

Helqueer relationsrådgivning i Aftonbladet

"Ja, Sofia ska självklart berätta att hon är attraherad av väninnan", tycker Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz (AB 24/7) i ett svar till en 37-årig kvinna (och mamma till en 6-årig pojke) som enligt egen utsago "alltid dragits till män" men som nu känner attraktion till sin kvinnliga kamrat. "Att tro att det ska hända hemska saker om man kommer ut som gay tillhör dinosauriernas tid", fortsätter Eva glatt och konkluderar:  "Det är inte könet utan människan vi blir kära i".

Visst, men spelar det absolut ingen roll för ett barn om det har en pappa eller inte - är en extramamma, allt annat lika, precis detsamma, även för en tonårig kille? Spelar det ingen roll för ett barn om det, allt annat lika, har en mamma eller inte - är en extrapappa, allt annat lika, precis detsamma, även för en pytteliten tjej? Och hur ska vi nu egentligen betrakta dem/oss som tror (och öppet står för) att det finns en vits med en mamma resp. pappa - och därför råder dem som faktiskt har ett val att bilda familj med någon av motsatt kön? Ska de få bli relationsrådgivare på Aftonbladet? Lärare? Adoptivföräldrar?

"Vi måste flytta fram våra gränser för vad som är tillåtet och inte. Att våga släppa fram kärleken är något fantastiskt". Jo, det låter ju säga sej. Men är det något vi allmänt ska fastslå eller bara "ad hoc"-retorik? Eva är ju lite mesig, som så många andra som tycker sej liberala, för hon har vad jag vet inte öppet gått ut med att man bör våga ha en sexuell relation med flera på en gång eller med ett syskon, oavsett hur kär man är och i hur många. "Deras öppenhet bidrar till att vi kan släppa våra begränsningar och se att det är fullt möjligt att leva som [öppet gay]."  Tja, gängen som uppträder på Pride och berättar hur fint det är att vara polyamorös, pappan och den vuxna dottern i Australien, syskonen i Kalmar (som i o f s inte "kommit ut" än), you name it, kan förstås visa att både det ena och det andra är "fullt möjligt". Men ska inget nu få rekommenderas mer än något annat - ens av kyrkan!!! - ifall ungdomar undrar och faktiskt har en valmöjlighet? Konsekvens efterlyses som sagt om svaret påstås bli nej; ytterst få driver i praktiken tesen om att vuxenhet, frivillighet och kärleksfullhet gör alla sexuella relationer lika OK. Och ytterst få vågar kräva avskaffandet av de heteronormativa och könsstereotypa omklädningsrummen. (Men visst vore det konsekvent av Eva Rusz att göra det, hon som totaldissar all heteronormativitet och svarar så queert man kan begära av en modern relationsrådgivare).

Kampanjen "Bevara äktenskapet - mamma, pappa, barn" tyckte Rfsl var osmaklig, ja, det ansågs förskräckligt att det tilläts i det offentliga rummet. Affischerna borde tas ner, sades det. Så hemskt var det att vi hade - och att vissa ville bevara - så mycket som ett särskilt begrepp för förbundet mellan man och kvinna! (Som nu inte ens Svenska kyrkan har ett särskilt begrepp för längre). Men reklamen inför Pride-festivalen 2012 ansågs tydligen mer OK för oss och våra barn att läsa på tunnelbanan (och jag har faktiskt inte hört Svenska Evangeliska Alliansen kräva att reklamen skulle rivas ner): Bli flata. Bli bög. Bli trans. Bli bi. Inte undra på att bl.a. Annina Rabe undrar vad det är fråga om. Undrar inte också många medlemmar i medarrangören Svenska kyrkan? Även Eva Rusz och Aftonbladets relationsrådgivning avslöjar ju att det inte alls behöver vara någon tvingande "medföddhet" som får folk att vilja bli ihop med folk av samma kön - det kan räcka med ett raserat tabu. (Som sagt: varför blir inte omklädningsrummen också raserade nu?).

Visst är det bra att`Pride-festivalen kan hållas i Stockholm - liksom att t.ex. Livets Ords Europafestival kan hållas i Uppsala (också en regnbågsrörelse!). Men inte i hela fridens dar behöver vi fördenskull till mans stämma in i någondera tillställningens propaganda (utan alla jämförelser i i övrigt)! Vi kan stöda Livets Ords och Rfsl:s frihet att organisera sej och yttra sej ändå, samt asylrätt för kristna konvertiter och/eller hbt-personer. Hur mycket de än ifrågasätter varandra.

Till minne av Alan Turing och Sverker Åström

Till 100-årsminnet av Alan Turings födelse (alltför tidigt död i min ålder) och till minne av den nästan sekelgamle Sverker Åström (som avled i år) känns det alldeles nödvändigt att betona hur bra det är att vi idag inte tvingar på homosexuella oönskade östrogenbehandlingar (som alternativ till fängelse!) eller försöker fösa in dem i garderoben (som något slags monster och farliga utpressningsoffer). Mycket av (den visserligen långsamma) 1900-talsutvecklingen på detta område var klart positiv, och min kritik mot queerrevolutionen innebär INTE att jag på alla plan önskar någon återgång till tidigare ideal och idéer. 

Den innebär inte heller att jag alltid avviker från Tor Billgrens analyser på antigayretorik.blogspot.se, även om rubriken på hans blogg inspirerade mej till min egen annorlunda vinklade. Jag tror att båda slagen av retorik, både "antigayretoriken" (dit många förvisso räknar min) och "queerretoriken" (som inte Tor Billgren automatiskt bejakar) behöver undersökas och avslöjas. Eftersom de parasiterar på varandra och hotar ett någorlunda rimligt samhällskontrakt.

Kvinna som är biologisk man?

Jag håller helt med Rfsl, Rfsu och t.ex. Jesús Alcala om att det är illa att bli utsatt för våldtäkt oavsett vilket kön man råkar ha. Och myten om att män inte kan våldtas borde väl vara spräckt för länge sen. Däremot är det ytterst besynnerligt att queerretoriska konstgrepp som "en kvinna som är biologisk man" nu har trängt in i själva nyhetsjournalistiken! Sedan exakt när kan en biologisk man vara kvinna? Eller rättare sagt: sedan när slutade "man/kvinna" att vara biologiska begrepp? (Och varför gäller samma sak inte "hane/hona", "hingst/sto", "galt/so" o.s.v.? Vi brukar ju annars nuförtiden hänföra människan till däggdjuren, men vad gäller könsbegreppen ska vi nu tydligen antas stå över dem; alltid något, sa han som fick se Åmål).

Jag tänker som så många gånger förr på personen som i kommentarsfältet på denna blogg deklarerade att hon måhända var en biologisk hona - men det betydde inte att hon (han?) var kvinna. Jaså inte? Det är precis som personen - en annan person - jag träffade på Folkpartiets landsmöte i Karlstad i höstas. Hon ville ha barn med sin pojkvän, men höll på med något slags "socialt könsbyte" och hävdade att hon därför, när hon födde parets barn på BB, skulle vara far till barnet lika mycket som pojkvännen skulle vara det.

Vad får dom egentligen lära sej i skolorna nuförtiden? Om jag känner mej feminin och trivs bättre i tjejgrupper än med karlar, kan jag därför tänkas vara kvinna och mamma till mina barn? Rent hypotetiskt, sådär?

Ja, jag skulle bra gärna vilja veta vad mina barns lärare svarar på den frågan. Vad politiker, journalister och ärkebiskopar svarar vet jag ju redan. Men kan vanliga människor vara så från vettet? (Det finns uppenbarligen saker man behöver vara mycket utbildad för att inte begripa).

Ja, tänk om före detta (?) kvinnor som lever som registrerade män inte kan få göra abort eller få graviditetsersättning

Nä, inte verkar de queertroende moderaterna i detta inlägg, Mats Gerdau och Helena Bouveng, särskilt mycket vettigare än socialdemokraterna. (De tror alltså allesammans, nota bene, att vi tvångssteriliserar människor bara för att vi fortfarande "tvingar" barnaföderskor att registreras som mammor och kvinnor). Men nog är det ändå en smula hoppingivande att den ultimata queerlag som ska skapa barnafödande "män" - och "kvinnor" som blir biologiska pappor - inte drivs igenom före eller under sommaren i alla fall. Kanske beslutsamhetens friska hy trots allt hinner övergå i eftertankens kranka blekhet...

Fast var i hela friden håller KD hus? Eller alla någorllunda vettiga folkpartister (såna som jag, alltså ;). Hur kan denna smashboll lämnas över till SD? Jag skrattar och gråter om vartannat när jag tänker på att Jimmie Åkesson lämnas ensam att försvara den enkla tesen att den som föder sitt barn är barnets mor, aldrig dess far.

En hjältes fall - eller en liberal lärares?

Professorn och gynekologen Marc Bygdeman tog avstånd från queerextremismen i en DN-debattartikel den 31 mars. "En man som bytt kön till kvinna ska inte kunna bli far", lyder rubriken, som (för ovanlighetens skull) stämmer väl med innehållet och åsikten. Han vänder sej dels mot nedfrysandet av spermier/äggceller från en som vill byta kön men ändå sedan bli förälder utifrån sitt gamla, dels mot själva de könsbyten som de facto inte är några könsbyten:

"Har man fått ändrad könstillhörighet (personnummer) med till exempel bara hormonbehandling, alltså utan könskorrigerande ingrepp, kan personen utan någon prövning sluta med denna behandling, bli fertil och med kvinnlig könstillhörighet bli far och med manlig könstillhörighet bli mor. Inte heller detta är enligt min mening rimligt.
Det finns också en social aspekt. Det finns flera aktiviteter, till exempel badinrättningar, som är uppdelade efter kön. Eftersom könstillhörighet endast bestäms av personnummer kan en man utan kirurgisk korrigering men med kvinnligt personnummer begära att få tillträde till den kvinnliga avdelningen. Är det önskvärt?"

Han framför alltså liknande kritik och liknande värderingar som framförts även på denna enkla blogg. Det intressanta är att Bygdeman är en person som dels själv sysslat med operationer av s.k. transsexuella, dels under många år betraktats som något slags liberal hjälte p.g.a. sitt engagemang för att vilka småhandikapp som helst, t.ex. gomspalt, ska kunna motivera sena aborter (efter v. 18), för att inte foster med Downs syndrom särskilt ska utpekas (men nåt litet fel måste det tydligen vara på fostret om tillstånd ska beviljas av medicinska skäl). Så för mej är han inte precis någon fallen hjälte, men i det här fallet har han absolut tänkt till kring konsekvenserna av den egna professionen. Så här avslutar han sin debattartikel.

"Jag har under många år träffat och opererat transsexuella personer och kan förstå att en ung transexuell person kan önska att få byta personnummer och leva i det andra könet utan att först ta ställning till genomgripande kirurgiska ingrepp, men det måste finnas klara och likformiga regler. Det är även viktigt att det finns en acceptans bland en bred allmänhet för detta. Därför vore det av stort värde om Socialstyrelsen klargör vilka regler som skall gälla och att dessa blir föremål för en bred diskussion."  

Undrar just om Folkpartiet lokalt och på riksplanet är beredd att ta denna "breda diskussion"? Inte mycket tyder på det, tyvärr. En av nätverket Liberala lärares initiativtagare, Helena von Schantz reagerar som en fanatisk queerideolog. Hon skriver på sin blogg att Bygdeman idkar "Medicinsk skrämselpropaganda mot transsexuella". Ja, hon hävdar rent av att "Bygdeman tassar farligt nära yttrandefrihetens gränser med den här skrämselpropagandan mot transsexuella."

Helena von Schantz hävdar alltså att det är skrämselpropaganda mot transsexuella - och farligt nära yttrandefrihetens gränser - att påpeka att folk inte rimligen kan vara fäder till barnen de föder (eller bidragit med äggcellen till)! Liksom att påpeka att t.ex. omklädningsrum och indelningen i olika klasser inom idrotten bygger på biologiskt kön, inte på några "sociala" eller "juridiska" konstruktioner. Kan en biologi- eller svensklärare - eller samhälls- och idrottslärare - verkligen gå med i nätverket för liberala lärare?

Dom i Förvaltningsrätten helt absurd

En dom i Förvaltningsrätten häromdagen är helt queer, d.v.s. absurd. Den slår fast att det strider mot Europakonventionen att per definition kalla barnaföderskor mödrar. En del barnaföderskor är ju fäder, och att bestrida detta innebär enligt tidens upplysta jurister - och dito journalister - att man tvingar dessa män att sterilisera sej, d.v.s. skära bort äggstockarna (och kanske en del annat).

Vore detta fallet skulle hela könsbegreppsdiskussionen vara överflödig, liksom KD:s "omvändelse under galgen", eftersom alla med sunt förnuft och insikt om mänskliga rättigheter måste inse att folk kan vara fäder till barnen de föder.

Den offentliga queeridiotin består nu i

1) själva tanken att folk kan vara fäder till barnen de föder (en ung LUF:are i Karlstad i höstas förkunnade visserligen entusiastiskt på torget att vi snart kommer att kunna befrukta oss själva - men inte är vi väl riktigt där än?)

2) själva tanken att den som inte tror på detta vill tvinga någon enda stackars människa att sterilisera/stympa sej (tvärtom är vi som regel de mest skeptiska till hela könsbyteskarusellen, vars groteska totalomskärelser queerradikalerna får vara så vänliga och ta på sej istället för att skylla dem på oss andra)

3) föreställningen - härledd från nr 2? -  att idiotin om barnafödande fäder är så självklar utifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen att idiotin egentligen aldrig ens skulle behöva diskuteras eller beslutas om i riksdagen eftersom den är så grundläggande och självklar.

Idén att folk kan vara fäder till barnen de föder, alltså. Grundläggande? Självklart? Dra mej baklänges.

Patetiskt av queerteoretikern Hägglund

Först accepterar Göran Hägglund och KD att sitta i en regering som driver igenom en könsneutralisering av äktenskapet (2009), vilket varje tänkande medborgare inser innebär en onödigförklaring av pappan. (Egentligen även av mamman). Det finns ingen specifik vits med att ha en pappa (resp. mamma) utöver själva avlingen/barnsbörden.

Sedan accepterar Göran Hägglund och KD - utan att ens lägga ner sina röster utan tvärtom aktivt börja försvara saken i människovärdets namn - den ultraqueera tanken att somliga kan vara fäder till barnen de föder (2012).

Och så plötsligt börjar Hägglund och KD orera om att insemination av ensamstående innebär att barnet berövas sin far. Men för det första var det ju ändå ingen vits med att ha en far! Och för det andra är det ju kanske den som insemineras och föder barnet som är barnets far. Så att nu plötsligt börja protestera vilt klingar mest patetiskt.

KD har trasslat till det för sej och Sveriges barn så till den milda grad att partiet nu inte bara får bära åsnan utan har förvandlats till en. (Det gäller i och för sej inte bara KD - men det drabbar KD:s trovärdighet hårdast eftersom partiet byggt upp mycket av sin trovärdighet och sitt existensberättigande på familjefrågor). Spegel, spegel på väggen där - säg vem som queerast i landet är...

Jag skrattar inte ihjäl mej, men...

... nu har ärkequeeren Wejryd själv gått ut och anslutit sej till tesen att somliga är fäder till barnen de föder (han kunde inte svänga fort nog - han höll ju på att bli ensam med Sverigedemokraterna, bevars). De tankarna kallades gnosticism i fornkyrkan, men nu är det högsta inneteologi. Och dito psykologi.

DN:s intellektuella kollaps

I framtidens yrvakna diskussion om hur queerideologin 2012 kunde vinna en så avgörande seger som att även könsbegreppen blev könsneutrala, kommer Dagens Nyheters ledarkommentar till KD:s märkliga omsvängning - där SD lämnades ensamma att försvara de vanliga könsbegreppen - att bli ett centralt dokument. "Sent ska moralisten vakna" heter texten, som kanske borde ha hetat "Sent ska idioterna på DN vakna."

Inte nog med att det nu på högsta politiska ort hävdas att även folk som föder barn kan vara män och pappor till barnen de föder. Det anses även höra till självklarheterna, det som alla utom inskränkta sexualmoralister måste förstå. Ja, inte nog med det - den som tvivlar anses vilja tvångssterilisera utsatta grupper precis som på 1930-talet. Tvångssteriliseringarna fortsatte faktiskt in på 1970-talet, se Maciej Zarembas bok "De rena och de andra" (1999). Men enligt DN fortsätter det än idag, bara för att man inte får "bli man" och ändå ha äggstockar och livmoder. Och när DN uttrycker sej modest, heter det att den som inte vill könsneutralisera könsbegreppen står för en "strikt könskonservativ linje". Bara kvinnor kan föda barn och bara män kan bli pappor: milde tid, vilken strikt könskonservativ linje! DN=Dumt Nyspråk?

Jag och Svenska kyrkan och Sverigedemokraterna (utan alla jämförelser i övrigt) vill enligt DN tvinga människor att sterilisera sej (könsstympning och tvångskastrering har också nämnts). Jag tror jag dånar. Men ett är säkert: den 40 år gamla könsbyteslagen måste ändras, så långt är jag på DN:s sida. Trebarnspappor som tror att de är kvinnor ska inte få skära av sej apparaten med samhällets hjälp. Folk som har fött barn men tror att de är män precis som pappan ska inte få hjälp med en västerländsk variant av kvinnlig omskärelse - det kallas ju könsstympning när det sker i Afrika och är könsstympning även i Sverige. De ska inte heller få registreras som fäder till barnen de föder. Att de "tvångsbenämns" mammor är inget som helst övergrepp. Ordet "mamma" är nämligen inget kränkande tillmäle. Man kan inte ha individuell definitionsrätt till sitt kön, lika lite som man har det beträffande sin ålder eller sin art.