En del av dem som tagit del av min kritik mot queerretoriken tror att jag är okunnig om att barn kan födas med missbildningar och/eller oklar könsidentiet. Så är det inte. På P1 igår gick ett mycket intressant program om sådana barn, och jag är inte alls överraskad eller illamående. Det är svåra avvägningar som görs, och såväl över- som underbehandling förekommer säkert. Jag är i sådana fall inte alls motståndare till könskirurgi, eller till "korrigering av korrigeringen" ifall det verkat bli fel, eller till att man avvaktar med åtgärder eller avvaktar med könsprecisering (sådan möjlighet kan säkert införas här precis som i Tyskland).
Men det jag säger är att en som t.ex. likt mej blivit biologisk trebarnspappa knappast kan anses ha oklar könstillhörighet! Liksom en person som föder sitt barn utan minsta tvekan är kvinna och barnets mor! Vem har våldfört sej på språket till den grad att det numera talas öppet om barnafödande män?
Eftersom könsidentiteten inte sitter mellan benen utan mellan axlarna- vilket misslyckade försök att könsprecisera småbarn med "missbildningar" bevisar- är det inte alls svårt för en kvinna att få barn med sina spermier och en man att vara havande.
SvaraRaderaOm genitalierna bestämde vilken könsidentitet vi har, alltså hur vi känner oss, skulle det inte finnas transsexuella och alla intersexuella skulle väl känna sig som både och, liksom alla sterila människor skulle känna sig könlösa- men så funkar det ju inte. De enda som möjligen känner sig berövade sin könsidentitet är väl cispersoner som förlorar sina genitalier eller bröst pga sjukdomar- och DET är en identitetsstörning de behöver hjälp med för om man tror att enskilda kroppsdelar skulle ha något med vem man är att göra, ja, då har man problem.
Vi kan nog "känna oss" som både det ena och det andra, liksom jag ena dagen känner mej som en sprallig 20-åring och andra dagen som en trött 60-åring. Jag har aldrig betvivlat att killar - t.o.m. pappor! - kan gå omkring och känna sej som tjejer, särskilt som det finns så otroligt fåniga machobilder av hur en "riktig" kille ska vara mentalt och socialt. Jag har heller aldrig betvivlat att tjejer - t.o.m. mammor! - kan gå omkring och känna sej som killar, särskilt som det finns så otroligt fåniga superwomanbilder av hur en "riktig" tjej ska vara mentalt och socialt.
SvaraRaderaVad jag däremot på goda grunder tillåter mej betvivla är att en som föder sitt barn ÄR en karl och far. Eller att fyrbarnspappan och OS-medaljören Bruce Jenner verkligen var en kvinna i karlkropp. (Att bli och uppträda som Caitlyn för 40 år sen hade absolut skapat problem för OS-arrangörerna - vilka könsbegrepp kan man ha inom idrotten om det ska vara någorlunda rättvist?).
Känna sej hit och känna sej dit - och förvisso är många mammor mer s.k. "manhaftiga" än många pappor - men inte har man någon automatisk rätt att definiera om helt grundläggande könsbegrepp för att man känner sej si eller så. I så fall skulle ju jättemånga människor behöva "byta kön" under livets gång när hormonnivåer ändras och män och kvinnor närmar sej varann på många sätt. Ett tjorv utan dess like. Var hellre utan byten och korrigeringar - om det inte finns alldeles uppenbara medicinska skäl - en "manhaftig" kvinna eller en "feminin" man och bevisa att man kan vara en helt vanlig vettig människa ändå. Är inte det tillräckligt queert?
Skillnaden på vilken juridisk ålder vi har och vilket juridiskt kön vi har handlar ju om ansvar och rättigheter. Du blir straffmyndig och du får rätt att drick alkohol eller gifta dig vid en viss ålder. Könen har inga sådana skillnader i ansvar eller rättigheter, eller borde åtminstone inte ha det.
SvaraRaderaVarför tar du för givet att alla transsexuella är manhaftiga kvinnor och feminina män (biologiskt) som byter kön för att passa in i stereotypa könsroller? Du hade säkert uppfattat mig som en pojkflicka om du varit min lärare när jag var barn men skulle du träffa mig på stan idag skulle du ta mig för en feminin man- det gör de flesta andra. De flesta transmän dock, som jag ju också är, skulle du tro var född med snopp precis som du själv. Och jag tror du skulle tycka det var konstigt om de kallade sig mammor, lika konstigt som om du skulle göra det.
Inte för att det vore nåt fel med det heller.
1) Tja, såväl ålders- som könssubjektivitet trasslar absolut till det beträffande regler och förordningar, och kan man ändra lagarna i könsfrågan (antagligen så att "juridiskt kön" till slut avskaffas eftersom det hela blev alldeles för subjektivt) kan man givetvis även göra det i åldersfrågan. Du har alldeles rätt i att åtskilliga lagar bygger på biologisk ålder - men varför? En del människor från Afrika vet inte hur gamla de är, och en person som är född i nionde månaden är ju äldre än den som är född i sjätte månaden, trots att de har samma födelsedag. Säger samhället - d.v.s. vi tillsammans - att vi vill ha kvar traditionell åldersbestämning (istället för att gå efter betydligt svårmätbarare intelligensålder eller fysisk prestationsålder eller helt enkelt "hur gammal man känner sej som") så blir det i alla fall, vilka goda argument man har, en slags samhällelig kränkning av den som vägrar acceptera sin biologiska ålder som sin "verkliga" ålder och som hänvisar till liberal ideologi för att räkna in registreringen av "upplevd ålder" bland sina mänskliga rättigheter. Precis lika dumt, onödigt och opraktiskt som du tycker att "subjektiv ålder" skulle vara i registreringssammanhang, precis lika dumt, onödigt och opraktiskt tycker jag att "subjektiv könstillhörighet" är.
SvaraRadera2) Jag tar inte alls för givet att alla transsexuella är manhaftiga kvinnor och feminina män. Men det är ju klart, vilket du ju delvis själv bekräftar, att det ligger närmare till hands för "pojkaktiga tjejer" att få för sej att man är en pojke - och att få omgivningens acceptans för detta. Särskilt nu när idén om att en till synes fullt välskapt tjej eller kille, t.o.m. en trebarnspappa eller barnaföderska, kan vara "född i fel kropp" har spridit sej som maskrosfrön. En idé som jag fortsätter kalla en modern vidskepelse. Men ju fler som tror på den, desto fler kommer att dela den och tro sej vara något annat än de är - särskilt i medelåldern när män och kvinnor hormonellt och fysiskt helt naturligt blir mer lika varandra. I den mån idén inte är vidskeplig, så är den genuspolitisk: man tror sej ha hittat en genväg till jämställdhet genom att bluddra bort könsbegreppen helt (vilket ju blir följden av denna ohemula subjektivisering).
3) Jo, det vore fel av mej att kalla mej mamma - det skulle göra mina barn totalt identitetsförvirrade. På Pride Hudiksvall i fjol sa Allan numera Maria Hansson Nielsen att hen ångrade att hen inte redan när hens tre barn var små berättat för dem att (också) hen var deras mamma, för nu vill de inte ha med henom att göra. De skulle enligt henom ha behövt mer tid att "vänja sej" vid tanken. Men jag är tacksam över att hen inte "informerade" om att hen var mamma och kvinna utan på den tiden trodde att hen var deras pappa (vilket hen ju också var och är). Jag är glad att hen inte hotas och hatas i Söderhamn, men jag är också glad att hen inte får fara omkring på mina barns skola och informera om att även en trebarnspappa, som deras far Andreas, kan vara en kvinna och deras mamma.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera1. Du har inte förklarat på vilket sätt juridiskt kön fyller liknande funktioner som juridisk ålder, utan säger bara att du tycker så. Visst håller jag med om att vissa femtonåringar, arton eller tjugoåringar är mognare än andra och att någon som är född i december kan vara mer jämnårig med de som föds i januari nästa år, men fortfarande tycker vi det är fel med barnäktenskap t.ex. Har vi inga juridiska åldersgränser får vi tycka att det är hur fel som helst men en tioåring kan ändå få gifta sig. Hittills har jag inte kommit på något liknande exempel när det gäller juridiska kön- vem skulle kunna fara illa och hur genom att någon med snopp är juridisk kvinna eller vice versa?
SvaraRadera2. Visserligen kan det vara så att pojkflickor och tjejiga pojkar får för sig att de kanske borde byta kön- men då måste man fråga sig om det verkligen är den egna kroppen de har problem med och inte bara samhällsnormerna. Transsexuella har problem med sin kropp. De kan såklart också ha problem med samhällsnormerna men det händer att transmän är lika kvinnoförtryckande som en del "vanliga" män och det finns transkvinnor som ser ner på "vanliga" kvinnor som inte är tillräckligt feminina. Samhällsnormerna är ett problem för sig. En transsexuell kommer förmodligen ha lika mycket problem med sin kropp även i en miljö där vem som helst får vara maskulin, feminin eller androgyn oavsett kroppsform. Mina problem kom exempelvis inte förrän jag insåg att en kvinnlig pubertet var oundviklig oavsett hur snäll jag var och bad till gud om den andra sortens pubertet. Hur jag klädde mig och uppförde mig trodde jag inte hade någon som helst betydelse- för sådana restriktioner har aldrig funnits i min familj. Brorsan hade rosa kläder efter mig och jag ärvde hans när han förargligt nog växte om mig. Nu sedan jag på medicinsk väg fått den pubertet jag alltid velat ha har jag inte längre några problem med min kropp eftersom den ser ut som jag vill att den ska. Oavsett om jag befinner mig i miljöer där kön spelar roll för hur man blir behandlad eller inte så mår jag mycket bättre nu, även när jag är ensam och det bara är jag och min spegelbild. Det är jätteviktigt för välbefinnandet att känna igen sig själv. Lika viktigt som att bli bekräftad av andra.
3. Där tar du miste, tycker jag. Din identitet påverkar inte dina barns identiteter på något annat sätt än att din och omgivningens attityder endera kan vara negativa, positiva eller neutrala inför det faktum att någon annan vill leva i en viss social roll- som "kvinna" t.ex. på det sätt personen själv definierar kvinnlighet. Man kan vara både biologisk far och social mor till sina barn utan problem- så länge man inte gör det till ett problem