Jag har länge tänkt att de nya, subjektiva könsbegreppen (sedan 1 juli 2013 även i Sverige, med barnafödande män o.s.v.) väl borde ha sin motsvarighet i subjektiva åldersbegrepp - vi har ju bevars länge pratat om "intelligensålder" och "fysisk prestationsålder" så inte heller åldersbegreppet är väl så entydigt om vi nu ska dra saker i tvivelsmål. Och när den 52-åriga sjubarnspappan Paul för några år sedan (när han var i min ålder ungefär) tyckte sej vara, och av många, dock inte frun och arbetskamraterna, accepterades som kvinnan Stefonknee (Stef på knät liksom), är det kanske inte så konstigt att han/hon nu vill bli betraktad och accepterad som en liten 6-årig flicka. ("Vem är jag att ifrågasätta det" o.s.v.).
Jo, det ÄR konstigt och dumt. Fler än hans fru borde ha sagt ifrån redan från början av den här regredierande utvecklingen. Det kan vara pressande att vara man, liksom att vara vuxen ö.h.t., och att leka med barn är både en dygd och en glädje som fler vuxna borde upptäcka - men att själv, inte bara i leken utan på fullt allvar, påstå sej vara ett litet barn, det är att göra sina och andras barn en grav otjänst. (Vilket ju gällde redan detta att påstå sej vara ännu en mamma till sina sju barn istället för att ta uppgiften att vara farsa på allvar).
Vore intressant att höra min "följare" ShadoWolfs - och andras! - syn på den här på sitt sätt följdriktiga "utvecklingen". Queert är det ju så det räcker och blir över, och för mej är det inte, som för så många andra, något honnörsord.
Gott Nytt År förresten!
Haha, ja, du ska få en kommentar i vanlig ordning (trött på att plugga statistik ;)
SvaraRaderaJo, jag håller med dig om att det är lite märkligt att be omgivningen behandla en som en sjuåring. Sjuåringar behöver i allmänhet inte behöva be sin omgivning om att behandla dem som just det. Lika lite som vuxna personer med en sjuårings utvecklingsnivå behöver be omgivningen om lämpligt bemötande (oftast är det en assistent/ledsagare eller annat som berättar att personen inte riktigt är så vuxen som hen kanske ser ut).
Att be omgivningen om att vara med i någon sorts rollspel som går ut på att den här Stefonknee skulle vara en sjuårig flicka är inte samma sak som att respektera transsexuella. Du blandar ihop äpplen och päron nu.
Skillnaderna i beteenden mellan sjuåringar och säg normalstörda 40plusare är ganska stora. Skillnaderna i beteenden mellan flickor/pojkar samt män/kvinnor är inte lika stora. Faktiskt försumbara. Alltså så små att de knappt existerar. Därför förstår jag att det kan tyckas märkligt för dig att någon kan påstå sig vara något annat mentalt än sina könsorgan. För könsorgan bestämmer ju inte bara VAD vi är utan och VILKA vi är, eller hur?
Iaf verkar det vara vad du tror. Ungefär som om en viss hudfärg talar om vem någon är och inte bara vilken plats på jorden hen härstammar från. Könsorgan bestämmer bara hur man fortplantar sig, inte vad man kallar sig. Språket, som är en socialkonstruktion, bestämmer vad man kallar vissa saker. Och det brukar ändras med tiden när vi lär oss något nytt om hur världen funkar, t.ex.
Vi har pratat om det här förut, men jag provar igen ;) Svårigheten med könsidentiteten är ju att den sitter innanför pannbenet- du kan inte se vad någon annan har där inne. Dessutom är könsutveckling/beteende inte lika tydligt varierat som åldersutveckling/beteende hos människan. Därför kan det verka lite löjligt samtidigt som det är skrämmande med personer som vill korrigera sin kropp efter hur det ser ut innanför pannbenet. Varför är det så jobbigt att kallas kvinna när man har fitta?
Jo, det ska jag tala om för dig: det är jobbigt därför att ordet "kvinna" inte är lika värdeneutralt som "bruna ögon". Ordet "kvinna" innebär en massa sociala konventioner som är obekväma (liksom ordet man). Så långt tror jag vi är överens. Där vi skiljer oss åt är insikten om att EFTERSOM ordet "kvinna" signalerar en viss social könsroll blir ordet olämpligt för personer som visserligen föddes med fitta men som önskar ha skäggväxt, platt bröstkorg och ofta gärna en penis också men inte alltid eftersom dessa fysiska egenskaper i vårt samhälle förknippas med ordet "man". Alltså blir det ju lämpligare då att den som korrigerar sin kropp på detta sätt också kallar sig man.
Det komplicerar naturligtvis när allt fler når insikten om att en kan vara, och är, sin könsidentitet även om man inte anpassar kroppen efter den eller samhällets förväntningar.
Jag vet att du inte förstår. Jag sitter själv i samma båt med statistiken och alla matematiska formler. Jag får det inte att gå ihop. Men jag skulle aldrig drömma om att vara så arrogant att jag påstod att matematikens logik inte existerar bara för att jag saknar förmågan att förstå den. Bara för att du inte kan förstå hur transsexualism fungerar betyder det inte att det inte existerar som ett fysikaliskt faktum i den mänskliga hjärnan som del av en naturlig könsvariation.