Jaha, och hur ska vi se på den här Metro-artikeln då: "18-åringen är kär i sin pappa - nu vill de ha barn." ?
En genetiker som uttalade sej i kvällspressen apropå Kalmarfallet för några år sedan (med syskon över 15 år som hade sex med varann, vilket f.ö. är fullt tillåtet om de är av samma kön) påpekade att det liknade moralpanik att förfasa sej över de genetiska konsekvenserna. Normalt blir barn till syskon inte särskilt missbildade (obs att halvsyskon kan få gifta sej på dispens i Sverige), utan riskerna uppstår först om det här med syskonäktenskap eller inavel sätts i system, om "alla" börjar göra så, ungefär som vid de faraoniska hoven.
Reaktionerna mot vuxen, frivillig incest skulle alltså med detta betraktelsesätt vara att likna vid de bitvis paniska reaktionerna mot homosexuell samlevnad ("vad skulle hända om alla..." et c). Ändå är jag givetvis starkt emot att fäder är sexuellt ihop med sina döttrar, hur vuxna de än må vara. Men har inte samhället fångats i sin egen retorik när man nyss så starkt betonat att "vuxen, frivillig, kärleksfull sex" måste vara de resandes ensak och att "vilka är vi" att ha synpunkter? (Jag har visserligen träffat ytterst få som är konsekventa med detta, men argumentationen har ju låtit så).
Läs även t.ex. Thorsten Jonssons novell "Gård i utkanten" som är en av de finaste kärleksnovellerna som finns på svenska - men det handlar om två syskon... förföljda, trakasserade... man kan nog inte känna mer sympati för ett kärlekspar än så, och ändå...
...och så har vi ju fortfarande de polyamorösa, även om centerpartiet backade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar