Ja, nu var vi där.

Håhåjaja. Idag kan en man formellt föda barn, d.v.s. en som föder sitt barn får registreras som barnets far. I Sverige åtminstone. D.v.s. vi vet helt enkelt inte längre vad vi menar med man, kvinna - far, mor. Blaha blaha blahonga.

Fortsätter det här - men så illa kan det väl inte vara? - får vi förstås allesammans gå över till att säga "hen". Vi vet ju ändå inte skillnaden mellan en han och en hon, inte ens i omklädningsrummen (som, precis som Shadowolf nu yrkar i kommentaren till förrra stycket, borde bli könsneutrala de också. Naturligtvis - det var ju bara ett förbiseende att Carin Jämtin inte nämnde dem under sitt korståg mot segregerade toaletter 2010. Eller hade hon trots allt en känsla av att det inte riktigt fanns något folkligt stöd för att avskaffa just det uttrycket för en moderat heteronormativitet? tillagt 3/7).

Det här är riktigt slött och kort tänkt av Sveriges riksdag. Skulle teorin hålla streck så måste ju "män" ha fött barn i all världens tid. Jo tjena.

Bara att byta tillbaka, förstås. Könsbegrepp, alltså. Men nog var det väl onödigt att trassla till dem så här i nådens år 2013 och vålla både hbt-personer och barn och ungdomar i största allmänhet onödigt lidande och onödig förvirring (som om inte livet och den egna identiteten vore komplicerade nog ändå). Eller?

Mammor är inte män

Nej, jag trodde väl inte att särskilt många skulle hävda att det finns män som kan föda barn (se Ljusnan 17/2). Jag har förr bara urskilt tre grupper som öppet hävdar det: 1) Översmarta genusteoretiker 2) Personer som själva lider av könsidentitetsstörningar 3) Somliga tvååringar som tror att skillnaden mellan pojkar och flickor är längden på håret.

Nå, dessa utgör förstås ett försvinnande fåtal. Så den verkligt intressanta frågan blir nu: Hur i hela fridens dar har den dråpliga tesen om barnafödande män trots detta kunnat slå igenom så brett bland våra politiska partier, att den riskerar ställa könsbegreppen på huvudet i både riksdag och kyrkomöte, i både omklädningsrum och sportarenor? (Vilket förstås är avsikten hos de översmarta, "queera" genusteoretiker som utnyttjar en utsatt grupp med identitetsstörningar för att genomföra sin kulturrevolution).

Jo, p.g.a. en fjärde grupp som snabbt har vuxit sej löjligt stor: Opportunister som är beredda att gå med på ungefär vad som helst, så länge de tror att det är trendigt och så länge de kan dryga sej mot någon "konservativ". Dessa filurer hittar man bland politiker likaväl som bland journalister (som knappast gjort sitt jobb i den här frågan), bland präster likaväl som bland lärare. Eller bland vilka yrkesgrupper som helst, som tror att deras arbetsgivares och kunders policy innebär att de inte får säga stopp och belägg - som i sagan om kejsarens nya kläder.

Vid en fortbildningsdag för lärare i Falun 2006 möttes föreläsaren av skallande skratt när han upprört hävdade: "Somliga tror att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män!" Han backade något och vi trodde väl alla att det handlade om en felsägning. Men jag har nu själv i diskussion med en påstådd man med barnafödartalanger fått veta: "Visst, jag är en hona av arten homo sapiens - men jag är fördenskull inte kvinna!" Vilket väl får betraktas som en ganska extrem variant av existentialisten Simone de Beauvoirs tes "Man föds inte till kvinna, man blir det".

Man ska inte trakassera utsatta grupper, heter det. Nej, men utsatta grupper har inte alltid rätt i sak. Och nu handlar det om ett politiskt och kulturellt etablissemang som förlorat omdömet. Ja, som direkt saboterar trovärdigheten i arbetet för utsatta grupper.

(insänt till Ljusnan 28/2)