Miljöpartiet är mest hbtqiap+

Enligt Rfsl:s egen undersökning inför sommarens Pridefestival finns det inget parti som är så på tå för att fortsätta med hbtq(iap)+-reformer som Miljöpartiet. Här kom en debattartikel som bör syn för sägen!

Jonas Gardell ansluter sej till Hirschfelds normalfördelningskurva

Jonas Gardell skriver som vanligt tänkvärt och med en viktig utblick över historien. Men referensen till Hirschfeld och hans normalfördelningskurva förvånar mig.

Dels är ju Hirschfeld inget skinande ljus för att han förföljdes av nazisterna. Genom att tillsammans med den yngre läkaren Kurt Warnekros slå i den sedan 25 år gifte Einar Wegener att han precis som sin fru Gerda var kvinna (fast fångad i en mans kropp) tog de ihjäl honom i några få steg. Droppen kom när han 1930 - samma är som hans självbiografi kom ut - skulle få en livmoder inopererad (sånt görs väl inte ens idag?) och avled när kroppen stötte ifrån sej den.

Dels strider ju Hirschfelds normalfördelningskurva (där endast några få procent är riktigt homo- resp heterosexuella) mot den populära föreställningen, länge uppmuntrad av bl a Gardell, om en stor, heterosexuell majoritet contra en liten och förföljd homosexuell minoritet "som inte har något val". Men om en stor majoritet av vårt folk (liksom alla andra folk) egentligen är bisexuella, blir ju t ex Paulus' ord i Romarbrevet 1 fullt relevanta - och det verkar i så fall orimligt att både skola och kyrka ska tvingas lära alla våra barn och ungdomar inte bara att alla är lika mycket värda utan också att ett förbund mellan två karlar eller två kvinnor är precis lika välsignat och väl-designat som ett mellan en man och en kvinna, ja, att det vore diskriminering att våga hävda något annat eller att öht vilja ge det sistnämnda förbundet över könskampsgränsen så mycket som ett eget namn!

Ibland är Malin gift med Malinda, ibland med Marcus

Ja, så här kan det gå när inte haspen är på. Jag har själv tänkt ansöka om det juridiska könet kvinna, bara för att det går och för att jag redan lever i ett könsneutralt äktenskap, men min fru förbjuder mej. Men att byta kön (socialt, inte juridiskt väl?) var och varannan dag, det var något nytt.

Karln är väl iaf inte biologilärare. Jag har ofta undrat hur det skulle gå om en sådan fick för sej att lära barnen att även hingstar kan föla och även tjurar kan kalva? Men han och hon (den eller det) fungerar säkert bra som lärare i bild eller matematik. Hoppas jag.

Vad är det för tolerans som minskar?

Hbtqi-begreppet är verkligen luddigt och inbegriper det mesta. Som jag sa till David Berjlund när han skulle fortbilda kommunfullmäktige i Hudiksvall blir det dessutom svårbegripligare ju längre till höger man kommer. Det gör uppgiften om ungdomars ökande intolerans mot "hbtqi" (från 3 till 15 procent) något svårtolkad. Är det fråga om ökad homofobi? Eller är det en reaktion mot Göran Hägglunds och KD:s könsbegrepp, enligt vilka inte en enda svensk kille längre kan bevisa att han (?) är en kille?

Det kan naturligtvis vara både och. Men det ligger inte i klarhetens intresse att baka ihop alla queerreformer under slaskbeteckningar som hbtqi(ap+). En kan mycket väl vara för ett och mot ett annat. Både som ungdom och som gamling.

Till Emma Wiesner

Men vänta nu Emma Wiesner, öppet bisexuell EU-parlamentariker (C), som angrep s k "bifobi" på årets QX-gala: 

Både skola och kyrka ska alltså enligt dej och Centerpartiet inte bara lära våra barn och ungdomar bejaka den behjärtansvärda procenten genuint, entydigt homosexuella som inte kan tända på någon av det motsatta könet men vill kunna bilda familj med varandra? Utan både skola och kyrka ska alltså enligt Centerpartiet även tiodubbla dessa behjärtansvärda medmänniskors chanser på krogen genom att lära våra identitetsosäkra eller s k bisexuella barn och ungdomar (kanske nästan alla, jfr Lars Bohman: Man och man emellan, N&K 1995!) att det inte finns något speciellt eller väl-designat med förbundet mellan man och kvinna öht, ja, att det inte ens förtjänar ett eget namn? Och att de, även om de har ett val, precis lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt? För att du själv tycker att det inte spelar någon roll och alltså inte bör få spela någon roll för kyrkan heller?

Är jag alltså "bifob" för att jag inte tycker att detta verkar riktigt klokt, särskilt inte när även kyrkan, som ni är med och styr, ska bli er megafon (en liberal stat kan förvisso släppa inte bara kön utan även antal, släktskap och ålder lite friare)? Eller är jag "homofob" för att jag är moderat heteronormativ och tycker att vi människor i första hand bör söka en livskamrat av motsatt kön, åtminstone om vi har ett val? Centerpartiets queerideologi röjer ju f ö bort själva grunden för våra könsseparerade omklädningsrum, som ju onekligen bygger på 1) heteronormen och tabut mot det egna könet samt 2) de klassiska biologiska könsbegreppen, saker som Centerpartiet på 2000-talet i största välmening rivit ner.

Varför är jag då inte också "polyfob" för att jag - även när C svävat på målet - håller på monogami? Eller "endofob" för att jag ogillar syskonäktenskap (som vi ju tillåtit på dispens fram till våra dagar)? Eller är regeringen fobisk mot kusiner för att den ogillar kusinäktenskap (som ju ska förbjudas fr o m den 1 juli i år)?

Nå, Centerpartiet får väl driva vilken sexual- och äktenskapssyn partiet vill, även polyamorösa öppningar så klart (som alla minns var aktuella under början av Annie Lööfs ledarskap). Men att detta sekulära parti samtidigt vill vara med och bestämma vilka som ska få bli präster och vad dessa ska tycka och tro, det är bara för fräckt! (Och inte det minsta liberalt, det vet du ju Emma).

Angående svårigheten att vara homosexuell i hockeystaden Övik (från Fb)

Kommentar till inlägg om svårigheten att vara homosexuell i hockey- (och frikyrko-) staden Övik.

Sympatisk kille! Allt gott till dej, Anton! Men här en tanke som nästan blivit tabu: vore det bättre om alla (inte bara i Övik), både män och kvinnor, bytte om och duschade tillsammans (ifall det inte finns plats med bås/toaletter åt alla)? Könsskilda omklädningsrum bygger ju trots allt på heteronormen och det sexuella tabut mot det egna könet (homofobi?) samt på de traditionella könsbegreppen (transfobi?). 

Killar kan ju vara otroligt blyga för kvinnor i omklädningsrummet/duschen (fast det inte erkänns) och kvinnor kan vara rent skraja för killar i omklädningsrum och dusch. Det tabuiserade samtalsämnet är ju att erkänd homosexualitet (att varken kunna eller vilja respektera det sexuella tabut mot det egna könet) och de nya könsbegreppen gör könsskilda omklädningsrum föråldrade/obsoleta. (Vi förväntas förstås alla respektera tabut mot sexuella övergrepp, men det är ju en annan sak).

Jag som heterosexuell barn- och ungdomsledare (apropå ett annat aktuellt fall i Övik) förväntas ju för säkerhets skull undvika att duscha och byta om med unga av det för mej (i princip) attraktiva könet. Sådana motsvarande förväntningar går ju inte att ha på homosexuella, som i det fallet faktiskt kan bli positivt särbehandlade men kanske just därför ses med mer eller mindre dold misstänksamhet av vissa (homofoba eller helt enkelt blyga) föräldrar och unga.

Vore det alltså mindre homofobt och mer konsekvent att alla bytte om med alla, som min son nu får göra under sin värnplikt i norr? (Tanken framfördes i en söndagsintervju i P1 för 15 år sedan: "Egentligen borde vi" osv). Skulle det avdramatisera homosexualitet eller mest öka risker och spänningar? Vad säger kvinnorna (nu när ändå ingen kan bevisa vilket kön en har)? Och vad säger barnen (som ju redan, upp till ca 8 års ålder, brukar få byta om i vilket omklädningsrum som helst)?

Ett anspråkslöst men uppriktigt testförslag utifrån min sons upplevelser i lumpen. (Och utan minsta önskan att själv få blotta mej för andra kvinnor än min fru eller se dem nakna).

PS. Har det blivit tabu att ens diskutera detta ur BÅDE homo-, kvinno- och barnperspektiv? DS.

Kan det ha varit nån omvändelseterapeut framme som borde åtalas?

Vad är nu detta? Fast vi har ju förstås länge hört talas om heterosexuella - som trodde att de var det i varje fall - som plötsligt blir ihop med någon av samma kön och tycker att det var ännu bättre (kom ihåg Rikard Wolff t ex - han fick en waw-upplevelse med en karl efter att bara ha varit med tjejer och gillat det).

Kristne Ray Baker har ju i boken "Bekänna färg" berättat om samma sak som den här killen (utan att ha haft sex med någon förrän han träffade sin fru och bildade familj med henne). En identitet som homosexuell krackelerade plötsligt - och som sagt: vi har ju sett, och fått se, samma sak hända på "andra sidan". 

Men är det här på något sätt mer tabu? Mer "förbjudet"? Nog är det konstigt i så fall. Men tänk om någon plötsligt (med inspiration från Mia Lodalen) ger ut "Liten handbok i konsten att bli hetero"? Är det rent av åtalbart?

F ö menade ju Rfsl-anknutne psykologen Lars Bohman i sin bok "Man och man emellen" (Natur & Kultur 1995) att vi alla är mer eller mindre bisexuella men pga diverse hämningar och tabun (det han kallade "homofobi") inte alltid kan tänka oss sex med folk av båda könen. I hans värld verkade s k heterosexuella vara mest hämmade. (Att homosexuella som han själv kunde vara det gick väl inte att säga explicit).

Men jag tror fortfarande att det finns genuin och entydig homosexualitet, som då rent sakligt kan beskrivas som en slags funktionsnedsättning (ur reproduktionssynvinkel). Det får man nog lov att säga med all respekt för den kärlek och omsorg som kan uttryckas där, och med största sympati och medvrede mot föraktfulla och hotfulla attityder från andra.

Han vill tävla i damklassen

Alla vill tävla med damerna - både herrar som identifierar sej som damer och damer som identifierar sej som herrar. Undrar varför?

Ingen ska dock hatas och hotas för det. Kristdemokraterna och Göran Hägglund avskaffade ju de gemensamma könsbegreppen redan 2013.

Klockren queerretorik

Både Signe Krantz från Transammans och Jonas Gardell menar uppenbarligen att också en del karlar kan föda barn och att de nya, subjektiva könsbegreppen, som gjort så många fler könsdysforiska, är en viktig framgång. Detta är verkligen queert/knasigt. Men det är fördenskull inget fel på vare sej intelligensen eller den retoriska skickligheten!

För att ge dej, käre läsare, en liten övning i att analysera queerretorik lämnar jag artiklarna okommenterade.

Elisabeth Ohlson och arvet efter henne

Elisabeth Ohlson från Skara (se utställningen om döden, tv-programmet Min sanning och gårdagskvällens film om hennes liv, gjord av ämnen och dokumentärfilmaren Joakim Lindhé) var helt klart en mycket modig kvinna och skrev verkligen, främst genom utställningen Ecce Homo, både fotokonsthistoria, gayhistoria och kyrkohistoria!

Och det skedde nog (som jag skrivit nu till Ekho:s 50-årsjubileum) mycket pga hennes arbete ett paradigmskifte där strax före millennieskiftet, där kampen inte längre gällde just det jag själv anslutit mej till på 90-talet, en tydligare samhällelig och pastoral öppning för homosexuella (de som inte sade sej ha något val). Utan - även inom kyrkan! - ett carte blanche till alla, identitetsosäkra såväl som öppet bisexuella, ungdomar och äldre, där ingen i vare sej skola eller kyrka, och nu snart inte ens en enda nyvigd präst, skulle få antyda att det kanske trots allt finns något särskilt välsignat och väl-designat med förbundet mellan man och kvinna. Ett förbund som nu inte ens skulle få ha ett särskilt namn (inte ens i kyrkan)!

Alla vi som är gifta lever ju idag, i statens och Svenska kyrkans ögon åtminstone, i fullständigt könsneutrala äktenskap. Och jag kan inte längre bevisa, bara påstå, att jag är man, det konstaterade både jag och Anders Wallner på Hudik Pride i somras. (Ingen kan ju f ö heller bevisa att den nu så aktuella rönningemördaren Vilma Andersson är man heller, om någon fortfarande bryr sej om just "mäns våld mot kvinnor").

Detta är så klart ett gigantiskt paradigmskifte som man förstås lätt kan föredra framför en homofob, omodererad heteronormativitet. Men för mej påminner det alltför mycket om Luthers fulle bonde som drattat ner på andra sidan hästen när han fått hjälp upp. Någonstans segrade visst hbtqiap+-rörelsen ihjäl sej (nej, jag håller inte heller reda på alla bokstäver!). Jfr kristendomen på 300-talet som gick från förföljd till statsideologi på några decennier, delvis med hjälp av martyrkulten.

Även gårdagskvällens utmärkta dokumentär om den person som tillsammans med Jonas Gardell mer än någon annan svensk bäddat för detta paradigmskifte, är så klart en form av hagiografi. Och fjädern har spänts så hårt att den lätt kan slå tillbaka i en backlash. (Allt ställdes ju f ö på huvudet när lesbiskt sammanlevande dr Alice Weidel i Tyskland blev ledare för landets näst största parti, högerextrema AfS som vill återställa både äktenskaps- och könsbegrepp).

För Ann Heberlein är döden iaf en man, även om den heter Vilma

Nej, det hjälper inte att byta namn till Vilma, kanske inte ens att byta juridiskt kön. För Ann Heberlein är man(!) ändå en man, och doktorn i etik verkar inte rädd att kallas transfob för det. Hon(?) tycks faktiskt tro att det fortfarande finns objektiva könsbegrepp även i Hägglunds och Kristerssons Sverige.

Jag håller med Lucas Romson om att det är två olika frågor som bör diskuteras separat: mordet i Rönninge och psykiatrireformen 1995 är en sak för sej - liksom kvinnors (!) utsatthet i stort - och förövarens byte av förnamn en annan. Likväl ställs ju saker och ting på sin spets när inte ens Expressen längre verkar veta vad som menas med "man" respektive "kvinna".

Styckmördaren Leonard heter visst numera Leona. Är han därmed en kvinna och döden i detta fall inte en man? Ja, i motsats till Robin/Vilma Andersson föddes Leona iaf som kvinna, vilket skulle göra brittiska HD och mej mer benägen att betrakta honom/henne som just kvinna. Men vad säger Heberlein?

Frågor vid Ekho:s 50-årsjubileum

50-årsfirande organisationen Ekho (från början "Ekumeniska gruppen för kristna homosexuella") beskriver sej själva på sin Fb-sida som från början grundad för kristna homosexuella, men sedan ett förbund för kristna hbtqi+-personer i största allmänhet. (Idag står där "Kristna Regnbågsrörelsen" som förklarande tillägg). Jag skrev igår följande i en kommentar på Facebook, som efter ett dygn inte fått någon replik eller något gillande eller ogillande (syns den ens för andra än mej själv?):

"Från början för homosexuella", ja. Jag vet, och det var ju på något sätt begripligt som jag minns er från 80-talet. Att inte kunna tända på någon av det motsatta könet är absolut ett predikament som förtjänar pastoral och medmänsklig hänsyn. "Man har inget val" eller "ingen har valt det", sa man ju då som replik till Paulus och Romarbrevet 1. På 90-talet gick jag på Rosa caféer och försökte korrigera en äldre generations fördomar, som dock ibland visade sej stämma. Som t ex att det här skulle leda till könsneutrala äktenskap, t o m i kyrkan. (Våra nya subjektiva könsbegrepp kunde inte ens de konservativa föreställa sej för 40 år sen). 

Så om vi nu ska blicka tillbaka: När var det egentligen som Ekho blev "queert" på allvar? D v s när började Ekho öppet började driva att både skola och kyrka skulle lära alla ungdomar, även bisexuella och/eller identitetsosäkra, att de lika gärna kunde ha sex med och bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt? Ja, att det inte finns något särskilt välsignat och väl-designat med förbundet mellan man och kvinna? Dubbla (W Allen) eller tiodubbla chanser på krogen kan väl inte ha gällt som skäl för en kristen rörelse, utan det måste väl ha funnits något slags teologi, som nu konsekvent nog även tycks omfatta polyamori? Men när slog det tänket igenom? Vid millennieskiftet, alltså efter halva er tid, eller tidigare/senare? 

Jag frågar inte för att vara dum, utan som politiskt liberal och av en genuin önskan att få veta och förstå mer av vår 2000-talshistoria (inkl pågående backlash pga kollektiv könsförvirring). Både som pappa och som konfaledare, där tidigare fördomar mot homosexuella som särskilt övergreppsbenägna tycks ha ersatts av fördomar mot oss heterosexuella (det är ju nu bara vi som i regel inte får duscha och byta ihop med det för oss sexuellt attraktiva könet). Våra könsskilda omklädningsrum och kutym om ungdomsledares uppträdande i nakna sammanhang bygger ju, erkänn det, både på den gamla heteronormen eller tabut mot det egna könet OCH på de klassiska, objektiva könsbegrepp vi i vårt land systematiskt brutit ner de senaste åren. (Jag kan ju t ex inte längre bevisa, bara påstå, att jag är man). 

Tacksam för en seriös kommentar, gärna ur ett halvsekelhistoriskt perspektiv (jag är historielärare i botten). Hoppas ni kan ta emot även kritiska synpunkter från en öppet men moderat heteronormativ person utan att se dem som rakt igenom homofobiska! (Jag föreställer mej ju att det förekommer viss intern debatt även inom Rfsl och Ekho). 

Vänliga hälsningar från Andreas Holmberg, Iggesund

Är nu Platon alltför queer - eller denna blogg?

Ja, på andra sidan Atlanten får en professor tydligen inte ens berätta om Platons sexualsyn. Vad sägs då om bloggar som den här, där jag berättar om både det ena och det andra? Obskuranter är ni i Texas! Skämmes - det där var inte nödvändigt bara för att vi här i Sverige blivit kollektivt könsförvirrade!

Hela havet stormar

Blir det inte mer och mer uppenbart att vi sedan Göran Hägglunds (KD) reform från 1 april 2013 (implementeras 1 juli) saknar gemensamma könsbegrepp? Eller hur ska man annars rolla förvirringen kring rönningemördaren?

Jaha, vissa får byta kön men inte andra

Ok, så vissa transkvinnor är alltså inte riktiga kvinnor? Inte tillräckligt söta eller? För våldsamma?

Född i fel kropp?

Att vi nu har en lagstiftning som innebär att man (!) utan vidare spisning kan hävda att man är en man även om man föder barn, har inte gjort Louise/Loui Sand mindre motiverad att söka fullborda sin s k transition eller "makeover" från kvinna till man. Man (!) får väl dock konstatera att det var tur att hon/han/hen väntade tills handbollskarriären krönts med "Stora tjejers märke", fem SM-guld, 100 landskamper, ett EM-brons, en VM-fjärdeplats och några säsongers klubbspel i Frankrike. Som transman hade Louise/Loui haft betydligt svårare att göra sej gällande (det omvända gäller ju transkvinnor - de får odiskutabla konkurrensfördelar).

Det är bra att Loui är öppen med de - kalkylerade - komplikationer som blivit följden av beslutet att genomgå den s k "könsbekräftande" (för den som tror att Loui verkligen var något annat än det såg ut som) vård som Christopher Gillberg m fl mera betraktar som en form av västerländsk könsstympning. Men jag vill inte förneka eller beklaga att Loui än så länge verkar nöjd och belåten. Jag undrar bara hur vi kunde definiera om själva könsbegreppen och förvirra en generation barn bara för att somliga skulle känna sej nöjdare? 

Utan tvekan är det ju i allmänhet en fördel att slippa gå igenom alla beskärningar och övriga ingrepp som Loui genomgått. Ingen tvingas heller till det - annat än av sina egna föreställningar och moderna ideologier. Det verkar ju sympatiskt att Loui idag kunnat erkännas som man utan att beskära sin kropp - men voila! det var så vi fick de nya könsbegreppen med barnafödande män o s v. Och vad det är för vits med att få kalla sej "man" om det inte längre betyder "hane av arten människa" kan en ju faktiskt undra. Skäggiga damer med pungkulor är ju nuförtiden också möjliga. Och då tänker jag inte på Loui utan damer födda i manskropp (som det sägs).

Det är bögarnas fel?

Satir och ironi är dubbelbottnat. Någon kan sjunga "Det är bögarnas fel" på allvar !mer eller mindre) och tro sej komma undan med det (jfr "Det är judarnas fel"). Jag tänkte faktiskt tanken första gången jag hörde Grotescos låt: enda skälet till att det här inte räknas som hets mot folkgrupp är att man förutsätter att ingen är så här dum på riktigt.

Men alla kommer tack och lov inte undan med det. Inte om man "förtydligar sej" med aggressiva rop och kommentarer. Visst behövs mer diskussion och debatt i hbtqi-frågor, som även den här bloggen vill bidra till. Och det är inte alltid lika lätt att dra gränsen mellan saklig, om än upprörd och något raljerande kritik, och oacceptabla angrepp mot en på många sätt utsatt, men samtidigt i debatt och lagstiftning länge osannolikt inflytelserik grupp.

Varken jag eller den aggressive 15-åringen kan alltså längre bevisa att vi är killar. Om vi ska utgå från Rfsl:s könsbegrepp, som numera även är statens och skolans (och kyrkans?). Det skapar så klart en viss, fullt förståelig frustration. Även om det inte ursäktar vilka reaktioner och uppträden som helst.

Att boxas mot en man kändes självklart för Claudia

 ...men hur hon kommer att resonera efter sin transformering vet hon inte än. Nej, det blir ju lite komplicerat, det här med idrottandet, eller hur? Ska Claudia börja mangla riktiga kvinnor eller i idrottssammanhanget erkänna att han är biologisk man trots allt?

Strippande förälder

Onekligen en intressant och i sammanhanget relevant form av föräldraprotest!

Du sköna nya värld

Ingen ska hata och hota Janne som "blev" Jonna. Fint att frugan lyckades få "henne" att inte skära av snoppen. Och även konservativa präster bör väl kunna viga samman "lesbiska" par där en har snopp och en har snippa? 

Men nog är det här lite väl förvirrande för både barn och vuxna. Behöver vi ändå inte gemensamma könsbegrepp om de alls ska betyda något och vara praktiskt användbara?