Är jag rädd?

Frågan har ställts varför jag är så rädd? Då bör man kanske först fråga sej: Är jag rädd?

I en mening är jag inte ett dugg rädd. Jag går t.o.m. omkring och skrattar. Det här kommer att räta upp sej så småningom, så klart, men just nu är det bara för dumt. Karlar som är födda av karlar, nu och hela historien igenom. Vem kom på den tokroliga idén?

Däremot är jag duktigt arg - förutom den sköna sommarkväll då jag är ute och fiskar med barnen. Precis som de flesta andra skulle vara om deras barn skulle få lära sej i skolan att hingstar då och då fölar eller att tjurar ibland kalvar, och att de föräldrar som inte trodde på det är något slags fascister. Eller att 2+2=5 och att de som förnekar det är förvirrade och rädda. Bara för att någon översmart akademiker eller sifferhandikappad dyskalkyliker har hittat på en ny definition av "fem".

Och jovisst, några saker ÄR jag rädd för. Jag är rädd för att högerextremister helt i onödan ska få en chans att vinna folks förtroende genom att vara de enda som fortfarande står upp för de klassiska, biologiska könsbegreppen. (I motsvarande grad som de etablerade partierna och de etablerade journalisterna tappar i förtroende för queerknasigheternas skull, t.o.m. om vi skulle hejda oss innan könsbegreppen helt avskaffas och även omklädningsrummen könsneutraliseras).

Och jag är rädd för att det då kan bli en rejäl backlash (jfr 30-tal med 20-tal!) som sveper med sej även de 1900-talsreformer och attityder som jag bejakat och bejakar.

Och därför är jag mest arg. Men inte mest på Shadowolf eller andra t-personer, utan på journalisterna och de etablerade partierna, bl.a. mitt eget Folkparti, och på statsministern, skolministern och socialministern. Och den s.k. oppositionen, givetvis, som i den här frågan inte opponerat ett enda dugg.