Mats Reimers varnar - men Fredrik Modéus verkar fortsatt entusiastisk

Att varken Göran Hägglund eller Ulf Kristersson längre kan bevisa att de är män är en ganska rolig följd av deras egna könslagar. Att även jag och kungen och andra trebarnspappor - som t ex biskop Fredrik Modéus - mycket väl kan vara kvinnor får ju nu anses fastslaget av både stat och kyrka. 

Men man kunde kanske ändå tycka att fler borde lyssna på Mats Reimers. Var det verkligen detta vi ville ha som föräldrar och ungdomsledare? 

Och behövde biskop Fredrik Modéus verkligen låta så reservationslöst entusiastisk för att bevisa att han inte är en s k "transfob" (som jag och Agnes Wold och J K Rowling och alla andra som tror att bara kvinnor kan föda barn)? 

Man kan faktiskt vara emot hat och hot mot s k transpersoner utan att ge dem rätt i allt de påstår. Precis som Christer Sturmark kan vara emot hat och hot mot kristna utan att tro på våra dogmer.

Roligt med kommentarer!

Det är ju lite roligt att det börjar droppa in kommentarer. Även om ingen tycks hålla med mej om nånting, men det är ju ofta så att den som samtycker tiger, kanske särskilt på det här området.(Tar dock inte det omvända för givet).

Fast jag måste ju säga att argumenten för att även barnaföderskor EGENTLIGEN kan vara män ter sej skäligen klena. Jag vill dock betona att även om jag raljerar med queerologin - som drivs av många etablerade akademiker, inte bara särskilt utsatta personer - har jag ingenting annat än djupaste medkänsla med de människor, ofta ungdomar, som nu går omkring och grubblar inte bara över vilka sexuella läggningar de kan tänkas ha utan också över om de är "riktiga" tjejer eller killar, bara för att de inte är som Barbie resp. Ken. (Jag pratade med en häromkvällen).

Jag vill också betona att jag mycket väl känner till att man kan födas missbildad eller outvecklad också när det gäller könsorgan o dyl (konstigt vore det väl annars!). Och mycket könskirurgi är naturligtvis därför väl motiverad och begriplig, även när det gäller "omkorrigeringar" när den första upplevts ha gått "åt fel håll".

Men när även fysiskt välskapta killar och tjejer får för sej att de är födda i fel kropp, och antingen får en massa kirurgisk och hormonell behandling för att "konfirmera" den föreställningen, eller också inte vill behandlas kirurgiskt/hormonellt men däremot socialt (betraktas och benämnas som tillhörig det kön man inte precis ser ut att ha, när en s.k. man t.ex. föder/ammar barn), ja, då har någonting, menar jag, sluntit snett. Trots välviljan.

Och precis som vi inte kräver av Christer Sturmark att han ska upphöra med sin religionskritik för att kristna ungdomar blir mobbade i skolan eller kristna konvertiter dödas i Mellanöstern, så kan inte aldrig så utsatta grupper kräva att deras retorik ska bli samhällets nya Gudsord, höjd över all kritik. Särskilt när retoriken blir så självförgörande och intrasslad som queer-retoriken. (Nästan lika intrasslad som den ibland rent ruskiga antigayretorik som Tor Billgren ofta förtjänstfullt analyserar). Enda någotsånär förnuftiga queer-förslaget jag sett på det området är Piratpartiets att slopa de officiella (juridiska) könsbegreppen ö.h.t. Fast vore ens det så smart?

Glöm aldrig David Kato!

Till queerretoriken hör att beskylla sina kritiker för att vålla hbt-personers död. Jag känner igen retoriken från somliga kristna, som menar att t.ex. Christer Sturmark och Richard Dawkins genom sin kraftfulla religions- och framför allt kristendomskritik gör sej medskyldig till att kristna konvertiter dödas och att kristna ungdomar mobbas och kanske tar sitt liv i missmod.

I båda fallen finner jag kritiken orimlig generellt, men i båda fallen kan den ändå ibland vara eller bli relevant, nämligen om Christer Sturmark inte samtidigt står upp för religionsfriheten och konvertiters rätt att leva, och om queerkritikerna står likgiltiga inför eller rent av uppmuntrar förföljelse av hbt-personer.

Men jag är inte likgiltig. David Katos öde får aldrig glömmas. Jag har samlat in namn på en lista mot Ugandas antihomolagar och skrivit om dem på Ugandas ambassads gästbok. Jag har försvarat Rfsl:s linje i många, många fall (partnerskapslagstiftningen, rätten att åtminstone kunna prövas som adoptivförälder, asylfrågor m.m.). Men just för att inte misskreditera det goda som uppnåddes under 1900-talet, får vi inte ge oss queerretoriken i våld. Den håller nämligen på att driva iväg alldeles, nu när inte bara äktenskapsbegreppet utan även könsbegreppet självt ska könsneutraliseras.

Fast oavsett detta och just för att hålla balansen: Glöm aldrig David Kato!