Modigt och vettigt är inte samma sak

Under 800 m-simmen i simhallen i morse fick folk höra Radio Gävleborg återge Jazz´ historia, som jag tror mej ha hört antydas genom mun-mot-mun-metoden redan under ett sommarjobb i trakten på 00-talet. Intressant som alla såna här berättelser, men inte kan jag förhålla mej precis lika okritiskt till såna här upplevelser som mamman, reportrarna, psykologen Wictoria Sjörling - eller psykologen och författaren Jenny Jägerfeld i den aktuella boken Brorsan är kung (se min kommentar här). Det är modigt att berätta - även av mamman - men det är ju inte samma sak som att allt är vettigt och klokt. Ifrågasättanden från "vanligt folk" och medelålders vita män som jag innebär inte att saken blir desto sannare (vare sej det gäller detta eller Sturmarks kristendomskritik eller kritiken mot Margit Norells objektrelationsteori i fallet Thomas Quick). Psykologen Wictoria Sjörling saknar uppenbarligen kritisk distans, precis som Jenny Jägerfeld: om någon "känner" att den tillhör det motsatta könet (jämfört med vad kroppen säger) så ÄR det så. Tröga farsor och andra har bara att acceptera!

Men redan en queerteoretiker skulle hålla med mej om att begrepp som "tjej- och killkläder" resp. "tjej- och killeksaker" är skäligen dubiösa som tecken på en "annorlunda" könstillhörighet. Vi andra kan ju också undra över om psykologens glättiga beskrivning av nutidsungdomen verkligen stämmer: "De är inte så fixerade vid det som de tror ska vara eller inte vara." I mina ögon verkar ju många tvärtom vara så fixerade vid hur en "riktig" tjej resp. kille ska vara att de är beredda att beskära sej och käka hormoner livet igenom för att bli mer riktiga, "det som de tror ska vara". Eller finna det gott och riktigt att andra gör så och att samhället bör stödja deras föreställningar eftersom de kan må dåligt annars. Och vad leder detta till?

"Han hoppas på en framtid där hans yttre speglar hans inre." Ja, det vore väl fint. Men hur många kan egentligen känna sej riktigt säkra på att deras yttre speglar deras inre på ett korrekt sätt? Börjar vi inte bli lite osäkra allihop? "Så varför ska de inte få vara den de är?" Bra fråga. Men varför vi då ska behöva skära i eller proppa hormoner i folk som inte är uppenbart missbildade, det kan man ju då också med visst fog fråga sej. Duger de inte som de är? Varför inte, egentligen? (Vilket ju också Vanessa Lopez börjat fråga sej, dock utan att vilja återta de klassiska könsbegreppen - hellre då bli av med könsbegreppen ö.h.t.).

Apropå ökningen av könsutredningar i Gävleborg säger psykologen att det nog egentligen inte innebär att antalet t-personer ökat utan bara att det är lättare att komma ut nu, och att det finns större kunskap och acceptans o.s.v. o.s.v. (även om många föräldrar sägs ha svårt att förstå). I klartext: genom hela historien har barn fötts av män, förmodligen har vi sedan länge haft åtminstone en kvinnlig påve och kanske t.o.m. en kvinnlig statsminister. De har bara inte vågat "komma ut" förr.

Avslutningsvis - och det är förstås tråkigt att det alls ska behöva sägas - får ju ingen trakassera och förfölja Jazz eller någon annan s.k. t-person (eller någon annan person ö.h.t.)!!! Men att ifrågasätta de nya könsbegreppen är inte trakasserier i sej - lika lite som Christer Sturmark trakasserar och förföljer kristna för att han ifrågasätter deras världsbild och verkligheten bakom deras oförnekliga upplevelser!

Mindre positiva könsbyten

Hallå! Innebär "ett öppet och tolerant samhälle" verkligen att en till synes välskapt människa inte bara får anse sej vara född i fel kropp ("fånge i sin egen kropp") utan att bli förföljd och misshandlad - utan även att det öppna och toleranta samhället också måste bekräfta den föreställningen? Eller innebär det att vi måste acceptera vilka könsbegrepp som helst? Observera att Vanessa Lopez (se klippet längst ner) inte längre tror att en kan vara född i fel kropp och därför ångrar det jag kallat västerländsk könsstympning - men de nya, subjektiva könsbegreppen omhuldar hon dock.

Den nyutkomna boken Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld - med sedvanligt politiskt korrekt undergivenhet recenserad i DN och Expressen - är det perfekta exemplet på dagens modesyn: Den ytterst vettiga pappa som inte tror på att dottern Michelle "egentligen" är den Måns hon känner sej som - och den kompis som inte tror på att en tjej "egentligen" kan vara kille - måste i toleransens, öppenhetens och människokärlekens namn underkasta sej det "faktum" att folk ÄR och måste betraktas som vad de KÄNNER sej som.



[Tillagt 21/11: Vanessa ångrar sin könskorrigering (TV4-klippet som jag la här tidigare har tagits bort av TV4) - men inte de nya könsbegrepp som gör det möjligt för henom att tänka sej som en tjej med snopp, även om hen tydligen helst skulle se, och inför framtiden tror på, helt avskaffade könsbegrepp (ungefär som rasbegreppet avskaffats)].