Det odiskutabla

På 90-talet ansågs det som bekant att det var viktigt för ett barn att ha en (helst närvarande) pappa. Idag anses det ö.h.t. inte viktigt för ett barn att ha en pappa (en barnafödande sådan möjligen). Ja, det anses att stadgade medborgare inte ens bör argumentera för att det - allt annat lika - är bättre att ha en pappa än att ingen ha. (Samma gäller f.ö. beträffande mammor). Att i skolan få till uppgift att debattera för och emot(!) homosexuellas rätt att adoptera barn anses vara höjden av omdömeslöshet. Då anses nämligen homosexuella kunna känna sej kränkta.

Jag har själv ett minne av hur informatören Maria Karlsson 2006 på en "Under ytan"-kurs i Bollnäs jämställde argumentation för och emot "homoadoptioner" med argumentation för eller emot att judar eller negrer ska få adoptera barn. Tydligare kan man väl inte stämpla dem som tror att det finns en vits för ett litet barn med att ha en mamma som något slags rasister eller fascister? Men det förutsätter ju alltså att man a priori betraktar könet som lika irrelevant i könsliv och föräldraskap som hudfärg. Vilket väl skulle bevisas först...

Håhåjaja. Så man får väl då heller inte argumentera för att två föräldrar är bättre än en (eller 3-4) för att ensamstående föräldrar eller polyamorösa skulle kunna känna sej kränkta? Och att argumentera mot att personer över 50 års ålder (eller under 100 000 i årsinkomst) ska få adoptera barn är väl heller inte att tänka på? Alla gamla och fattiga blir väl kränkta av det?

Bra att Ivar Arpi röt ifrån.