Intressant om de sista "tvångssteriliseringarna"

Nog kan man med fog kritisera begreppet "tvångssteriliseringar" när det snarare handlar om att barnaföderskor "tvångsbenämns" kvinnor och mammor, men i vilket fall som helst är P3-dokumentären Tvångssteriliseringarna av transpersoner mycket intressant.

Min slutsats är ju att vi aldrig i hedonistisk, påstått lyckomaximerande, anda borde ha tillåtit det som blev veritabla västerländska könsstympningar och idag - med all rätt! - renderar stora skadestånd. Men vi borde inte heller ha tillåtit folk som kan föda barn att registreras som pappor till barnen de föder, som om det vore enda alternativet.

Ja, men de blir ju lyckligare då! säger någon. De kanske tar livet av sej annars! säger en annan. Ja, vem vet gränsen för vilka föreställningar folk vill ha bekräftade för att bli lyckliga eller vilja leva? Men sanningen och bevarade, meningsfulla begrepp måste i längden vara viktigare än enskildas påstådda eller upplevda välbefinnande. Jämför återigen pappan som säger sej må så bra av att bli betraktad och accepterad som en liten 6-årig flicka. (Hoppas fortfarande att det är en faktoid).

(En annan sak är att även jag skulle kalla en tjej Knut och en kille Sara - eller för den delen Marilyn Monroe eller Cleopatra - om de hotar att annars hoppa från 12:e våningen. Men jag skulle inte låta en dylik form av utpressning omforma hela vår lagstiftning och begreppsvärld).

Queerdemokraterna

I onsdags fick jag av FP-riksdagsmannen Hans Backman veta att KD var på väg att svänga i frågan om huruvida män kan föda barn eller inte. (Som skäl till att FP inte kört över KD med stöd av övriga allianspartier och oppositionen - tror man att vi slysslar med "tvångssterilisering" idag har man ju en plikt mot sina medmänniskor att med alla medel avskaffa den, om än det skulle leda till att regeringen spricker).

Jag trodde nog att Hasse önsketänkte. Göran Hägglund är så snäll, så snäll, och vill gärna göra alla glada. Genom att alls gå med på att utreda frågan om huruvida män kan föda barn kan han ha väckt falska förhoppningar hos ivriga folkpartister.

Igår träffade jag Hasse igen, i Söderhamn, men tog inte upp frågan. Jag hade då från trovärdigt håll hört att idén om mäns barnafödande inte kommer att tas upp under vårriksdagen, och hoppades då att queergalenskaperna skulle hinna "ebba ut" och "eftertankens kranka blekhet" infinna sej till dess. Att vi i FP inte på allvar tror att samhället just nu tvångssteriliserar folk, tycktes mej också stå klart - eftersom vi står ut med att vänta ett halvår ytterligare på en förändring.

Men Hasse önsketänkte inte. Idag ansluter sej Kristdemokraterna till idén att, av välvilja mot utsatta personer, könsneutralisera könsbegreppen, så att även "män" ska kunna föda barn, d.v.s. att även barnaföderskor ska kunna registrera sej som män och pappor till barnen de föder.

Queerare kan ingen vara.

Opponent i parti och kyrka

Jag gillar i grunden både Folkpartiet liberalerna och Svenska kyrkan, och jag har verkligen inte tänkt gå ur någondera organisationen. Däremot har jag de senaste åren hamnat i stark opposition till ledningen, både regionalt och nationellt, i några högaktuella frågor.

Både Folkpartiet och Svenska kyrkan har t.ex. de senaste decennierna stått upp för utsatta minoriteter på ett föredömligt sätt. Men båda har också påverkats starkt av en absurd queerideologi, som alltmer misskrediterar det goda som uppnåtts på jämställdhets- och hbt-området.

Båda har också haft svårt att hantera oppositionen mot queerideologin. Genansen har varit bedövande, precis som f.ö. i Barn- och utbildningsnämnden. Det är med nöd och näppe saken fått tas upp på personal- eller partimöten (medlemsmöten saknas helt i Svenska kyrkan) - eller ens vid en biskopsvisitation! Man har däremot anslagit komiskt gott om tid att - i all vänlighet och ibland med en god kaka till - diskutera mitt sätt och mitt omdöme, medan det vanligen varit stört omöjligt att få vettiga besked av folk hur de i sak ställer sej till queerideologin.

Jag har lokaliserat minst tre absurditeter i detta sammanhang: 1) Själva sakförhållandet att våra politiker och präster nu tycks tro på eller acceptera att a) det inte finns någon särskild vits med att ha en pappa och att b) även män kan föda barn! 2) Att denna tro alltmer räknas till själva värdegrunden, så att opposition anses strida mot allas lika värde och innebära krav på tvångssteriliseringar! 3) Att dessa absurditeter (1+2) inte anses lämpliga att ifrågasätta journalistiskt eller teologiskt - eller diskuteras i de forum som trots allt stått mej till buds.

Till det absurda hör att Svenska kyrkan och Folkpartiet skulle haft lättare att hantera - eller svårare att kritisera - om jag tagit strid för mäns rätt att föda barn, och skrivit långa upprop mot s.k. "tvångssteriliseringar" av s.k. män som kan föda barn. Då hade jag sannolikt inte riskerat någon plats på vare sej valsedlar eller orgelpallar. Då hade jag nämligen ansetts strida för utsatta grupper och allas lika värde. Eller åtminstone för något som ansågs lite trendigt.

Tvångssterilisering?

Till de knasigaste trenderna i tiden hör idén om att även barnaföderskor "egentligen" kan vara män. Ö.h.t. borde idén om att "vara född i fel kropp" granskas betydligt mer kritiskt än vad som vanligen sker.

För det är ju de avancerade hormonella och kirurgiska könsbytena - som dock på pk-språk ska kallas "könskorrigering" eftersom man ju "egentligen" tillhörde det andra könet redan från början - som har bäddat för en situation där psykologer allt oftare erkänner sin oförmåga att avgöra om könsbytarkandidaten - den ibland ännu inte myndige - verkligen tillhör det motsatta könet (eller helt enkelt är homosexuell). Och så klart det är svårt om man inte får gå efter primära könskaraktäristika utan ska bedöma något slags "inre" egenskaper. De flesta blir naturligt nog nöjda av att bli tagna på allvar och få sin vilja fram (majoriteten av dem som byter är intressant nog män som upplever sej vara kvinnor). Men "ångrarna" blir ju då förstås desto mer pinsamma och svårhanterliga.

Så då kan det ju verka humant att få "byta utan att byta". Utan att skära av sej alltihop, s.a.s., eller utan att förlora förmågan att föda barn. Lättare att byta tillbaka om inte annat. Men samtidigt förlorar könsbegreppet sin objektiva innebörd. Vad är en "man" om begreppet t.o.m. innefattar folk som föder barn? En synonym till människa i största allmänhet, som pronominet "man"? Eller en människa som har vissa påstått "manhaftiga" egenskaper (vilka de nu är)? Eller en som har skäggväxt på hakan?

Fick just ett svarsbrev från Barbro Westerholm (FP) på min fråga om barnaföderskor ska få registrera sej som män och ändå kunna fortsätta föda barn: "Första frågan ställer du till mig och den har Socialstyrelsen utrett med förslag om att avskaffa den sista rest av tvångssterilisering som vi har i Sverige. Utredningen är remissbehandlad. Jag har inte läst remissvaren. Jag biträder Socialstyrelsens förslag."

Hon köper alltså, liksom Folkpartiet i stort (och t.o.m. Svenska Dagbladet, Moderaterna och delvis Göran Hägglund!) queer-retoriken om tvångssterilisering. Det gör mej besviken. Vid Folkpartiets valstuga i Bollnäs i somras sa hon att hon INTE köpte Sensus´ och Vänsterns idéer om tre kön. De är nämligen inte bra för den viktiga vårdstatistiken (och lönestatistiken, kunde jag tillägga) med alla dess könsolikheter. Men som jag ser det leder det könsneutrala könsbegreppet till precis samma självförgörande kaos.

Så de arma könsbytarna då? Ja, man kan faktiskt inte både äta kakan och behålla den. (Inte både sk-ta och hålla igen, som mormor uttryckte det). Ingen tvingar någon att byta kön och således inte heller att sterilisera sej. Kan någon - och vill fortsätta - föda barn är den per definition ingen man, oavsett hur mycket skäggpiller den äter. Bara unkna fördomar om hur en "riktig" kvinna (eller man) ska tala, gå eller vara klädd kan skapa de tvångsföreställningar som får barnaföderskor att tro sej vara män. Och varför ska radikaler bekräfta sådana fördomar?