Statsminister Kristersson tror att män kan föda barn

Sent ska syndaren vakna. Kristdemokraterna var ju 2013 ivriga att få till stånd den könsneutralisering av könsbegreppen som bl a Ebba Witt-Brattström kallade jättefarlig. Socialminister Hägglund (KD) trodde ju precis som ärkebiskop Wejryd (som med Svenska kyrkan gjort samma queersväng i könsbegreppsfrågan som i äktenskapsfrågan) att även män kunde föda barn, en dogm som under 2000-talet ersatt den om jungfrufödelsen som ingen ändå tror på längre.

Idag kämpar inte Kristdemokraterna för att avskaffa Hägglunds könsneutrala, "jättefarliga" könsbegrepp, som givit fler ungdomar könsdysfori än någonsin (ja, kan en person inte vara säker på att den är kvinna ens när den föder barn, hur ska då den önskade säkerheten någonsin uppnås?). Att återställa de begrepliga, biologiskt fotade könsbegreppen verkar inte finnas på den politiska kartan. Men tillsammans med SD (som aldrig gått i något Pride-tåg och därmed framstår som oskyldiga till hela queerrevolutionen) försöker KD nu stoppa vissa ytterligare deformer (t ex att könsbyte lättare ska kunna ske rent juridiskt och vid lägre ålder). Med hjälp av Annika Strandhäll och andra "omtänkare" till vänster hoppas man bromsa galenskapen.

Men dessa verkar fortfarande för få, och statsminister Kristersson (och M och L som partier) verkar fortfarande oförbränneligt entusiastiska för queerrevolutionen. Vi har alltså en statsminister som likt Fredrik Reinfeldt på allvar tror att män kan föda barn. Det är bara för skolelever, lärare och föräldrar att tugga i sej. Det ingår förmodligen i värdegrunden.

Vad f-n är det här?

Må hon vila i frid. Men att bli förskjuten av sina föräldrar och sedan könsstympad och avlivad av samhället, det är verkligen ett extraordinärt grymt öde. Många delar naturligtvis ansvaret för hennes död, både stelbent konservativa eller empatilösa föräldrar och förment radikala queerideologer, men det värsta i sammanhanget är utan tvekan erbjudandet om den s.k. dödshjälpen.

Så länge det finns liv finns det hopp, och en tjej - eller om hon nu ska kallas kille? - i min ålder borde naturligtvis inte ha erbjudits avlivning bara för att depressionen inte ansågs vara tillfällig och övergående. Hade hon inte uppenbara missbildningar av något slag borde hon inte ha erbjudits könskirurgi/könsstympning heller.

Krav på att man ska få byta kön redan före 18 års ålder

Dagens debattartikel från Rfsl Ungdom på Brännpunkt i Svenska Dagbladet talar väl nästan för sej själv. "Från den 1 juli krävs inte längre några som helst fysiska ingrepp för att få sitt juridiska kön ändrat." Nej, det är just det - vi har infört subjektiva könsbegrepp och man ska nu på papperet få byta kön (fast det kallas att bekräfta sitt upplevda kön) utan att i någon vettig mening verkligen byta kön (i den mån det går). Vilket ju i praktiken innebär att barn antas kunna bli födda av karlar och detta måste då givetvis tänkas ha skett hela historien igenom. Den uppenbara tvångsföreställningen att man är "född i fel kropp" - som ju, när det inte handlar om rena missbildningar, måste bygga på grova schablonbilder av hur en "riktig" kille resp. tjej ska vara och uppföra sej rent mentalt och socialt - ska nu tas på största allvar och bekräftas av familj, skola och myndigheter, om Rfsl Ungdom får som de vill redan innan den berörda personen blivit 18 år.

"Det juridiska könet är, precis som det låter, en juridisk konstruktion", skriver författarna helt uppriktigt. Ja, särskilt från den 1 juli, då det totalt frikopplats från det begripliga och i de flesta fall objektivt konstaterbara biologiska könet. Tidigare förutsatte vi ju allesammans att kön var något biologiskt (precis som beträffande ston och hingstar, kor och tjurar o.s.v.). Nu ses kön främst som något psykosocialt eller juridiskt.

Hos människor, alltså.

Och i Sverige. Som tur är inte i alla länder.

Snacka om att med berått mod skapa könsidentitetsstörningar hos våra barn och ungdomar! Den förälder som säger till sin välskapta son som grubblar över sin identitet: "Du duger som du är, du är en riktig kille hur hur mjuk och 'tjejig' du än känner dej", den föräldern anses numera vara fullständigt bakom flötet (hen tror ju fortfarande att kön har med snopp och snippa att göra!). Medan den som - kanske mest p.g.a. råa machofördomar om hur riktiga killar ska vara - säger: "Ja, vi har nog länge tyckt att du inte verkar vara någon riktig kille", den föräldern anses nu vara riktigt hipp. How come?