Hela havet stormar

Blir det inte mer och mer uppenbart att vi sedan Göran Hägglunds (KD) reform från 1 april 2013 (implementeras 1 juli) saknar gemensamma könsbegrepp? Eller hur ska man annars rolla förvirringen kring rönningemördaren?

Gammal kommentar av mej själv från den 2 september 2012 (innan socialminister Hägglund infört de nya könsbegreppen men efter att ärkebiskop Wejryd än en gång svängt)

Klart du ska prata med biskopen. Och då ska du passa på att fråga om han likt ärkebiskopen och Göran Hägglund tror a) att män kan föda barn, alltså att personer som föder sitt barn kan vara barnets pappa, och b) att de som förnekar detta därmed vill tvångssterilisera utsatta människor och förneka allas lika värde!

På ett barnläger härförleden, där jag var med som ledare, sa jag åt en kille som snackade skit om tjejer: "Du, alla vi som är här har kommit ur en tjej". Varpå killen mumlade: "Fast det finns killar också som kan föda barn - för det har jag läst i tidningen." Vad svarar du och stiftschefen på sådant? Vi vill veta. Queerläget är akut nu. (Se Kyrkans Ungdoms hbtq-nummer från i vintras med Rfsl-gurun Jojo - en "hen"). 

 Men den sant liberala och sant kristliga tesen är rimligtvis: "Även starka och manhaftiga mammor är riktiga mammor!" Och: "Även mjuka och feminina pappor är riktiga pappor!"

Äntligen debatt!

Ärligt: HUR kunde alliansregeringens och Göran Hägglunds queera könsbegrepp, som påverkat en hel ungdomsgeneration, även de som inte "bytt", "korrigerat" eller "bekräftat" sitt "upplevda" kön, hur kunde de könsbegreppen drivas igenom så praktiskt taget utan debatt, i stor politisk enighet, den 1 juli 2013?

Nu, över tio år senare, tycks debatten iaf komma igång (bara någon vecka innan statsministern vill försöka få igenom en ytterligare "queerreform" i riksdagen: möjligheten att utan vidare spianung byta s k juridiskt kön (vad nu det egentligen skulle vara till skillnad från det biologiska).

Länkar till ett gäng debattartiklar som kan vara intressanta att studera om ytterligare ca tio år:

Det måste bli enklare att byta juridiskt kön, tycker 106 debattörer som är positiva till Kristerssons lagförslag

Könslagen handlar inte om er som protesterar mot den, tycker Lina Axelsson Kihlbom.

Lugna ner er, tycker Jonas Gardell. 

Professor Mikael Landén ryter ifrån

 Nu måste väl ändå t o m statsministern vakna ur sin sagovärld? Tack till professor Landén!

Sveriges kvinnoorganisationer efterlyser debatt

Visst instämmer jag i detta krav. Men borde inte debatten ha ägt rum för mer än 10 år sedan, innan Göran Hägglund införde sina famösa nya könsbegrepp (och Ebba Witt-Brattström sa till mej: "Jag tror det här är jättefarligt")? Vad är det för fel på svenska journalister som springer så i flock att relevanta (och för mej helt självklara) följdfrågor aldrig tycktes ställas när de som bäst behövdes? 

DN skrev något tankeslappt på ledarsidan med rubriken "Låt pappa få rätt att bli mamma". Och mycket intelligentare var inte nyhetsartiklarna heller. Oftast hyllades såväl vuxna som barn helt enkelt för sitt "mod" att bejaka den där "inre" killen eller tjejen som råkat "bli född i fel kropp". Nu har vi tydligen fått ett "transkrig" där även DN får fundera på om pappor kan vara mammor och vice versa.

Ja se danskarna!

Ser man på, ser man på! Tänk att som förälder kunna bestämma barnets kön, alldeles oavsett hur barnets kropp de facto ser ut! Det var ju skojigt! Ja, med tanke på att en förälder kan bestämma över barnets liv eller död bara några månader tidigare (ifall det har Downs syndrom en månad extra lång tid), så är ju denna möjlighet långt mindre avgörande. Könet kan ju, särskilt om det bara är juridiskt, med lätthet bytas tillbaka.

Men särskilt vettigt låter det inte ändå. Barnet kan ju hinna få allvarlig könsdysfori under tiden.

De "religiösa" bestrider sekulära fake news

Lite lustigt blir det allt när "övertrons" (i sekulära ögon åtminstone) traditionella uttolkare, de romerska katolikerna, går till storms mot de nya könsbegreppen som KD och Göran Hägglund införde den 1 juli 2013. Tänk om det istället varit katoliker och frikyrkliga som tutat i våra barn att även män kan föda barn och att även till synes välskapta ungdomar kan vara "födda i fel kropp"! 

Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet Jesper Eneroth kräver ju att alla präster ska vara villiga att viga två karlar med varandra. Jag stöder det kravet - förutsatt att ena "karln" är en biologisk hona. Men frågan är väl om sossarna inte snart även kräver att alla präster ska godta folks föreställningar om sitt eget kön? Det här kan bli, ursäkta uttrycket, riktigt komiskt. (Eller borde jag skriva tragikomiskt?).

Tycker nog att både statsministern och övriga partiledare borde pressas i den här frågan inför riksdagsvalet. Finns det inga journalister som känner att det vattnas i munnen? Eller skäms de (i just denna fråga) över den retliga lusten att "skjuta på sittande fågel"? Känns det måhända som ett överfall på försvarslösa - och då tänker jag inte på hbtqiap-personer utan på de politiker som drivit igenom allt detta. Eller hur ska undfallenheten tolkas?

Regeringen goes queer

Läs och lär! För 50 år sedan kom lagen som gav rätt till könsbyte efter diverse kirurgiska omgörningar. Den beskrivs numera som en lag med "krav på tvångssteriliseringar" och går därmed knappast att fira, även om socialminister Hallengren skryter med att en var "en av världens första lagar gällande transpersoners situation". Men "Sverige ska vara ett land i framkant när det gäller transpersoners rättigheter", så nu måste lagen som det heter "moderniseras".  

Jämställdhetsminister Stenevi säger att "nu tar vi ett viktigt steg mot en ny modern könstillhörighetslagstiftning som bygger på självbestämmande". Det innebär att från den 1 januari 2024 - om förslaget går igenom - kan en 12-åring med vårdnadshavares godkännande efter 4 månader ha vilket juridiskt kön den vill (dock inte könet "hen" eftersom vi fortfarande bara har två kön i vår lagstiftning).

I strid mot tidigare regeringsförslag kan ingrepp i könsorganen dock inte göras före 18-årsdagen. Något tycks alltså debatten i Uppdrag granskning, Sverige möter m fl program ha påverkat regeringen. Likväl befäster den nu KD:s och Göran Hägglunds "reform" från 1 juli 2013 om att könsbegreppen i grunden är något subjektivt, så att även den som föder sina barn kan vara en karl om den upplever sej vara det. Och även trebarnspappor som jag och kungen kan givetvis då vara kvinnor om de upplever sej så - vi har ju numera rikskända evangelisten Allan Nielsen, kyrkoherde Åke Roxbergh och ICA-vd:n Carl Farberger, alla trebarnspappor innan de kom ut som kvinnorna Maria, AnnChristine och Caroline, som tyvärr råkat bli födda i fel kropp, ett misstag som nu gudskelov (?) kunnat rättas till.

Och lärare m fl måste nu alltså inför alla barn - som nu alla riskerar ökad könsdysfori - bekräfta de "moderna" queerlärorna och säga "hon" om en kille om killen upplever sej vara tjej och säga "han" om en tjej som upplever sej vara kille. (Redan för ca 5 år sedan hörde jag på kulturskolans konsert en ledare säga till barnen: "ni som känner er som tjejer sätter er där - och ni som känner er som killar sätter er där.")

Tydligen måste även "hen" användas om barnet så önskar, vid risk om vite på 150 000 kr.

Så skönt att det vänder nu

Vad bra att efterfrågan på könsomgörningar sjunker!

Det är också bra att frågor ställs till Lena Hallengren m fl. Men i grunden är det ju de nya könsbegreppen från den 1 juli 2013 som är boven i dramat. Ett rent dårbeslut som 7 av 8 riksdagspartier och i efterhand även Sverigedemokraterna ställt sej bakom.

Fr o m 2013 har våra ungdomar alltså av samhällets högsta företrädare fått lära sej att även till synes fullt välskapta och välbyggda personer kan vara "födda i fel kropp".

Och att de själva kan vara födda av karlar.

Därnäst har media ett stort ansvar. Rubriken "Allt färre unga vill byta kön efter medias uppmärksamhet" syftar ju egentligen på Uppdrag Gransknings uppmärksamhet i "Tranståget - del 1 och 2". Men generellt har media visat unga könsbytare en närmast okritiskt uppmärksamhet, inte minst i samband med Pridefestivaler men även i vanliga vardagsreportage. Och på ledarplats.

Det här ska bli intressant att följa. Det handlar ju i många fall om en västerländsk form av könsstympning, uppbackad av otroliga mängder människor i frihetens och människovärdets namn. Så klart ansvarsfrågan kommer att vara högaktuell de närmaste decennierna.

Nya könsbegreppen skapar problem

Idén om att somliga av oss är födda i fel kropp och/eller födda av karlar har ju sedan 1 juli 2013 stöd i vår lagstiftning. (Även om de nya könsbegreppen har märkvärdigt svårt att få fotfäste i undervisningen på våra skolor, jag har kollat).

Men tydligen är mödravården (födravården?) fortfarande fast i (tvångs-?)föreställningen att det bara är kvinnor som föder barn. Detta skapar nu stora problem för "Peter", som insisterar på att hen är pappa till barnet hen fött, medan alla andra (utom maken Henrik) tycks betrakta henom som barnets mamma.

Ja kära nån. Nu förlöser alltså svenska barnmorskor såväl kvinnor som män. Vore det inte bättre att "Peter" lärde sej att hen är såväl kvinna som mamma enligt alla begripliga definitioner? Ska kön bli något man främst har mellan öronen och grunda sej på vad man för tillfället "känner sej som" (det kan ju ändras under livet) blir ju könsbegreppen så subjektiva att de blir oanvändbara. Och det kanske är det som är målet för queerradikalerna, inte bara för Piratpartiet?

Sista veckan med de gamla könsbegreppen?

Jo, jag vet att de nya - med barnafödande män och så - redan har börjat tillämpas efter föreställningar om att vi sysslar med tvångssteriliseringar genom att kalla den som föder sitt barn för barnets mor. Men formellt och lagstiftningsmässigt är det inte förrän 1 juli som "män" på allvar börjar föda barn i Sverige. Fast män har förstås alltid fött barn både här och i alla andra länder - om man ska tro på den nya definitionen.

Det är alltid intressant att läsa vad signaturen "Shadowolf" skriver. I den här bloggposten har hen apostroferat mej på ett inte särskilt smickrande sätt, men ändå i en som vanligt ytterst välformulerad och resonerande stil. Inledningsvis konstaterar Shadowolf:

Upplysningsvis är det inte konstigt att man blir arg, ledsen och upprörd på alla sätt och vis när någon som inte vet vad hen snackar om eller känner en personligen påstår att man inte kan skilja på verklighet och fantasi. Det gör ont. I ett nafs är du omyndigförklarad. Det du säger räknas inte, din person finns inte.

Jag håller med dej helt om första stycket, Shadowolf. Det är ju så jag känner det själv när du suckar över min ohyggliga okunnighet - jag är i bästa fall omyndigförklarad (eller i värsta fall räknad som fascist och tvångssteriliserare); det jag säger räknas inte och mina kritiker vet förstås inte vad dom snackar om ;o) (Då tänker jag inte främst på dej eller andra t-personer utan på den politiska och journalistiska "gräddan").

I ett avseende är jag naturligtvis alltid i behov av och intresserad av upplysning: det är verkligen intressant att höra 1) hur du känner det och 2) hur du personligen definierar manligt och kvinnligt. Du får naturligtvis vara och känna dej hur "manlig" (vad nu det är för något) du vill för mej - och förespråka vilka könsbegrepp du vill. Men att dina definitioner skulle vara mer vetenskapliga eller moraliskt självklara än mina köper jag inte.

I mina ögon är det en backlash för jämställdheten att definiera "feminina" (vad är det?) killar som tjejer och vice versa, även om definitionsrätten läggs i killarnas/tjejernas egna händer. Subjektiviteten är tveeggad och kan slå tillbaka: när man inte längre genom en vanlig "kroppsvisitation" kan avgöra frågan så kan vem som helst börja hävda att mjuka jag nog "egentligen" är kvinna eller att min tuffa dotter "egentligen" är kille, fast vi inte ännu upptäckt eller erkänt det.

Att hbt-samhället nu är kluvet är bland det intressantaste i den här frågan även om den mediala bevakningen av just det varit minimal - transsexuellas patientförening Benjamin, alltså framför allt de som INTE i dagarna begär skadestånd för sina könsbyten, är inte intresserade av nya könsbegrepp som plötsligt gör deras mödosamt tillkämpade fysiska kön irrelevanta.

Jag trodde faktiskt att kampen för jämställdhet bl.a. handlade om att proklamera att även feminina killar är riktiga killar och att även tuffa tjejer är riktiga tjejer. Hela snacket om att vara född i fel kropp - en kropp som nu plötsligt ändå mest är rätt fast själva könsbegreppen var fel? - är i mina ögon kontraproduktivt när det inte handlar om uppenbara missbildningar (här är jag alltså inte överens med patientföreningen Benjamin heller).

För grundfrågan är ju egentligen: I vilken utsträckning är det en självklar rättighet att definiera sej själv även rent juridiskt? Jag kan förstås hävda att jag har en annan ålder än min biologiska (det finns ju många intelligenskriterier och fysiska kriterier som ger vid handen såväl högre som lägre åldrar) eller att jag är en historisk person eller rent av ett djur inkarnerad (den som känner sej kränkt av jämförelsen med dessa grupper uttrycker naturligtvis själv förakt och kränkande attityder - med gängse språkbruk). Men på vilket sätt är det moraliskt eller liberalpolitiskt självklart att samhället ska bejaka och kodifiera dessa mina definitioner?

Jag kan förstås hävda att det "egentligen" finns femtielva olika kön beroende på graden av hormoner eller annat - det har jag själv träffat en hjärnforskare som gjort. Men att kräva att vårt samhälle som någon sorts modern självklarhet ska överge de köns- och föräldrabegrepp som bygger på samma biologiska och för alla begripliga kriterier som för hingst och sto, bagge och tacka, tjur och ko, sarv och vaja et c, det påminner, om jag ska vara ärlig, mest om tokmarxismen på 70-talet. Den var ju också förment vetenskaplig och sa sej gå utsatta gruppers ärenden, utsatta grupper som förvisso inte sällan själva sympatiserade med och företrädde dessa radikala läror.

ShadoWolf, jag angriper faktiskt inte dej som person eller påstår att du inte finns. Men jag påstår att just kön - inte personlighet - faktiskt har med könsorgan att göra (allt annat verkar mer som dagisdefinitioner av typen långt eller kort hår, alternativt "och hon går som en karl, hon ser ut som en karl och hon kysser som en karl ska") och att du om du föder ditt barn per definition blir barnets mor, inte dess far.

Tycker du att begreppet "mor" är för begränsande, får du väl vidga våra vyer genom att vara en tuffare och "manhaftigare" mor än folk - inklusive andra mödrar - förväntar sej. Kommer någon in på herrarnas med kvinnligt könsorgan är nog inte jag den som blir mest generad i lokalen; jag kommer helt enkelt att tycka att hon verkar ha gått fel. (Eller ett ögonblick tro att jag själv har gjort det ;o). Det logiska vore ju ur din synvinkel att förespråka gemensamma omklädningsrum likaväl som toaletter - men om jag förstod dej rätt vill du ändå bevara omklädningsrummen fast de på något sätt inte ska vara för män resp. kvinnor enligt gammal (föråldrad?) definition utan för speciellt "manliga" resp. speciellt "kvinnliga" personer? Eller hur ska man egentligen tolka din ideologi och dina definitioner? Men visst går det att prata älgjakt även i dambastun? Och överger du den blir den ju bara någon annan som verkar mest "okvinnlig" - ett begrepp som vi verkligen borde ifrågasätta när det gäller intressen eller uppförande och stil i största allmänhet.

Nej, det här kan inte vara sista veckan med de vanliga könsbegreppen. Det måste gå att ändra tillbaka; de här könsbegreppen kan inte vara mer huggna i sten än dem vi nyss lärde oss och våra ungdomar (i analogi med hane och hona o.s.v.). Annars har vi utan journalistisk genomlysning fått en ren queerfundamentalism, en queerrevolution på halsen.

Jag måste i alla fall gratulera till en skicklig opinionsbildning, Shadowolf! Man kunde ju tycka att din tes - om män som föder barn - borde ha hört till de mer svårförsvarade, men just nu går det visst din väg ändå. Möjligen beror segern mest på andra sidans svaghet - eller orimligt okritisk bevakning av media - men det hindrar inte att jag är imponerad av din förmåga att lägga fram din sak på ett medryckande och kraftfullt sätt.

Kammarrätten inför nytt könsbegrepp

Idag införs det nya könsbegreppet i Sverige. S.k. "juridiskt kön" (vad nu det är för något) frikopplas definitivt från det biologiska och det är fritt fram för mammor att registrera sej som pappor och vice versa. Det är tydligen inte riksdagen utan kammarrätten som drivit igenom saken (även om alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna var "på G")

Halleluja! Eller?

Fundera på fallet "Nova" en gång till (läs länken). Att som 3-årig kille, vad jag förstår utan uppenbara missbildningar, komma på att något är "allvarligt fel" förutsätter ju att man bibringats enormt stereotypa föreställningar om hur en "riktig" kille resp. tjej ska vara rent mentalt! Ska inte samhället motverka dylika stereotypa föreställningar (jfr leksaksdebatten i julas!) istället för att bekräfta dem?

Naturligtvis borde "Nova" inte ha steriliserats. Å andra sidan borde Nova ha insett, eller fått hjälp att inse, att man duger bra och inte behöver ta livet av sej fast man är en mjukare kille än de flesta. I Iran lär mullorna tro att exempelvis homosexuella är "födda i fel kropp" och i machismons högborg Argentina - som också infört "könsneutrala könsbegrepp" - är det förstås naturligt att tro att lite "femininare" killar egentligen är tjejer.

Men Sverige?

Jag skrattar inte ihjäl mej, men...

... nu har ärkequeeren Wejryd själv gått ut och anslutit sej till tesen att somliga är fäder till barnen de föder (han kunde inte svänga fort nog - han höll ju på att bli ensam med Sverigedemokraterna, bevars). De tankarna kallades gnosticism i fornkyrkan, men nu är det högsta inneteologi. Och dito psykologi.

Nya könsbegrepp ingen nyhet? (Insändare införd i Ljusnan 24/11 2011)

Jag begriper mej inte på nyhetsvärderingen i media. Som jag förstått det anser nu många politiker, lärare och präster att även män kan föda barn. Vissa präster som tror att riktiga mirakel sker för jämnan kan jag möjligen förstå godtrogenheten hos, men i övriga fall är det ju uppenbart att man medvetet mixtrar med könsbegreppen. Är inte det en nyhet värd att presentera och kritiskt granska?

Visserligen försökte kirurgerna Magnus Hirschfeld och Kurt Warnekros på 1930-talet operera in en livmoder i den danske konstnären Einar Wegener, som efter att ha poserat som kvinna för sin hustru Greta fick för sej att även han var kvinna och ville föda barn. Operationen lyckades och patienten dog, men sedan har ingen vad jag vet gjort om försöket. Någon barnafödande man - vilken "contradiction in terms"! - känner jag inte till.

Nuförtiden utgörs ju de påstått barnafödande männen av kvinnor som trots viljan och förmågan att föda barn påstår att de är män. Det enda vettiga jag får ur psykologer jag talat med är att det är ett faktum att vissa människor tror att de är födda i fel kropp (säkert sant) och att man alltid måste bekräfta människors upplevelser (mycket tveksamt).

En hjärnforskare jag talat med nämnde att könshormonproduktionen kan ändras så att en man känner sej mer "kvinnlig" med stigande ålder (jfr bonden i Skåne som efter sin mammas död började tro att han själv var kvinna). Det förklarar vissa upplevelser, men berättigar knappast ingrepp som ibland liknar rena könsstympningar. Dessutom sa han att vissa kvinnors hjärnor väldigt lika mäns, men så har jag heller aldrig trott att de viktigaste könsskillnaderna sitter mellan öronen.

Det är ju uppenbart att upplevelsen av att "tillhöra fel kön" inte bara handlar om hormoner utan också om hur vi definierar kön och könsroller. Kaj Heino från Rfsl i Göteborg berättade för mej att en del s.k. transsexuella själva diskuterar huruvida s.k. könsbyten alls skulle behövas i ett mer jämställt samhälle. Det må ju då vara tillåtet för fler att fundera över i vilken mån de alls behövs, och om inte radikala omgörningar av kropp eller språk är en återvändsgränd när det gäller att uppnå ett mer jämställt samhälle. Är de inte snarast en kapitulation för ojämställdheten och föreställningar om hur "riktiga" män och kvinnor ska vara rent mentalt?

Självmordsfrekvensen bland s.k. transsexuella är ett faktum, men beror inte det i hög grad på de taskiga attityderna mot "feminina" killar och "manhaftiga" tjejer? (I arabvärlden lär många tro att homosexuella är "födda i fel kropp"...).

Läs f.ö. gärna "Sagan om rättvisa Gudrun" av Tage Danielsson och "Dekadensens kön" av den borgerliga feministikonen och queerkritikern Ebba Witt-Brattström.

Andreas Holmberg
förälder
Bollnäs

Måste man vara hjärnforskare för att avgöra könstillhörighet?

Som liberal är jag van att argumentera MOT föreställningar om enorma skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor. De skillnader som finns (som genomsnitt i resp. grupp) är relativt små, brukar vi liberaler hävda, och i varje fall är de individuella skillnaderna större. Därför kan de flesta uppgifter lösas bra av såväl kvinnor som män, och det är rätt tveksamt med dam- och herrklasser i t.ex. schack eller pimpling.

Nu får jag veta av en god kommentator åt det queera hållet (eller vad man nu ska säga) att de neurologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är mycket stora och signifikanta, minst lika viktiga som genitalier, barnafödarförmåga och sådant. Personen kan tydligen föda barn, men menar sej ha en hjärna som en pojke.

Nå, den liberala slutsatsen av det brukar ju, med sin touch av likhetsfeminism, inte vara: "Alltså är du egentligen en pojke" utan: "Alltså ÄR det inte så stora neurlogiska skillnader mellan kvinnor och män." Ska det här vändas upp och ner nu?

I debatterna om adoption och äktenskap sades ju de mentala könsskillnaderna vara så små och osignifikanta att det inte ansågs vara någon vits för ett litet barn att ha en mamma - en extrapappa skulle vara precis lika bra. Men nu ska de mentala könsskillnaderna tvärtom anses vara så stora att en expert kan konstatera att en till synes helt välbyggd kvinna är en man som är född i helt fel kropp, ja, att de t.o.m. kan övertrumfa det mest primära könskaraktäristikum jag kan tänka mej: förmågan att föda barn! (Det skulle alltså då och då gå omkring mammor på BB som "egentligen" är - män!).

Mina goda partikamrater och mer eller mindre välvilliga kommentatorer får ursäkta. Men så radikala omdefinitioner av könsbegreppen behöver motiveras betydligt bättre än som skett. Nog verkar det vettigare att fortsätta öka frihetsgraderna för resp. kön än att göra könsdefinitionerna till en arena för hjärnforskare. Dessutom torde både homo- och heterosexuella vara ense om att önska ha kvar något slags genitaliebaserat könsbegrepp, eftersom bara bisexuella är så helt likgiltiga för vilken slags kropp deras partner visar sej ha. ("Ja, men jag har en hjärna som en man" är liksom i regel inte en tillfredsställande replik från "Karl-Petter" för den som verkligen sökt och trott sej ha funnit en man - vare sej den besvikne är kvinna eller man).