Modigt och vettigt är inte samma sak

Under 800 m-simmen i simhallen i morse fick folk höra Radio Gävleborg återge Jazz´ historia, som jag tror mej ha hört antydas genom mun-mot-mun-metoden redan under ett sommarjobb i trakten på 00-talet. Intressant som alla såna här berättelser, men inte kan jag förhålla mej precis lika okritiskt till såna här upplevelser som mamman, reportrarna, psykologen Wictoria Sjörling - eller psykologen och författaren Jenny Jägerfeld i den aktuella boken Brorsan är kung (se min kommentar här). Det är modigt att berätta - även av mamman - men det är ju inte samma sak som att allt är vettigt och klokt. Ifrågasättanden från "vanligt folk" och medelålders vita män som jag innebär inte att saken blir desto sannare (vare sej det gäller detta eller Sturmarks kristendomskritik eller kritiken mot Margit Norells objektrelationsteori i fallet Thomas Quick). Psykologen Wictoria Sjörling saknar uppenbarligen kritisk distans, precis som Jenny Jägerfeld: om någon "känner" att den tillhör det motsatta könet (jämfört med vad kroppen säger) så ÄR det så. Tröga farsor och andra har bara att acceptera!

Men redan en queerteoretiker skulle hålla med mej om att begrepp som "tjej- och killkläder" resp. "tjej- och killeksaker" är skäligen dubiösa som tecken på en "annorlunda" könstillhörighet. Vi andra kan ju också undra över om psykologens glättiga beskrivning av nutidsungdomen verkligen stämmer: "De är inte så fixerade vid det som de tror ska vara eller inte vara." I mina ögon verkar ju många tvärtom vara så fixerade vid hur en "riktig" tjej resp. kille ska vara att de är beredda att beskära sej och käka hormoner livet igenom för att bli mer riktiga, "det som de tror ska vara". Eller finna det gott och riktigt att andra gör så och att samhället bör stödja deras föreställningar eftersom de kan må dåligt annars. Och vad leder detta till?

"Han hoppas på en framtid där hans yttre speglar hans inre." Ja, det vore väl fint. Men hur många kan egentligen känna sej riktigt säkra på att deras yttre speglar deras inre på ett korrekt sätt? Börjar vi inte bli lite osäkra allihop? "Så varför ska de inte få vara den de är?" Bra fråga. Men varför vi då ska behöva skära i eller proppa hormoner i folk som inte är uppenbart missbildade, det kan man ju då också med visst fog fråga sej. Duger de inte som de är? Varför inte, egentligen? (Vilket ju också Vanessa Lopez börjat fråga sej, dock utan att vilja återta de klassiska könsbegreppen - hellre då bli av med könsbegreppen ö.h.t.).

Apropå ökningen av könsutredningar i Gävleborg säger psykologen att det nog egentligen inte innebär att antalet t-personer ökat utan bara att det är lättare att komma ut nu, och att det finns större kunskap och acceptans o.s.v. o.s.v. (även om många föräldrar sägs ha svårt att förstå). I klartext: genom hela historien har barn fötts av män, förmodligen har vi sedan länge haft åtminstone en kvinnlig påve och kanske t.o.m. en kvinnlig statsminister. De har bara inte vågat "komma ut" förr.

Avslutningsvis - och det är förstås tråkigt att det alls ska behöva sägas - får ju ingen trakassera och förfölja Jazz eller någon annan s.k. t-person (eller någon annan person ö.h.t.)!!! Men att ifrågasätta de nya könsbegreppen är inte trakasserier i sej - lika lite som Christer Sturmark trakasserar och förföljer kristna för att han ifrågasätter deras världsbild och verkligheten bakom deras oförnekliga upplevelser!

Nu har det slagit riktigt slint

Den 15 oktober i år mötte jag på Folkpartiets landsmöte i Karlstad en trevlig tjej som enligt egen utsago både ville och kunde få barn med sin pojkvän. Men hon hävdade att hon när hon födde deras barn skulle bli pappa precis som sin pojkvän, och att jag ville tvångssterilisera henne för att jag inte höll med om det!

Först - på 1900-talet - fick vi en bra och vettig partnerskapslag som gav juridiskt skydd åt en utsatt och förbisedd grupp. Jag hörde också till dem som i vissa fall ville låta även människor ur den gruppen prövas som adoptivföräldrar. Men några år senare, på 2000-talet, fick ingen hävda - inte ens kyrkan - att det alls finns någon särskild vits för ett barn med att ha en pappa, eftersom det kunde kränka ensamstående mammor eller lesbiska! (När Thorbjörn Fälldin m.fl. ifrågasatte det kloka med planerad och avsiktlig faderlöshet, stämplades han som dement för att inte säga fascistoid).

Sedan fick vi inte ens ha ett särskilt begrepp för förbundet mellan man och kvinna - ens i kyrkan! - eftersom det antogs kränka alla homosexuella och strida mot allas lika värde. Vilket jag vet är fel - jag har träffat flera homosexuella som ställt sej lika frågande som jag till detta fördummande resonemang.

Och nu får vi då (följdriktigt nog?) inte ens ha ett särskilt begrepp för män och pappor, eftersom det anses kränka - ja, t.o.m. tvångssterilisera! - somliga barnaföderskor!

Något har slagit slint, inte så mycket hos s.k. transsexuella (och nej, det är INTE bögarnas fel!) som hos den akademiska och politiska elit som driver dessa dumheter. Liksom hos Svenska kyrkans politiskt styrda ledning och snälla konfirmandledare som likt skolpsykologerna bara tycks bekräfta och bekräfta alla sorts föreställningar utan att - ännu - våga hålla emot. Var finns de lärare, präster, politiker och journalister som vågar göra det och därmed rädda åtminstone en smula av trovärdigheten i vårt jämställdhetsarbete?

Eller är alla NO, SO- och svensklärare verkligen beredda att fr.o.m. 2012 lära våra ungdomar att även en del killar kan föda barn - och att det strider mot skolans värdegrund att inte hålla med om det? Vad säger förskollärarna? Och skolledarna?