Elisabeth Ohlson och arvet efter henne

Elisabeth Ohlson från Skara (se utställningen om döden, tv-programmet Min sanning och gårdagskvällens film om hennes liv, gjord av ämnen och dokumentärfilmaren Joakim Lindhé) var helt klart en mycket modig kvinna och skrev verkligen, främst genom utställningen Ecce Homo, både fotokonsthistoria, gayhistoria och kyrkohistoria!

Och det skedde nog (som jag skrivit nu till Ekho:s 50-årsjubileum) mycket pga hennes arbete ett paradigmskifte där strax före millennieskiftet, där kampen inte längre gällde just det jag själv anslutit mej till på 90-talet, en tydligare samhällelig och pastoral öppning för homosexuella (de som inte sade sej ha något val). Utan - även inom kyrkan! - ett carte blanche till alla, identitetsosäkra såväl som öppet bisexuella, ungdomar och äldre, där ingen i vare sej skola eller kyrka, och nu snart inte ens en enda nyvigd präst, skulle få antyda att det kanske trots allt finns något särskilt välsignat och väl-designat med förbundet mellan man och kvinna. Ett förbund som nu inte ens skulle få ha ett särskilt namn (inte ens i kyrkan)!

Alla vi som är gifta lever ju idag, i statens och Svenska kyrkans ögon åtminstone, i fullständigt könsneutrala äktenskap. Och jag kan inte längre bevisa, bara påstå, att jag är man, det konstaterade både jag och Anders Wallner på Hudik Pride i somras. (Ingen kan ju f ö heller bevisa att den nu så aktuella rönningemördaren Vilma Andersson är man heller, om någon fortfarande bryr sej om just "mäns våld mot kvinnor").

Detta är så klart ett gigantiskt paradigmskifte som man förstås lätt kan föredra framför en homofob, omodererad heteronormativitet. Men för mej påminner det alltför mycket om Luthers fulle bonde som drattat ner på andra sidan hästen när han fått hjälp upp. Någonstans segrade visst hbtqiap+-rörelsen ihjäl sej (nej, jag håller inte heller redan på alla bokstäver!). Jfr kristendomen på 300-talet som gick från förföljd till statsideologi på några decennier, delvis med hjälp av martyrkulten.

Även gårdagskvällens utmärkta dokumentär om den person som tillsammans med Jonas Gardell mer än någon annan svensk bäddat för detta paradigmskifte, är så klart en form av hagiografi. Och fjädern har spänts så hårt att den lätt kan slå tillbaka i en backlash. (Allt ställdes ju f ö på huvudet när lesbiskt sammanlevande dr Alice Weidel i Tyskland blev ledare för landets näst största parti, högerextrema AfS som vill återställa både äktenskaps- och könsbegrepp).