I vilket fall som helst drabbades jag under den välorganiserade invigningen av Hudik Pride (som ägde rum på "Taket", en fantastiskt fin utomhuslokal ovanpå Stadshotellet) av en insikt som jag bara var tvungen att dela med Hudik Prides ordförande Anders Wallner: att varken jag eller han längre kan bevisa att vi är män, eftersom vi i Sverige inte längre har några gemensamma könsbegrepp! Vi kan påstå att vi är män, ja, och staten accepterar det, men om någon påstår att vi är kvinnor kan vi inte längre bevisa motsatsen. Anders sa inte emot. (Men det kanske bara beror på att han är så snäll?).
Det fina i kråksången anses väl vara att om vi själva upplever att vi är kvinnor, kan vi ändra vårt s k juridiska kön, en fantastisk möjlighet till självbestämmande och självidentifikation! Vi får ha vilka könsbegrepp vi vill, iaf när det gäller vad "man" och "kvinna" betyder, till synes liberalt så det förslår! Men till det mindre fina hör som sagt att människor, om de möter elakingar som mobbarna i Peter Pohls prisade ungdomsroman "Vi kallar honom Anna", inte längre kan bevisa att de inte alls är några "Annor" utan helt verkliga "Anders" (som huvudpersonen heter)!
Nu kanske mobbare aldrig bryr sej, och det är förstås fint och eftersträvansvärt att få bli älskad alldeles oavsett "för den man är". Årets Hudik Pride-tema är också barns och ungdomars rätt att få "vara sej själva". Problemet för barn och ungdomar nuförtiden är att det inte är så lätt för någon att veta vad den är. Jag menar: om t ex en tjej inte kan veta att hon är en tjej ens när hon ligger på BB och föder barn - när kan hon/hen då någonsin vara riktigt säker?
Ett annat problem: när man går en prideparad eller öht hissar prideflaggan, vilket jag är glad har kunnat ske utan mankemang i år igen, vet man då att man främst stöder allas lika värde (som det påstås ibland) eller de senaste politiska kraven från Rfsl (som det påstås nästan lika ofta)? Har barn t ex egentligen målat flaggor till stöd för införandet av dessa subjektiva och därför föga gemensamma könsbegrepp, som verkar ha lett till ökad könsdysfori hos barn och ungdom?
Och då är vi framme vid det för mej största problemet just denna sensommar, när det bara är ett år till nästa val (eller bara tre veckor om man räknar kyrkovalet): att Sverigedemokraterna alltmer framstår som det enda partiet i riksdag och kommunfullmäktige som liksom jag, Ebba Witt-Brattström, Kajsa Ekis Ekman, J K Rowling och ett oräkneligt antal andra män och kvinnor, tror att bara kvinnor kan föda barn. Jag tänker på inga villkors vis rösta på Sverigedemokraterna för det (läs vitböckerna så förstår ni), men det finns uppenbarligen andra som kan tänka sej det (t o m i kyrkovalet). Och, som jag sa under frågestunden efter debatten på Hälsinglands museum i onsdags: är det verkligen riktigt klokt vare sej mänskligt, intellektuellt eller partitaktiskt att ge SD ett sådant köttben ("Gefundenes Fressen" som tyskarna säger), en sådan position inför ett sådant ödesval? (Nu tänker jag på 2026 och inte 2025)?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar