Angående svårigheten att vara homosexuell i hockeystaden Övik (från Fb)

Kommentar till inlägg om svårigheten att vara homosexuell i hockey- (och frikyrko-) staden Övik.

Sympatisk kille! Allt gott till dej, Anton! Men här en tanke som nästan blivit tabu: vore det bättre om alla (inte bara i Övik), både män och kvinnor, bytte om och duschade tillsammans (ifall det inte finns plats med bås/toaletter åt alla)? Könsskilda omklädningsrum bygger ju trots allt på heteronormen och det sexuella tabut mot det egna könet (homofobi?) samt på de tradituonella könsbegreppen (transfobi?). 

Killar kan ju vara otroligt blyga för kvinnor i omklädningsrummet/duschen (fast det inte erkänns) och kvinnor kan vara rent skraja för killar i omklädningsrum och dusch. Det tabuiserade samtalsämnet är ju att erkänd homosexualitet (att varken kunna eller vilja respektera det sexuella tabut mot det egna könet) och de nya könsbegreppen gör könsskilda omklädningsrum föråldrade/obsoleta. (Vi förväntas förstås alla respektera tabut mot sexuella övergrepp, men det är ju en annan sak).

Jag som heterosexuell barn- och ungdomsledare (apropå ett annat aktuellt fall i Övik) förväntas ju för säkerhets skull undvika att duscha och byta om med unga av det för mej (i princip) attraktiva könet. Sådana motsvarande förväntningar går ju inte att ha på homosexuella, som i det fallet faktiskt kan bli positivt särbehandlade men kanske just därför ses med mer eller mindre dold misstänksamhet av vissa (homofoba eller helt enkelt blyga) föräldrar och unga.

Vore det alltså mindre homofobt och mer konsekvent att alla bytte om med alla, som min son nu får göra under sin värnplikt i norr? (Tanken framfördes i en söndagsintervju i P1 för 15 år sedan: "Egentligen borde vi" osv). Skulle det avdramatisera homosexualitet eller mest öka risker och spänningar? Vad säger kvinnorna (nu när ändå ingen kan bevisa vilket kön en har)? Och vad säger barnen (som ju redan, upp till ca 8 års ålder, brukar få byta om i vilket omklädningsrum som helst)?

Ett anspråkslöst men uppriktigt testförslag utifrån min sons upplevelser i lumpen. (Och utan minsta önskan att själv få blotta mej för andra kvinnor än min fru eller se dem nakna).

PS. Har det blivit tabu att ens diskutera detta ur BÅDE homo-, kvinno- och barnperspektiv? DS.

Kan det ha varit nån omvändelseterapeut framme som borde åtalas?

Vad är nu detta? Fast vi har ju förstås länge hört talas om heterosexuella - som trodde att de var det i varje fall - som plötsligt blir ihop med någon av samma kön och tycker att det var ännu bättre (kom ihåg Rikard Wolff t ex - han fick en waw-upplevelse med en karl efter att bara ha varit med tjejer och gillat det).

Kristne Ray Baker har ju i boken "Bekänna färg" berättat om samma sak som den här killen (utan att ha haft sex med någon förrän han träffade sin fru och bildade familj med henne). En identitet som homosexuell krackelerade plötsligt - och som sagt: vi har sett, och fått se, samma sak hända på "andra sidan". 

Men är det här på något sätt mer tabu? Mer "förbjudet"? Nog är det konstigt i så fall. Men tänk om någon plötsligt (med inspiration från Mia Lodalen) ger ut "Liten handbok i konsten att bli hetero"? Är det rent av åtalbart?

F ö menade ju Rfsl-anknutne psykologen Lars Bohman i sin bok "Man och man emellen" (Natur & Kultur 1995) att vi alla är mer eller mindre bisexuella men pga diverse hämningar och tabun (det han kallade "homofobi") inte alltid kan tänka oss sex med folk av båda könen. I hans värld verkade s k heterosexuella vara mest hämmade. (Att homosexuella som han själv kunde vara det gick väl inte att säga explicit).

Men jag tror fortfarande att det finns genuin och entydig homosexualitet, som då rent sakligt kan beskrivas som en slags funktionsnedsättning (ur reproduktionssynvinkel). Det får man nog lov att säga med all respekt för den kärlek och omsorg som kan uttryckas där, och med största sympati och medvrede mot föraktfulla och hotfulla attityder från andra.

Han vill tävla i damklassen

Alla vill tävla med damerna - både herrar som identifierar sej som damer och damer som identifierar sej som herrar. Undrar varför?

Ingen ska dock hatas och hotas för det. Kristdemokraterna och Göran Hägglund avskaffade ju de gemensamma könsbegreppen redan 2013.

Klockren queerretorik

Både Signe Krantz från Transammans och Jonas Gardell menar uppenbarligen att också en del karlar kan föda barn och att de nya, subjektiva könsbegreppen, som gjort så många fler könsdysforiska, är en viktig framgång. Detta är verkligen queert/knasigt. Men det är fördenskull inget fel på vare sej intelligensen eller den retoriska skickligheten!

För att ge dej, käre läsare, en liten övning i att analysera queerretorik lämnar jag artiklarna okommenterade.

Elisabeth Ohlson och arvet efter henne

Elisabeth Ohlson från Skara (se utställningen om döden, tv-programmet Min sanning och gårdagskvällens film om hennes liv, gjord av ämnen och dokumentärfilmaren Joakim Lindhé) var helt klart en mycket modig kvinna och skrev verkligen, främst genom utställningen Ecce Homo, både fotokonsthistoria, gayhistoria och kyrkohistoria!

Och det skedde nog (som jag skrivit nu till Ekho:s 50-årsjubileum) mycket pga hennes arbete ett paradigmskifte där strax före millennieskiftet, där kampen inte längre gällde just det jag själv anslutit mej till på 90-talet, en tydligare samhällelig och pastoral öppning för homosexuella (de som inte sade sej ha något val). Utan - även inom kyrkan! - ett carte blanche till alla, identitetsosäkra såväl som öppet bisexuella, ungdomar och äldre, där ingen i vare sej skola eller kyrka, och nu snart inte ens en enda nyvigd präst, skulle få antyda att det kanske trots allt finns något särskilt välsignat och väl-designat med förbundet mellan man och kvinna. Ett förbund som nu inte ens skulle få ha ett särskilt namn (inte ens i kyrkan)!

Alla vi som är gifta lever ju idag, i statens och Svenska kyrkans ögon åtminstone, i fullständigt könsneutrala äktenskap. Och jag kan inte längre bevisa, bara påstå, att jag är man, det konstaterade både jag och Anders Wallner på Hudik Pride i somras. (Ingen kan ju f ö heller bevisa att den nu så aktuella rönningemördaren Vilma Andersson är man heller, om någon fortfarande bryr sej om just "mäns våld mot kvinnor").

Detta är så klart ett gigantiskt paradigmskifte som man förstås lätt kan föredra framför en homofob, omodererad heteronormativitet. Men för mej påminner det alltför mycket om Luthers fulle bonde som drattat ner på andra sidan hästen när han fått hjälp upp. Någonstans segrade visst hbtqiap+-rörelsen ihjäl sej (nej, jag håller inte heller redan på alla bokstäver!). Jfr kristendomen på 300-talet som gick från förföljd till statsideologi på några decennier, delvis med hjälp av martyrkulten.

Även gårdagskvällens utmärkta dokumentär om den person som tillsammans med Jonas Gardell mer än någon annan svensk bäddat för detta paradigmskifte, är så klart en form av hagiografi. Och fjädern har spänts så hårt att den lätt kan slå tillbaka i en backlash. (Allt ställdes ju f ö på huvudet när lesbiskt sammanlevande dr Alice Weidel i Tyskland blev ledare för landets näst största parti, högerextrema AfS som vill återställa både äktenskaps- och könsbegrepp).

För Ann Heberlein är döden iaf en man, även om den heter Vilma

Nej, det hjälper inte att byta namn till Vilma, kanske inte ens att byta juridiskt kön. För Ann Heberlein är man(!) ändå en man, och doktorn i etik verkar inte rädd att kallas transfob för det. Hon(?) tycks faktiskt tro att det fortfarande finns objektiva könsbegrepp även i Hägglunds och Kristerssons Sverige.

Jag håller med Lucas Romson om att det är två olika frågor som bör diskuteras separat: mordet i Rönninge och psykiatrireformen 1995 är en sak för sej - liksom kvinnors (!) utsatthet i stort - och förövarens byte av förnamn en annan. Likväl ställs ju saker och ting på sin spets när inte ens Expressen längre verkar veta vad som menas med "man" respektive "kvinna".

Styckmördaren Leonard heter visst numera Leona. Är han därmed en kvinna och döden i detta fall inte en man? Ja, i motsats till Robin/Vilma Andersson föddes Leona iaf som kvinna, vilket skulle göra brittiska HD och mej mer benägen att betrakta honom/henne som just kvinna. Men vad säger Heberlein?

Frågor vid Ekho:s 50-årsjubileum

50-årsfirande organisationen Ekho (från början "Ekumeniska gruppen för kristna homosexuella") beskriver sej själva på sin Fb-sida som från början grundad för kristna homosexuella, men sedan ett förbund för kristna hbtqi+-personer i största allmänhet. (Idag står där "Kristna Regnbågsrörelsen" som förklarande tillägg). Jag skrev igår följande i en kommentar på Facebook, som efter ett dygn inte fått någon replik eller något gillande eller ogillande (syns den ens för andra än mej själv?):

"Från början för homosexuella", ja. Jag vet, och det var ju på något sätt begripligt som jag minns er från 80-talet. Att inte kunna tända på någon av det motsatta könet är absolut ett predikament som förtjänar pastoral och medmänsklig hänsyn. "Man har inget val" eller "ingen har valt det", sa man ju då som replik till Paulus och Romarbrevet 1. På 90-talet gick jag på Rosa caféer och försökte korrigera en äldre generations fördomar, som dock ibland visade sej stämma. Som t ex att det här skulle leda till könsneutrala äktenskap, t o m i kyrkan. (Våra nya subjektiva könsbegrepp kunde inte ens de konservativa föreställa sej för 40 år sen). 

Så om vi nu ska blicka tillbaka: När var det egentligen som Ekho blev "queert" på allvar? D v s när började Ekho öppet började driva att både skola och kyrka skulle lära alla ungdomar, även bisexuella och/eller identitetsosäkra, att de lika gärna kunde ha sex med och bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt? Ja, att det inte finns något särskilt välsignat och väl-designat med förbundet mellan man och kvinna? Dubbla (W Allen) eller tiodubbla chanser på krogen kan väl inte ha gällt som skäl för en kristen rörelse, utan det måste väl ha funnits något slags teologi, som nu konsekvent nog även tycks omfatta polyamori? Men när slog det tänket igenom? Vid millennieskiftet, alltså efter halva er tid, eller tidigare/senare? 

Jag frågar inte för att vara dum, utan som politiskt liberal och av en genuin önskan att få veta och förstå mer av vår 2000-talshistoria (inkl pågående backlash pga kollektiv könsförvirring). Både som pappa och som konfaledare, där tidigare fördomar mot homosexuella som särskilt övergreppsbenägna tycks ha ersatts av fördomar mot oss heterosexuella (det är ju nu bara vi som i regel inte får duscha och byta ihop med det för oss sexuellt attraktiva könet). Våra könsskilda omklädningsrum och kutym om ungdomsledares uppträdande i nakna sammanhang bygger ju, erkänn det, både på den gamla heteronormen eller tabut mot det egna könet OCH på de klassiska, objektiva könsbegrepp vi i vårt land systematiskt brutit ner de senaste åren. (Jag kan ju t ex inte längre bevisa, bara påstå, att jag är man). 

Tacksam för en seriös kommentar, gärna ur ett halvsekelhistoriskt perspektiv (jag är historielärare i botten). Hoppas ni kan ta emot även kritiska synpunkter från en öppet men moderat heteronormativ person utan att se dem som rakt igenom homofobiska! (Jag föreställer mej ju att det förekommer viss intern debatt även inom Rfsl och Ekho). 

Vänliga hälsningar från Andreas Holmberg, Iggesund

Är nu Platon alltför queer - eller denna blogg?

Ja, på andra sidan Atlanten får en professor tydligen inte ens berätta om Platons sexualsyn. Vad sägs då om bloggar som den här, där jag berättar om både det ena och det andra? Obskuranter är ni i Texas! Skämmes - det där var inte nödvändigt bara för att vi här i Sverige blivit kollektivt könsförvirrade!

Hela havet stormar

Blir det inte mer och mer uppenbart att vi sedan Göran Hägglunds (KD) reform från 1 april 2013 (implementeras 1 juli) saknar gemensamma könsbegrepp? Eller hur ska man annars rolla förvirringen kring rönningemördaren?

Jaha, vissa får byta kön men inte andra

Ok, så vissa transkvinnor är alltså inte riktiga kvinnor? Inte tillräckligt söta eller? För våldsamma?

Född i fel kropp?

Att vi nu har en lagstiftning som innebär att man (!) utan vidare spisning kan hävda att man är en man även om man föder barn, har inte gjort Louise/Loui Sand mindre motiverad att söka fullborda sin s k transition eller "makeover" från kvinna till man. Man (!) får väl dock konstatera att det var tur att hon/han/hen väntade tills handbollskarriären krönts med "Stora tjejers märke", fem SM-guld, 100 landskamper, ett EM-brons, en VM-fjärdeplats och några säsongers klubbspel i Frankrike. Som transman hade Louise/Loui haft betydligt svårare att göra sej gällande (det omvända gäller ju transkvinnor - de får odiskutabla konkurrensfördelar).

Det är bra att Loui är öppen med de - kalkylerade - komplikationer som blivit följden av beslutet att genomgå den s k "könsbekräftande" (för den som tror att Loui verkligen var något annat än det såg ut som) vård som Christopher Gillberg m fl mera betraktar som en form av västerländsk könsstympning. Men jag vill inte förneka eller beklaga att Loui än så länge verkar nöjd och belåten. Jag undrar bara hur vi kunde definiera om själva könsbegreppen och förvirra en generation barn bara för att somliga skulle känna sej nöjdare? 

Utan tvekan är det ju i allmänhet en fördel att slippa gå igenom alla beskärningar och övriga ingrepp som Loui genomgått. Ingen tvingas heller till det - annat än av sina egna föreställningar och moderna ideologier. Det verkar ju sympatiskt att Loui idag kunnat erkännas som man utan att beskära sin kropp - men voila! det var så vi fick de nya könsbegreppen med barnafödande män o s v. Och vad det är för vits med att få kalla sej "man" om det inte längre betyder "hane av arten människa" kan en ju faktiskt undra. Skäggiga damer med pungkulor är ju nuförtiden också möjliga. Och då tänker jag inte på Loui utan damer födda i manskropp (som det sägs).

Det är bögarnas fel?

Satir och ironi är dubbelbottnat. Någon kan sjunga "Det är bögarnas fel" på allvar !mer eller mindre) och tro sej komma undan med det (jfr "Det är judarnas fel"). Jag tänkte faktiskt tanken första gången jag hörde Grotescos låt: enda skälet till att det här inte räknas som hets mot folkgrupp är att man förutsätter att ingen är så här dum på riktigt.

Men alla kommer tack och lov inte undan med det. Inte om man "förtydligar sej" med aggressiva rop och kommentarer. Visst behövs mer diskussion och debatt i hbtqi-frågor, som även den här bloggen vill bidra till. Och det är inte alltid lika lätt att dra gränsen mellan saklig, om än upprörd och något raljerande kritik, och oacceptabla angrepp mot en på många sätt utsatt, men samtidigt i debatt och lagstiftning länge osannolikt inflytelserik grupp.

Varken jag eller den aggressive 15-åringen kan alltså längre bevisa att vi är killar. Om vi ska utgå från Rfsl:s könsbegrepp, som numera även är statens och skolans (och kyrkans?). Det skapar så klart en viss, fullt förståelig frustration. Även om det inte ursäktar vilka reaktioner och uppträden som helst.

Att boxas mot en man kändes självklart för Claudia

 ...men hur hon kommer att resonera efter sin transformering vet hon inte än. Nej, det blir ju lite komplicerat, det här med idrottandet, eller hur? Ska Claudia börja mangla riktiga kvinnor eller i idrottssammanhanget erkänna att han är biologisk man trots allt?

Strippande förälder

Onekligen en intressant och i sammanhanget relevant form av föräldraprotest!

Du sköna nya värld

Ingen ska hata och hota Janne som "blev" Jonna. Fint att frugan lyckades få "henne" att inte skära av snoppen. Och även konservativa präster bör väl kunna viga samman "lesbiska" par där en har snopp och en har snippa? 

Men nog är det här lite väl förvirrande för både barn och vuxna. Behöver vi ändå inte gemensamma könsbegrepp om de alls ska betyda något och vara praktiskt användbara?

Om Hamnkyrkan i Hillerstorp

Det finns fler (närmast tabubelagda) bottnar i det här. Jag glömmer aldrig när jag hörde Per Yngve Näs prata homosexualitet och partnerskapsvälsignelse i Luleå missionskyrka (idag tilllhörig Equmeniakyrkan) 2001 samma år som jag gifte mej. Åtta år senare konverterades vårt äktenskap som då var ett förbund mellan man och kvinna (vilket då även av Svenska kyrkan ansågs särskilt välsignat och väldesignat - "underbart har du skapat man och kvinna" stod det i ritualen) till det könsneutrala äktenskap vi nu lever i enligt både stat och kyrka. Så att om jag jämlikt lex Kristersson från 1 juli i år skulle byta juridiskt kön (vilket jag gärna skulle prova men min fru förbjuder mej att göra), så skulle det inte spela någon roll för staten och statskyrkan. Äktenskapet är ju enligt dem ändå bara ett förbund mellan två, förhoppningsvis älskande, personer i största allmänhet.

Nu kommer relevansen för detta ärende: när pastor Klas Johansson i missionsföreståndare Krister Anderssons närvaro frågade Per Yngve Näs vad som gäller ifall man är bisexuell, svarade Per Yngve med emfas och skenbart normativt: "Då får man bestämma sej!" Ingen vågade ställa den självklara och för diskussionen så viktiga följdfrågan "bestämma sej för vad då?" D v s gäller den pastorala hänsyn och de pastorala undantag jag själv förespråkade även dem som utan problem kan tända på folk av det motsatta könet och därmed kan följa Jesus undervisning i Matteus 19 och undvika det Paulus i Romarbrevet 1 beskriver som ett felaktigt val, åtminstone om man har ett val. Med all hänsyn tagen till Jesus' viktiga tillägg i Matt. 19:11ff - där det i min konfirmationsbibel stod "oskickliga till äktenskap", inte "könlösa" som i Bibel 2000. Och med lika stor hänsyn tagen till Paulus' inte mindre viktiga tillägg i Rom. 2:1.

Hamnkyrkan i Hillerstorp kan så klart ha agerat utifrån råaste homofobi ("en homosexuell ungdomsledare en äcklig och övergreppsbenägen person, usch"!). Det kan också handla om att det för första gången i missionsförsamlingens historia anställts en ungdomsledare (oavsett läggning) med så queer teologi att den lär även bisexuella och identitetsosäkra ungdomar att de lika gärna kan bli ihop sexuellt med någon av samma kön som med någon av motsatt. Förmodligen en hållning som är särskilt vanlig bland homosexuellt samlevande ungdomsledare, men inte självklart ens bland dem. Det finns nämligen moderat heteronormativa även bland homosexuellt samlevande. Och då tänker jag inte bara på det just nu mest aktuella exemplet i ledningen för Tysklands näst största parti, extremhögerpartiet Alternativ für Deutschland, med en lesbiskt sammanlevande partiledare som "knyckt" Kristdemokraternas numera övergivna heteronormativitet och med sitt parti betonat att förbundet mellan man och kvinna måste ha en särställning i en stat värd namnet!

Har missionsförsamlingen redan förut haft en ungdomsledare med så öppet queer teologi att den (fastän heterosexuell och kanske lyckligt gift) när barn och ungdomar frågar inte ser förbundet mellan man och kvinna som vare sej särskilt välsignat eller särskilt väl-designat (utan står för att även det kristna äktenskapet är ett könsneutralt förbund mellan två kära personer i allmänhet), då är Hamnkyrkan, vilket Ray Baker påpekar i boken "Bekänna färg", homofobisk i vilket fall! För det är homofobi att döma homosexuella personer som lever som de andra (heterosexuella) lär hårdare än de heterosexuella.

Det kan ju också vara så att missionsförsamlingen tidigare haft verkligt homofoba (alltså inte bara moderat heteronormativa) ungdomsledare utan att vare sej den eller Hamnkyrkan reagerat, vilket ju är homofobi på båda sidor. 

Men det kan OCKSÅ vara så - om än det ju är en närmast tabubelagda diskussion! - att Hamnkyrkan och dess pastorers, styrelses, föräldrars och/eller ungdomars reaktion beror på blyghet eller syn på vanlig anständighet i relationen ungdomsledare och ungdomar. Jag har själv stämplat en präst som homofobisk när han sa "då kan vi inte sätta honom i vårt barn- och ungdomsarbete" vid informationen att en man han ville hjälpa med anställning var homosexuell. Men förklaringen hade djupare botten än jag trodde: den låg i en slags barnkonsekvensanalys. Om vi inte anser det lämpligt att vi som heterosexuella karlar duschar med och byter om med 14-åriga tjejer (om det kan undvikas) på läget o dyl och absolut inte i simhallen där vi då skulle åka ut med huvudet före, så ska inte våra killar i samma ålder heller riskera att i sådana sammanhang bussas ihop med kvinnor eller homosexuella karlar, ansåg prästen ifråga.

Det BEHÖVER alltså inte handla om en fördom - även om den fördomen finns ibland - om att homosexuella skulle vara mer övergreppsbenägna än andra. Det KAN helt enkelt handla om en föreställning om att de inte heller (generellt) är större dygdemönster än andra. Och den som varken kan eller vill respektera det tabu mot det egna könet som våra könsskilda omklädningsrum trots allt bygger på (tillsammans med de traditionella könsbegreppen), den kan ju, även om den respekterar tabut mot minderåriga, i alla fall misstänkas ha ungefär samma frestelser som en karl i tjejernas dusch- och omklädningsrum. Varken mer eller mindre.

Nu har jag själv ingen "moralpanik" inför att jag själv ju mycket väl kan duscha eller basta med någon homosexuell varje gång jag går på badhuset. (Jag hoppar dock till lite varje gång en städande eller inspekterade kvinna ser mej naken i duschen). Men man bör rättvisligen vara medveten om att en del (inte allt!) av ungdomars och föräldrars (inte bara frikyrkligas) aversioner mot öppet homosexuella ungdomsledare eller tränare kan bottna i samma känsla som de skulle ha inför att en heterosexuell manlig ungdomsledare i kyrkan eller klubben  skulle duscha och byta om med tjejerna.

Det är egentligen märkligt att denna ganska uppenbara aspekt av viss påstådd (eller verklig) homofobi så länge tycks ha nonchalerats, Rfsl:s historia, sent omsider erkänd även av Jonas Gardell och Jon Voss, har ju inte heller direkt underlättat acceptansen av av homosexuella ungdomsledare. Den till Rfsl associerade "pedofila arbetsgruppen" på 70-talet är tydligen inte bara en myt, se bl a Göran Häggs och Ecpats hustorieskrivning. Och så sent som på 80-talet träffade jag själv i Luleå en "kulturpersonlighet" från Rfsl som öppet försvarade att vuxna "lärde upp" minderåriga sexuellt. (Minns särskilt en löpsedel som jag försökte gömma för pappa efter att ha skrutit om att jag träffat mannen på Lapplands festspel i Arjeplog och suttit med honom i bussen hela vägen hem).

Så det finns många bottnar här. Huruvida kommunen - och Missionsförsamlingen! - handlat klokare än Hamnkyrkan här verkar nog som vanligt bero på den.s k kontexten. Det kan mycket väl vara så. Men jag är inte säker än. Och det är märkligt många lock som läggs på i hithörande diskussioner. Fortfarande.

Gammal kommentar av mej själv från den 2 september 2012 (innan socialminister Hägglund infört de nya könsbegreppen men efter att ärkebiskop Wejryd än en gång svängt)

Klart du ska prata med biskopen. Och då ska du passa på att fråga om han likt ärkebiskopen och Göran Hägglund tror a) att män kan föda barn, alltså att personer som föder sitt barn kan vara barnets pappa, och b) att de som förnekar detta därmed vill tvångssterilisera utsatta människor och förneka allas lika värde!

På ett barnläger härförleden, där jag var med som ledare, sa jag åt en kille som snackade skit om tjejer: "Du, alla vi som är här har kommit ur en tjej". Varpå killen mumlade: "Fast det finns killar också som kan föda barn - för det har jag läst i tidningen." Vad svarar du och stiftschefen på sådant? Vi vill veta. Queerläget är akut nu. (Se Kyrkans Ungdoms hbtq-nummer från i vintras med Rfsl-gurun Jojo - en "hen"). 

 Men den sant liberala och sant kristliga tesen är rimligtvis: "Även starka och manhaftiga mammor är riktiga mammor!" Och: "Även mjuka och feminina pappor är riktiga pappor!"

Insikter från Hudik Pride 2025

Jag har nog, trots långvarigt ifrågasättande, inte på allvar förstått konsekvenserna av Hägglunds (KD) och Kristerssons (M) könslagar av den 1 juli 2013 resp 2025 förrän den här veckan.

I vilket fall som helst drabbades jag under den välorganiserade invigningen av Hudik Pride (som ägde rum på "Taket", en fantastiskt fin utomhuslokal ovanpå Stadshotellet) av en insikt som jag bara var tvungen att dela med Hudik Prides ordförande Anders Wallner: att varken jag eller han längre kan bevisa att vi är män, eftersom vi i Sverige inte längre har några gemensamma könsbegrepp! Vi kan påstå att vi är män, ja, och staten accepterar det, men om någon påstår att vi är kvinnor kan vi inte längre bevisa motsatsen. Anders sa inte emot. (Men det kanske bara beror på att han är så snäll?).

Det fina i kråksången anses väl vara att om vi själva upplever att vi är kvinnor, kan vi ändra vårt s k juridiska kön, en fantastisk möjlighet till självbestämmande och självidentifikation! Vi får ha vilka könsbegrepp vi vill, iaf när det gäller vad "man" och "kvinna" betyder, till synes liberalt så det förslår! Men till det mindre fina hör som sagt att människor, om de möter elakingar som mobbarna i Peter Pohls prisade ungdomsroman "Vi kallar honom Anna", inte längre kan bevisa att de inte alls är några "Annor" utan helt verkliga "Anders" (som huvudpersonen heter)!

Nu kanske mobbare aldrig bryr sej, och det är förstås fint och eftersträvansvärt att få bli älskad alldeles oavsett "för den man är". Årets Hudik Pride-tema är också barns och ungdomars rätt att få "vara sej själva". Problemet för barn och ungdomar nuförtiden är att det inte är så lätt för någon att veta vad den är. Jag menar: om t ex en tjej inte kan veta att hon är en tjej ens när hon ligger på BB och föder barn - när kan hon/hen då någonsin vara riktigt säker?

Ett annat problem: när man går en prideparad eller öht hissar prideflaggan, vilket jag är glad har kunnat ske utan mankemang i år igen, vet man då att man främst stöder allas lika värde (som det påstås ibland) eller de senaste politiska kraven från Rfsl (som det påstås nästan lika ofta)? Har barn t ex egentligen målat flaggor till stöd för införandet av dessa subjektiva och därför föga gemensamma könsbegrepp, som verkar ha lett till ökad könsdysfori hos barn och ungdom?

Och då är vi framme vid det för mej största problemet just denna sensommar, när det bara är ett år till nästa val (eller bara tre veckor om man räknar kyrkovalet): att Sverigedemokraterna alltmer framstår som det enda partiet i riksdag och kommunfullmäktige som liksom jag, Ebba Witt-Brattström, Kajsa Ekis Ekman, J K Rowling och ett oräkneligt antal andra män och kvinnor, tror att bara kvinnor kan föda barn. Jag tänker på inga villkors vis rösta på Sverigedemokraterna för det (läs vitböckerna så förstår ni), men det finns uppenbarligen andra som kan tänka sej det (t o m i kyrkovalet). Och, som jag sa under frågestunden efter debatten på Hälsinglands museum i onsdags: är det verkligen riktigt klokt vare sej mänskligt, intellektuellt eller partitaktiskt att ge SD ett sådant köttben ("Gefundenes Fressen" som tyskarna säger), en sådan position inför ett sådant ödesval? (Nu tänker jag på 2026 och inte 2025)?

Dumretorik

Han har gjort en kvinna med barn men kallar sej nu "ofrivillig far" och klagar sin nöd. Han ville ju att hon skulle göra abort. Och så gjorde hon inte det! (Det var, trodde hon, hennes sista chans att bli mamma). Karlen klagar och bär sej åt som vore han våldtagen av kvinnan ifråga. Han vill verkligen INTE betala underhåll för barnet han - tydligen utan tvång - varit med om att avla.

Det verkar vara fråga om en heterosexuell cis-man (fast nuförtiden kan ju folk aldrig riktigt veta vad de är). Så det tycks i detta fall inte handla om någon queerretorik. Men dumheten känner liksom de nya könsbegreppen inga gränser, så nu lägger jag in det här i alla fall. Jag vet att s k liberaler gafflat om att män i "jämställdhetens" namn borde få göra något som kallas "juridisk abort", d v s avsäga sej alla förpliktelser mot mor och barn, och det är väl något sådant som föresvävar även den här gentlemannen.

Alla dejtar alla

Ja, det här programmet ligger verkligen i tiden. Blir det inte som i antikens Grekland att man (alltså just "man") både kan ha en fru med barn och ett mer jämställt förhållande med någon av samma kön?