Född i fel kropp?

Att vi nu har en lagstiftning som innebär att man (!) utan vidare spisning kan hävda att man är en man även om man föder barn, har inte gjort Louise/Loui Sand mindre motiverad att söka fullborda sin s k transition eller "makeover" från kvinna till man. Man (!) får väl dock konstatera att det var tur att hon/han/hen väntade tills handbollskarriären krönts med "Stora tjejers märke", fem SM-guld, 100 landskamper, ett EM-brons, en VM-fjärdeplats och några säsongers klubbspel i Frankrike. Som transman hade Louise/Loui haft betydligt svårare att göra sej gällande (det omvända gäller ju transkvinnor - de får odiskutabla konkurrensfördelar).

Det är bra att Loui är öppen med de - kalkylerade - komplikationer som blivit följden av beslutet att genomgå den s k "könsbekräftande" (för den som tror att Loui verkligen var något annat än det såg ut som) vård som Christopher Gillberg m fl mera betraktar som en form av västerländsk könsstympning. Men jag vill inte förneka eller beklaga att Loui än så länge verkar nöjd och belåten. Jag undrar bara hur vi kunde definiera om själva könsbegreppen och förvirra en generation barn bara för att somliga skulle känna sej nöjdare? 

Utan tvekan är det ju i allmänhet en fördel att slippa gå igenom alla beskärningar och övriga ingrepp som Loui genomgått. Ingen tvingas heller till det - annat än av sina egna föreställningar och moderna ideologier. Det verkar ju sympatiskt att Loui idag kunnat erkännas som man utan att beskära sin kropp - men voila! det var så vi fick de nya könsbegreppen med barnafödande män o s v. Och vad det är för vits med att få kalla sej "man" om det inte längre betyder "hane av arten människa" kan en ju faktiskt undra. Skäggiga damer med pungkulor är ju nuförtiden också möjliga. Och då tänker jag inte på Loui utan damer födda i manskropp (som det sägs).

Det är bögarnas fel?

Satir och ironi är dubbelbottnat. Någon kan sjunga "Det är bögarnas fel" på allvar !mer eller mindre) och tro sej komma undan med det (jfr "Det är judarnas fel"). Jag tänkte faktiskt tanken första gången jag hörde Grotescos låt: enda skälet till att det här inte räknas som hets mot folkgrupp är att man förutsätter att ingen är så här dum på riktigt.

Men alla kommer tack och lov inte undan med det. Inte om man "förtydligar sej" med aggressiva rop och kommentarer. Visst behövs mer diskussion och debatt i hbtqi-frågor, som även den här bloggen vill bidra till. Och det är inte alltid lika lätt att dra gränsen mellan saklig, om än upprörd och något raljerande kritik, och oacceptabla angrepp mot en på många sätt utsatt, men samtidigt i debatt och lagstiftning länge osannolikt inflytelserik grupp.

Varken jag eller den aggressive 15-åringen kan alltså längre bevisa att vi är killar. Om vi ska utgå från Rfsl:s könsbegrepp, som numera även är statens och skolans (och kyrkans?). Det skapar så klart en viss, fullt förståelig frustration. Även om det inte ursäktar vilka reaktioner och uppträden som helst.

Att boxas mot en man kändes självklart för Claudia

 ...men hur hon kommer att resonera efter sin transformering vet hon inte än. Nej, det blir ju lite komplicerat, det här med idrottandet, eller hur? Ska Claudia börja mangla riktiga kvinnor eller i idrottssammanhanget erkänna att han är biologisk man trots allt?

Strippande förälder

Onekligen en intressant och i sammanhanget relevant form av föräldraprotest!

Du sköna nya värld

Ingen ska hata och hota Janne som "blev" Jonna. Fint att frugan lyckades få "henne" att inte skära av snoppen. Och även konservativa präster bör väl kunna viga samman "lesbiska" par där en har snopp och en har snippa? 

Men nog är det här lite väl förvirrande för både barn och vuxna. Behöver vi ändå inte gemensamma könsbegrepp om de alls ska betyda något och vara praktiskt användbara?

Om Hamnkyrkan i Hillerstorp

Det finns fler (närmast tabubelagda) bottnar i det här. Jag glömmer aldrig när jag hörde Per Yngve Näs prata homosexualitet och partnerskapsvälsignelse i Luleå missionskyrka (idag tilllhörig Equmeniakyrkan) 2001 samma år som jag gifte mej. Åtta år senare konverterades vårt äktenskap som då var ett förbund mellan man och kvinna (vilket då även av Svenska kyrkan ansågs särskilt välsignat och väldesignat - "underbart har du skapat man och kvinna" stod det i ritualen) till det könsneutrala äktenskap vi nu lever i enligt både stat och kyrka. Så att om jag jämlikt lex Kristersson från 1 juli i år skulle byta juridiskt kön (vilket jag gärna skulle prova men min fru förbjuder mej att göra), så skulle det inte spela någon roll för staten och statskyrkan. Äktenskapet är ju enligt dem ändå bara ett förbund mellan två, förhoppningsvis älskande, personer i största allmänhet.

Nu kommer relevansen för detta ärende: när pastor Klas Johansson i missionsföreståndare Krister Anderssons närvaro frågade Per Yngve Näs vad som gäller ifall man är bisexuell, svarade Per Yngve med emfas och skenbart normativt: "Då får man bestämma sej!" Ingen vågade ställa den självklara och för diskussionen så viktiga följdfrågan "bestämma sej för vad då?" D v s gäller den pastorala hänsyn och de pastorala undantag jag själv förespråkade även dem som utan problem kan tända på folk av det motsatta könet och därmed kan följa Jesus undervisning i Matteus 19 och undvika det Paulus i Romarbrevet 1 beskriver som ett felaktigt val, åtminstone om man har ett val. Med all hänsyn tagen till Jesus' viktiga tillägg i Matt. 19:11ff - där det i min konfirmationsbibel stod "oskickliga till äktenskap", inte "könlösa" som i Bibel 2000. Och med lika stor hänsyn tagen till Paulus' inte mindre viktiga tillägg i Rom. 2:1.

Hamnkyrkan i Hillerstorp kan så klart ha agerat utifrån råaste homofobi ("en homosexuell ungdomsledare en äcklig och övergreppsbenägen person, usch"!). Det kan också handla om att det för första gången i missionsförsamlingens historia anställts en ungdomsledare (oavsett läggning) med så queer teologi att den lär även bisexuella och identitetsosäkra ungdomar att de lika gärna kan bli ihop sexuellt med någon av samma kön som med någon av motsatt. Förmodligen en hållning som är särskilt vanlig bland homosexuellt samlevande ungdomsledare, men inte självklart ens bland dem. Det finns nämligen moderat heteronormativa även bland homosexuellt samlevande. Och då tänker jag inte bara på det just nu mest aktuella exemplet i ledningen för Tysklands näst största parti, extremhögerpartiet Alternativ für Deutschland, med en lesbiskt sammanlevande partiledare som "knyckt" Kristdemokraternas numera övergivna heteronormativitet och med sitt parti betonat att förbundet mellan man och kvinna måste ha en särställning i en stat värd namnet!

Har missionsförsamlingen redan förut haft en ungdomsledare med så öppet queer teologi att den (fastän heterosexuell och kanske lyckligt gift) när barn och ungdomar frågar inte ser förbundet mellan man och kvinna som vare sej särskilt välsignat eller särskilt väl-designat (utan står för att även det kristna äktenskapet är ett könsneutralt förbund mellan två kära personer i allmänhet), då är Hamnkyrkan, vilket Ray Baker påpekar i boken "Bekänna färg", homofobisk i vilket fall! För det är homofobi att döma homosexuella personer som lever som de andra (heterosexuella) lär hårdare än de heterosexuella.

Det kan ju också vara så att missionsförsamlingen tidigare haft verkligt homofoba (alltså inte bara moderat heteronormativa) ungdomsledare utan att vare sej den eller Hamnkyrkan reagerat, vilket ju är homofobi på båda sidor. 

Men det kan OCKSÅ vara så - om än det ju är en närmast tabubelagda diskussion! - att Hamnkyrkan och dess pastorers, styrelses, föräldrars och/eller ungdomars reaktion beror på blyghet eller syn på vanlig anständighet i relationen ungdomsledare och ungdomar. Jag har själv stämplat en präst som homofobisk när han sa "då kan vi inte sätta honom i vårt barn- och ungdomsarbete" vid informationen att en man han ville hjälpa med anställning var homosexuell. Men förklaringen hade djupare botten än jag trodde: den låg i en slags barnkonsekvensanalys. Om vi inte anser det lämpligt att vi som heterosexuella karlar duschar med och byter om med 14-åriga tjejer (om det kan undvikas) på läget o dyl och absolut inte i simhallen där vi då skulle åka ut med huvudet före, så ska inte våra killar i samma ålder heller riskera att i sådana sammanhang bussas ihop med kvinnor eller homosexuella karlar, ansåg prästen ifråga.

Det BEHÖVER alltså inte handla om en fördom - även om den fördomen finns ibland - om att homosexuella skulle vara mer övergreppsbenägna än andra. Det KAN helt enkelt handla om en föreställning om att de inte heller (generellt) är större dygdemönster än andra. Och den som varken kan eller vill respektera det tabu mot det egna könet som våra könsskilda omklädningsrum trots allt bygger på (tillsammans med de traditionella könsbegreppen), den kan ju, även om den respekterar tabut mot minderåriga, i alla fall misstänkas ha ungefär samma frestelser som en karl i tjejernas dusch- och omklädningsrum. Varken mer eller mindre.

Nu har jag själv ingen "moralpanik" inför att jag själv ju mycket väl kan duscha eller basta med någon homosexuell varje gång jag går på badhuset. (Jag hoppar dock till lite varje gång en städande eller inspekterade kvinna ser mej naken i duschen). Men man bör rättvisligen vara medveten om att en del (inte allt!) av ungdomars och föräldrars (inte bara frikyrkligas) aversioner mot öppet homosexuella ungdomsledare eller tränare kan bottna i samma känsla som de skulle ha inför att en heterosexuell manlig ungdomsledare i kyrkan eller klubben  skulle duscha och byta om med tjejerna.

Det är egentligen märkligt att denna ganska uppenbara aspekt av viss påstådd (eller verklig) homofobi så länge tycks ha nonchalerats, Rfsl:s historia, sent omsider erkänd även av Jonas Gardell och Jon Voss, har ju inte heller direkt underlättat acceptansen av av homosexuella ungdomsledare. Den till Rfsl associerade "pedofila arbetsgruppen" på 70-talet är tydligen inte bara en myt, se bl a Göran Häggs och Ecpats hustorieskrivning. Och så sent som på 80-talet träffade jag själv i Luleå en "kulturpersonlighet" från Rfsl som öppet försvarade att vuxna "lärde upp" minderåriga sexuellt. (Minns särskilt en löpsedel som jag försökte gömma för pappa efter att ha skrutit om att jag träffat mannen på Lapplands festspel i Arjeplog och suttit med honom i bussen hela vägen hem).

Så det finns många bottnar här. Huruvida kommunen - och Missionsförsamlingen! - handlat klokare än Hamnkyrkan här verkar nog som vanligt bero på den.s k kontexten. Det kan mycket väl vara så. Men jag är inte säker än. Och det är märkligt många lock som läggs på i hithörande diskussioner. Fortfarande.

Gammal kommentar av mej själv från den 2 september 2012 (innan socialminister Hägglund infört de nya könsbegreppen men efter att ärkebiskop Wejryd än en gång svängt)

Klart du ska prata med biskopen. Och då ska du passa på att fråga om han likt ärkebiskopen och Göran Hägglund tror a) att män kan föda barn, alltså att personer som föder sitt barn kan vara barnets pappa, och b) att de som förnekar detta därmed vill tvångssterilisera utsatta människor och förneka allas lika värde!

På ett barnläger härförleden, där jag var med som ledare, sa jag åt en kille som snackade skit om tjejer: "Du, alla vi som är här har kommit ur en tjej". Varpå killen mumlade: "Fast det finns killar också som kan föda barn - för det har jag läst i tidningen." Vad svarar du och stiftschefen på sådant? Vi vill veta. Queerläget är akut nu. (Se Kyrkans Ungdoms hbtq-nummer från i vintras med Rfsl-gurun Jojo - en "hen"). 

 Men den sant liberala och sant kristliga tesen är rimligtvis: "Även starka och manhaftiga mammor är riktiga mammor!" Och: "Även mjuka och feminina pappor är riktiga pappor!"

Insikter från Hudik Pride 2025

Jag har nog, trots långvarigt ifrågasättande, inte på allvar förstått konsekvenserna av Hägglunds (KD) och Kristerssons (M) könslagar av den 1 juli 2013 resp 2025 förrän den här veckan.

I vilket fall som helst drabbades jag under den välorganiserade invigningen av Hudik Pride (som ägde rum på "Taket", en fantastiskt fin utomhuslokal ovanpå Stadshotellet) av en insikt som jag bara var tvungen att dela med Hudik Prides ordförande Anders Wallner: att varken jag eller han längre kan bevisa att vi är män, eftersom vi i Sverige inte längre har några gemensamma könsbegrepp! Vi kan påstå att vi är män, ja, och staten accepterar det, men om någon påstår att vi är kvinnor kan vi inte längre bevisa motsatsen. Anders sa inte emot. (Men det kanske bara beror på att han är så snäll?).

Det fina i kråksången anses väl vara att om vi själva upplever att vi är kvinnor, kan vi ändra vårt s k juridiska kön, en fantastisk möjlighet till självbestämmande och självidentifikation! Vi får ha vilka könsbegrepp vi vill, iaf när det gäller vad "man" och "kvinna" betyder, till synes liberalt så det förslår! Men till det mindre fina hör som sagt att människor, om de möter elakingar som mobbarna i Peter Pohls prisade ungdomsroman "Vi kallar honom Anna", inte längre kan bevisa att de inte alls är några "Annor" utan helt verkliga "Anders" (som huvudpersonen heter)!

Nu kanske mobbare aldrig bryr sej, och det är förstås fint och eftersträvansvärt att få bli älskad alldeles oavsett "för den man är". Årets Hudik Pride-tema är också barns och ungdomars rätt att få "vara sej själva". Problemet för barn och ungdomar nuförtiden är att det inte är så lätt för någon att veta vad den är. Jag menar: om t ex en tjej inte kan veta att hon är en tjej ens när hon ligger på BB och föder barn - när kan hon/hen då någonsin vara riktigt säker?

Ett annat problem: när man går en prideparad eller öht hissar prideflaggan, vilket jag är glad har kunnat ske utan mankemang i år igen, vet man då att man främst stöder allas lika värde (som det påstås ibland) eller de senaste politiska kraven från Rfsl (som det påstås nästan lika ofta)? Har barn t ex egentligen målat flaggor till stöd för införandet av dessa subjektiva och därför föga gemensamma könsbegrepp, som verkar ha lett till ökad könsdysfori hos barn och ungdom?

Och då är vi framme vid det för mej största problemet just denna sensommar, när det bara är ett år till nästa val (eller bara tre veckor om man räknar kyrkovalet): att Sverigedemokraterna alltmer framstår som det enda partiet i riksdag och kommunfullmäktige som liksom jag, Ebba Witt-Brattström, Kajsa Ekis Ekman, J K Rowling och ett oräkneligt antal andra män och kvinnor, tror att bara kvinnor kan föda barn. Jag tänker på inga villkors vis rösta på Sverigedemokraterna för det (läs vitböckerna så förstår ni), men det finns uppenbarligen andra som kan tänka sej det (t o m i kyrkovalet). Och, som jag sa under frågestunden efter debatten på Hälsinglands museum i onsdags: är det verkligen riktigt klokt vare sej mänskligt, intellektuellt eller partitaktiskt att ge SD ett sådant köttben ("Gefundenes Fressen" som tyskarna säger), en sådan position inför ett sådant ödesval? (Nu tänker jag på 2026 och inte 2025)?

Dumretorik

Han har gjort en kvinna med barn men kallar sej nu "ofrivillig far" och klagar sin nöd. Han ville ju att hon skulle göra abort. Och så gjorde hon inte det! (Det var, trodde hon, hennes sista chans att bli mamma). Karlen klagar och bär sej åt som vore han våldtagen av kvinnan ifråga. Han vill verkligen INTE betala underhåll för barnet han - tydligen utan tvång - varit med om att avla.

Det verkar vara fråga om en heterosexuell cis-man (fast nuförtiden kan ju folk aldrig riktigt veta vad de är). Så det tycks i detta fall inte handla om någon queerretorik. Men dumheten känner liksom de nya könsbegreppen inga gränser, så nu lägger jag in det här i alla fall. Jag vet att s k liberaler gafflat om att män i "jämställdhetens" namn borde få göra något som kallas "juridisk abort", d v s avsäga sej alla förpliktelser mot mor och barn, och det är väl något sådant som föresvävar även den här gentlemannen.

Alla dejtar alla

Ja, det här programmet ligger verkligen i tiden. Blir det inte som i antikens Grekland att man (alltså just "man") både kan ha en fru med barn och ett mer jämställt förhållande med någon av samma kön?

Prideflaggan kan inge trygghet

Ja, så är det förstås. Alla grupper som genom historien varit utsatta för statsmaktens och polisens trakasserier - baptister, socialister, färgade, homosexuella, you name it, känner sej tryggare om stat och kommun, ja, t o m polisen, börjar flagga med deras symboler. Baptistfanor eller röda fanor eller regnbågsflaggor. Så klart.

Frågan är bara om och när stat och kommun bör göra det. Och om regnbågsflaggorna verkligen mer än t ex Kristi kors eller arbetarrörelsens röda fanor står för alla människors lika värde?

Nino Mick levererar ett präktigt stycke queerretorik

Men vi får tydligen säga kvinna.

Tack för det.

NMR står emot queerretoriken

Ja, exakt så här illa är det. De som idag öppet står upp mot de värsta queergalenskaperna - och inte vill ha dem utkolporterade i skola och förskola - hamnar på samma sida som nazisterna i NMR (och en hel del hårdföra, traditionella kommunister, får man väl tillägga).

Men det är klart att jag föredrar Signe Krantz med vänner framför NMR (och revolutionära kommunister). Rör inte min kompis! Usch för nationalsocialismen (och kommunismen! 

Queerretoriken blir dock inte vettigare för det. Ingen åsikt är så klok att inte någon idiot delar den. Och ingen åsikt är så dum att inte någon i övrigt klok kan omfatta den.

Ribersborg

 Ja, det är inte lätt att få alla rätt...

Men här har vi en lycklig person

Mitt bland alla skeptikers varningssignaler kommer dock ett glädjerop från Signe Krantz, själv transperson. Ett "äntligen". Och det får en ju förstå. 

Inte för att Kristerssons könslag (eller Hägglunds som skulle ha fyllt 12 år idag) är vad Rfsl drömmer om: nästa steg är fullt självbestämmande utan läkarsignaturer. Och fler kön än två att välja mellan

Fox Foxhage (!) ger samtalsstöd om Ulf Kristersson vill bli kvinna

Det är ju i alla fall bra att Ulf Kristersson inte kan byta kön riktigt hur som helst. Först måste han prata med en läkare eller psykolog, som kan intyga att han säger det han säger. (Öppna gärna och läs Fox Foxhages publikation i länken!). Först därefter kan Socialstyrelsen ge honom ett nytt, mera kvinnligt personnummer. 

Även om "han går som en karl, han ser ut som en karl, och han kysser som en karl ska." För sådana sekundära könskaraktäristika ska en kompetent läkare eller psykolog förstås inte ta ställning till. Det viktiga är ju vad Ulf har mellan... öronen.

Gefundenes Fressen för SD

 Ja, så här blir det förstås när man lämnar över tesen "bara kvinnor kan föda barn till högerextremister att försvara. Eller som nån sa: "om liberaler kallar alla som sätter gränser för fascister, kommer folk att välja riktiga fascister för att göra jobbet".

Mats Reimers varnar - men Fredrik Modéus verkar fortsatt entusiastisk

Att varken Göran Hägglund eller Ulf Kristersson längre kan bevisa att de är män är en ganska rolig följd av deras egna könslagar. Att även jag och kungen och andra trebarnspappor - som t ex biskop Fredrik Modéus - mycket väl kan vara kvinnor får ju nu anses fastslaget av både stat och kyrka. 

Men man kunde kanske ändå tycka att fler borde lyssna på Mats Reimers. Var det verkligen detta vi ville ha som föräldrar och ungdomsledare? 

Och behövde biskop Fredrik Modéus verkligen låta så reservationslöst entusiastisk för att bevisa att han inte är en s k "transfob" (som jag och Agnes Wold och J K Rowling och alla andra som tror att bara kvinnor kan föda barn)? 

Man kan faktiskt vara emot hat och hot mot s k transpersoner utan att ge dem rätt i allt de påstår. Precis som Christer Sturmark kan vara emot hat och hot mot kristna utan att tro på våra dogmer.

Här har vi den födande "mannen"

Ingen skugga över Noahs barn, och henne själv har jag inte heller något personligt emot. Det jag med viss skärpa kritiserar, är blotta idén att det faktiskt ligger män på BB och föder barn (jag kommer osökt att tänka på ett gammalt avsnitt ur Cosby show). Och att alla medborgare måste instämma i denna nya dogm för att inte stämplas som "transfober".

Jag glömmer väl aldrig en tidigare flitig - och välkommen - kommentator på denna blogg, som skrev:

"Jag kanske är en hona av arten människa. Men det betyder inte att jag är en kvinna."

Ridå.

Snart kommer Kristerssons könslag

 Hägglunds och Kristdemokraternas könslag från 2013, där barnafödande män introducerades för första gången i svensk historia, är tydligen redan föråldrad. Fr o m den 1 juli, på dagen 12 år efter Hägglunds, blir det Kristerssons könslag som gäller. Enda trösten är väl att det även lär bli enklare att enklare att "byta tillbaka". 

Men frågan är väl vad vi framöver ska ha könsbegrepp till över huvud taget. Som ett slags accessoar, möjlig att skifta efter stämningar och livsfaser?