Det finns fler (närmast tabubelagda) bottnar i det här. Jag glömmer aldrig när jag hörde Per Yngve Näs prata homosexualitet och partnerskapsvälsignelse i Luleå missionskyrka (idag tilllhörig Equmeniakyrkan) 2001 samma år som jag gifte mej. Åtta år senare konverterades vårt äktenskap som då var ett förbund mellan man och kvinna (vilket då även av Svenska kyrkan ansågs särskilt välsignat och väldesignat - "underbart har du skapat man och kvinna" stod det i ritualen) till det könsneutrala äktenskap vi nu lever i enligt både stat och kyrka. Så att om jag jämlikt lex Kristersson från 1 juli i år skulle byta juridiskt kön (vilket jag gärna skulle prova men min fru förbjuder mej att göra), så skulle det inte spela någon roll för staten och statskyrkan. Äktenskapet är ju enligt dem ändå bara ett förbund mellan två, förhoppningsvis älskande, personer i största allmänhet.
Nu kommer relevansen för detta ärende: när pastor Klas Johansson i missionsföreståndare Krister Anderssons närvaro frågade Per Yngve Näs vad som gäller ifall man är bisexuell, svarade Per Yngve med emfas och skenbart normativt: "Då får man bestämma sej!" Ingen vågade ställa den självklara och för diskussionen så viktiga följdfrågan "bestämma sej för vad då?" D v s gäller den pastorala hänsyn och de pastorala undantag jag själv förespråkade även dem som utan problem kan tända på folk av det motsatta könet och därmed kan följa Jesus undervisning i Matteus 19 och undvika det Paulus i Romarbrevet 1 beskriver som ett felaktigt val, åtminstone om man har ett val. Med all hänsyn tagen till Jesus' viktiga tillägg i Matt. 19:11ff - där det i min konfirmationsbibel stod "oskickliga till äktenskap", inte "könlösa" som i Bibel 2000. Och med lika stor hänsyn tagen till Paulus' inte mindre viktiga tillägg i Rom. 2:1.
Hamnkyrkan i Hillerstorp kan så klart ha agerat utifrån råaste homofobi ("en homosexuell ungdomsledare en äcklig och övergreppsbenägen person, usch"!). Det kan också handla om att det för första gången i missionsförsamlingens historia anställts en ungdomsledare (oavsett läggning) med så queer teologi att den lär även bisexuella och identitetsosäkra ungdomar att de lika gärna kan bli ihop sexuellt med någon av samma kön som med någon av motsatt. Förmodligen en hållning som är särskilt vanlig bland homosexuellt samlevande ungdomsledare, men inte självklart ens bland dem. Det finns nämligen moderat heteronormativa även bland homosexuellt samlevande. Och då tänker jag inte bara på det just nu mest aktuella exemplet i ledningen för Tysklands näst största parti, extremhögerpartiet Alternativ für Deutschland, med en lesbiskt sammanlevande partiledare som "knyckt" Kristdemokraternas numera övergivna heteronormativitet och med sitt parti betonat att förbundet mellan man och kvinna måste ha en särställning i en stat värd namnet!
Har missionsförsamlingen redan förut haft en ungdomsledare med så öppet queer teologi att den (fastän heterosexuell och kanske lyckligt gift) när barn och ungdomar frågar inte ser förbundet mellan man och kvinna som vare sej särskilt välsignat eller särskilt väl-designat (utan står för att även det kristna äktenskapet är ett könsneutralt förbund mellan två kära personer i allmänhet), då är Hamnkyrkan, vilket Ray Baker påpekar i boken "Bekänna färg", homofobisk i vilket fall! För det är homofobi att döma homosexuella personer som lever som de andra (heterosexuella) lär hårdare än de heterosexuella.
Det kan ju också vara så att missionsförsamlingen tidigare haft verkligt homofoba (alltså inte bara moderat heteronormativa) ungdomsledare utan att vare sej den eller Hamnkyrkan reagerat, vilket ju är homofobi på båda sidor.
Men det kan OCKSÅ vara så - om än det ju är en närmast tabubelagda diskussion! - att Hamnkyrkan och dess pastorers, styrelses, föräldrars och/eller ungdomars reaktion beror på blyghet eller syn på vanlig anständighet i relationen ungdomsledare och ungdomar. Jag har själv stämplat en präst som homofobisk när han sa "då kan vi inte sätta honom i vårt barn- och ungdomsarbete" vid informationen att en man han ville hjälpa med anställning var homosexuell. Men förklaringen hade djupare botten än jag trodde: den låg i en slags barnkonsekvensanalys. Om vi inte anser det lämpligt att vi som heterosexuella karlar duschar med och byter om med 14-åriga tjejer (om det kan undvikas) på läget o dyl och absolut inte i simhallen där vi då skulle åka ut med huvudet före, så ska inte våra killar i samma ålder heller riskera att i sådana sammanhang bussas ihop med kvinnor eller homosexuella karlar, ansåg prästen ifråga.
Det BEHÖVER alltså inte handla om en fördom - även om den fördomen finns ibland - om att homosexuella skulle vara mer övergreppsbenägna än andra. Det KAN helt enkelt handla om en föreställning om att de inte heller (generellt) är större dygdemönster än andra. Och den som varken kan eller vill respektera det tabu mot det egna könet som våra könsskilda omklädningsrum trots allt bygger på (tillsammans med de traditionella könsbegreppen), den kan ju, även om den respekterar tabut mot minderåriga, i alla fall misstänkas ha ungefär samma frestelser som en karl i tjejernas dusch- och omklädningsrum. Varken mer eller mindre.
Nu har jag själv ingen "moralpanik" inför att jag själv ju mycket väl kan duscha eller basta med någon homosexuell varje gång jag går på badhuset. (Jag hoppar dock till lite varje gång en städande eller inspekterade kvinna ser mej naken i duschen). Men man bör rättvisligen vara medveten om att en del (inte allt!) av ungdomars och föräldrars (inte bara frikyrkligas) aversioner mot öppet homosexuella ungdomsledare eller tränare kan bottna i samma känsla som de skulle ha inför att en heterosexuell manlig ungdomsledare i kyrkan eller klubben skulle duscha och byta om med tjejerna.
Det är egentligen märkligt att denna ganska uppenbara aspekt av viss påstådd (eller verklig) homofobi så länge tycks ha nonchalerats, Rfsl:s historia, sent omsider erkänd även av Jonas Gardell och Jon Voss, har ju inte heller direkt underlättat acceptansen av av homosexuella ungdomsledare. Den till Rfsl associerade "pedofila arbetsgruppen" på 70-talet är tydligen inte bara en myt, se bl a Göran Häggs och Ecpats hustorieskrivning. Och så sent som på 80-talet träffade jag själv i Luleå en "kulturpersonlighet" från Rfsl som öppet försvarade att vuxna "lärde upp" minderåriga sexuellt. (Minns särskilt en löpsedel som jag försökte gömma för pappa efter att ha skrutit om att jag träffat mannen på Lapplands festspel i Arjeplog och suttit med honom i bussen hela vägen hem).
Så det finns många bottnar här. Huruvida kommunen - och Missionsförsamlingen! - handlat klokare än Hamnkyrkan här verkar nog som vanligt bero på den.s k kontexten. Det kan mycket väl vara så. Men jag är inte säker än. Och det är märkligt många lock som läggs på i hithörande diskussioner. Fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar