Apropå en viss debatt

Män och kvinnor har olika kroppar.
Det kan inte ens en politiker ändra på.
(Nyamko Sabuni, svensk jämställdhetsminister 2006-2013)

In the name of reason irrational forces were let loose.
(Winston Churchill, brittisk premiärminister)

En folkpartifarbror från Kinna
fick rättvisa Gudrun att spinna:
han födde ett barn,
den jämställda karln,
så folket tog honom för kvinna.
(Andreas Holmberg, svensklärare)

Och så gick kejsaren i processionen under den präktiga tronhimlen, och alla människor på gatan och i fönstren sade: "Gud, vad kejsarens nya kläder är makalösa! Vilket vackert släp han har på rocken! Vad den sitter förträffligt!" Ingen ville låta märka, att han ingenting såg, ty då hade han ju icke dugt i sitt ämbete eller också varit mycket dum. Aldrig hade några av kejsarens kläder gjort sådan lycka.
(Hans Christian Andersen, dansk sagoberättare)

Nu är queerretoriken igång igen

Trodde faktiskt att Kajsa Ekis Ekmans och Ebba Witt Brattströms rytanden i vintras skulle hjälpa. Att de skulle balansera skutan något. Att jag kunde lägga av med den här bloggen. Men nu i Europridetider är det i den allmänna debatten - och i Pridefestivalens partiledarutfrågning - som om de aldrig hade funnits eller sagt ett sanningens ord. Miljöpartiet trampar på i ullstrumporna och prideflaggorna används visst i valrörelsen hos varenda parti utom Sverigedemokraterna, verkar det som. Även på t ex Byske marknad i nordligaste Västerbotten. "Allas lika värde" sades flaggorna stå för när jag frågade (från höger till vänster). Jovisst, jag är själv för allas lika värde (även nazisternas). Foster med Downs syndrom ska inte spåras upp och avlivas mer än foster med anlag för homosexualitet (om nu sådana ginge att spåra). Roligt att Rfsl och de flesta politiska partier håller med om det. (Eller?).

Men regnbågsflaggan (som är jättefin!) ÄR inte en internationell symbol för allas lika värde mer än t ex det kristna korset - som Bayerns regering nu vill klämma upp på alla offentliga byggnader ungefär som SL-bussarna kört omkring med prideflaggan - eller för den delen den mer än sekelgamla arbetarrörelsens röda fanor. Och jag viftar inte med röda fanor bara för att socialisterna ser dem som en symbol för allas lika värde, oavsett ekonomisk styrka. De står säkert för detta, men som bekant för mycket annat också. Svenska kyrkans flagga hissar jag personligen gärna, och tolkar den som en symbol för det absoluta människovärdet, grundat i både skapelsen och återlösningen, men jag förstår absolut dem - frikyrkliga eller ateister - som inte vill ha med den i sammanhang utanför kyrkan. (Centerpartiet är ju dock vana).

"We are a people, a tribe if you will - and flags are about proclaiming power", sa Pride-flaggans formgivare Gilbert Baker. Och bl a Miljöpartiet lägger sig platt, vill, liksom socialförsäkringsminister Strandhäll (S) utreda "tredje könet" och att det ska bli (ännu) lättare att byta kön juridiskt (vad ett "juridiskt" kön skilt från det biologiska är har jag dock aldrig lyckats begripa).

Skydd åt asylsökande, arbete mot verkliga hatbrott och ersättning till folk som under 40 års könsbyteri fått snoppar (och annat) avskurna ställer jag förstås helt och hållet upp på (må det bara inte hända fler i fortsättningen). Men är det som någon sa att vi den 1 juli 2013 införde nya könsbegrepp och den 1 juli 2018 förbud mot att ifrågasätta dem ("förbud mot att förolämpa transpersoner", d v s  bl a ifrågasätta deras upplevda könstillhörighet), då är risken stor att någon betydligt farligare person än Canadas Jordan B Peterson blir idoldyrkad som "sanningssägare" (nej, jag har inte sådana ambitioner - jag unnar hellre Kajsa Ekis Ekman den positionen!) bara för att hen vägrar underordna sej queerdogmatiken.

Jag unnar sannerligen inte extremhögern - ni vet de där som inte inbjuds till partiledardebatt på Pride - några gratisupplägg. Men sannerligen håller vi inte på att ge dem ett jättelikt sådant nu, när t o m kristdemokraterna bekänner sej till konceptet med barnafödande karlar. Hoppas att inte vår representativa, parlamentariska demokrati och våra public service-media tappar allmänhetens förtroende på samma gång. Det kritiska tänkandet - och det journalistiska drivet - verkar beklagligtvis satt på undantag just här.

Heder förresten åt Jon Voss på QX som inte gömmer den egna rörelsens lik i garderoben. Det är alltså inte bara fördomar att pedofilgrupper öppet kunnat agera i gayrörelsens hägn, även internationellt, ända in på 80-talet. (Det fanns info om detta på Ecpats hemsida tills för några år sedan, och Göran Hägg tar upp det i boken "Svenskhetens historia"). Det gör inte dagens Europride farligt för våra barn, men det kan ju sannerligen förklara somligas skepsis mot "prideriet", även om Rfsl skärpt sej betydligt sen dess. Jag minns själv en känd kultur- och Rfsl-profil hemma i Luleå som på 80-talet ogenerat försvarade sexuella relationer mellan vuxna och minderåriga, om det var "frivilligt" - det gick tydligen an på den tiden. Undrar hur fort katolska kyrkan skulle tagits till nåder om man inte bara - som skett - skyddat pedofilpräster utan haft helt öppet godkända, organiserade pedofilgrupper inom organisationen?

Och även om man inte har pedofila böjelser bara för att man är homosexuell - låt oss vara klara på den punkten - har man naturligtvis inte heller större självkontroll än några andra bara för att man är homosexuell. Jag har aldrig som heterosexuell lärare eller ungdomsledare fått duscha med flickorna. Men som homosexuell man får man tydligen utan vidare spisning duscha med pojkarna. Föga konsekvent. Könsneutrala omklädningsrum verkar dock - i motsats till könsneutrala toaletter - inte ha något större folkligt stöd, särskilt inte bland kvinnorna. (Förtydligande: Med kvinnor menar jag alltså honor av arten människa). Idrottsrörelsen verkar inte heller så på.

Äntligen!!!

Nu har det äntligen lossnat och ifrågasättandet av de nya subjektiva könsbegreppen pågår för fullt, med inlägg var och varannan dag (i Expressen och Aftonbladet åtminstone). Kajsa Ekis Ekman skriver om "Könet i knoppen" och väcker stort rabalder. Ebba Witt-Brattström instämmer.

(Men var höll damerna hus när de nya könsbegreppen infördes 1 juli 2013??? - "Svara mej så: var var de då? jag bara undrar: var var de då?").

Jenny Strömstedt har blivit allvarligt oroad och skriver (Expressen 24/2):

Det pågår en infekteras diskussion bland intellektuella feminister om vem eller vad som definierar någons kön. Alla är arga på varandra. Som utomstående icke-akademiker sträcker jag darrande upp handen och fråga om vi bara kan enas om att den som har snippa är kvinna om hen vill? Men om någon vill vara det ena eller andra trots genitalier så går det också bra. Peace!

Skulle verkligen inte tro att vi kan enas om detta, Jenny! Sluta lura dej själv och våra barn. Please!

[En sammanfattning av debatten finns på svt:s hemsida - men borde den inte in i 2018 års valrörelse? Tillagt 28/6 2018].

Vi inte bara behandlar "könsdysfori" - vi skapar den!

Lisa Marchiano är tyvärr inte ute och cyklar när hon slår larm om allt mer utbredd könsdysfori. Har själv erfarenhet av att barn och ungdomar nuförtiden kan definiera om sej "out of the blue". F.ö. borde vuxenvärlden sluta använda uttryck som "han är mera tjej än kille" eller "hon är mera kille än tjej". Hur i hela fridens dar vet folk hur en "riktig" kille eller tjej borde vara? Den som är kille är kille hur "tjejig" han än är, och den som är tjej är tjej hur "killig" hon än är.

Att ett ytterst litet fåtal de facto kan ha en oklar könstillhörighet p g a direkta missbildningar eller annat är inget skäl att göra om de grundläggande könsbegreppen som vi gjorde 2013. Barnafödande män, ni vet. Om någon inte säkert kan veta att den är en riktig kvinna ens när den föder barn kan ingen vara säker på sin könstillhörighet. Någonsin. Klart våra ungdomar - även fullt välskapta sådana - börjar undra vad de är och om de inte möjligen är "födda i fel kropp".

Ingen ska förföljas och misshandlas för att sin avvikande världs- och självbild. Men det är heller ingen mänsklig rättighet att få medhåll in absurdum.

Nån som blir förvånad 2?

Tyvärr är det väl ett ganska välkänt faktum - men alltför sällan påtalat - att homofobi är utbrett också i Mellanöstern. Ändå blir jag - naivt? - faktiskt förvånad över att egyptisk polis särskilt nu i höst slagit till så hårt mot homosexuella. Jag trodde att just turistlandet Egypten trots allt "såg genom fingrarna" med en hel del på det här området, även om det i princip är olagligt där (jo jag vet).

Helt orimligt hursomhelst att behandla dem som kriminella och något slags statsfiender. Det här borde både liberala och konservativa svenska politiker vara överens om att påtala gentemot Egypten (för att inte tala om Saudiarabien). Och svenska turister kan givetvis - precis som när det gäller t.ex. Turkiet - överväga att åka någon annanstans.

Nån som blir förvånad 1?

Alltså - det är klart att om barn nuförtiden faktiskt får lära sej att en del barn är födda av karlar och att de kan vara "födda i fel kropp" (jfr Jenny Jägerfelds Brorsan är kung), så är det väl knappast förvånande att den s.k. könsdysforin ökar, särskilt bland unga? Vi tigger ju om det - vi inte bara behandlar könsidentitetsstörningar, vi skapar dem.

Pride 2017 - hör och lär?

Det är bra att Pridefestivaler (och 1 maj-demonstrationer, Jesusmanifestationer m.m.) fritt kan hållas i Sverige. Det är även viktigt att som stat och kyrka stå upp för hbtq-personers mänskliga rättigheter inklusive rätten att slippa bli förföljd och hotad, och att fritt få demonstrera, både i Sverige, Turkiet och Uganda (och överallt annars). Men hur kommer det sig att Svenska kyrkan och alla politiska partier utom SD så till synes reservationslöst deltar i själva arrangemanget? Som väl inte precis är en renodlad manifestation för allas lika värde eller yttrandefrihet mer än vad i så fall 1 maj-demonstrationer och Jesusmanifestationer i så fall är? Utan som har en betydligt mer sofistikerad - eller är den kanske primitiv? - agenda än så, vilket tydligare än på landsorten kan ses i programmet för Stockholm Pride som börjar idag. Förutom Friluftsfrämjandet och Lärarnas Riksförbund (om normkritik i skolan) är som synes den ännu ganska "diskriminerade" polyrörelsen m.fl. sexuella minoriteter rejält på hugget - ur programmet citeras:

* Poly för nybörjare Pride House, idag 13:00–13:45
Hur är det att vara poly i Sverige? Hur vet man om man är poly, hur kommer man ut, hur hanterar man livet som flersam? Minna och Gabriel berättar om vad det betyder att vara poly.

* (S)existentiellt – Relationer på riktigt.  Pride House, idag 13:00–13:45
”Radikal, ytterst av lat. radix (rot), att gå till botten med något, person eller rörelse som arbetar för omfattande reformer och omdaningar av samhället i fråga om kulturella och politiska förhållanden.” Den här föreläsningen går inte till botten med vad det innebär att leva i radikala relationer, men visar att de inte ser ut som du tror. Det handlar inte om att leva gränsöverskridande på ett sätt som alltid syns utåt, utan om att leva på ett sätt som känns rätt inuti. Martina Hallin från RFSU Fria Relationsgruppen talar om hur fria relationer ur ett existentiellt perspektiv handlar att själv välja hur du vill leva, oavsett om det innebär att leva innanför eller utanför det filosofen Heidegger kallar för "mannet". Mannet, som i alla normer vi präglas av, i samhället, i våra familjer, eller i de grupper vi tillhör socialt. "Man ska". "Man får". "Man får inte". Eller, "man måste". Man måste ingenting, hävdar Martina, utom att välja, ständigt, och dö, någon gång - oklart när.

* Poly förr och nu - hur har poly utvecklats? Pride House, tis 1 aug 12:00–12:45
Poly är inte längre ett nytt begrepp i Sverige. Fenomenet har haft tid på sig att mogna och utvecklas. Hur ser det ut i polysverige idag? Och hur ser våra förhoppningar ut om framtiden? Dessa och andra frågor diskuteras av vår panel av polyamorösa och relationsanarkister.

* Prova På Hörnan Kinkykvarteret, ons 2 aug 15:30–00:00 På svenska In English Club Sade låter alla nyfikna prova på lite smisk och pisk under hela festivalen! Eller varför inte ta en liten time-out och sitta i en bur en stund? Känna på hur det är att stå uppspänd på ett S:t Andrews kors? BDSM hörnan är bemannad så gott som hela tiden, men det är nog bäst att kolla läget ofta så man inte missar nåt spännande! Erfarna piskare och smiskare finns för att svara på alla dina frågor.

* Polyföreläsningsdag. Torsdag 3 augusti. Välkommen till en heldag med föreläsningar och workshops på temat relationer som inkluderar fler än två personer.
10.00-10.45 Sexistentiellt – relationer på riktigt eller radikala relationer för helt vanliga människor 11.00-11.45 Stjärnfamilj - kärnfamilj med nya perspektiv
14.00-14.45 Säkrare sex för ickemonogama och sexpositiva
15.00-15.45 Polyproblem på riktigt - såna vi faktiskt upplevt
Workshops
 12.00-13.30 (S)existentiella rummet - Think big, be free, have sex

* Needle Play Kinkykvarteret, tor 3 aug 15:30–16:15
Denna föreläsning/workshop lär ut grunderna för needleplay, dvs utlevnad med primärt kanyler som penetrerar huden på ett eller annat sätt. Detta är en av få praktiker en inte kan "värma upp" inom utan generellt ger denna typ av utlevnad ofta ett stort adrenalin- och endorfinpåslag väldigt fort, vilket för många är tjusningen. För vissa andra är det smärtan eller blodet och det kan även vara det basala i rädslan/känslan att ett föremål går igenom huden. Eller varför inte det rent estetiska, det kan vara otroligt vackert när man skapar mönster med kroppen som canvas! Framförallt är det på gränsen av vad väldigt många känner är ok och det i sig kan få många utövare att uppskatta detta som kink. Det finns lika många anledningar till varför en vill hålla på med needleplay som det finns utövare och vi vill bara ge fler möjligheten att lära sig mer och kanske upptäcka någonting nytt om sig själv. Det kommer ges både teoretisk och praktisk kunskap och de som vill kommer även att få testa på att sticka/bli stuckna. Passar både nybörjare och de som vill utöka sin kunskap inom ämnet.

"Konservativa" tories avskaffar i praktiken könsbegreppen

Theresa May och de som konservativa betraktade tories kommer nu med ett radikalare förslag än ens Sveriges riksdag vågat hitta på: att en ska få "välja kön" helt fritt utan prövning och annat tjafs. Känner jag mej som en kvinna ska jag också få registrera mej som kvinna, oavsett om jag har helskägg och är biologisk far till tre barn (som jag) eller inte.

I praktiken har ju även Sverige i realiteten avskaffat könsbegreppen som någorlunda objektiva entiteter, när vi sedan den 1 juli 2013 officiellt stadfäst att även barnaföderskor kan vara fäder till sina barn (som de föder) och skäggiga trebarnspappor mammor som är födda i "fel kropp" (vad nu rätt kropp skulle vara).

Så Storbritannien är bara aningen mer konsekvent. Förmodligen råder ömsesidig frustration över allt papperskrångel och utredningstjafs. Men som jag tidigare konstaterat behövs snart inte längre den klassiska repliken från den karl som av misstag (eller?) kommit in på damernas: "Ursäkta, har herrarna sett mina glasögon?"

[Tillagt 11/8 2018: Det är alltså konservativa Tories under prästdottern Theresa May som vill upplösa könsbegreppen och som därför fick vänsterfeministen Kajsa Ekis Ekman - som fortfarande tror att bara kvinnor kan bli gravida - att gå i taket i vintras. Ur led är tiden!}.

Intressant om de sista "tvångssteriliseringarna"

Nog kan man med fog kritisera begreppet "tvångssteriliseringar" när det snarare handlar om att barnaföderskor "tvångsbenämns" kvinnor och mammor, men i vilket fall som helst är P3-dokumentären Tvångssteriliseringarna av transpersoner mycket intressant.

Min slutsats är ju att vi aldrig i hedonistisk, påstått lyckomaximerande, anda borde ha tillåtit det som blev veritabla västerländska könsstympningar och idag - med all rätt! - renderar stora skadestånd. Men vi borde inte heller ha tillåtit folk som kan föda barn att registreras som pappor till barnen de föder, som om det vore enda alternativet.

Ja, men de blir ju lyckligare då! säger någon. De kanske tar livet av sej annars! säger en annan. Ja, vem vet gränsen för vilka föreställningar folk vill ha bekräftade för att bli lyckliga eller vilja leva? Men sanningen och bevarade, meningsfulla begrepp måste i längden vara viktigare än enskildas påstådda eller upplevda välbefinnande. Jämför återigen pappan som säger sej må så bra av att bli betraktad och accepterad som en liten 6-årig flicka. (Hoppas fortfarande att det är en faktoid).

(En annan sak är att även jag skulle kalla en tjej Knut och en kille Sara - eller för den delen Marilyn Monroe eller Cleopatra - om de hotar att annars hoppa från 12:e våningen. Men jag skulle inte låta en dylik form av utpressning omforma hela vår lagstiftning och begreppsvärld).

Du sköna nya värld

Jag har länge tänkt att de nya, subjektiva könsbegreppen (sedan 1 juli 2013 även i Sverige, med barnafödande män o.s.v.) väl borde ha sin motsvarighet i subjektiva åldersbegrepp - vi har ju bevars länge pratat om "intelligensålder" och "fysisk prestationsålder" så inte heller åldersbegreppet är väl så entydigt om vi nu ska dra saker i tvivelsmål. Och när den 52-åriga sjubarnspappan Paul för några år sedan (när han var i min ålder ungefär) tyckte sej vara, och av många, dock inte frun och arbetskamraterna, accepterades som kvinnan Stefonknee (Stef på knät liksom), är det kanske inte så konstigt att han/hon nu vill bli betraktad och accepterad som en liten 6-årig flicka. ("Vem är jag att ifrågasätta det" o.s.v.).

Jo, det ÄR konstigt och dumt. Fler än hans fru borde ha sagt ifrån redan från början av den här regredierande utvecklingen. Det kan vara pressande att vara man, liksom att vara vuxen ö.h.t., och att leka med barn är både en dygd och en glädje som fler vuxna borde upptäcka - men att själv, inte bara i leken utan på fullt allvar, påstå sej vara ett litet barn, det är att göra sina och andras barn en grav otjänst. (Vilket ju gällde redan detta att påstå sej vara ännu en mamma till sina sju barn istället för att ta uppgiften att vara farsa på allvar).

Vore intressant att höra min "följare" ShadoWolfs - och andras! - syn på den här på sitt sätt följdriktiga "utvecklingen". Queert är det ju så det räcker och blir över, och för mej är det inte, som för så många andra, något honnörsord.

Gott Nytt År förresten!

Modigt och vettigt är inte samma sak

Under 800 m-simmen i simhallen i morse fick folk höra Radio Gävleborg återge Jazz´ historia, som jag tror mej ha hört antydas genom mun-mot-mun-metoden redan under ett sommarjobb i trakten på 00-talet. Intressant som alla såna här berättelser, men inte kan jag förhålla mej precis lika okritiskt till såna här upplevelser som mamman, reportrarna, psykologen Wictoria Sjörling - eller psykologen och författaren Jenny Jägerfeld i den aktuella boken Brorsan är kung (se min kommentar här). Det är modigt att berätta - även av mamman - men det är ju inte samma sak som att allt är vettigt och klokt. Ifrågasättanden från "vanligt folk" och medelålders vita män som jag innebär inte att saken blir desto sannare (vare sej det gäller detta eller Sturmarks kristendomskritik eller kritiken mot Margit Norells objektrelationsteori i fallet Thomas Quick). Psykologen Wictoria Sjörling saknar uppenbarligen kritisk distans, precis som Jenny Jägerfeld: om någon "känner" att den tillhör det motsatta könet (jämfört med vad kroppen säger) så ÄR det så. Tröga farsor och andra har bara att acceptera!

Men redan en queerteoretiker skulle hålla med mej om att begrepp som "tjej- och killkläder" resp. "tjej- och killeksaker" är skäligen dubiösa som tecken på en "annorlunda" könstillhörighet. Vi andra kan ju också undra över om psykologens glättiga beskrivning av nutidsungdomen verkligen stämmer: "De är inte så fixerade vid det som de tror ska vara eller inte vara." I mina ögon verkar ju många tvärtom vara så fixerade vid hur en "riktig" tjej resp. kille ska vara att de är beredda att beskära sej och käka hormoner livet igenom för att bli mer riktiga, "det som de tror ska vara". Eller finna det gott och riktigt att andra gör så och att samhället bör stödja deras föreställningar eftersom de kan må dåligt annars. Och vad leder detta till?

"Han hoppas på en framtid där hans yttre speglar hans inre." Ja, det vore väl fint. Men hur många kan egentligen känna sej riktigt säkra på att deras yttre speglar deras inre på ett korrekt sätt? Börjar vi inte bli lite osäkra allihop? "Så varför ska de inte få vara den de är?" Bra fråga. Men varför vi då ska behöva skära i eller proppa hormoner i folk som inte är uppenbart missbildade, det kan man ju då också med visst fog fråga sej. Duger de inte som de är? Varför inte, egentligen? (Vilket ju också Vanessa Lopez börjat fråga sej, dock utan att vilja återta de klassiska könsbegreppen - hellre då bli av med könsbegreppen ö.h.t.).

Apropå ökningen av könsutredningar i Gävleborg säger psykologen att det nog egentligen inte innebär att antalet t-personer ökat utan bara att det är lättare att komma ut nu, och att det finns större kunskap och acceptans o.s.v. o.s.v. (även om många föräldrar sägs ha svårt att förstå). I klartext: genom hela historien har barn fötts av män, förmodligen har vi sedan länge haft åtminstone en kvinnlig påve och kanske t.o.m. en kvinnlig statsminister. De har bara inte vågat "komma ut" förr.

Avslutningsvis - och det är förstås tråkigt att det alls ska behöva sägas - får ju ingen trakassera och förfölja Jazz eller någon annan s.k. t-person (eller någon annan person ö.h.t.)!!! Men att ifrågasätta de nya könsbegreppen är inte trakasserier i sej - lika lite som Christer Sturmark trakasserar och förföljer kristna för att han ifrågasätter deras världsbild och verkligheten bakom deras oförnekliga upplevelser!

Mindre positiva könsbyten

Hallå! Innebär "ett öppet och tolerant samhälle" verkligen att en till synes välskapt människa inte bara får anse sej vara född i fel kropp ("fånge i sin egen kropp") utan att bli förföljd och misshandlad - utan även att det öppna och toleranta samhället också måste bekräfta den föreställningen? Eller innebär det att vi måste acceptera vilka könsbegrepp som helst? Observera att Vanessa Lopez (se klippet längst ner) inte längre tror att en kan vara född i fel kropp och därför ångrar det jag kallat västerländsk könsstympning - men de nya, subjektiva könsbegreppen omhuldar hon dock.

Den nyutkomna boken Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld - med sedvanligt politiskt korrekt undergivenhet recenserad i DN och Expressen - är det perfekta exemplet på dagens modesyn: Den ytterst vettiga pappa som inte tror på att dottern Michelle "egentligen" är den Måns hon känner sej som - och den kompis som inte tror på att en tjej "egentligen" kan vara kille - måste i toleransens, öppenhetens och människokärlekens namn underkasta sej det "faktum" att folk ÄR och måste betraktas som vad de KÄNNER sej som.



[Tillagt 21/11: Vanessa ångrar sin könskorrigering (TV4-klippet som jag la här tidigare har tagits bort av TV4) - men inte de nya könsbegrepp som gör det möjligt för henom att tänka sej som en tjej med snopp, även om hen tydligen helst skulle se, och inför framtiden tror på, helt avskaffade könsbegrepp (ungefär som rasbegreppet avskaffats)].

Positiva könsbyten

Tro det eller ej - men den här typen av könsbyten är även jag helt bekväm med! Ja, t.o.m. uppskattar och vill se mer av! (Några av figurerna i min barndoms favorit Rasmus Nalle kunde gärna också ha fått byta - nu finns det ju nästan bara Rasmus Nalles pannkakslagande mamma på kvinnosidan!).

Könsneutrala toaletter - gärna för mej. Och könsneutrala omklädningsrum. Men är alla bekväma med det?

Jag har inget emot könsneutrala toaletter, det är väl snarast standard på våra arbetsplatser (liksom i våra hem). Men lag? Och ideologin bakom borde väl i så fall också kräva könsneutrala omklädningsrum - för sjuttielva omklädningsrum för de sjuttielva könen låter sej väl knappast göras - och då blir det ju plötsligt... intressant.

Ungefär som när Kiruna AIF fick hbtq-pris för sina könsneutrala toaletter, trots att de fortsatte med de heteronormativa och könsstereotypa, könsåtskilda omklädningsrummen.

En eländigt dålig kommentar av Stanley Sjöberg - men får man inte resonera knäppt på Facebook längre?

Nog var detta bland det sämsta jag läst från kristet håll: inte i hela fridens dagar kan vi begära nedtonade Pride-festivaler eller nedtonad kritik av Koranen (från andra kristna eller från ateister) för att vi har så många muslimer i Europa och USA idag! Det är ju lika knäppt som att be Christer Sturmark hålla käft med sin aggressiva ateism eller be muslimerna vara lite mer respektfyllda mot Treenigheten för att vi fortfarande har så många kristna! Så funkar det ju inte!

Och hatfyllda brottslingar skiter nog i hur mycket "sex" som exponeras - de kan ju tydligen triggas igång bara av två karlar som kysser varandra (Brezjnev och Honecker?).

Nä, det var bara för dåligt, Stanley boy. Men samtidigt: har Facebook börjat släcka ner folks Facebookkonton för att de gör idiotiska kommentarer? Är inte det också ganska idiotiskt? Blir man av med sitt Facebook-konto för att man tycker att tjejer inte bör går ute ensamma i korta kjolar under sommarnätterna? Eller för att man tycker att Donald Trump är det bästa som hänt amerikansk politik på decennier? Eller för att man förstår folk som bränner ner planerade flyktingboenden?

Nu skriver jag inget mer men håller en tyst minut för de döda i Orlando. Alla som har möjlighet - heternormativa eller queerologer - kan gärna samlas på Sergels torg 18.30. Det är nämligen - oavsett vad som 16.35 råkar stå i min källa - ingen manifestation mot hbtq-rättigheter. Utan det är som när Sovjet invaderat Finland och även sossarna då gick med i Karl XII-fackeltåget i Lund 30 november. Och hade Utöya-massakern ägt rum en Valborg kunde nog vem som helst ha sympatigått i 1 maj-tåget dagen därpå. En sådan här gång går nog avsikten fram utan att tolkas som instämmande i precis allt de angripna och dödade stod för.

Orlando

Gäller nog f.ö. både hbtqip-personer och/eller muslimer.

Men att göra alla som ogillar queerideologin och den totala könsneutraliteten, och som är öppet moderat heteronormativa, till medansvariga för dådet i Orlando, det är nästan, som någon påpekade, som att göra alla som avskyr hårdrock till medansvariga för dödsskjutningarna i Bataclan i Paris den 13 november 2015. En skillnad är dock att det i Bataclan snarare var ovilja mot västvärlden i stort än ovilja mot just hårdrock som utlöste dåden - medan det i Orlando faktiskt kan ha varit just homofobi, irrationell skräck inför två män som kysser varandra, som orsakade den fruktansvärda handlingen.

Tja - varför skulle de inte få varandra?

Det vore väl moralpanik att vilja hindra Ben och Kim från att få varandra? Vuxen, frivillig kärlek - vad är problemet? All kärlek är väl bra kärlek?

Nej, jag vill inte förbjuda syskonkärlek heller. Men det här med sex komplicerar faktiskt saken. (Även om vi inte låtsats om det i Sverige på decennier).

Klart det inte räcker med toaletterna - omklädningsrummen nästa!

Ja, det är förstås omklädningsrummen som är den sista riktigt stora bastionen för heteronormen och traditionella könsbegrepp och som därför måste erövras. Toaletter - bah! För en riktig hbtq-certfiering krävs naturligtvis att man äntligen gör något åt omklädningsrummen!

En manhaftig kvinna från Lummen
på queerkurs till slut fick ur tummen
och började storma
de heteronorma
och könsskilda omklädningsrummen. 

Bra att Eslöv inte ger sej

Det gäller att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt, inte minst så här på internationella dagen mot homo- och transfobi. Det är förfärligt att en del av Eslövs gymnasieelever inte kunde se pjäsen Männen med rosa triangel (baserad på boken med samma namn) utan att hånfulla läten och kommentarer förekom. Bra att Eslövs skolledare inte ger upp utan intensifierar arbetet mot det som uppenbarligen är ren och skär homofobi.

Att Hitlers rashygieniska ambitioner drabbade såväl homosexuella som personer med t.ex. Downs syndrom är en alltför förbisedd del av nazismens illdåd, och det är bara bra att gymnasieelever uppmärksammas även på detta.

Nu vänder det

Nu vänder det.

Ett barn (tyvärr sverigedemokrat) har ropat att kejsaren är naken - och fler vågar stämma in.