Varför så saktfärdig, Erik Ullenhag?

Där kom den - lagen om att fritt få välja omklädningsrum och idrottslag. Fullt konsekvent utifrån queerdoktronen och ett steg mot att - i såväl praktik som teori - avskaffa de könsuppdelade omklädningsrummen. Fast bara i Kalifornien. Varför inte i Sverige, Erik Ullenhag?

I Kalifornien onödiggörs i varje fall den klassiska repliken från män som råkat förirra sej in på damernas: "Ursäkta, har herrarna sett mina glasögon?"

Vad stöder vi som målar naglarna?

Emma Green Tregaros förståndiga och (för den insatte) talande nagelmålning i Moskva väcker intressanta frågor om symboler och deras innebörd. Igår gick jag omkring med naglar målade i olika färger mest hela dagen - extra kul att handla på Rätt Pris ;o) - för att på personalmöte och EFS-möte kunna diskutera såväl hur vi egentligen bemöter karlar som målar naglar (och i en del fall tror sej vara kvinnor, jfr den nu aktuella Bradley "Chelsea" Manning) som hur vi visar stöd för utsatta hbtq-personer utan att köpa hela queeragendan.

Emma Green Tregaros aktion var i mina ögon rimlig och riktig att stödja, trots det uppenbart inadekvata argumentet att kärlek aldrig kan vara fel (kärlek nej, men direkt sexuella uttryck för kärlek och ömhet i bra många fall även - troligen - enligt Emma Green Tregaro). Den var tydligt riktad mot en ny lagstiftning som anses göra det olagligt att arrangera Pride-parader i Ryssland eller att ens blogga om homosexualitet (eftersom minderåriga kan läsa). Med tanke på hur Putin-Ryssland beskurit utrymmet även för regnbågsrörelsen Livets Ord eller på hur gamla Sovjetunionen ansåg all religiös påverkan som skadlig för barn under 18 år, tycker jag nog att alla som gläds över gammal eller återvunnen frihet borde stå upp även för andras frihet att manifestera åsikter som i somligas ögon är olämpliga för barn och andra att ta del av.

Samtidigt förstår jag andras osäkerhet: det är precis som i Pride-paraderna osäkert när regnbågsfärgerna står för kärlek och tolerans i största allmänhet eller för stöd till en ganska extrem queerideologi (där man-kvinna-förbundet inte ska anses som något speciellt och inte ens får ha en egen benämning och där inte ens hanar eller föräldrar av arten människa ska få ha någon särskild benämning, d.v.s. där även barnaföderskor officiellt ska få kallas "män" och "pappor"). Och nej, jag vill inte heller uppfattas stödja ganska extrema ("positiv thinking"-artade) helandeläror typ Livets Ords alla 1900-talsvarianter genom att måla naglarna i regnbågens alla färger. Så vem bestämmer vad naglarna står för? Var och en som målar dem? Fast då faller ju gemensamheten i aktionen.

Nå, den här gången tyckte jag att initiativtagarens definition och målsättning med aktionen (dock inte kärleksargumentet) var både rimlig och tydlig. Men hur man i allmän människovänlighet och antihomofobi ska kunna gå med i en Pride-parad utan att uppfattas stödja själva queerideologin är för mej en svår nöt att knäcka. (Det är ju även svårt att vifta med Livets Ord-flaggor för att stödja religionsfriheten här och i Ryssland utan att uppfattas stödja LO:s speciella teologi).

Ojdå, börjar Dagens Nyheter dra öronen åt sej?

Dagens Nyheter har hittills backat upp queerrevolutionen till nära nog 100%. Särskilt minns jag hur jag i Luleå för tre somrar sedan hickade till vid läsningen av Niclas Ericssons då osedvanligt queera artikel "Låt pappa få rätt att bli mamma." (1/7 2010). Men i tisdags (13/8) presterade ledarredaktionen en osignerad artikel, "Frihet annat än rättighet", som, särskilt mot slutet, kan tolkas som ett embryo till omtänkande, som en smula kritisk distans till queerideologin. I vart fall är det inte ur vägen om ledarredaktionen börjar tänka själv även på det här området, utan att förutsätta att Rfsl - eller Kammarrätten - alltid har alla hästar hemma.

Katrin Kielos beskrev i sitt sommarprat igår hur en slags motsvarighet till "partipiskan" råder även på ledarredaktionerna: har tidningen bestämt sej för en viss linje i en viss fråga så ska alla ledarskribenter driva den, ibland mot sin egen övertygelse. Var det så det gick till när vi i sommar de facto upplöste eller subjektifierade könsbegreppen? Ordet "man" fungerar ju inte längre som synonym till "hane av arten människa" om även barnafödande individer får registreras som sådana. Och ordet "kvinna" har på samma vis gjorts meningslöst i det offentliga samtalet..

F.ö. finner jag Emma Green Tregaros demonstration i Moskva väl avvägd - maximal uppmärksamhet med minimala medel. Och med vad jag förstår ett avgränsat, vettigt syfte: att få bort Rysslands drakoniska antihomo-lagar (som bl.a. omöjliggör minsta Pride-parad i hela det väldiga landet). Inte med syftet att slå ett slag för svenska könsbegrepp - där vissa män anses kunna föda barn - eller att förmå ryska kyrkan att sluta ha en särskild benämning på man-kvinna-förbundet.

Kommentar till mitt brev till ledarredaktionen på Hudiksvalls Tidning (publicerat 13/6 2013) och till ledarredaktionens svar

Journalister, teologer, politiker, skolledare, vänner och bekanta!

Nu när snart alla är tillbaka från semestern - vilken sommar! - måste fler vettiga vuxna våga "komma ut" i könsbegreppsfrågan. Vad säger ni när barn och ungdomar frågar om man faktiskt kan vara kille fast man är skapt som tjej och kan föda barn? (Eller om man kan vara tjej fast man rent av blivit biologisk farsa?).

Det är faktiskt inte rimligt att jag ensam (nej, tillsammans med en bunt högerextremister, ett par fronderande kristdemokrater, ett gäng transsexuella och ett par överläkare!) ska stå i den svenska och hälsingska offentligheten som kritiker av den ultimata queerdogmen: att inte bara kvinnor utan även en del karlar kan föda barn! En dogm som trots sitt dubiösa verklighetsunderlag nu verkligen blivit en dogm i gammal dålig mening: nämligen något man riskerar sitt medborgerliga förtroende genom att ifrågasätta!

Det har sagts att auktoritetstron är svag i vårt samhälle. Jag synar. Kyrka och präster fick folk att tro på en enstaka jungfrufödelse som skett för länge sedan. Men vad är det mot att få folk att tro på att även somliga karlar kan föda barn, och inte bara som ett unikt mirakel utan nu och då?

Och vet vi inte längre vad vi menar med "män" och "kvinnor" kan vi ju inte i längden bedriva något vettigt jämställdhetsarbete - eller ens hbt-arbete! (De naiva optimister som tror att ojämställdheten ska gå upp i rök tack vare ordtrolleriet lämnar jag utan avseende).

Vad ska biologi- och svensklärare eller konfirmandledare egentligen sprida för föreställningar till våra barn och ungdomar i höst? Och vad säger idrottslärarna och idrottsrörelsen? (Könsskilda omklädningsrum är ju nu så obsoleta som de bara kan bli). Det är naturligtvis inte utsatta människor med tvångsföreställningar jag vill åt, utan de queerideologer som utnyttjar dem för att riva upp grundläggande begrepp (jfr tokmarxisternas utnyttjande av socialt utsatta grupper på 60-70-talet).

Fundera kring svaret på nedan återgivna insändare till HT:s ledarsida! (Tack till ledarskribenten Eva Cooper och ansvariga utgivaren Gunilla Kindstrand som vänligen hjälpte mej hitta svaret i papperstidningen efter semestern! Jag är mycket tacksam för det personliga bemötandet och även för bemötandet i sak, frånsett den lilla detaljen att HT, osakligt och osmakligt nog, fortfarande stämplar mej och alla mina åsiktsfränder som anhängare av det vidriga övergreppet tvångssterilisering!).

Jag påstår ju faktiskt inte att allas åsikter om allting måste redovisas på ledarplats, inte ens på nyhetsplats. Jag ifrågasätter bara varför ledarredaktionen och i stor utsträckning även nyhetsjournalisterna - precis som Rfsl med sin Rosa tistel - låtsas som om det bara är några aparta kristdemokrater som fortfarande tror att bara mammor föder barn. Vi är naturligtvis många, många fler, men eftersom vi (nästan) alla samtidigt avskyr tvångssteriliseringar hänger allt på hur frågan framställs. (Frågeformuleringsprivilegier och övertalningsdefinitioner, ni vet). Och, för de mindre självständiga, på hur styrkeförhållandena framställs. Det "alla andra" tror, vill många gärna tro, både bland tonåringar och äldre.

Ledarredaktionen på HT väljer i sitt svar till mej att lyfta fram andra som förnekar att bara mammor kan föda barn som något slags motvikt till mej och överläkaren Marc Bygdeman (och psykiatern David Eberhard). Och visst - att självaste Kammarrätten gått på samma nit är skrämmande - enligt den skulle vi ju inte ens behöva någon debatt eller lagförändring för att införa queerdogmen om barnafödande män, eftersom tvångssterilisering ju (tack och lov) redan är förbjudet och t.o.m. strider mot grundlagen. Men att lagfarna människor - utom en kvinnlig reservant i Kammarrätten - går på denna simpla övertalningsdefinition är ju om möjligt ännu mer skrämmande än att politiker och journalister gör det. Har alla tre statsmakterna fått nippran?

Min poäng är ju dock inte att det skulle saknas queerrevolutionärer i vårt land som kämpat för de nya subjektiva könsbegreppen (i så fall skulle de knappast ha införts). Min poäng är att både dessa och Hudiksvalls Tidning och dess journalister - både på nyhets- och ledarplats - fört allmänheten bakom ljuset i själva sakfrågan. Saken handlar nämligen inte om att avskaffa eller återinföra någon tvångssterilisering. T.o.m. gamle pingstpredikanten och nyblivne KD-kandidaten Stanley Sjöberg(!) visade sej i somras ha anammat dumretoriken när han påstod att diskussionen handlade om huruvida kvinnor som bytt kön till män ska få föda barn. SJÄLVKLART ska de få göra det! Vad diskussionen handlar om är huruvida kvinnor verkligen HAR bytt kön ifall de fortfarande kan föda barn och - mer allmänt talat - huruvida de som föder sina barn ska få registreras som FÄDER till barnen de föder. (Ingen kan ju förbjuda dem att tro sej vara det).

(Jodå, diskussionen borde också handla om huruvida någon som kan och vill föda barn och kanske t.o.m. har fött barn - eller blivit biologisk pappa - ska få skära om sej med samhällets stöd; HUR kan någon påstå att könstillhörigheten var oklar i dessa fall?).

Men sådant klarspråk bör man kanske inte förvänta sej av journalister och politiker?

Svar: jo, det bör man absolut. All dumretorik kommer surt efter och kan bara gynna ultrahögern och fienderna till en vettig hbt- och jämställdhetspolitik. (Får folk snart intryck av att det bara är Sverigedemokrater och likasinnade som fortfarande tror att bara kvinnor kan föda barn, så är risken ju stor att de 2014 får ytterligare en röstfördubbling och en kioskvältande framgång á la Sannfinländarna).

Hälsningar Andreas Holmberg, mycket bekymrad liberal


BARA MAMMOR FÖDER BARN

Journalister och politiker har de senaste åren sagt: Inte ska vi väl ha kvar några tvångssteriliseringar? Svenska folket har svarat: Nej, så klart inte! Den mystiska slutsatsen har blivit: Vad bra, alltså tycker ni nu att även män kan föda barn, d.v.s. att även den som föder sitt barn kan vara barnets pappa!

Även Eva Cooper och Lilian Sjölund sällar sej (HT 24/5 och 9/6) till dem som betecknar könsbegreppsomgörningen som ett "slut på tvångssteriliseringarna". Till dem som alltså utmålar oss kritiker som anhängare av tvångssteriliseringar.

De låtsas inte om de kritiska synpunkterna från överläkaren i psykiatri David Eberhard (Newsmill 13/1 2012). Eller från överläkaren i gynekologi Marc Bygdeman (Newsmill 31/3 2012), som tillsammans med transsexuellas patientförening Benjamin motsatt sej lagändringen utifrån tesen att bara kvinnor kan föda barn. En tes som inte bara tokliberaler utan även Kristdemokraternas och Svenska kyrkans ledning nu förnekar, men som jag, diverse högerextremister och ett gäng transsexuella står fast vid.

Eftersom samhället i all välmening gått med på att operera även icke uppenbart missbildade personer som tror att de "fötts i fel kropp", vilket ibland påmint om könsstympning, vill somliga idag få möjlighet att få sin upplevda könsidentitet bekräftad utan riskabla och steriliserande operationer. D.v.s.: om vi redan gått med på att en barnaföderska kan vara en karl "i fel kropp", kan "han" väl få registreras som sådan utan vidare?

Visst, många bör absolut få skadestånd för de senaste 40 årens beskärningar. Men varför göra om själva könsbegreppen för att bekräfta deras könsföreställningar, när vi inte officiellt registrerar själslig ålder eller upplevd reinkarnation? Vi skapar ju bara ytterligare identitetsstörningar hos våra barn och ungdomar och misskrediterar det seriösa hbt- och jämställdhetsarbetet!

Det är ju som förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni uttryckte det: "Män och kvinnor har olika kroppar. Det kan inte ens en politiker ändra på."

Inte några journalister eller en positiv Pride-parad heller.

Andreas Holmberg
pappa och fritänkare
Iggesund

LEDARREDAKTIONEN SVARAR:

Skulle vi redovisa alla åsikter i en fråga skulle ledarsidan strax ta över hela tidningen. 

Vi kan dock konstatera att de båda transorganisationerna FPES och KIM, som tillsammans med RFSL företräder en klar majoritet av landets transsexuella, länge kämpat för en ändring av lagen.

Organisationen Benjamin är i sitt ställe omtvistad, då det är mycket oklart vilka man egentligen företräder, och hur många.

Som Kammarrätten sa i sin bedömning i vintras kan inte steriliseringskravet längre rättfärdigas med hänsyn till dagens värderingar, steriliseringskravet vilar inte på någon frivillig grund och är diskriminerande i förhållande till gruppen transsexuella.

Eva Cooper
Lilian Sjölund

Krav på att man ska få byta kön redan före 18 års ålder

Dagens debattartikel från Rfsl Ungdom på Brännpunkt i Svenska Dagbladet talar väl nästan för sej själv. "Från den 1 juli krävs inte längre några som helst fysiska ingrepp för att få sitt juridiska kön ändrat." Nej, det är just det - vi har infört subjektiva könsbegrepp och man ska nu på papperet få byta kön (fast det kallas att bekräfta sitt upplevda kön) utan att i någon vettig mening verkligen byta kön (i den mån det går). Vilket ju i praktiken innebär att barn antas kunna bli födda av karlar och detta måste då givetvis tänkas ha skett hela historien igenom. Den uppenbara tvångsföreställningen att man är "född i fel kropp" - som ju, när det inte handlar om rena missbildningar, måste bygga på grova schablonbilder av hur en "riktig" kille resp. tjej ska vara och uppföra sej rent mentalt och socialt - ska nu tas på största allvar och bekräftas av familj, skola och myndigheter, om Rfsl Ungdom får som de vill redan innan den berörda personen blivit 18 år.

"Det juridiska könet är, precis som det låter, en juridisk konstruktion", skriver författarna helt uppriktigt. Ja, särskilt från den 1 juli, då det totalt frikopplats från det begripliga och i de flesta fall objektivt konstaterbara biologiska könet. Tidigare förutsatte vi ju allesammans att kön var något biologiskt (precis som beträffande ston och hingstar, kor och tjurar o.s.v.). Nu ses kön främst som något psykosocialt eller juridiskt.

Hos människor, alltså.

Och i Sverige. Som tur är inte i alla länder.

Snacka om att med berått mod skapa könsidentitetsstörningar hos våra barn och ungdomar! Den förälder som säger till sin välskapta son som grubblar över sin identitet: "Du duger som du är, du är en riktig kille hur hur mjuk och 'tjejig' du än känner dej", den föräldern anses numera vara fullständigt bakom flötet (hen tror ju fortfarande att kön har med snopp och snippa att göra!). Medan den som - kanske mest p.g.a. råa machofördomar om hur riktiga killar ska vara - säger: "Ja, vi har nog länge tyckt att du inte verkar vara någon riktig kille", den föräldern anses nu vara riktigt hipp. How come?

Falska dikotomier bidrar inte till förståelse och medmänsklighet

Jag instämmer helt och fullt med Expressen om att asyllotteriet för hbtq-flyktingar måste stoppas. Så som Mugabe m.fl. härjar och går på i Zimbabwe, och som situationen för hbt(q)-personer ser ut i t.ex. Ryssland (där Pride-parader i praktiken förbjudits) eller Montenegro (där de får hållas men attackeras), kan man inte bara stillatigande se på hur människor avvisas till förtryck och misshandel, kanske död.

Men så här under Pride-veckan sprids återigen antydningarna att alla som tror att det finns en specifik vits för ett barn med att ha en mamma - och att bara mammor kan föda barn - på något sätt solidariserar sej med ägg- och stenkastande Pride-hatare i Montenegro eller bögtorterande nynazister i Moskva.

Det är naturligtvis nonsens. Man kan mycket väl ta avstånd från både homofobi och queerideologi. Som jag själv t.ex. Att homofobin ofta tar sej gräsligare uttryck än queerismen är definitivt sant - men den senare blir inte sannare för det. Lika lite som en religion blir sann för att dess anhängare diskrimineras och förföljs (både kristna och/eller homosexuella sitter t.ex. trångt i Mellanöstern).

Det är klart att somliga queerkritiker också är homofober, eller rent av böghatare. Precis som en del hbt-personer är pedofiler. Men den automatiska kopplingen är i båda fallen djupt orättvis och göder bara polarisering och hat. Den gynnar i alla fall definitivt inte en seriös samtalston och en positiv samhällsutveckling på området.

Jag har utvecklat detta mera här.

Prins eller prinsessa?

"Sanningen" är att vi ännu inte har en aning om vilket kön den nya brittiska tronföljaren har. Av allt att döma saknar hen uppenbara missbildningar, det är inte sådana jag diskuterar, men vi kan ju inte förutsätta att hen är prins förrän hen uppnått en ålder då hen kan tala om vad hen känner sej som.

Nu talar jag alltså om oss svenskar, som fr.o.m. denna julimånad infört nya, subjektiva könsbegrepp. Britterna lever av allt att döma fortfarande i den fördomsfulla och bigotta föreställningen att kön har med snopp och snippa att göra. Alltså tycks de säkra på att William och Kate fått ett gossebarn, en prins, och föräldrarna har givit honom ett i folkets ögon entydigt karlaktigt namn, nämligen George.

Men vi som har läst Fem-böckerna vet ju att även under ett sådant namn kan dölja sej en liten Georgina. Och vi svenskar har inte längre någon aning om vad vi egentligen menar med "man" respektive "kvinna". Det får - tycks det - vara den enskildes ensak att definiera.

En ko är en ko och en tjur är en tjur

Igår var jag med familjen ute på landet. Jag gick tillsammans med mannen i huset och en kvinna (jo!) förbi en ko som betade bakom stängslet med "Varning för tjuren" ;o). Inte med anledning av skyltningen utan med anledning av de kraftiga hornen och en utväxt nedanför komagen framför juvret undrade kvinnan i sällskapet om det verkligen var en riktig ko, eftersom den såg så "manlig" ut. Lantbrukaren bekräftade dock utan skymten av tvekan att kon inte var en tjur (eller ens stut). Vi frågade inte om bevisen - om hans övertygelse berodde på juvret eller på att djuret kalvat - utan köpte hans tes utan vidare spisning.

Queerteorierna har tydligen ännu inte spridit sej till bondgårdens värld, och huruvida frun i huset är kvinna eller man var det inte ens någon som vågade fråga.

Vad som kan ändras och ifrågasättas i Sverige 2013 - och vad som tycks hugget i sten

Sammanfattning av pk-läget i Sverige 2013:

Tvivelaktiga, ja, förkastliga teser som är möjliga att offentligt förneka och lagstifta bort:

* Att bara kvinnor kan föda barn
* Att män inte kan föda barn

Säkert fastställda teser, huggna i sten och omöjliga att ändra på eller offentligt förneka:

* Att inte bara kvinnor kan föda barn
* Att en del män också föder barn

I verkligheten är naturligtvis de sistnämnda teserna inte svårare att ändra på än de förstnämnda! Det är bara att fatta ett riksdagsbeslut, så har vi återigen sammanfört "juridiskt" och biologiskt kön, d.v.s. återinfört de objektiva, begripliga könsbegreppen. 

Precis som det är fullt möjligt att återinföra Annandag Pingst eller höja skatterna, vad de tröttsamma Nya Moderaterna än påstår.

Och hur blev könsbegreppen en "icke-fråga"?

Jag minns än idag hur jag i valrörelsen 2010 frågade Socialdemokraternas Marie Centerwall (nuvarande kommunalråd) vid deras valstuga i Bollnäs om hon trodde att män kunde föda barn. Hon såg rätt generad ut, men räddades av en äldre valarbetare som bröt in och sa: "Det är en icke-fråga."

Ja, att Socialdemokraterna ville ha det så, det står ju alldeles klart. Märkligare är att journalisterna spelat med. I viss mån åtminstone, för samtidigt har ju könsbytare - och det senaste: könsbytare utan könsbyte - varit nyhetsstoff i många år nu. Men sällan med någon kritisk granskning; det har nästan alltid handlat om att "informera" den mindre vetande allmänheten ur ett trans- eller queerperspektiv. I den meningen har könsbegreppsförändringen varit en "icke-fråga" - den skulle genomföras utan genomgripande debatt.

Inte särskilt konstigt med en enskild människas (tvångs-)föreställning - men hur blev den kollektiv?

Vi människor kan ha de mest besynnerliga föreställningar. Och vi får leva och låta leva ändå. Men sällan brukar de enskilda föreställningarna sanktioneras på högsta nivå. Jag har hela mitt liv utmärkt väl kunnat leva med alla möjliga sorters märkliga föreställningar, religiösa eller sekulära, i min närmiljö; säkert har jag några stycken själv. Men inte brukar väl staten vad gäller officiella dokument och register överlämna grundläggande definitioner av art, ålder, kön o.s.v. till den enskildes eget gottfinnande?

Att folk som i övrigt är fullt kloka får för sej märkliga saker är inte särskilt märkligt och behöver inte alltid föranleda medicinska eller politiska reaktioner. Men om hela det journalistiska och politiska etablissemanget plötsligt kraftigt understöder en märklig (tvångs-)föreställning, nämligen den om att "vara född i fel kropp", ja, då finns det alla skäl i världen att reagera som förälder och medmänniska. Och att rikta sin reaktion mot det journalistiska och politiska etablissemanget, inte mot den som till sin förtvivlan tror sej vara placerad i galen kroppshydda.

(Jo, ibland undrar jag faktiskt om folk inte sett för många sf-filmer med diverse hjärnor som flyttas mellan diverse kroppar. Varifrån kommer annars själva föreställningen att ha hamnat i galen kropp? Gnostiker, buddhister och överandliga kristna har ibland sett själva kroppen - oavsett kön - som ett själens fängelse, men i det fallet har ju lösningen inte ansetts vara att byta kropp utan att slippa ha någon kropp ö.h.t.).

F.ö. tar jag fortsatt tacksamt emot kommentarer - av ShadoWolf och andra. Jag kan inte lova att besvara dem alla, och någon måste ju hur som helst få sista ordet, men de ger en bild av läget som kanske ofta talar för sej själv. Och även om vi kanske ibland talar förbi varandra, kan delar av resonemangen säkert  vara intressanta för en som söker sätta sej in och ta ställning.

En barnafödande man in spe

Läs den här artikeln! Och det här talet! Berörande och tänkvärt. Här har vi ett exempel på en för övrigt alldeles vanlig ung person som med nuvarande lagstiftning har alla möjligheter att registreras som "barnafödande man" (och i så fall vore det väl praktiskt att också ha brösten kvar?).

Inte är det svårt att känna sympati med Elliot. Nåde den som trackar Elliot! Men på vilket avgörande sätt skiljer Elliot sej egentligen från alla andra ungdomar som av olika anledningar är missnöjda med sin kropp och upplever sej som "fångar" i den? Brukar vi verkligen bejaka alla ungdomars missnöje med sin kropp?

Och varför förutsätts Elliots oroliga mamma ha fel? (Är hon mindre sympatisk än Elliot?). Intressant motto på sidan med talet f.ö.: "Fight for your rights - even when you´re wrong." Är det så det har blivit?

"Gift pappa" kan 2013 vara en hona som ingått förbund med en hane

Begreppsskiftningarna 2009 och 2013 visas tydligt av den förändrade innebörden av orden "gift" och "pappa".

Före 2009 var presentationen "gift pappa" entydig såtillvida som att personen var en hane som var gift med en hona och hade barn (inte nödvändigtvis med just den honan men i alla fall).

Idag kan "gift pappa" lika gärna vara en hona som är gift med en hane.

Eller, för den delen, en hona som är gift med en hona.

Entydiga framsteg? Eller bara onödig, queer begreppsförvirring?

Information eller värdering?

Är frågan om könsbegreppen en ren informationsfråga? På sätt och vis verkar både jag och en del queeraktivister tro det, d.v.s. att om vi når ut med våra fakta så ska "andra sidan" och den stora allmänheten komma till insikt och förstå vad som är rätt och rimligt.

Jag menar ju själv att om inte både journalister och politiker drivit en ren desinformationskampanj med fullständigt orimliga övertalningsdefinitioner och förblommeringar av sakfrågans innebörd, så skulle en bred allmänhet ha hejdat omdefinitionen av könsbegreppen. Vi vill förvisso inte ha tvångssteriliseringar. Men vi vill inte heller att våra barn ska få lära sej att killar kan föda barn (hingstar föl, tjurar kalvar o.s.v.).

Som sagt: båda sidor verkar tro att motsidan i debatten helt enkelt är oinformerad. Alternativt korkad. Alternativt elak. (Det är ganska vanligt med dessa synsätt även i andra frågor och visst - man måste ju tro att ens egen åsikt är klok och riktig, annars har man ju inte en åsikt ö.h.t.).

Själv tror jag nog att de flesta som ville ha de nya könsbegreppen är ganska snälla och välmenande - och ibland mycket intelligenta. Men jag står fast vid att själva reformen är dum, liksom huvudargumentet: att det skulle gälla avskaffandet av de sista tvångssteriliseringarna.

Och jag tror att opinionen skulle svänga betydligt om information gick ut om vad saken de facto gäller, nämligen ett införande av subjektiva könsbegrepp (ingen är man för att man rent objektivt är man, utan för att man känner sej som man). Och ett avskaffande av "tvånget" (om det nu kan kallas tvång) att registreras som mamma till sitt barn - ifall man faktiskt har burit det i moderlivet och fött det.

Värdegrunden

Det är inget konstigt att riksdagen råkar stifta en knasig lag. Det har hänt förr. Men det är inte så ofta en ny lag liksom rusar rakt in i självaste värdegrunden, så att den som ifrågasätter den anses ställa sej utanför samhällsgemenskapen. Det har väl knappt ens hänt med Borgs jobbskatteavdrag, även om Socialdemokraterna verkar märkligt ovilliga att höja skatterna (ungefär som många borgare i ett tidigare skede knappt vågade tala om att de ville sänka skatterna, eftersom det skulle gynna de rika mest).

Alltså: det mest besynnerliga med läran om mäns barnafödande är inte själva läran, utan att den blivit allmän dogm. Att den som vill avskaffa den, d.v.s. återinföra premissen att bara kvinnor/mammor föder barn, stämplas som människofiende och anhängare av tvångssteriliseringar. Och att inte ens vanligtvis kritiska journalister lyft ett lillfinger för att skriva ner en skeptisk fråga.

Är jag rädd?

Frågan har ställts varför jag är så rädd? Då bör man kanske först fråga sej: Är jag rädd?

I en mening är jag inte ett dugg rädd. Jag går t.o.m. omkring och skrattar. Det här kommer att räta upp sej så småningom, så klart, men just nu är det bara för dumt. Karlar som är födda av karlar, nu och hela historien igenom. Vem kom på den tokroliga idén?

Däremot är jag duktigt arg - förutom den sköna sommarkväll då jag är ute och fiskar med barnen. Precis som de flesta andra skulle vara om deras barn skulle få lära sej i skolan att hingstar då och då fölar eller att tjurar ibland kalvar, och att de föräldrar som inte trodde på det är något slags fascister. Eller att 2+2=5 och att de som förnekar det är förvirrade och rädda. Bara för att någon översmart akademiker eller sifferhandikappad dyskalkyliker har hittat på en ny definition av "fem".

Och jovisst, några saker ÄR jag rädd för. Jag är rädd för att högerextremister helt i onödan ska få en chans att vinna folks förtroende genom att vara de enda som fortfarande står upp för de klassiska, biologiska könsbegreppen. (I motsvarande grad som de etablerade partierna och de etablerade journalisterna tappar i förtroende för queerknasigheternas skull, t.o.m. om vi skulle hejda oss innan könsbegreppen helt avskaffas och även omklädningsrummen könsneutraliseras).

Och jag är rädd för att det då kan bli en rejäl backlash (jfr 30-tal med 20-tal!) som sveper med sej även de 1900-talsreformer och attityder som jag bejakat och bejakar.

Och därför är jag mest arg. Men inte mest på Shadowolf eller andra t-personer, utan på journalisterna och de etablerade partierna, bl.a. mitt eget Folkparti, och på statsministern, skolministern och socialministern. Och den s.k. oppositionen, givetvis, som i den här frågan inte opponerat ett enda dugg.

Vad säger BB-personalen?

Om de nya könsbegreppen är riktiga och vettiga, så har personalen på våra BB-avdelningar alltid då och då förlöst karlar som varit födda i fel kropp. Jag förnekar inte att barn som föds kan ha oklar könstillhörighet. Men jag förnekar bestämt att en som föder barn kan ha oklar könstillhörighet (den upplevda, subjektiva könsidentiteten kan förstås vara hur oklar som helst, men det är en annan sak).

Känner sej personalen på BB verkligen övertygade om att också barnafödande personer kan vara män och pappor? Annars kunde man ju tycka att de vore rätt personer att säga ifrån. Vilket ytterligt få personer tycks beredda att göra - det är som sagt jag, gynekologen Bygdeman, patientföreningen Benjamin och ett gäng fascister och nazister. Inte så kul förstås. Var har vi alla kristdemokrater? Nej, var har vi alla vanliga, vettiga personer som alldeles nyligen var 100% helt övertygade om att det bara är kvinnor/mammor som föder barn? Och som nu tydligen inte längre vet vad de menar med ord som "mamma" och "pappa".

En som föder barn är karl om "hon går som en karl, hon ser ut som en karl och hon kysser som en karl ska"?

Vad säger idrottsrörelsen?

Jag har länge varit spänd på att höra hur idrottsrörelsen ser på micklet med könsbegreppen. Inte bara utifrån praxis med könsåtskilda omklädningsrum som nu framstår som alltmer obsoleta, utan också utifrån själva uppdelningen i dam- och herrlag respektive dam- och herrklasser i de olika idrottsgrenarna. Börjar det bli dags att tala om hanar och honor även inom idrotten - EM i fotboll för honor? - eller ska alla tävla mot alla i samma klass?

Det skulle förvisso hårdast drabba dem vi tidigare menade när vi pratade om "kvinnor", men om vi nu ändå inte så noga kan veta vem som är vad (jag menar, det kan ju bo en kvinnlig själ även i en karlkropp) så kanske det inte är någon större orättvisa när allt kommer omkring?

Hane och hona

Eftersom begreppen "män" och "pappor" den 1 juli tömdes på sitt innehåll - då även barnaföderskor får registreras som sådana - övergår jag härmed till att kalla mej hane, eftersom begreppen "hanar" och "honor" tydligen fortfarande har kvar sin biologiska innebörd, även i queerretoriken och den ärkebiskopliga tankevärlden. 

Eftersom det inte längre finns något särskilt ord för man- och kvinna-förbundet heller (alltså ett förbund mellan "man" och "kvinna" enligt de klassiska definitionerna av dessa typer) föreslår jag "hane- och hona-förbund". (Han- och hon-förbund är alltför tvetydigt, eftersom begreppen "han" och "hon" tömdes på sitt objektiva, biologiska innehåll samtidigt som "man" och "kvinna", alltså den 1 juli, för tre dagar sedan).

Tredje dagen med nya könsbegreppen

Det är kanske tur att skolan inte har börjat än. Min yngste son ska börja 1:an, mellanpojken 3:an och storasyster 5:an. De kommer att få lära sej mycket som är bra, och i naturkunskapen kanske småpojkarna får lära sej det storasyster redan vet om våra husdjur; vad hanen och honan heter t.ex.: hingst och sto, tjur och ko, bagge och tacka, galt och sugga o.s.v. Och tänk, ingen lärare, ingen politiker kommer på tanken att barnen borde bibringas uppfattningen att det nu och då är hingstarna som fölar, tjurarna som kalvar, galtarna som grisar o.s.v.

Det är konstigt: nuförtiden får man nästan alltid sej itutat att människan är ett däggdjur bland andra och ska veta sin plats i naturen. Men om man då i all enfald förutsätter att det också i människans fall är kvinnorna som föder barn och inte männen, då får man istället lära sej veta hut, för då försöker man tvångssterilisera människor, d.v.s. tvinga en del kvinnor, f´låt män, att skära av sej äggstockarna. Eller hur det nu var.

Somliga gör dock boskillnad mellan biologiskt kön och s.k. juridiskt (vad nu det är för något) och hävdar att visst, visst, den som föder människobarn är fortfarande människohona, men juridiskt och socialt sett behöver man fördenskull inte vara kvinna. Och det är just detta som är det konstiga vi nu har inskrivet i lagen sedan den tre dagar tillbaka, och som nu även ärkebiskopen och socialministern tror på, att könet i bemärkelsen man/kvinna, mor/far, inte har med själva könet att göra utan med psykosociala konstruktioner som t.ex. hur vi uppfattas av andra och/eller hur vi uppfattar oss själva.

Juridiskt kön är verkligen en konstruktion - och det är inte att undra på att både Piratpartiet och konsekventa queerteoretiker vill avskaffa det. Separerat från biologiskt kön är det ju en meningslöshet. Men biologiskt kön är och förblir en verklighet.