Kyrkan i Pride-tider

Jag brukar här mest resonera utifrån ett allmänmänskligt perspektiv och inte utifrån kyrkans specifika roll i sammanhanget. Men eftersom Svenska kyrkan av de politiska partierna brukar utnyttjas till att "ge gudomlig sanktion" åt de politiska besluten, har jag idag skrivit följande till mina arbetskamrater i församlingen, som en förklaring till den kritiska position jag intar i fråga om kyrkligt Pride-deltagande. Hela brevet publiceras inte här, och vissa formuleringar är bearbetade för att göra det mer allmängiltigt än lokalt motiverat, men resonemang och de flesta formuleringar är intakta:

Just den här veckan, vecka 36, mitt mellan Hudik Pride och Söderhamns Pride, har nog dubbelheten ifråga om vad Pride-firande och Pride-deltagande egentligen innebär kommit till ovanligt starka uttryck. Jag frågade föreläsaren David Berjlund, själv homosexuell, om det vid Hudik Pride för omkring tio år sedan, och han höll faktiskt redan då med om att det var ganska oklart.  Enligt HT:s rapportering i år handlar det ganska nedtonade Pride Hudik uteslutande (vilket särskilt både Kristdemokraterna och Svenska kyrkan alltid brukar betona) om alla människors lika värde. Liksom även våra kommunpolitiker stryker under det när skolor och bibliotek uppmanas fira ”Prideveckor” och barnen att rita prideflaggor. Så långt är det – förhoppningsvis – okontroversiellt, och det verkar ju närmast, om det vore sant, helt omänskligt att som kristen och som kyrka inte med liv och lust hänge sig åt prideparader. Men även med Pride Hudiks Fb-post följde reklam för en rad andra flaggor från happypride.se, där det finns en specialdesignade flaggor för allt möjligt: transgender-, bisex-, demisexuella, intersexuella, pansexuella, BDSM-, asexuella, genderqueera, ickebinära, polyamorösa osv osv – you name it – och naturligtvis hävdar även jag som kristen att alla dessa medmänniskor är lika dyrt återlösta med Kristi blod som alla vi andra; där är ingen skillnad. Det är slutsatsen att kyrkan därmed måste likställa alla frivilliga, vuxna och någorlunda kärleksfulla sexuella relationer – och egentligen då borde kunna flagga med alla nämnda flaggor eftersom vi redan accepterat prideflaggan - som blir så tokig. Eller ska vi säga queer?

Däremot måste givetvis sådana som nu aktuella Davita Nassuna från Uganda, precis som en av våra egna församlingsbor som hade liknande flyktingskäl, fredas från utvisning till ett alltmer homofobt Uganda. Bl a Kenya har också nyligen infört alltmer drakoniska lagar för att, som de menar, freda sig från ”västvärldens dåliga inflytande”, och ryska kyrkan har inte precis börjat lyssna mer på våra varningar för homofobi sedan vi gav oss queerideologin i våld utan tvärtom, sedan vi gjorde själva äktenskapet könsneutralt, fått nya ovälkomna argument för att beskriva sin kyrka och sitt "heliga Ryssland" (med dess homofoba och djupt lögnaktiga ledning) som sanningens värn och pelare. Vi förlorar genom läran om mäns barnafödande den moraliska auktoritet som hjälpte oss montera ner polygamin i många missionsländer, då med hjälp av pastorala undantag som idag skulle kunna hjälpa oss att motverka verklig homo- och transfobi utan att fördenskull göra äktenskapet köns- (eller antals-)neutralt.

Nyligen (3/8) klargjorde också Miljöpartiet i Expressen – vilket många av oss nog länge förstått – att Pride-flaggan handlar om mycket mer än allas lika värde i största allmänhet: Alla som ”på allvar lyfter flaggan” sägs också enligt Miljöpartiet kräva radikala reformer, ja, närmast en kulturrevolution i fråga om kön. Som t ex de individualiserade, subjektiva könsbegrepp Rfsl så länge strävat efter och snart verkar ha uppnått - genom det riksdagsbeslutet i april som statsminister Ulf Kristersson drev igenom med partipiskan och som många fler (även i Moderaterna) än Agnes Wold, Annika Strandhäll och Margot Wallström kritiserade, som KD tog avstånd ifrån och som SD genast lovade riva upp. Och som public service-programmet ”Herr Talman” drev så hejdlöst med. (Hittills nästan okänt i public service som mest brukat häckla den konservativa sidan). 

Som utbildad svensklärare måste jag helt hålla med Kajsa Ekis Ekman i hennes språkanalys (i boken ”Om könets existens”) även om hennes historieskrivning – hon är ju dock historiematerialist – i detaljer kan diskuteras. ”Han” och ”hon” HAR med biologiska ”hane” och ”hona” att göra, och micklen med själva könsbegreppen riskerar att göra dem meningslösa. Det är en historisk ironi att just när vi firat vår första kvinnliga ärkebiskop respektive statsminister vet vårt land inte längre om de verkligen var först eller om tidigare kvinnor bara inte vågat komma ut (som jag sa till Åsa Nyström, vår första kvinnliga biskop i Lule)! Och som David Eberhard påpekat är det minst lika ironiskt att samtidigt förneka att det är någon reell skillnad mellan kvinnor och män (annat än kroppsligt) och hävda att skillnaden är så stor att ett till synes välskapt barn verkligen kan vara fött i fel kropp! Genom att på nu något sätt utgå från att allt SD kritiserar måste vara bra, riskerar vi bjuda partiet på ett nytt köttben och riskera kyrkans trovärdighet för generationer framåt. För svänger kyrkan igen om opinionen kantrar ”åt höger” ses vi ju inte som annat än vindflöjlar: vi som tror på under (?) borde väl våga tro att män kan föda barn även om ingen annan längre tror det? (Även om vi förvisso släppte det där med jungfrufödelsen när folk slutade tro på den).

Som utbildad historielärare vet jag ju att homosexuella relationer i antikens grekiska kulturelit var legio utan att man fördenskull föraktade eller var oförmögen till det sedvanliga äktenskapet (”baby-making sex”). Ikonen Richard Wolff var också (över-)tydlig med sin sexuella förmåga med både med män och kvinnor, liksom nu senast Shaman Durek och det sympatiska paret Lars och Håkan i Expressen/Amelia, båda trebarnspappor från som de säger sexuellt välfungerande (hetero-)äktenskap. Redan där måste jag förstås – fastän helt med i kampen mot verklig homofobi – reservera mej mot att, även som kyrka, göra själva äktenskapet till en i grunden könsneutral inrättning och ge carte blanche även till dem som på pricken passar in på Paulus´ häcklade beskrivning i Romarbrevet 1, de som trots att de inte alls är ”oskickliga till äktenskap” (Jesus ord i Matt. 19:11 enligt 1917 års översättning) ”byter bort” en sexuell relation med det motsatta könet med en dito relation med det egna. Men det är klart: det blir väl då för entydigt homosexuella ”tiodubbla chanser på krogen” för att nu travestera Woody Allen – jämfört med att endast ha sexuella relationer med andra entydigt homosexuella, som situationen ofta beskrevs tidigare. Intresset ljuger aldrig, och man behöver inte ha överdrivna föreställningar om ”förförelser” för att undra vart det leder om Rfsl får köra ”prova på allt”-festivaler för alla straighta cis-ungdomar, medan däremot alla vi tycks misstänkas och anklagas för ”omvändelseterapi” som rekommenderar tqi-ungdomar (enligt deras egen definition) en relation mellan (1) man och (1) kvinna (enligt klassisk hane- och hona-definition), åtminstone i första hand!

Jag hissar Svenska kyrkan för att den inte skulle behandlar mina barn som skit även om de visar sej vara homosexuella eller könsdysforiska (eller, hoppas jag verkligen, även om de vill gifta sej med varandra!). Men jag dissar Svenska kyrkan politiskt styrda ledning för att den inte längre vågar ge ens ambivalenta/identitetsosäkra eller öppet bisexuella ungdomar anvisningar om någon Guds plan A. För att göra bot för gammal unken homofobi kör vi ner i queerdiket och går mot en ganska förutsägbar backlash - som förhoppningsvis ändå inte blir fullt lika hård som när ”det glada 20-talet” övergick till det mindre glada 30-talet. Men om folk tror att de måste rösta på SD för att stoppa kulturrevolutionen blir alltför många till slut vad Miljöpartiet kallar ”högerextremister”. Och de som hamnat i mellanläget att bejaka könsneutrala äktenskap men inte könsneutrala könsbegrepp - jag känner minst en präst i den positionen - anses tydligen fortsatt vara transfobiska och trots allt vägra bejaka alla människors lika värde de med. Detta håller ju inte.

Vad händer om SD ställer upp i kyrkovalet 2025 i ännu fler församlingar än idag? Kanske med vallöftet att försöka hålla Rfsl:s och Göran Hägglunds könsbegrepp borta från kyrkans arbete med barn och ungdom? Ett plus ett är ju två även om djävulen säger det så man behöver inte alltid säga emot djävulen (sa P P Waldenström). Men det skulle smärta mig personligen svårt om ett parti som SD skulle skörda några lagrar på detta, om också "bara" på riksplanet. Alldeles bortsett från att det ju tyvärr finns högermetoder att bryta Rfsl:s just nu orimliga hegemoni som är avskyvärda (jfr återigen 30-talet). Och alldeles bortsett från att SD har lika lite att göra i ett trossamfunds beslutande församlingar som Socialdemokraterna och Centerpartiet.

”Dette skal siges, så vaere det da sagt.” (Sören Kierkegaard)

”Jag har visserligen talat, men inte därför räddat min själ.” (Andreas Holmberg)

PS. Jag bekänner mej alltså helhjärtat till både Guds regnbågsförbund med mänskligheten och läran om allas lika värde: lika värdefulla som skapade av Gud och lika dyrt återlösta med Guds eget blod. Här min dikt ”Regnbågen över Österlisa” från 2018:

Finnar, judar, samer, svennar, romer, 

med och utan extra kromosomer,

sossar, liberaler, moderater, 

kommunister, sverigedemokrater,

hetero- och homosexuella, 

övernitiska och allmänt snälla -

allas lika värde måste gälla! 

(Även NMR och kriminella).

DS.