söndag 3 februari 2019

Nytt år med samma gamla queerretorik

I fjol var det Leksands hockeymålvakt Denise Reuterström som meddelade sej vara född i fel kropp (vilket nu skulle åtgärdas) och avslutade sin idrottskarriär. I år är det Louise (Loui) Sand i svenska handbollslandslaget (fler än 100 A-landskamper) och franska klubben Fleury som meddelar samma sak.

Klart media ska rapportera om detta - särskilt nu när berörda personer verkligen vill få berätta. Men att rapporteringen är så okritisk och rakt av köper beskrivningen är klart problematiskt. Även operationen där brösten tas bort blir en riksnyhet. Det är säkert sant att Loui hyllas som förebild av en del - även av socialminister Annika Strandhäll! Och det är ju positivt att hon inte möter hån och förakt, men nog finns det fler kritiska röster än min? Går det inte att rapportera om dem? Eller som journalist själv ställa relevanta, för många säkert intressanta frågor om hur man hamnar i fel kropp? Eller hur Leksands och handbollslagets resultat nu ska bedömas om de faktiskt haft killar i laget?

Idrottsrörelsen måste naturligtvis ta sej en funderare nu. Det har Moa/Noel Filén-Hammarström alldeles rätt i. Thomas Gür påpekade ju för flera år sedan att könsuppdelning och könskvotering blir lika irrelevant som rasuppdelning om kön är ett lika oklart och subjektivt begrepp som ras. Men hur lösningen ska se ut? Att sluta könsseparera idrotten? (Och vilket kön skulle förlora på DET?).

Läkare sägs förvånas över det ökade antalet "könsdysforiker". Jag är INTE ett DUGG förvånad. Men det är naturligtvis inte Denise och Louise jag kritiserar, utan queerteoretiker och psykologer som skapar galopperande könsdysfori bland våra barn och ungdomar genom att inbilla dem att somliga av dem är födda av karlar - och kanske själva bor i "fel kropp".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar