Angående svårigheten att vara homosexuell i hockeystaden Övik (från Fb)

Kommentar till inlägg om svårigheten att vara homosexuell i hockey- (och frikyrko-) staden Övik.

Sympatisk kille! Allt gott till dej, Anton! Men här en tanke som nästan blivit tabu: vore det bättre om alla (inte bara i Övik), både män och kvinnor, bytte om och duschade tillsammans (ifall det inte finns plats med bås/toaletter åt alla)? Könsskilda omklädningsrum bygger ju trots allt på heteronormen och det sexuella tabut mot det egna könet (homofobi?) samt på de tradituonella könsbegreppen (transfobi?). 

Killar kan ju vara otroligt blyga för kvinnor i omklädningsrummet/duschen (fast det inte erkänns) och kvinnor kan vara rent skraja för killar i omklädningsrum och dusch. Det tabuiserade samtalsämnet är ju att erkänd homosexualitet (att varken kunna eller vilja respektera det sexuella tabut mot det egna könet) och de nya könsbegreppen gör könsskilda omklädningsrum föråldrade/obsoleta. (Vi förväntas förstås alla respektera tabut mot sexuella övergrepp, men det är ju en annan sak).

Jag som heterosexuell barn- och ungdomsledare (apropå ett annat aktuellt fall i Övik) förväntas ju för säkerhets skull undvika att duscha och byta om med unga av det för mej (i princip) attraktiva könet. Sådana motsvarande förväntningar går ju inte att ha på homosexuella, som i det fallet faktiskt kan bli positivt särbehandlade men kanske just därför ses med mer eller mindre dold misstänksamhet av vissa (homofoba eller helt enkelt blyga) föräldrar och unga.

Vore det alltså mindre homofobt och mer konsekvent att alla bytte om med alla, som min son nu får göra under sin värnplikt i norr? (Tanken framfördes i en söndagsintervju i P1 för 15 år sedan: "Egentligen borde vi" osv). Skulle det avdramatisera homosexualitet eller mest öka risker och spänningar? Vad säger kvinnorna (nu när ändå ingen kan bevisa vilket kön en har)? Och vad säger barnen (som ju redan, upp till ca 8 års ålder, brukar få byta om i vilket omklädningsrum som helst)?

Ett anspråkslöst men uppriktigt testförslag utifrån min sons upplevelser i lumpen. (Och utan minsta önskan att själv få blotta mej för andra kvinnor än min fru eller se dem nakna).

PS. Har det blivit tabu att ens diskutera detta ur BÅDE homo-, kvinno- och barnperspektiv? DS.

Kan det ha varit nån omvändelseterapeut framme som borde åtalas?

Vad är nu detta? Fast vi har ju förstås länge hört talas om heterosexuella - som trodde att de var det i varje fall - som plötsligt blir ihop med någon av samma kön och tycker att det var ännu bättre (kom ihåg Rikard Wolff t ex - han fick en waw-upplevelse med en karl efter att bara ha varit med tjejer och gillat det).

Kristne Ray Baker har ju i boken "Bekänna färg" berättat om samma sak som den här killen (utan att ha haft sex med någon förrän han träffade sin fru och bildade familj med henne). En identitet som homosexuell krackelerade plötsligt - och som sagt: vi har sett, och fått se, samma sak hända på "andra sidan". 

Men är det här på något sätt mer tabu? Mer "förbjudet"? Nog är det konstigt i så fall. Men tänk om någon plötsligt (med inspiration från Mia Lodalen) ger ut "Liten handbok i konsten att bli hetero"? Är det rent av åtalbart?

F ö menade ju Rfsl-anknutne psykologen Lars Bohman i sin bok "Man och man emellen" (Natur & Kultur 1995) att vi alla är mer eller mindre bisexuella men pga diverse hämningar och tabun (det han kallade "homofobi") inte alltid kan tänka oss sex med folk av båda könen. I hans värld verkade s k heterosexuella vara mest hämmade. (Att homosexuella som han själv kunde vara det gick väl inte att säga explicit).

Men jag tror fortfarande att det finns genuin och entydig homosexualitet, som då rent sakligt kan beskrivas som en slags funktionsnedsättning (ur reproduktionssynvinkel). Det får man nog lov att säga med all respekt för den kärlek och omsorg som kan uttryckas där, och med största sympati och medvrede mot föraktfulla och hotfulla attityder från andra.

Han vill tävla i damklassen

Alla vill tävla med damerna - både herrar som identifierar sej som damer och damer som identifierar sej som herrar. Undrar varför?

Ingen ska dock hatas och hotas för det. Kristdemokraterna och Göran Hägglund avskaffade ju de gemensamma könsbegreppen redan 2013.

Klockren queerretorik

Både Signe Krantz från Transammans och Jonas Gardell menar uppenbarligen att också en del karlar kan föda barn och att de nya, subjektiva könsbegreppen, som gjort så många fler könsdysforiska, är en viktig framgång. Detta är verkligen queert/knasigt. Men det är fördenskull inget fel på vare sej intelligensen eller den retoriska skickligheten!

För att ge dej, käre läsare, en liten övning i att analysera queerretorik lämnar jag artiklarna okommenterade.

Elisabeth Ohlson och arvet efter henne

Elisabeth Ohlson från Skara (se utställningen om döden, tv-programmet Min sanning och gårdagskvällens film om hennes liv, gjord av ämnen och dokumentärfilmaren Joakim Lindhé) var helt klart en mycket modig kvinna och skrev verkligen, främst genom utställningen Ecce Homo, både fotokonsthistoria, gayhistoria och kyrkohistoria!

Och det skedde nog (som jag skrivit nu till Ekho:s 50-årsjubileum) mycket pga hennes arbete ett paradigmskifte där strax före millennieskiftet, där kampen inte längre gällde just det jag själv anslutit mej till på 90-talet, en tydligare samhällelig och pastoral öppning för homosexuella (de som inte sade sej ha något val). Utan - även inom kyrkan! - ett carte blanche till alla, identitetsosäkra såväl som öppet bisexuella, ungdomar och äldre, där ingen i vare sej skola eller kyrka, och nu snart inte ens en enda nyvigd präst, skulle få antyda att det kanske trots allt finns något särskilt välsignat och väl-designat med förbundet mellan man och kvinna. Ett förbund som nu inte ens skulle få ha ett särskilt namn (inte ens i kyrkan)!

Alla vi som är gifta lever ju idag, i statens och Svenska kyrkans ögon åtminstone, i fullständigt könsneutrala äktenskap. Och jag kan inte längre bevisa, bara påstå, att jag är man, det konstaterade både jag och Anders Wallner på Hudik Pride i somras. (Ingen kan ju f ö heller bevisa att den nu så aktuella rönningemördaren Vilma Andersson är man heller, om någon fortfarande bryr sej om just "mäns våld mot kvinnor").

Detta är så klart ett gigantiskt paradigmskifte som man förstås lätt kan föredra framför en homofob, omodererad heteronormativitet. Men för mej påminner det alltför mycket om Luthers fulle bonde som drattat ner på andra sidan hästen när han fått hjälp upp. Någonstans segrade visst hbtqiap+-rörelsen ihjäl sej (nej, jag håller inte heller redan på alla bokstäver!). Jfr kristendomen på 300-talet som gick från förföljd till statsideologi på några decennier, delvis med hjälp av martyrkulten.

Även gårdagskvällens utmärkta dokumentär om den person som tillsammans med Jonas Gardell mer än någon annan svensk bäddat för detta paradigmskifte, är så klart en form av hagiografi. Och fjädern har spänts så hårt att den lätt kan slå tillbaka i en backlash. (Allt ställdes ju f ö på huvudet när lesbiskt sammanlevande dr Alice Weidel i Tyskland blev ledare för landets näst största parti, högerextrema AfS som vill återställa både äktenskaps- och könsbegrepp).

För Ann Heberlein är döden iaf en man, även om den heter Vilma

Nej, det hjälper inte att byta namn till Vilma, kanske inte ens att byta juridiskt kön. För Ann Heberlein är man(!) ändå en man, och doktorn i etik verkar inte rädd att kallas transfob för det. Hon(?) tycks faktiskt tro att det fortfarande finns objektiva könsbegrepp även i Hägglunds och Kristerssons Sverige.

Jag håller med Lucas Romson om att det är två olika frågor som bör diskuteras separat: mordet i Rönninge och psykiatrireformen 1995 är en sak för sej - liksom kvinnors (!) utsatthet i stort - och förövarens byte av förnamn en annan. Likväl ställs ju saker och ting på sin spets när inte ens Expressen längre verkar veta vad som menas med "man" respektive "kvinna".

Styckmördaren Leonard heter visst numera Leona. Är han därmed en kvinna och döden i detta fall inte en man? Ja, i motsats till Robin/Vilma Andersson föddes Leona iaf som kvinna, vilket skulle göra brittiska HD och mej mer benägen att betrakta honom/henne som just kvinna. Men vad säger Heberlein?

Frågor vid Ekho:s 50-årsjubileum

50-årsfirande organisationen Ekho (från början "Ekumeniska gruppen för kristna homosexuella") beskriver sej själva på sin Fb-sida som från början grundad för kristna homosexuella, men sedan ett förbund för kristna hbtqi+-personer i största allmänhet. (Idag står där "Kristna Regnbågsrörelsen" som förklarande tillägg). Jag skrev igår följande i en kommentar på Facebook, som efter ett dygn inte fått någon replik eller något gillande eller ogillande (syns den ens för andra än mej själv?):

"Från början för homosexuella", ja. Jag vet, och det var ju på något sätt begripligt som jag minns er från 80-talet. Att inte kunna tända på någon av det motsatta könet är absolut ett predikament som förtjänar pastoral och medmänsklig hänsyn. "Man har inget val" eller "ingen har valt det", sa man ju då som replik till Paulus och Romarbrevet 1. På 90-talet gick jag på Rosa caféer och försökte korrigera en äldre generations fördomar, som dock ibland visade sej stämma. Som t ex att det här skulle leda till könsneutrala äktenskap, t o m i kyrkan. (Våra nya subjektiva könsbegrepp kunde inte ens de konservativa föreställa sej för 40 år sen). 

Så om vi nu ska blicka tillbaka: När var det egentligen som Ekho blev "queert" på allvar? D v s när började Ekho öppet började driva att både skola och kyrka skulle lära alla ungdomar, även bisexuella och/eller identitetsosäkra, att de lika gärna kunde ha sex med och bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt? Ja, att det inte finns något särskilt välsignat och väl-designat med förbundet mellan man och kvinna? Dubbla (W Allen) eller tiodubbla chanser på krogen kan väl inte ha gällt som skäl för en kristen rörelse, utan det måste väl ha funnits något slags teologi, som nu konsekvent nog även tycks omfatta polyamori? Men när slog det tänket igenom? Vid millennieskiftet, alltså efter halva er tid, eller tidigare/senare? 

Jag frågar inte för att vara dum, utan som politiskt liberal och av en genuin önskan att få veta och förstå mer av vår 2000-talshistoria (inkl pågående backlash pga kollektiv könsförvirring). Både som pappa och som konfaledare, där tidigare fördomar mot homosexuella som särskilt övergreppsbenägna tycks ha ersatts av fördomar mot oss heterosexuella (det är ju nu bara vi som i regel inte får duscha och byta ihop med det för oss sexuellt attraktiva könet). Våra könsskilda omklädningsrum och kutym om ungdomsledares uppträdande i nakna sammanhang bygger ju, erkänn det, både på den gamla heteronormen eller tabut mot det egna könet OCH på de klassiska, objektiva könsbegrepp vi i vårt land systematiskt brutit ner de senaste åren. (Jag kan ju t ex inte längre bevisa, bara påstå, att jag är man). 

Tacksam för en seriös kommentar, gärna ur ett halvsekelhistoriskt perspektiv (jag är historielärare i botten). Hoppas ni kan ta emot även kritiska synpunkter från en öppet men moderat heteronormativ person utan att se dem som rakt igenom homofobiska! (Jag föreställer mej ju att det förekommer viss intern debatt även inom Rfsl och Ekho). 

Vänliga hälsningar från Andreas Holmberg, Iggesund

Är nu Platon alltför queer - eller denna blogg?

Ja, på andra sidan Atlanten får en professor tydligen inte ens berätta om Platons sexualsyn. Vad sägs då om bloggar som den här, där jag berättar om både det ena och det andra? Obskuranter är ni i Texas! Skämmes - det där var inte nödvändigt bara för att vi här i Sverige blivit kollektivt könsförvirrade!

Hela havet stormar

Blir det inte mer och mer uppenbart att vi sedan Göran Hägglunds (KD) reform från 1 april 2013 (implementeras 1 juli) saknar gemensamma könsbegrepp? Eller hur ska man annars rolla förvirringen kring rönningemördaren?